Vad läser ni just nu? Jag avslutade precis Rodham. Om vad som skulle ha hänt om Hillary Rodham Clinton aldrig gifte sig med Bill, utan gick sin egen (politiska) väg. Jag är ju oerhört intresserad av amerikansk inrikespolitik och feminism och gillar dessutom Curtis Sittenfeld väldigt mycket. Slukade den här boken på några dagar och om ni gillar den kommer du också att gilla Presidentens hustru av samma författare, fast fiktivt om Laura Bush. Pratar mer om den i Mellan raderna-podden.

Nu ska jag ta mig an Johan Hiltons Vi är Orlando. Ser mycket fram emot den också. Försöker lyssna på Som pesten av Hanne Vibeke Holst (efter Ellens tips), men somnar så fort jag klickar igång den. Det är inte för att den skulle vara dålig, men jag sommar alltid till ljudböcker. Kunde såklart lyssna medan jag är ute och springer, men den stunden är ju för poddar.

Jaja, hur och när konsumerar ni böcker och VAD läser ni just nu?

Efter att jag lagt ut bilder här på bloggen där jag springer omkring i bikini känner jag alltid en liten stress över att ni ska tro att jag inte är en tänkande människa. Liksom bara en person som lägger ut bikinibilder. Det säger mer om mig än om er, alla vet ju att folk i bikini också kan tänka. Hur som helst, igår tänkte jag, som vanligt, på amerikansk inrikespolitik och fick tala om det i Yles Nyhetspodden. För er som vill ha en sammanfattning på ca 15 minuter av läget i USA är detta perfekt.

Det ligger också ett helt nytt avsnitt av Mellan raderna ute och väntar på er. Så här beskriver Karin det:

“Jihde och Öhman tar en promenad genom minfältet trötta klyschor, kassa karaktärsbeskrivningar och andra litterära misstag som kritiker älskar att hata. Karin säger sanningar om skräckgenrens do’s and dont’s och Peppe drömmer om en värld där Hillary aldrig mött Bill (men också hade varit lite roligare). Om att tro på kvinnor som blivit våldtagna. Böcker: Allt som var mitt av Cissi Wallin, Därute i mörkret av Markus Sköld, Rodham av Curtis Sittenfeld, The Strain av Guillermo del Toro och Chuck Hogan.

Här i Los Angeles kommer skolorna inte att öppna som planerat i augusti. Jag läser och läser och försöker förstå, men jag är ingen immunolog så jag får helt enkelt förlita mig på experternas rekommendationer. Jag vet såklart att skolorna i många andra länder öppnat, att barn sällan blir sjuka och att det är osäkert hur mycket virus de sprider, men det är svårt att jämföra situationen mellan till exempel Finland och Kalifornien. Olika länder har olika situationer, är olika storlek och möjlighet att hantera pandemin.

Det bästa vore såklart om allt var som vanligt, barnen fick en bra utbildning, socialisera med varandra, mat i skolan och föräldrarna kunde gå till jobben. Att hålla ungarna hemma kommer att ha långtgående effekter kring psykisk ohälsa, fysisk ohälsa och såklart ekonomiska svårigheter. Men så här är det nu.

På ett helt personligt plan tycker jag inte att det är så farligt. Vi har ju bara ett skolbarn, Magnus sköter undervisningen och Vidde har några vänner som han träffar regelbundet. Vi är vana att jobba hemifrån med barnen hemma. Det här ger oss större frihet under dagarna att åka ner till stranden eller kanske upp till stallet. Det finns inte så mycket annat att göra än att anpassa sig efter situationen och försöka göra den bästa av den.

Jag inser nu att jag låter som en äcklig Polyanna, men det är ju lätt för för eftersom jag lever i ett ganska flexibelt liv. Jag har full förståelse att andra får panik och ångest av det här beslutet. Men detta fattar ni ju utan att jag behöver skriva ut det.

Det är måndag. Jag har skrivit några hundra ord, pratat amerikansk inrikespolitik i Nyhetspodden (kommer ut på tisdag!) och ligger nu i sängen och bloggar med Magnus bredvid mig. Maggan har upptäckt Insta stories och är nu oerhört aktiv där. För tillfället övar han på orden till Vanilla Ice’s Ice Ice Baby som en följare önskade att han (vi) skulle sjunga i bilen. First things first.

Som alla vet är stranden bäst från tidigast fyra på eftermiddagen till solen går ner. Halva Los Angeles visste tydligen detta och det var ganska mycket folk där igår. Vi lyckades ändå knipa en perfekt plats. Vattnet var ljummet och så klart att man såg stim av fiskar simma förbi. Vidde och jag bodyboardade i vågorna och när jag började frysa tog Magnus över. Känner mig alltid som en god mor när jag leker i vatten med barnen.

Majlis samlade ihop alla småbarn hon hittade på stranden och startade nåt slags sandprojekt. Älskar när barn har projekt på gång (som inte innebär förstörelse inomhus). Vi satt och pratade på en filt/strandstolar och hade det enbart bra. Sen blev klockan sju och Maggan måste klippa några poddar så vi åkte hem.

Det har varit så mycket sommar här. Jag har hänt både vid poolen och på stranden. Jag har läst Rodham och spelat in Mellan Raderna. OCH Magnus och Peppes Podcast som jag tänkte be er lyssna på. Så här beskriver Magnus avsnittet:

“Är Karen meme:en ytterkligare ett öknamn för medelålders kvinnor som är arga? Kanye våldför sig på demokratin. Det kan man när man har en miljard dollar. Och vem tusan är Lil Gemi och varför hörs han? Och liberaler jublar när det brinner i det konservativa lägret.”

För er som inte ännu prenumererar, men gärna vill ha ett sätt att stöda reklamfri podd och blogg går det bra att betala ynka 2, 80 i månaden här. Tack på förhand!

Just det! TACK för all inspiration till en mer vegetarisk vardag! Älskar den här podden extra mycket när kommentarsfältet är så lysande som detta.

En sak jag kanske orimligt ofta funderar på (och bloggar om, hehe) är hur onödigt det är att äta kött till vardags. Det känns så gammaldags att slentrianmässigt  slänga ner lite dött djur på tallriken och vara nöjd med det. Jag blir alltid lite paff när jag läser recept som riktar sig tillbarnfamiljer och samtliga baserar sig på ko, gris, höna eller fisk. Tänk så otroligt mycket lidande och klimatförstöring vi kunde bromsa genom att bara välja ett vegetariskt alternativ. (Jag tror faktiskt att folk i framtiden kommer att se tillbaka på den här tiden som bestialisk och primitiv bara med tanke på den industrialiserade djuruppfödningen).

Jag säger inte att alla måste bli veganer på studs, men att se kött som något man äter enstaka gånger i månaden. Köpa lokalt och från gårdar där djuren haft ett någorlunda drägligt liv. Vi har nämligen kommit så långt ifrån urpsungsdjuret att vi inte fattar att det vi äter har en gång varit en levande varelse med känslor som smärta, rädsla och ångest.

Och jag fattar att man vanligtvis kör vardagsmaten på rutin. Lagar samma sju recept som sitter i muskelminnet. Livet stressar på, det finns en massa andra saker att ta till sig än nya recept, men ändå: Det finns så fruktansvärt många bra vegetariska alternativ. Har man uppfostrat sina barn att bara äta kött kan man välja ett av de vegetariska köttalternativen. Jag vet såklart inte hur det ser ut där ni bor, men här i Kalifornien finns det massor av veganska produkter som ser ut och smakar som kött.

Kan inte ni som äter vegetariskt ibland tipsa om ert bästa vardagsrätt? Eller fler. Som inspiration för andra. TACK!

Jag badar varje dag i poolen, ofta fler gånger, men trots att havet ligger så nära har jag inte doppat min kropp i det en enda gång under 2020. En ursäkt kunde ju vara att stranden var stängd, men oss emellan skulle jag nog inte ha badat även om den var öppen. En annan stranden, eller temperatur eller undervattensströmmar som suger ut en. Lyckligtvis finns det andra som är mer öppna för att utnyttja allt som Los Angeles har att erbjuda och idag åkte vi ner till stranden med Jenny, Martin, Celine, Malin och hennes söner Henry och Tom.

Det var kring 25 grader i luften och bara lite mindre i havet. Vidde tog sin boogie board och försvann in i vågorna. Han kom upp först tre timmar senare när vi skulle åka hem. Magnus var nere nästan lika länge. Jag tog två ordentliga hopp. Dök in i vågorna, lät det svida i ögonen av saltvatten och fick sand i bikinin.

Majlis och Celine jagade vågor, byggde sandslott och köpte glass. Usch vad idylliskt detta låter, men det var det. Sen tog vi ju med oss fem kg sand med oss hem och barnen var gnälliga av trötthet och hunger, men otroligt trevligt var det så länge det varade.

Okej, ärligt nu: Är ni badkrukor eller ej? Dopp redan i april eller bara med bastu eller absolut inte havet ifall det inte är turkost och 27 grader varmt?

Kom precis hem från stallet, svettig som bara den. Nu ska vi ner till stranden för årets premiärdopp. Jag är ingen badkruka, men eftersom vi så sällan hänger på stranden har det helt enkelt inte blivit av. Ser fram emot stora vågor och saltvatten. (ber förresten um ursäkt för att podden är så sen. Det är Magnus fel. Vi spelar in imorgon).

Men först veckans fredagslänkar:

Hur kommer världen att se ut post-covid år 2022?

Vad har världens bästa kockar i sina kylskåp? Det här.

Breonna Taylor, dags att komma ihåg de svarta kvinnornas namn.

Om en hamburgare från början till slut under Covid-19.

Åker du berg- och dalbana i Japan? Skrik inombords, tack.

White People: Your comfort is not our problem.

I New York finns det områden är 68 procent har antikroppar.

För en bättre psykisk hälsa: hålla dig från scrollet.

Älskar de lyckliga sluten I fix it-fiction. 

En kommentar till “cancel culture”.

Den här tyckte jag mycket om: Varför tiden rör sig så snabbt och långsamt under 2020.

Så många blondiner överallt.

Att ha roligt utan alkohol.

En framtid utan bilar.

Passar på att flyta fejset eftersom man ändå inte träffar nån.

Trodde inte att jag skulle gilla Peaky Blinders på grund av allt våld och att jag gillar samtida tv-serier, men vad gör man inte för Magnus. Började kolla och gillar den! Bonus: En massa säsonger. Jenny listade förresten en massa bra serier häromdagen.

Det var någon som skrev på Insta att vår lilla familj verkade så lyckliga och vet ni, det är vi faktiskt. När folk frågar hur det är att bi i LA brukar de nästan alltid tillägga “men det blir väl vardag överallt“. Ärligt talat känner jag inte så, jag tycker att varje dag är jäkligt fin. Klart jag bråkar med Magnus och skriker på ungarna också, sover dåligt ibland och blir förbluffad över hur korrupt det här landet är. Det är kanske inte just LA, man kan garanterat vantrivas här också, men de senaste sju åren har har varit så fina och roliga här.

En annan sak folk brukar få runt bakfoten (har nog aldrig förut använt det uttrycket i skrift) är att LA inte har årstider. Det snöar visserligen inte här på vintern, men träden tappar löv på hösten, kvällarna blir långa och mörka, temperaturen sjunker och januari, februari och mars kan vara ganska regniga. Sen börjar hela stan blomma i lila under april och maj. Det är så vackert. Inte så man känner samma sprittande lycka av LIV som i Norden då man en kväll i april upptäcker att klockan är åtta på kvällen och solen fortfarande inte har gått ner eller torra gator! Men fin känsla ändå.

När jag skriver hur mycket jag älskar att bo just här får jag alltid en impuls att lägga fram en massa saker som är dåliga med LA och USA liksom för att balansera ut det och inte låte för självgod, men ska öva mig på att hålla mig. Alla platser har såklart för- och nackdelar.

Köpte en hjälm för nästan 300 dollar åt Magnus. Skrev jag det redan? Tror att min egen i tiderna kostade 50 dollar. Är väl en typisk gammaldags morsa som alltid fyndar billig rea och second hand åt mig själv och spenderar på de andra i familjen. OBS att Magnus alltid blir genuint jätteglad när jag unnat mig nåt dyrt.

Hursomhelst, kalkonen Baguette (enda djuret på gården jag hyser genuin rädsla för) hade lagt två ägg som vi fick med oss hem. Ska koka det ena och steka det andra. Återkommer med recension.

På förmiddagen fick Magnus för sig att det var dags att äta på Nobu. Det är så fruktansvärt dyrt att vi inte äter där mer än några gånger om året, men fy fasiken så gott det är. Varje tugga är en fest i ens mun. Nobu i Malibu ligger dessutom på stranden och jag tycker det alltid är värt att äta lunch där framför middag. Ibland får man se delfiner simma förbi och idag var havet alldeles turkost. Havet byter färg varje dag.

På tal om riktigt dyra restauranger så gillar jag att man kan komma i cykelbyxor (jag) eller adidassandaler (Magnus) på riktigt dyra restauranger i LA. Det är bara turister som klär upp sig riktigt fint. Eller det gör också Los Angeles-bor, men det är vid andra tillfällen än på fina restauranger.

Vi åkte dit i munskydd, beställde maten från en app i telefonen, servitörerna hade (dubbla) munskydd, men annars var det som förr. Vi har nu ätit där så pass många gånger att vi vet exakt vad som är gott och beställer in fyra, fem smårätter. Barnen åt sushi och misosoppa. Tog inga bilder på maten, mest för att jag alltid kastar mig över den när den kommer in, men också för att jag känner mig så töntig när jag fotar mat. Jobbar på att inte känna så på samma sätt som jag försöker att inte känna mig obekväm när jag ber Magnus ta en bild av mig och folk som passerar stirrar.

Det satt förresten två damer i bordet bredvid som tyckte att vi var en gullig familj och tog femhundra bilder på oss som hon sen skickade till mig. Både gulligt och liite creepy. Sen åkte vi hem, jag tog en tupplur, badade i poolen och träffade några kompisar på en picknick i parken utanför oss.