Jag försöker vara öppen för nya upplevelser när jag går på restaurang, men det finns några rätter/ingredienser på menyn jag sällan kan motstå. Vi kan kalla dem triggerrätterna. 1. Pocherade ägg. I dag frågade jag med desperation i rösten om det fortfarande gick att beställa från frukostmenyn trots att klockan var kvar i ett. Det gick det och voilá en avokadomacka med två pocherade ägg. Hej himmelriket! 2. Tryffel och hummer. Det finns få rätter jag gillar mer än lobster tacos på Oysterette. Jag försöker att undvika kött, men en eller två gånger i månaden unnar jag mig lobster taco, sushi eller som när vi var uppe i New York: Helkokt hummer. Kände tyvärr att jag inte skulle klara av att kasta hummer i det kokande vattnet och det borde diskvalificerar mig från att äta också skaldjur. 3. Burrataost. Ni vet, riktigt krämig mozzarella. Beställer konstigt nog nästan aldrig sallad, men står det burrata på menyn finns det en risk att jag faller dit. Finns det nåt ni inte kan motstå?

Min kompis finlandssvenska kompis Monica skrev för några dagar sedan på Facebook om hur jobbigt hon tycker att det är att säga siffran sju i Sverige. Detta lilla ord öppnar alltid förvirring. En annan finlandssvensk kommenterade att hen bott i Stockholm i snart tio år, bor på en adress som slutar med siffran sju, men för att undvika missförstånd stiger hen alltid av taxi/uber ett hus innan, på femman. Siffran sju uttalas alltså på finlandssvenska som det engelska ordet för sko. Bland annat detta talar vi om i veckans Mellan raderna och så bjuder vi också på lästips i bland annat genrerna feelgood och deckare och diskuterar en recension av Ann Heberleins nya roman. Ja och så ligger det också ett nytt avsnitt av Magnus och Peppes podcast ute och väntar på er. Där handlar det om bland annat R Kelly och om det kommer att uppstå en brist på musik ifall vi raderar verk av män som begått sexuella övergrepp.

Här kommer ett litet filmtips för er som vill vidga era vyer utanför Hollywood. I går föreslog nämligen Netflix ett sydafrikanskt relationsdrama för mig (Magnus är inte hemma, det skulle vara praktiskt taget omöjligt att sälja in ett "sydafrikanskt relationsdrama" för honom). Jag tryckte igång filmen och tyckte jättemycket om den. Jag antar att den är ännu bättre om man besökt Sydafrika, det snackas nämligen lite om skillnaden mellan Kapstaden och Johannesburg (filmen utspelar sig i J-burg), om de vita turisterna och nuddar vid rasism, kolonialiseringen av Afrika och helt vanliga relationsproblem. När jag pluggade på USC hade jag en klasskamrat från Sydafrika som pratade mycket om hur Johannesburg är den nya kreativa platsen dit unga konstnärer som inte har råd att bo i Kapstaden söker sig (mina LA-studiekamrater pratade om Mexico City som motsvarande stad på den här kontinenten). Jaja, om vi bortser från att kameran gillade att fokusera lite FÖR mycket på den kvinnliga huvudpersonens skitsnygga kropp var det en riktigt bra film.

Vad händer igår i Peppes liv då? Undrar ni kanske inte alls, men det ska jag ändå berätta för er. Jag inledde som vanligt dagen med ridlektion. Det var en riktigt bra lektion dessutom. Var lite orolig för att det skulle bli rodeo, eftersom Gus som jag red stått i två veckor på grund av ett sår på benet, men allt gick bra. Åkte hem och kastade mig, så fort jag kommit in genom dörren, framför mikrofonen för att spela in Mellan raderna. Vi pratade om en feelgood-bok, en deckare, en recension av Ann Heberleins nya roman och såklart om Fuckboy-boken. Magnus sa att han skrattade högt när jag klippte och det är väl ändå ett gott tecken. Föreställ er att jag är svettig och i ridbyxor medan jag pratar. När Vidde kommit hem från skolan åkte vi till Hancock Park för att hälsa på några kompisar. Trafiken var hemsk, som den brukar vara på fredag eftermiddag, men vi belönades med pool och vin och bra sällskap när vi kom fram. Trots att hon fick ett par kallsupar var Majlis helt orädd i vattnet. Det är kanske alla barn i den åldern. De har liksom ingen referens till döden. Det var verkligen drömkvällen för Majsan: Pool OCH hundar som hon smygmatade med chips till vi var tvungna att gömma allt ätbart. Själv gick jag omkring och var zen. Sen åt vi middag, pratade om hästar och Sverige och manus och hade det otroligt trevligt. Bilfärden hem tog bara 30 minuter. I LA mått mätt är det som att kila över till grannen. 

Jag blir såklart jätteglad om ni går in och budar på förlossningsväskan som jag plockat ihop. Alla intäkter går till att ge kvinnor i Kongo och Tanzania säkra förlossningar. Känns det för mycket är så lite som 150 kronor allt som behövs för att en kvinna ska få föda på ett sjukhus. Perfekt morsdagspresent till en mamma i er närhet. Det är Läkarmissionen, som är så jäkla bra, som styr upp detta. Och jag fattar att alla inte har råd ens med 150 kronor, då kan ni hjälpa till genom att sprida inlägget under så att så många som möjligt får chansen att delta. <3 Bjussar på två bilder på Maggie och mig som nyblivna föräldrar.  Inser nu att de här två bilderna symboliserar oss PERFEKT som nyblivna föräldrar.

När Majlis föddes åkte vi in till Silver Lake, där jag skulle föda på ett Birthing center, tidigt på morgonen. Värkarna hade kommit igång på morgonnatten och jag visste att det var nu det hände. Det var en väldigt vacker morgon och som den ansvarsfulla instagrammare jag är tog jag naturligtvis bild från bildfönstret. Några timmar födde jag Majlis i ett badkar. Eftersom hon inte föddes på sjukhus fanns det inga smärtstillande eller andra medicinska hjälpmedel. Allt gick hur bra som helst tills moderkakan skulle ut. Då brast någonting och jag blödde som en fontän. Jag blödde så mycket att jag inte ens kom upp ur sängen och var extremt svag i många veckor efteråt. Nu gick ju allting bra till slut, jag borde eventuellt ha fått lite extra blod, men alternativet sjukhus fanns hela tiden på kartan. Lika lyckligt lottade är inte alla. Lyckligtvis vi kan som har lätt hjälpa dem som inte har det lika bra som vi. Inför mors dag har Läkarmissionen en kampanj där du kan köpa en förlossning i morsdagspresent. Förlossningen går direkt till en kvinna i Kongo eller Tanzania som annars hade fått föda barn i sitt enkla hem, ofta på ett sopat jordgolv. Gåvan kostar bara 150 kronor men kan vara skillnaden mellan liv och död, särskilt om det uppstår komplikationer. När jag fick besöka Läkarmissionens partnerorganisation i Etiopien i höstas insåg jag hur mycket 150 kronor kan hjälpa.

För att nå ut ännu bredare och samla in mer pengar har jag och ett gäng andra kvinnor tagit fram en varsin förlossningsväska. Min väska innehåller några av de saker som jag tycker känns härliga att ta med till BB, men mycket av innehållet passar egentligen för alla (är själv ganska sugen på denna packning). Väskorna ligger redan ute på Tradera och alla intäkter går till Läkarmissionens arbete för säkra förlossningar. Du kan vara med och buda fram till söndag 27 maj. Här hittar du min väska: Förlossningsväska Peppe Öhman.

• Softgoat Kofta i cashmere för mor och barn
• Moisture-Rich Body Lotion, Clarins
• Body Treatment Oil, Clarins
• Tonic Body Treatment Oil, Clarins
•  Roll-On Deodorant, Clarins
• Foot Beauty Treatment Cream, Clarins
• All-Around Balm Laponie of Scandinavia
• Jaga vatten av Ellen Strömberg
• Saltlakrits, Fazer
• Berlock, Liteflyt av Anette Floss
• Kofta, 3-6, Livly/Babyshop.se
• Byxor, 3-6 mån, Livly/Babyshop.se
• Body, 56 cl, Sture & Lisa/Babyshop.se
• Barnboken, Apoteket

Oavsett om du vill buda på väskan eller inte kan jag varmt rekommendera att köpa en förlossning i morsdagspresent. Du swishar helt enkelt 150 kronor till 90 00 217 så är du med och räddar liv. Här kan du ladda ned ett fint gåvokort att ge till den mamma du vill fira: https://www.lakarmissionen.se/stod-oss/morsdagspresent-som-raddar-liv/

Det här pratade jag om med min coach Marianne: Hur pinsamt jag kan tycka det är att dela bloggen på min egen Facebook-sida. Jag tycker aldrig att det jag skriver här är det minsta pinsamt, men det finns något som stressar mig när vänner utanför bloggvärlden hittar hit. Kanske det beror på att bloggande så länge hade låg status, tjejgrej ni vet. Här sitter jag nu och dricker morgonkaffe då en sak slog mig, är mitt bloggjag mitt riktiga jag? Alltså är jag en justerad version av mig själv på bloggen. Ni som känner mig/träffat mig får svara. Ursäkta för självcentrerad fråga. En gång sa en person att jag är snyggare i verkligheten, detta är flera år sedan, men jag funderar ännu då och då på om det var en komplimang eller en snygg diss.

Häromdagen fick jag hem Cecilia Salamons snygga och roliga "Fuckboy– Praktisk handbok i konsten att dejta". Tyckte genast mycket om den och att det är ingen mindre än sjukt begåvade och roliga Louise Winblad som illustrerat boken gjorde inte precis saken sämre. Jag talar mer om den i nästa Mellan raderna (vi är liite sena, men podden kommer ut fredag!). På tal om misslyckanden är Fuckboy kanske som finast när den Salamon öppet berättar om sina dejtingerfarenheter och skriver om hur mycket man lär sig ur händelser som som kanske upplevs som misslyckanden när de händer. Boken låg på matbordet när Vidar kom hem från skolan och eftersom FUCKBOY är ett ganska mycket grövre ord i ett åttaårigt halvamerikanskt barns öron blev han minst sagt lite chockad. Han utbrast: "Peppe, VAD läser du?" Till saken hör att han hade med sig en playdate vars mamma varje gång jag ser henne vill tala om att ordet "hell" figurerar i en låt Vidde och hennes son gillar. Jag brukar spela med och verka upprörd. Hell no, Fuck yes. Majlis hann tyvärr signera omslaget med röd krita innan jag tog bilden för den här inlägget.

Nu ligger det tredje avsnittet av "Det kommer att bli bra heter "Om det gör ont, släpp gaspedalen" ligger ute och väntar på att ni ska lyssna på det. Den här gången pratar vi med Peter "Petski" Westerholm som berättar om när han mår bra och dåligt, hur studierna till diplomingenjör ledde honom till att bli programledare, vad han struntar i att göra och hur man gör virala videon. Lyssna vet jag! Och tack alla ni som recenserat och spridit och kommenterat och gillat oss på Facebook och Insta! Hjärta på er! Kommentera gärna och säg vad ni tycker, mer coaching, fler råd, tips eller samtal. Tipsa om önskegäster och så vidare.

Linn skrev ett så jäkla bra inlägg om misslyckanden hon gjort de senaste tio åren. Så befriande och mycket intressantare och mänskligare att läsa om misslyckanden än bara framgångshistorier. Jag ska försöka gräva fram några av mina, svårt eftersom jag inte vill att det ska bli koketterande. Jag tror för övrigt att min ganska stabila lyckokänslor beror på att jag är svinbra på att förtränga misslyckanden, pinsamma situationer och oförrätter. Okej, djupt andetag, nu kör vi.

1. Kom inte in på Soc&Koms journalistlinje första gången jag sökte. Färsk ute ur gymnasiet var jag uppenbarligen inte mogen att plugga till inträdesprov. Minns att mamma blev besviken och det kändes som ett mycket större nederlag än att inte komma in (får ta det med min psykolog).
2. Tackade nej till en praktikplats på EU-parlamentet för att jag inte ville flytta ifrån min dåvarande pojkvän. Vi gjorde slut två månader senare och jag insåg först då vilket as han egentligen var.
3. Sökte stipendiet för USC också året innan jag verkligen fick det.
4. Som singel och drygt 20 dejtade jag två killar och skulle sms:a den ena medan jag umgicks med den andra. Textade fel kille. VÄLDIGT dålig stämning uppstod. Får skamsköljningar bara jag tänker på incidenten. Okej, mer misstag än misslyckande.
5. Glömde söka andra stipendier än Kulturfondens i år. Min ekonomi kunde alltså ha sett bättre ut i år.
6. Skrev ett reportage för ett svenskt magasin, tyckte det blev helt okej. Det tyckte inte magasinet och det blev en hel del utredningar kring missförstånd och omskrivningar innan jag kunde fakturera dem. Skämdes mycket för att ha missförstått så mycket.

ja och sen har jag ju sökt en massa jobb och fått nej tack på annat håll, men det är jag antagligen inte ensam om. Tycker för övrigt att ni ska gå in och läsa också kommentarerna hos Linn. Och vore kul om någon ville erkänna sina misstag här också.