Tar en paus i luskammandet av katterna. De är inte så förtjusta i behandlingen. Min vän Sofie, som är veterinär, sa att lopporna i LA är så motståndskraftiga att de inte bryr sig om lusmedel man köper i affären. Det är receptbelagt som gäller. Stora jävlar är de också. Lopporna alltså.

Ber om ursäkt för att jag utsätter er för den här informationen. Nu över till länkarna.

Guccis kampanj med Ellie Goldstein, en kvinna med Downs syndrom, banar väg för representation, men räcker det?

Är BLM- rörelsen verkligen stark nog att ändra attityder gentemot svarta?

Jag äter körsbär varje dag den här tiden på året, men efter att ha läst den här artikeln smakar de inte längre lika gott.

I USA är arbetsplatskulturen fortfarande väldigt hierarkisk och många chefer tvivlar nu på att personalen verkligen jobbar när de jobbar hemifrån.

Jag vill tipsa om NYT The Daily podcasts avsnitt om cancel culture. Väldigt bra!

Amerikanska politiker kan vara så totalt ovärdiga.

Jag saknar ett svenskt ord för community.

Pandemin drabbar tonåringar hårt.

En gynekolog kommenterar Cardi B och Megan Thee Stallions WAP.

Vad kommer att hända med det republikanska partiet efter Trump?

How to small talk with white people.

Länkade jag till just den här redan förra veckan? Om hur onödigt det är att skrubba kroppen med tvål varje dag?

Jag älskar Rob Delaney (och fler män borde överväga en sterilisering).

QAnon är så absurt att det skulle upplevas som otrovärdigt om man skrev in det i en film.

Här är med om Qanon.

Kanye West och Jared Kushner.

Reels suger.

Trump vill verkligen inte att folk ska rösta.

Har över 200 000 personer redan dött i Covid-19 i USA?

Vilken tv-serie kollar ni på just nu? Jag har sett allt bra och ser nu på West Wing (igen). Fortfarande väldigt bra.

Tack alla ni som tog er tid att gratulera mig på olika sociala medier! Jag kände mig så älskad och sedd igår. Så fint att få känna så. Det gjorde ju inte dagen sämre att jag fick vakna upp till frukost på sängen och Los Angeles Times med rubriken “Biden chooses Harris for VP“. Magnus hade pocherat ett ägg och köpt kaffe.

Sen hängde vi en stund vid poolen tills det var dags att åka upp till Topanga för att rida. Eller jag trodde att jag skulle rida, men det visade sig att Magnus, Tamara och Frida hade ordnat en överraskningslunch åt mig. Här kan man ju inte ordna stora fester, men det var så otroligt fint att få sitta med några av sina vänner, prata och blicka ut över Stilla havet. (Magnus hade slängt in en klänning och ett par skor i en väska så jag firade i min strandklänning, men det gick fint!)

När vi ätit plockade Frida fram sin dator och spelade upp några födelsedagshälsningar från vänner på olika håll i världen. Cissan, Karin J, Kaj K-a, Anne och min syster framförde en hälsning och det var så fint att jag började gråta. Man har ju blivit lite känslig på gamla dar. Men tänk så fint att få en sån här present. Helt otroligt fint.

Jag fick skjuts hem, bytte om, tog ett glas vin med Magnus och en Lyft till Malibu. Där träffade vi Sofie och hade en mysig födelsedagsmiddag med utsikt över havet. En gång när vi satt på Geoffreys såg vi en massa valar. Det var helt surrealistiskt, nu fick vi nöja oss med enstaka delfiner.

När vi anlände sa personalen att man bara fick sitta kvar i två timmar (också pga av Covid-19), men plötsligt hade det gått fyra och ingen hade bett oss åka hem. Vi var sist kvar på restaurangen och personalen började packa ihop. Sofie och Maggan ville såklart fortsätta ut i natten, men eftersom allt är stängt åkte vi, till min stora glädje, hem. Jag skulle ju helst lägga mig klockan 22 varje kväll. Minus kanske tre kvällar om året då jag gärna gör en all nighter.

Utöver min födelsedag var det på många sätt en händelserik dag. Vi upptäckte loppor på katterna, Magnus och mitt AB registrerades, vi lyckades pruta ner hyran på en större lägenhet i huset och ska nu flytta och medan vi hade barnvakt hällde Majlis ett helt glas coca cola över Magnus dator som nu är stendöd.

Jag är så glad över att Biden valde Kamala Harris (och så nöjd/självgod över att jag gått omkring och sagt det åt folk). OCH så är det min födelsedag! Den 12 augusti är min dag. Jag älskar födelsedagar och vill bli firad med mysig middag och att alla är snälla och säger snälla saker om mig. Jag anstränger mig för att bara tänka fina saker om mig själv och jobbar inte alls. Magnus har planerat dagen så jag vet inte vad som kommer att hända. I dessa tider av pandemi blir det ingen stor fest, men tiden för såna kommer väl också en vacker dag. Tänker att det i livet inte finns för många chanser att fira så varför inte gå all in på sin födelsedag.

Jaha, vad har hänt sen sist? Vidde visade en skräckkortfilm för Majlis, “Siren Head”, och Majlis är nu extremt mörkrädd. Vågar inte gå in i ett mörkt rum utan mig (inklusive badrummet). Jag kan verkligen relatera till rädslan. Jag var mörkrädd i ett decennium efter att ha plöjt genom de flesta av Stephen Kings böcker på 1990-talet. Vågar fortfarande inte kolla på skräckfilm på grund av de potentiella mardrömmarna. Kan på en teoretisk nivå fatta den kittlande känslan av se skräck som inte direkt berör mig, men senare kan min hjärna inte skilja på verklighet och saga och det resulterar i mardrömmar och obehag. Kollar ni på skräckisar och hur hanterar ni det?

Igår var vi uppe i Topanga och jag red tre hästar. Otroligt skön känsla när kroppen får jobba och hjärnan bara fokusera på en sak en längre tid. Idag hörde Malin av sig och frågade om vi ville göra ett strandhäng. Det ville vi trots att det var ganska blåsigt. Vi såg delfiner och pratade om hästar. Magnus fick nåt slags surfsug och lekte ute i vågorna med en bräda i nästan två timmar. Nu väntar jag på att han ska laga middag åt mig.

Imorse kollade vi också på en ny lägenhet. Lite nyare, större och fräschare, men också ganska mycket mer i hyra. Samma område, pool, men inte balkong. Tror vi inte vill ha den. För övrigt har jag lite dåligt samvete över att jag inte lider mer under den här pandemin. Jag är glad över att inte sakna ett jobbsammanhang i form av ett kontor/en redaktion (har inte haft det sedan 2013 och tyckte ärligt talat det var mer jobbigt än tryggt då). Tycker mest det är skönt att få göra min egen grej. Dra till stranden eller stallet när jag vill och låta jobbet anpassa sig efter mina preferenser. OBS fattar att jag är otroligt priviligerad s0m har det så här och för att inga missförstånd ska uppstå vill jag säga att jag verkligen har vett att uppskatta det.

Den 24 augusti kör höstens första (och sannolikt enda) Friday Lab-kurs igång. Vi tar in 15 personer (platserna brukar gå åt fort). Den här kursen är för dig som helt enkelt vill trycka på paus och fundera på vad du vill, mår bra av och gillar i livet. Friday Lab heter Friday Lab för att livet inte ska vara en transportsträcka till fredag eftermiddag eller semester. Varje dag ska vara en bra dag. Här kan du anmäla dig från och med kl 12 CET måndagen den 10 augusti! (Hittills har ca 70 personer gått kursen och drygt två tredjedelar av dem fortsatt i Friday Lab Community).

Vem är kurser för? Någon frågade om man måste vara en “peppig mediamänniska” och svaret är nej. På kursen (och i communityt) finns visserligen egenföretagare, men också anställda, föräldralediga, författare, diplomater, jurister, fotografer, forskare och arbetslösa. Det bästa är att alla är så snälla och generösa mot varandra.

I torsdags firade vi att Sofie kommit hem från sin semester i Sverige. Hon är en av de få svenskar som inte valde att stanna där. Att skolorna kommer att köra distansundervisning i höst var den sista spiken i kistan för många som tyckt att USA hanterat pandemin mindre väl. Hur som helst, Malin, Sofie och jag träffades på Oysterette på Oceans Avenue och beställde in ostron, lobster rolls och vittvin. Om man ska se glaset som halvfullt har förbudet mot att ha gäster inomhus gjort att restaurangerna byggt ut sina uteserveringar. Väldigt mysigt.

Följande dag hade jag dressyrlektion i Burbank (ingen fotade) och efteråt åkte vi ut till Malibu för att äta på Neptune’s Net. En gammal favorit vi brukade besöka de första åren här. Det visade sig att NN bara sysslar med take out så vi beställde mat och satte oss på stranden istället. Det var också okej. Det här året har jag tillbringat rekordmycket tid på stranden. Struntar till och med i mängden sand som kommer med oss hem. Nuförtiden har vi förresten alltid med oss strandstolar och filt i bilen.

Sen kom vi hem, jag skrev mina 1000 ord, Magnus klippte en podd, ungarna busade och det var den fredagen. Beställde indiskt och kollade på The Bachelorette.

Hej! Igår åt jag ostron med ett par goda vänner, promenerade sedan hem i den ljumma sommarnatten och älskade livet. Var ganska trött i morse när väckarklockan påminde mig om att det var tidig ridlektion i Burbank, men man ångrar ju aldrig en ritt så jag åkte iväg med gott humör. Efteråt tog vi bilen till en strand i Malibu och hade picknick, kollade på surfare och såg ett sjölejon.

Men nu över till länkarna:

Nyheter kostar pengar, konspirationsteorier är gratis.

Memers versus influencers på Tiktok.

Mer Tiktok: digitala blackfacet.

Men VEM ska man följa på Tiktok då? Börja med Larry.

Som vanligt: Nyheter tar man till sig från etablerade medier, INTE sociala medier.

Det finns inga begåvningar, bara övning med instruktör.

Vad jobbade dina föräldrar med och vad gör du? (För mig pappa ingenjör och mamma banktjänsteman).

Seinfeld har inte åldras bra genom BLM-glasögon.

Är det ett privilegium att vara barnfri under en pandemi?

Ni kommer att älska den här: Två unga killar som hör Phil Collins “In the air tonight” för första gången.

Vad händer med modeindustrin när vi inte längre går ut och träffar varandra?

Är detta början på slutet för NRA (tror tyvärr inte det).

Har ni sett I may destroy you? Om inte är det dags nu.

Okej hörni! Här kommer ett fantastiskt projekt. Min vän Marcus Stenberg är inte bara en bra författare, utan också en riktigt bra fotograf. Nu när det inte blir en traditionell bokmässa i Göteborg har Marcus startar projektet “What a mäss” en fotobok med nya texter. Jag kommer bland annat att skriva en av dem.

Marcus har startar en Kickstarter. Klicka på länken och läs mer.

“I över 10 års tid har jag fotograferat på bokmässan i Göteborg och samlar nu en stor del av de bästa fotografierna i en lyxig fotobok tillsammans med nyskrivna texter om mässan från förläggare och författare: Linda Skugge, Sandra Beijer, Hillevi Norburg, Peppe Öhman och Åsa Hjalmarsson.

Når vi målet med insamlingen planerar jag att ge ut boken i slutet av september när bokmässan brukar gå av stapeln. 

Pengarna som samlas in under kickstarterperioden kommer gå till att producera boken. 50% av all framtida vinst på boken går till Rosa Bandet. 

(Exakt vad den donerade summan blir per bok i kr avgörs av tryckkostnad, storlek på upplaga etc. så den kommer kunna redovisas först när boken är tryckt, även länk där inbetalade donationer till Rosa bandet kommer synas redovisas när boken är tryckt.)”

Idag skrev jag inte så himla mycket, bara några hundra ord. Däremot red jag tre hästar varav en av dem upp i bergen med utsikt över Santa Monica, Stilla havet och LA. Då satt jag dessutom på min favorithäst Sequoia. Snabb och pigg och kul, men känner mig ändå fullständigt trygg med honom. Han tycker det är skittråkigt att harva runt och göra dressyrövningar på ridplanen och blir glad och galoppsugen när vi kommer ut.

Vi hade med oss en av unghästarna och ledde honom turvis Jag har förresten lärt mig att när man sitter på en häst och leder en annan ska man hålla grimskaftet kort och överarmen nära kroppen. Tydligen gammalt cowboy-trick. Sphinx är bara tre år och ganska explosiv. Han gjorde nåt slags imponerade rörelse där hela hästen studsade upp i luften med benen spretande åt alla håll. Jag var glad över att jag inte råkade sitta på hans rygg då.

Nu är jag hemma igen. Ska skriva lite, ta ett dopp i poolen, laga mat, dricka ett glas vin och känna hur kroppen är mör efter en dag av fysiskt arbete. Mycket bra dag om jag får säga det själv.

Häromdagen läste jag en intervju med den finska författaren Riikka Suominen som skrivit en roman om relationer och speciellt öppna relationer. Om att monogami passa en del, men absolut inte alla och hur många mår illa i sina relationer eftersom tvåsamhetsnormen är så stark. I en bisats sa hon ungefär att konsumtionssamhället delvis bygger på att vi inte är speciellt lyckliga i våra livsstilar och att vi dämpar illamåendet med konsumtion.

Jag tänker att detta sträcker sig långt förbi folks sexliv. Vi utsätts för så enormt många valmöjligheter, prestationskrav, förväntningar på inredning/skönhet/träningskropp och sociala medier gör att det lätt för hjärnan att tro att en person måste vara perfekt på alla områden. Hjärnan slår liksom ihop alla intruck vir får och skapar Den Perfekta Människan. Då är det lätt att bara försöka konsumera sig ur det. Köpa kläder, möbler, smink, elektronik och jag vet inte vad. Handlingar brukar lätta på ångest och konsumtion är en sorts handling. Inte en speciellt hållbar sådan, men skön lindring i stunden.

Ursäkta det här kökspsykologiserandet, ni får gärna komma med motargument. Jag spår i alla fall att vi långsamt håller på att vakna upp ur det här senkapitalistiska samhället och istället börjar fundera på hur vi mår. Både klimatkatastrofen och pandemin har antagligen påskyndat den här rörelsen. Det här kommer att leda till att folk riktar sina pengar mot personliga tränare, terapeuter, sömncoacher (jag förutspår att just sömncoacher är nästa stora grej. Både seriösa och kanske lite mindre seriösa), upplevelser i naturen, lärande, personlig utveckling (Friday Lab FTW!), relationer och på det stora hela försöker fundera lite mer på sitt eget (och andras!) mående istället för en quick fix genom ny matta i vardagsrummet eller tröja på Zara. (OBS! OBS! mode kan vara ett intresse och till och med kultur, men det är en annan sak än att slentrianshoppa sig glad).

Så att, om ni funderar på att bli företagare, kanske satsa på något som inte består av grejer producerade i Kina och istället på något immateriellt. Äh, vem är jag att ge tips om sånt. Vad tror ni?