Så här kommenterade någon på inlägget under och jag måste hålla med om att hen har rätt. "Det här känns fel. Jag är enig i initiativet och att det är viktigt att lyfta men för mig blir det bakvänt att kvinnor skall visa solidaritet med andra kvinnor genom att avstå från att yttra sig på sociala medier - en av de få plattformar där kvinnor faktiskt dominerar, och då i princip bidra till osynliggörandet. Då känns det vettigare att snacka som FAN den dagen men att göra det för att lyfta samhällsproblemet, att ta plats, I solidaritet." När jag fick en förfrågan om att sprida den här kampanjen kändes det inte helt klockrent så jag mailade tillbaka och frågade hur man mer konkret kan hjälpa flickor som är mindre priviligierade än jag, än att bara vara frånvarande. Jag fick swishnumret och möjligheten att bli flickfadder som svar. Och det är ju svinbra! Konkreta åtgärder och kunskap. Jag förstår att tanken bakom kampanjen är att ALLA kvinnor bara försvinner för en dag från sociala medier och det gör ett synligt avtryck och folk fattar hur viktigt det är att kvinnor ska få finnas överallt med och utan mens, men på grund av algoritmer i de flesta sociala medier GÅR det inte att tystna och därmed väcka tankar hos dem som är kvar. Fint att Plan lyfter upp problemet med att mens är så tabubelagt på många platser, men inte superbra kampanj. Jaja, summa sumarum: Jag borde ha funderat ett varv till innan jag la upp den.

I Norden inföll visst mensåret 2014, då serietecknaren Liv Strömquist sommarpratade om mens. Sen började det komma ut seriealbum med menstema och kulturprogrammet Kobra gjorde en hel sändning om menstruation. Så här är det sannerligen inte i hela världen. Miljontals flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och arbete på grund av tabun, sociala stigman och trakasserier kopplade till mens. Lägg till brist på rent vatten, mensskydd och fungerande toaletter. På många platser ses också flickors första mens som ett tecken på att hon blivit kvinna och därmed redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma, trots att hon kanske bara är tio år gammal. På den internationella mensdagen 28 maj uppmanar Plan Sverige kvinnor och tjejer att i solidaritet utebli från sociala medier. Så här skriver de: "Tillsammans är vi #ABSENTFORGIRLS i solidaritet med alla de flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens." Att sprida kunskap är alltid ett första steg. Vill du göra någonting konkret kan du swisha 9007311 till Plans arbete för flickors rättigheter eller bli Flickafadder. Om ni vill delta i social media-kampanjen kan ni gå in här för att ladda ner logga och få information ni kan klistra in i era sociala flöden.

Ni vet hur man ofta bara ser den glassiga verkligheten på sociala medier. Nåja, igår åkte vi tillsammans med några till en hotellpool i grannskapet, beställde plockmat, lemonad och skinny margaritas medan ungarna lekte i poolen. Allt var väldigt härligt. Rent ut sagt underbart, trots att det gärna kunde ha varit liiiite varmare. Jag är inne i en lemonadeperiod och hotellet visade sig servera precis så sur lemonad att den föll sig i min vuxna smak. Tänker ofta på att jag borde laga det hemma, lemonad kan ju inte vara så himla komplicerat. Här var allting ännu frid och fröjd. Barnen fick chicken fingers, som är USA:s svar på fiskpinnar. Amerikanerna får plus för roligare OCH äckligare namn på barnmat. Varje gång jag hör det föreställer jag mig en höna med långa mänskliga pianofingrar. Tio minuter senare hoppade Vidar upp från poolen och sa att han mådde illa. Resten av dagen blev en kräkfest utan like. Det kommer ej att publiceras bildmaterial här på bloggen och barnet mår hur bra som helst i dag, men det var EJ en behagliog eftermiddag. Som vanligt när ett av barnen var sjukt nuddade jag vid tanken på döden. Misstänker alltid att det är cancer, hjärnhinneinflammation, ebola eller apokalypsvirus.   Jaja, verkligheten. Måste orka med den också.

Här kommer ett Los Angeles-tips: Hotellen är svindyra, det är inte ovanligt att en natt kostar 500 dollar och äter upp hela ens resebudget. Då kan en bo på airbnb eller hos oss (som verkar vara det vanligare alternativet) och trösta sig med att hänga vid poolen eller äta lunch på dem. Precis det gjorde vi igår på Beverly Hilton. Beverly Hilton är hotellet där man delar ut Golden Globes, där Whitney Houston dog och där min kompis Karine bodde får några år sedan, åkte till Vegas (med mig) och glömde stänga av vattnet till badkaret innan hon drog. Hotellets försäkring fixade vattenskadan och Karine gick fri med en bra historia. Den här gången träffade vi vår kompis Elin som är i stan för att gå på screenings och träffa film- och tv folk. Tycker så mycket om Elin, en så smart, rolig och varm person. Plus hästmänniska! Vi åt lunch och sprang efter Majlis som letade upp hundar hon ville gosa med och flirtade med den djupa ändan av poolen.   Jag åt tomatsoppa med burrata. Alltid en nappflaska med mjölk på mina restaurangmatbilder. ALLTID. Älskar för övrigt att 100 procent av Majlis garderob är plagg hon fått av kompisars barn som vuxit ur dem. Vi kom iväg alldeles för sent och var tvungna att ringa en vän och mamma till Vidars klasskamrat och be henne plocka upp Vidde från skolan. Det ledde till att hon tog hem båda pojkarna och Vidar fick en playdate på köpet.

En stor oro jag har är att jag ska bli som en av de där gubbarna (och tanterna) som vägrar inse att världen förändras och att det som var en sanning igår inte nödvändigt är det i dag. Att liksom hålla fast vid att världen och jag själv är på ett visst sätt och aldrig ifrågasätta det. En gammal jävel som tycker att det är fel på alla andra och att allt var bättre förr. Därför försöker jag ibland göra saker som inte känns självklara. Det är ganska svårt eftersom jag är så bestämd i många uppfattningar om hurdan jag är själv är. EXEMPEL: Min kompis Frida hade fått ett kortpacke med typ visdomar eller ledord i födelsedagspresent, på skoj, av några vänner (det var givetvis hästtema på korten). Ni vet, man tar ett och där står något vist som ska guida en vidare i livet. I morse i stallet lät Frida mig välja ett kort. Där stod det typ: "Go with the flow, gallopera med horden. Du behöver inte vara ledaren eller skapa strategier just nu." Min spontana reaktion var att avfärda skiten. Jag tror liksom inte på horoskop eller medium heller. Men så sa Frida nåt smart om att jag kanske borde testa att göra något annorlunda, testa nåt nytt. Det kan inte skada att ibland go with the flow. Så nu gör jag det. Nästa vecka ska vi gå på tarotläsning. Alltså skojar inte ens. Ska bli väldigt kul! Säger inte att jag kommer att bli en SÅN typ, men man kan väl testa? Los Angeles är fullt av små hus med massor av neonskyltar där det står PSHYCIC, så det hör väl till att gå till en sån när man ändå bor här. Ni då, har ni nån erfarenhet av tarot, medium, spåtanter, horoskop eller annat motsvarande? 

Mors dag (i Sverige, i USA och Finland fixade vi den redan för ett par veckor sedan) stundar och jag kan inte tänka mig en bättre present än att ge en mamma en säker förlossning. För så lite som 150 kronor får en kvinna i Kongo eller Tanzania. Klicka här för att få ett morsdagskort. Vill du ha eller ge bort denna makalösa förlossningsväska med bland annat en kofta från Soft Goat (för både mor och baby), hudvård från Clinique, Ellen Strömbergs debutroman, body från Sture och Lisa och Livly/babyshop och en massa annat: in och buda!  Eller varför inte gå ihop och vinna väskan som en baby Shower-gåva åt någon som väntar barn? Gör det! Softgoat Kofta i cashmere för mor och barn Moisture-Rich Body Lotion, Clarins Body Treatment Oil, Clarins Tonic Body Treatment Oil, Clarins Roll-On Deodorant, Clarins Foot Beauty Treatment Cream, Clarins All-Around Balm Laponie of Scandinavia Jaga vatten av Ellen Strömberg Saltlakrits, Fazer Berlock, Liteflyt av Anette Floss Kofta, 3-6, Livly/Babyshop.se Byxor, 3-6 mån, Livly/Babyshop.se Body, 56 cl, Sture & Lisa/Babyshop.se Barnboken, Apoteket Och jag fattar att inte alla har de ekonomiska möjligheterna att vinna en sån här budgivning. Det ni i så fall kan göra är sprida det här inlägget så fler får veta om hur vi kan hjälpa dem som inte är lika priviligierade som vi. TACK <3 och tack Läkarmissionen för att ni gör det möjligt för oss att hjälpa andra!

Hanna skriver fint om hur hon tänker kring att fylla 40 och kring vägen till ett bra liv. (I "Det kommer att bli bra"podden pratar vi ju om precis såna här saker. Se där fick jag in lite reklam). Sen skriver Hanna: "Vill alltid ursäkta mig när jag skriver såna här klyschor, men äsch, det är ju sant. Jag fattar att man kan tycka att det är onödigt/fånigt/pretentiöst men jag är en person som trivs bäst när jag får tänka på sånt där. Var vill jag komma? Vilken väg ska jag ta för att komma dit?"  Jag tycker inte det är det minsta pretentiöst, utan enbart intressant att läsa om hur folk resonerar kring sina livssituationer. Det är det magiska med bloggar, att de hur lika och olika folk är. Själv genomgick jag snarare en tvåbarnsmammakris när jag fyllde 40. Jag kan fortfarande reagera på att jag verkligen har så många år på nacken. Det känns liksom äldre än vad jag är, men ingen riktig kris ännu. Igår slog det mig att folk inte ändrar sig så mycket. Eller att det finns många som inte gör det. Tog en kaffe med en mamma på skolan. Hon är skild sedan några år tillbaka och berättade för mig om sitt dejtingliv. Det kunde ha varit en 22-åring som pratade med mig. "Han sa att han inte vill ha något seriöst, men VARFÖR bjöd han mig på lyxig middag då?". Hon berättade också hur en annan mamma frusit ut henne ur den informella mammagruppen och gett presenter åt alla andra mammor. När jag var yngre trodde jag att mognad och självsäkerhet skulle komma med åldern och det går det väl för många. Men självsäkerheten och -distansen delas inte ut jämt. Jag tycker själv det är enormt skönt att inte längre vara 22 och jag har förbjudit mig själv från att ha ångest över sånt jag verkligen inte kan förändra – som att bli äldre. Jag tänker sällan på att folk ska tycka att jag är pretentiös när jag bloggar, men är livrädd för att någon ska tycka att jag är dryg. Igår hade jag två nätter av extremt dålig sömn i bagaget och orkade inte ens läsa igenom inlägget innan jag tryckte på publiceraknappen. När jag i dag ögnade igenom det blev jag kändes det som väldigt onödigt och drygt att skriva att jag fått en tröja av Anine Bing. Således raderade jag den lilla meningen, folk skiter väl i varifrån tröjjäveln kommer. Jaja, så ängslig är jag. Nu ska jag åka till LAX och plocka upp Maggan. Min vecka (okej fem dagar, men vem räknar) som singelmorsa är över. Kommer aj att sakna den.

Veckans Mellan raderna ligger ute och väntar på er! Karin blev så inspirerad när jag för två veckor sedan pratade om Nina Lykkes "Nej och åter nej" att hon läste och pratar om den. Jag gottar ner mig i syskonkärlek och -hat i Lena Ackebos avslutande del av trilogin om Mona och Barbro. "Darling Mona" heter den. Vi reder också upp missförståndet (?) om att vi avskyr pojkflickor, men Karin erkänner att hon inte känner sig helt bekväm på damresor. Ja och så blir det tips på tv-serier och lite amerikansk politik och mycket feminism. Sånt som man gillar. Tipsa gärna en vän om denna lilla podd! Och förresten så gäller ännu samarbetet med BookBeat: koden PeppeFi och PeppeSe ger er en månad av gratis lyssning. Kanske lägligt nu när sommaren nalkas. Sätt hörlurar på ungarna i baksätet/tåget/bussen och låt dem lyssna på en bok när ni åker till landet/stranden. Så här såg jag för övrigt ut när jag följde Vidde till skolan imorse. Samma Vidde tog bilden: Skinnpaj: second hand, tröja: Anine Bing, leggings: Kenza-samarbete? Sneakers: Puma. Nu min fråga: Har alldeles för många bananer (ej metafor), vad ska jag göra med den innan de blir bruna?

Jag gått omkring och funderat på att skriva ett inlägg om träning. Alltså om begreppet "träning" snarare än om "att träna". Jag har nämligen alltid tyckt att det känns lite konstigt att använda ordet träna ifall en inte tränar inför OS eller ens bara för en 10K. Alltså jobbar mot ett specifikt mål. Igår kväll när jag skulle söva mig själv till en podcast valde jag Sveriges Radios Kropp och själ och blev så glad när avsnittet handlade om att inte ha lust att träna. Där föreslog de att använda ordet motion istället. Motion är ju mer avslappnat. Då är det okej att inte mäta sträckor, tider eller tyngder. Det handlar mer om att röra på sig eftersom man mår bra att röra på sig. För en prestationsmänniska som jag som inte har tränat på en vecka på grund av att Magnus är bortrest kändes det också skönt att få en påminnelse om att promenera, skuffa barnvagn, springa efter och lyfta barn är tillräckligt. För er som har en möjlighet att till exempel cykla till jobbet räcker det. Det SKADAR såklart inte att bli svettig och andfådd då och då, men få av oss behöver bli det fem gånger i veckan. Maja och jag spelade precis in ett avsnitt av "Det kommer att bli bra"-podden där Maja berättade om vanor och tog som exempel det amerikanerna kallar self care. Att hitta en stund i vardagen som får en att må bra. För henne var det att ta en kort promenad i skogen varje gång hon får en chans och för mig var det att ha lediga fredagar och att rida. Kulturen vi lever i är så pass prestationsfokuserad (inte minst inom träning och hur en kropp ska se ut) att self care snarare handlar om att välja saker som får en att bra snarare än såna som får en att se bra ut. Lägger upp den så fort Maggan klippt ihop den!

Här kommer ett klassiskt inlägg med lite länkkärlek. Bloggen ska ej vara internets sista anhalt, utan tvärtom slussa folk vidare till andra bra ställen. Plus att jag själv alltid blir glad när någon länkar till mig. Hanna gör ett fenomenalt samarbete med Folktandvåren och tipsar om appen "Rocka munnen" som ska få barnen att borsta tänderna tillräckligt länge. Testade den omedelbart på Vidar. Visste för övrigt EJ att jag som förälder ska borsta ungarnas tänder tills de fyller tolv år! Hade en otroligt stor känsla av igenkänning när Hej Hej Vardag räknade upp olika orsaker till gräl (om du är barn). Exempel: "Du bredde inte smöret hela vägen ut på mackan. HUR SVÅRT KAN DET VARA?!" (bilden stulen av Louise Winblad som gör Hej Hej Vardag). På tal om att länka vidare tycker jag att Jennifer skrev fint och analytiskt om att som bloggare vara kolleger snarare än konkurrenter (hon skriver också om att alla inte resonerar så). Lina skriver om den finska missunnsamheten och om hur det är en omöjlighet för finländare att heja på Sverige i till exempel ishockey även om Finland för länga sen fallit ut. Tycker detta är så ovärdigt. Herregud KAN INTE ALLA BARA VARA KOMPISAR? sign. Mamma. Jenny och Fiat skriver båda om mens. Jag ska blogga om att inte blogga den 28.5 just gällande mensen, men det kommer senare. Maria på "Brad Pitts Armopitt" skriver om hur hon vacklar och hur svårt det är att vara allt samtidigt och skräcken inför företagarskapet och annat som jag mycket väl kan relatera till. Karin och jag talade om samma sak när vi spelade in Mellan raderna tidigare idag. När kommer belöningen för att man varit så DUKTIG? Linneá skriver om hur hur vi "klär framoss lika mycket som vi klär på oss". Själv blir jag så glad när Vidde valde en heldräkt i leopardmönster (tightsen har han mer sällan än t-shirten). Tycker att det säger så mycket om hans, kanske lite udda, smak. Jaja, det var väl det. Maggie är i Finland och jag är ensam hemma med barnen. Har knappt sovit alls på grund av att Majlis är förkyld och vägrar acceptera natten. STACKARS MIG.