Under en lång tid drog jag mig för att säga att jag bloggade eftersom bloggandet hade så låg status (sånt som kvinnor oftare sysslar med än män har generellt lite längre status en motsatsen). Jag var också stressad över att potentiella uppdrags- och arbetsgivare skulle hitta min blogg och se att jag vid sidan om min professionella sida också gillade hästar, barn, kläder och vin och vad man nu gillar som människa.

Så här i efterhand fattar jag ju att det var en idiotisk och ängslig inställning, men trots att bloggen gett mig så otroligt mycket tog det länge innan jag gav den den respekt den förtjänar. Jag har bloggat i femton år, det är längre än någon kärleksrelation jag haft, jobb, lägenhet, barn osv. Bloggen är en så självklar och älskad del av mitt liv. Bloggen är både en del av min privata och min professionella sida. Det går inte att separera dem.

Genom att skriva om livets alla delar här har jag också oavsiktligt fått mig själv att fatta att alla människor är många saker samtidigt. Det är såklart självklart när man tänker på saken, men jag tror att människan har en tendens att vilja kategorisera in andra i så tydliga fack som möjligt. Antingen är man det ena eller det andra. Jag tror att den där sårbarheten och mänskligheten i längden är mer värdefull än en bland yta av så kallad professionalitet. Okej, inte världens djupaste insikt, men men.

Här kommer några kortisar! Jordgubbar på pizza. I Sverige där bananpizza är ett helt normalt koncept är detta kanske inget revolutionerande, men för oss med mer, låt oss säga konventionell smak är jordgubbar på på pizzan en revolution. Gott är det också. Jag brukar göra vanlig pizza med tomatsås, mozzarella och spenat (jäkligt het ugn och pizzan långt nere) och när jag tar ut den skiva jordgubbar på den. Så gott!

Den här podden som handlar om hur folk med funktionsvariation fortfarande är diskriminerade, men hur otroligt illa det varit. Deras kamp är vår kamp på samma sätt som alla andra diskriminerade gruppers är det. Förrän alla blir behandlade jämlikt blir ingen det.

Ännu en gång: Mrs America. Jag såg det sista avsnittet igår och grät både av frustration över att kvinnor måste kämpa så för lika rättigheter och för att det är så fint med kvinnokampen.

Igår firade vi vår elfte bröllopsdag. Förra året firade vi 10-år som gifta på Holiday i Helsingfors. Jag är så glad över att det blev en fest. Tänk att samla ihop sina bästa vänner, äta middag, dansa och festa hela natten och sen vandra hem genom Sommarhelsingfors. Så otroligt fint.

I år firade vi i Malibu från morgon till kväll. Det var också fint. Det var Magnus tur att ordna (vi planerar bröllopsdagen vartannat år och den avslutas alltid med middag där vi hållet ett litet tal för varandra).

Vi började med frukost på kvarterskrogen som precis börjat med helgfrukost. Tog tydligen inga bilder. Sen åkte vi ut till Matador Beach som ligger ganska långt upp i norra Malibu. Fint och varmt var det och det första vi såg var en delfin som simmade förbi. Jag använder nuförtiden solskyddsfaktor 100. Gillar stranden som mest efter klockan 16, men nu blev det en dagsstrand.

När alla fått tillräckligt med sol och bad åkte vi hem. Matade barnen och välkomnade barnvakten. Ja, nu läste rätt. Magnus hade ordnat barnvakt. Det han inte ordnat var att reservera bord på Nobu, så vi fick ställa oss i kö, tröttnade och knatade över till Malibu Pier och åt middag där. Såg också dagens andra delfin. När det mörknade åkte vi hem till Santa Monica och åt en glass på samma kvarterskrog där vi börjat dagen.

Tre dagar i rad på stranden måste vara nåt slags personligt rekord. Vi gjorde det ändå. Havet är varmare än poolen just nu och häromdagen såg vi delfiner.

Det om det. Nu över till länkarna.

Ni som lyssnar på Mellan raderna minns kanske att vi för nåt år sedan talade om Timothy Snyders bok Om Tyranni. Snyder har blivit intervjuad en hel del på NPR på sistone och Trump på Twitter börjar onekligen närma sig de åtta kruxen för att vara en tyrann enligt Snyder.

Skrev jag om när min granne berättade att hon fick nyheter gällande Covid-19 från Tiktok och Instagram? Hon är inte den enda.

Samtidigt ligger en fjärdedel av Bangladesh under vatten.

Mäktigt med NBA-spelare och tränare som går ner på knä.

Det går bra för de stora techbolagen.

I USA är All Lives Matter samma sak som att du är rasist.

Lär dig spela trumpet och lämna in ditt vapen.

Kan man få Covid-19 fler än en gång?

För första gången någonsin har Oprah inte sig själv på omslaget till sitt magasin.

Vi talade om Wall of Moms i förrförra avsnittet av Magnus och Peppes podcast. Portland är ju en vit stad och mammorna i det här fallet var mestadels vita. Svarta mammor har dock gjort samma sak länge utan samma uppmärksamhet.

Alla är överens om att händerna ska tvättas med tvål, men resten av kroppen då? Tvättar vi oss för mycket?

Klockren beskrivning av Harry Styles.

Skärmtidsexperter ändrar sig efter att ha stannar hemma med sina barn sedan mars.

The Art of Running Late.

Jag är kanske sist av alla på bollen, men tycker mycket om Mrs. America. Den handlar om jämställdhet i USA på 1970-talet, men är aktuell än idag.

I dag publicerade jag ett rykande färst avsnitt av Mellan raderna. Så här beskriver Karin avsnittet:

“Idag blir det genrelitteratur – machoskräck och feelgood. Karin har läst den apokalyptiska vampyrtrilogin (och tv-serien) The Strain, The Fall och The Night Eternal av Guillermo Del Toro och Chuck Hogan. Peppe har läst Sommardrömmen av Maria Grundvall vilket leder oss in på en diskussion om vikten av flykt, förutsägbarhet och förklaringar i oroliga tider. Även om det är i form av astrologi och bränd salvia. Det blir också noveller med omoraliska huvudpersoner av Marie Aubert. Och så en intressant läsarfråga.”

Det ligger också ett färskt avsnitt av Magnus och Peppes podcast ute. Premissen är den gamla vanliga: Samhällsfrågor ur ett feministiskt och journalistiskt perspektiv.

“I veckans avsnitt pratar vi om hur man ska göra för att inte förlora kognitiv förmåga när man blir äldre, om en förklaring till att Trump skickar insatsstyrkor till Portland och Seattle, om Tegnell bara är en gubbe som vägrar ha fel och om den där instagramutmaningen där kvinnor lyfter kvinnor. Tack för att ni lyssnar!”

Vi tror på att folk betalar för innehåll framför reklam, Magnus och Peppes podcast kostar 2, 80 euro i månaden. Prenumerera här. Föredrar ni Swish är detta numret: o72 245 50 81

Tänk att vi gjort 169 avsnitt av Mellis och 305 av Magnus och Peppes podcast! Sega jävlar. Vi gör det ju bara för att det är kul och får folk lust att läsa mer/fundera på politik/feminism/journalism är det otroligt fint.

Jag tänkte egentligen skriva om hästar och hur kul det var att rida Sovereignty som jag aldrig annars rider (gjorde det senast i november) och som Magnus mest skrittar omkring med. Men så dök den där #ChallengeAccepted upp på Insta. Vi spelade in podden imorse och jag pratade om utmaningens förvandling från mäns våld mot kvinnor i Turkiet till nåt slags vanlig snyggselfie och en lös uppmaning om att kvinnor ska stöda varandra. Jag ska bara hitta på en titel till avsnittet och lägga upp det. Förhoppningsvis ligger det uppe när ni läser detta.

Hur som helst, det väckte så många tankar i mig, men främst dessa a) du behöver inte en orsak/kedjebrev för att lägga upp en snyggselfie. KÖR BARA KÖR. Jag lovar lajka om jag ser den b) att på instagram skriva att man tycker det är bra att kvinnor stöder varandra betyder ingenting. Det är inte en dålig sak, men det är också helt menlöst. Det äringen politisk eller feministisk handling. Ingen riskerar något eller utmanar något genom att skriva det. Kvinnor stöder kvinnor med handlingar, inte med bilder på sig själva och texten att kvinnor är amazing. Förlåt om jag låter hård.

Eller tänk om det ändå är en dålig sak. Häng med i det här resonemanget: Om man är tvungen att skriva att man som kvinna stöder andra kvinnor utgår man från den underliggande premissen att detta är något utöver det normala. Att kvinnor i verkligheten utanför instagram inte stöttar varandra. Ni vet den där seglivade myten om att kvinnor bara kan umgås två och två och snackar skit bakom ryggen på varandra. Knivar i ryggen, stjäla varandras män och det blir en hönsgård på arbetsplatsen med bara damer. Och motsatsen till kvinnor är den homogena gruppen “män” där alla är reko eftersom man spelar lagsport.

Det är klart att kvinnor kan vara assholes, det är rentav mänskligt att vara ett rövhål ibland. Och att förtryck inte alltid föder solidaritet. Men ursäkta för empiri baserad på egna upplevelser: Fy fasiken så kvinnor peppar varandra. När jag gett ut böcker, skrivit en bra essä, vunnit en medalj, blivit nominerad för pris, fått stipendier har det till 90 procent varit mina väninnor som hört av sig och gratulerat mig. Jag tycker otroligt mycket om mina manliga vänner, men det verkar vara jävligt svårt för dem att säga att de tycker att jag är bra på något (eller så tycker de helt enkelt inte det). Kvinnor jag träffar genom bloggen, på  toaletten till nattklubbar, Friday Lab, genom hästintresse, universitet eller skrivandet har stöttat varandra som fan. Tack för att ni är så jäkla fina!

Det som kräver handling är att stötta kvinnor som utsätts för folk, POC, transpersoner, kvinnor som inte får vård osv Men eftersom två saker kan existera samtidigt antar jag att de flesta av oss vid sidan om Instagram också engagerar oss på de fronterna.

Det sagt tycker jag att ni är svinsnygga i era svartvita selfies och jag att ni är fantastiska som personer.

Reklam för egen verksamhet

Jag säger absolut inte att sommaren är slut. Augusti är givetvis ännu en sommarmånad. Vi har ändå gjort programmet för Friday Lab Community. Så här ser det ut.

Augusti
Tema: Organisera ditt liv
Plan along.
Boklubb.
Hållbar höst som företagare.
Hållbar höst som anställd.
*Ny Friday Lab kurs startar 24 augusti (platserna släpps 10 augusti)*

September
Tema: Välmående
Premiär för skrivgrupp.
Plan along.
Månadsträff.
Boklubb.
Driva eget tematräff.

Oktober
Tema: Hållbarhet, livet och klimatet
Plan along.
Skrivgrupp.
Månadsmöte.
Driva eget tematräff.

November
Tema: Sårbarhet och att utmana dig själv
Skrivgrupp.
Plan along.
Boklubb.
Månadsträff.
Driva eget tematräff.

December
Tema: Glädje
Plan along.
Månadsträff.
Glöggmingel.

• Medlemsportal med  artiklar, material och föreläsningar.
• Liveföreläsning med efterföljande diskussion varje månad via Zoom. Missar du att vara med så kan du se inspelningen senare.
• Månadsincheckning med din coach för att sätta mål och fokus.
• Utmaningar, övningar, tips och handledning i grupp.
• Bokcirkel
• Gästföreläsare och workshops enbart för deltagare.
• Bästa nätverket
• Fredagsmail med artiklar, poddar och videon.

I takt med att vi utökar programpunkterna och arkivet av föreläsningar och material växer justerar vi månadsavgiften. Den första augusti höjer vi priset för medlemskap i Friday Lab Community till 390 kr per månad eller 3900kr per år. Om du blir medlem innan den fösta augusti betalar du det gamla priset på 350 kr i månaden/ 3500 per år.

I våras gjorde vi en undersökning där vi bland annat bad deltagarna beskriva Friday Lab och här är några kommentarer.

“Personlig utveckling, inspiration och fantastiska människor.”

Det här tycker jag var en bra fråga av Maria:

“Kan du inte skriva ett inlägg om hur du tänker kring att uppfostra barn kring de här frågorna! Det vore intressant att läsa. Speciellt när det gäller förebilder hemma för dotter respektive son etc. Jag menar, hur ska denna cirkel brytas? Och blir även det mammornas ansvar? Jag tror nämligen att det finns andra vägar att gå, och är nyfiken på hur du ser på det.”

Jag är verkligen ingen förebild, men jag är väldigt verbal med att vårt hem är allas gemensamma ansvar. Varken ungarna eller Magnus gör mig en personlig tjänst när de plockar upp efter sig eller tar ut soporna/fyller diskmaskinen. Barnen får inte heller betalt för att göra hushållssysslor, det är en självklarhet att de gör det. Jag är också mycket tydlig med hur tråkigt jag tycker det är att tvätta, plocka och städa efter andra. Magnus är faktiskt lika aktiv som jag i att uppmana barnen ta hand om hemmet, men ärligt talat tror jag att det handlar om att Maggan ser det som en avlastning för honom själv än en uppfostringsmetod. Jag tror på gott exempel och vara god förebild, men jag tror också på att förklara varför. Vetefan om det hjälper.

Hur gör ni andra?

Louise skrev förresten mycket bra om att “välja en jämställd man”.

Igår drog vi på oss våra ansiktsskydd och begav oss ut i människobyn. Man kan inte leva ett liv i triangeln hemmet-stranden-stallet. Eller det kan man mer än väl, men vi måste ändå ladda bilen så vi bestämde oss för att göra det på Broadway i Santa Monica och äta ett mellanmål på någon av uteserveringarna. Här får ju inte restauranger bjuda in sina gäster i själva byggnaden, men nog servera dem på utomhus. Det har, fint nog, lett till att staden är full av mysiga uteserveringar.

Vi parkerade bilen och tog en promenad längs med 3rd Street Promenade som till vår stora chock var full av folk. Alla hade visserligen ansiktsskydd, men det kändes ändå väldigt intimt. Eller så är det bara vi som är ovana vid folksamlingar.

Vi gick ner till Oceans’s Avenue och satte ner oss på Oysterette. Beställde guacamole med chips och ostron. Ett glas vitt och cola till barnen. Väldigt mysigt. Sen åkte vi hem och kollade på hela Wolf of Wall Street som antagligen inte klarar av Bechdeltestet, men som är en otroligt bra film. Det var den söndagen.

Igår när vi kom till stallet var det första jag såg alpackorna som gick fritt ute på gården. De brukar vara ganska blyga, men nu kom de fram för att nosa på oss. De var speciellt intresserade av vad vi hade i ridhjälmarna. Det är alla tre nyklippta och ser nördigare ut än någonsin. Men gulliga också! Jag har säkert berättat att alpackorna var fem stycken en gång i tiden, men en natt dök en puma upp och hade ihjäl två av dem.

Sen märkte vi att resten av gänget också var ute på expedition. Hästarna travade omkring på gården från ett gräsställe till ett annat. Jag blev alldeles euforisk eftersom de var så fina och för att de har det bra här. Tänk att få springa omkring som man vill på en stor gård. Till och med kossan Bella och åsnan Opal hängde på. Bra liv ändå.

När det var dags att samla ihop djuren kunde jag inte hålla mig från att hoppa upp på Sequoias rygg. Han verkade inte ha något emot det, utan travade snällt uppför backen. Resten av dagen tränade vi unghästarna. Under de tre inkommande veckorna ska vi försöka göra tydliga framsteg med fyraåringen och treåringen.

Varsågoda för hästrapport.