Igår åkte vi ut till Malibu Country Mart för att Majlis skulle få leka i en lekpark och rörmokaren som fixade badrummet skulle få göra det ifred. I parken lekte en dam i åttioårsåldern. Först trodde jag att hon var lite koko, men insåg sen att det var mina egna fördomar som snackade. Det var enbart charmigt och gulligt med en dam som klättrade omkring i klätterställningen, åkte kana och lekte tittut med barnen.   På eftermiddagen vandrade jag upp till Margos, som är en mysig restaurang/bar uppe på vår gata. Där träffade jag Elin som jag lärde känna för några år sedan medan hon ännu bodde i L.A. Klockan var social hour (nåt slags version på happy hour) och vi beställde in burrata och fisktacos och vittvin och talade sedan om tv-serier (Elin jobbar med såna) och Stockholm, LA och hur man ska göra med livet. Jag hade lovat vara hemma så Magnus hann iväg för att träna, men eftersom Elin och jag inte var färdigpratade hängde hon med. Promenerade hem mig och satt sedan kvar en stund hos oss och snackade. Det var den tisdagen.

Jag har haft en sån bloggtorka, men tänkte skriva om vad jag tänkt på i dag. Bland annat att jag är så jäkla klumpig. Jag är mycket medveten om min egen klumpighet, men blir givetvis kränkt och förnekar det när Magnus påpekar det. Igår skulle jag i alla fall koka pasta och fyllde en jättestor kastrull med vatten, när jag skulle sträcka mig efter glaslocket snubblade jag på nåt (Majlis?) tappade glaslocket i golvet varav en stor skärva rikoschettade rakt in i min fot. Det började läcka riktigt mörkt blod ur foten och jag kände att jag var tvungen att ringa Magnus som var ute och kastade boll med Vidar (en amerikansk vana han lagt sig till med). Detta är pinsamt att erkänna, men min kropp svimmar av mycket blod. Vill påpeka att jag verkligen inte tycker att det är obehagligt med blod, jag kollar gärna på när kanylen sticks in när jag donerar blod eller någon tar blodprov på mig, men ändå svimmar jag. Fattar ej hur evolutionen tänkte där. Maggan kom i alla fall hem innan jag svimmade, plåstrade om mig och städade upp blodbadet. En egenskap jag är stolt över: Jag siktar hellre på good enough och får saker och tung gjorda, än strävar efter absolut perfektion och aldrig avslutar dem. Tycker att det svåraste med att skriva är att veta när jag är färdig. Nästan alltid blir texten bättre av att få vila en stund och sedan skrivas om, men för många justeringar och omskrivningar kan göra att meningarna förlorar känslan. För polerat är, tycker jag tråkigt. Det ska vara lite skitigt för att vara intressant. I "Det kommer att bli bra-podden" frågar vi våra gäster vad de struntar i att göra och vad de gör. Här är mina: Detta struntar jag i att göra: Det händer ganska ofta att jag äter flingor till lunch bara för att jag inte orkar laga något annat. Jag tycker att det räcker mer än väl att jag får i mig två mål mat med bra representation från kostcirkeln. Lunch är ändå dagens tråkigaste mål (ifall man inte råkar befinna sig på Nobu). Detta gör jag: Tränar och försöker sova tillräckligt. Otroligt tråkigt svar, men mitt välmående grundar sig i bra sömn och att jag får springa/rida/yoga flera gånger i veckan. Ni då: Vad struntar ni i att göra (träna, sminka er, läsa böcker, laga mat från grunden eller något annat)?

Magnus klipper as we speak det tredje avsnittet av "Det kommer att bli bra-podden" medan det första handlade om coaching och Marianne och mig (fast ändå inte tillräckligt om oss enligt feedbacken) och det andra om hur Magnus gick från systemvetare till programledare på radio och till poddcastproducent i Los Angeles kommer det tredje att handla om Lundias VD Michaela von Wendt som bland annat ger sina bästa tips i hur man löneförhandlar och vad hon väljer bort för att inte stressa ihjäl sig. Senare kommer vi att prata om coaching med hästar, om hur man bygger ett varumärke på sociala medier och om hur man gör virala videon OCH trivs på samma arbetsplats i 20 år. Tack alla ni som tagit er tid och inte bara lyssnat, utan också tagit er tid och gett oss stjärnor och recensioner på iTunes! Det värmer mitt gamla finska hjärta. Jag vill också passa på och göra lite reklam för coachen Mariannes nästa webinar "Från tanke till handling - lär dig sätta vanor du håller" som den här gången handlar om vanor. Den 23 maj och den 24 maj. Klicka på datumen för att anmäla dig. Då får du en länk till webinariet. Det finns ett begränsat antal platser. Jag tänker själv delta. Själv är jag ganska disciplinerad med mycket i mitt liv (gud vilken osympatisk egenskap, jobbar på att bli mer avslappnad gentemot mig själv), men skulle gärna vänja av mig vid att avbryta mig själv med instagram hela tiden.    

Hur gick helgen då? Undrar ni kanske nu. Jo hörni, den inleddes på fredagen med sedvanlig ridlektion. Eftersom det var en klämdag i Norden var det tyst och stilla i min mailbox och jag passade istället på att skriva på manus. På lördagen var det nämligen dags för Los Angeles mest prestigefyllda idrottsevenemang: LA PINGIS. Ett femtiotal svenskar samlas på The Standard DTLA och spelar pingis mot varandra. Det var meningen att båda Magnus och jag skulle gå, men i sista minuten avbokade vår barnvakt. Jag var så arg att jag fällde en tår och avföljde hen på Instagram. Här försöker jag ändå få till ett smil. Det är ju slöseri att gå på fest med dålig stämning i kroppen. Tog en Lyft in till Downtown och plockade upp min kompis Sandra på vägen. Vann två matcher och förlorade två. Ändå ett acceptabelt saldo med tanke på att jag senast spelade pingis var under samma evenemang 2017. Träffade många nya och gamla vänner.   Följande morgon var Vidar en stjärna på baseballmatchen och för att fira det (och kanske lite mors dag) åkte vi in till Superba i Venice (den finns för övrigt i Los Angeles-guiden). Jag valde givetvis kombinationen ägg och avokado, medan Vidar körde sin vanliga mac'n cheese. Majlis härjade på för fullt och drog ut på gatan där en gammal dam höll på att backa på henne. Det skedde liksom i slow motion. Tråkigt att märka att jag tydligen i paniksituationer blir helt paralyserad istället för att agera. Fick sån panik alltså. Ni vill INTE ha mig på ert lag när zombieapokalypsen kommer. TYVÄRR.   Nåja, vi kunde åka hem med lika många barn som när vi startade samma morgon. Alltid ett plus. Nu ska jag se om det händer nåt mer i mitt liv den här mors dagen 2018 och sen lägga mig tidigt och somna till en bok jag ska tala om i Mellan raderna nästa vecka.  

I dag på mors dag hade jag tänkt skriva om hur mina, och kanske också era, social media-flöden i dag fylls av lyckliga mammor och barn, blombuketter och kärleksförklaringar och hur fint det är med så mycket kärlek. Jag hoppas att alla dessa pappor som hyllar mammorna i familjen och kallar dem "världens bästa mammor" tar hyllningarna till vardagen och städar upp i köket, håller koll på barnens kompisars födelsedagar och när det är dags att köpa nya vinteroveraller, när mjölken är slut osv. Att dela på det oavlönade hushållsarbetet är så mycket mer värt än en blombukett och brunch en dag om året. Tycker jag. (Team present på mors dag OCH jämställt förhållande). Varma hälsningar från pk-maffian. Jag vill också skicka en tanke till alla er som förlorat er mamma, förlorat ett barn, inte kan få barn eller som bara känner er extra ensamma idag. Fattar att mors dag kan kännas tung för er. Jag fick ett kort Vidar hade gjort i skolan där han skrev: "Thank you for making my baby sister. I will never forget you". Tycker att det var fint sagt.

Jag tycker att det är lite läskigt att blogga om att jag skriver på en bok, tänk om jag inte får ihop det och ni tycker att jag är en loser. Det är så känsligt med böcker, så privat och kräver så mycket jobb. Sen ska folk läsa och tycka om det en skrivit. Hu! Eftersom det ändå verkar bli en bok av texten och det är så ROLIGT att skriva den (av de sex böcker jag pressat ur mig måste denna vara den överlägset roligaste) tänkte jag fråga om ni kan hjälpa mig: Historien kommer att utspela sig på ett ridläger och jag tror att jag behöver en illustratör. Det är alltså en bok för lite större barn, men trots att det är en kapitelbok tycker jag att det skulle vara fint med illustrationer här och där i boken. Det skadar antagligen inte om illustratören har erfarenhet av hästar, men det är kanske inte ett måste. Krav: Du ska veta hur en häst ser ut. Kommentera gärna med länk till eventuell portfolio eller annat eller maila mig. Tack <3  

Då ni skrev så få kommentarer på de senaste inläggen tänkte jag först att alla övergett den här bloggen, men sen slog det mig att det i Norden är långhelg och ni kanske har bättre för er än att sitta och uggla på en gammal blogg. JAG fattar, det är inte jag och det är inte ni, det är helgen och våren. Ni är ute och galopperar över blomstrande sommarängar. Det är bra. Jaja, ville passa på och tacka er som betalar för Magnus och Peppes podcast, som tipsar och sprider Mellan raderna och som gett oss stjärnor och kommentarer på iTunes för Det kommer att bli bra. Tack! Jag uppskattar verkligen er bjussighet!  

När Vidar var nyfödd läste jag en text om att det mest miljövänliga än människa kan göra är att inte få barn. Jag kommer antagligen ihåg artikeln så väl just för att jag precis hade fått en baby och var extra känslig. Inte så att jag, då, kände skuld, men snarare för att jag tyckte att miljön nu var en legitim orsak för att inte få barn. I dag läste jag den här kolumnen av Kristina Lindquist i DN. Den diskuterar människans påverkan på miljön och att den största miljöboven är den som får många barn. Drar man det till sin spets borde barnlösa med bättre samvete kunna flyga jorden runt eftersom de i alla fall besparat världen fler miljöförstörare. Nu är ju inte målet att alla ska utarma jorden lika mycket och att de barnlösa liksom har en kvot att använda upp, det handlar inte om ett nollsummespel, men ni fattar. "Ditt barn mot min weekendresa – det går väl på ett ut hur man väljer, om allt kan översättas till koldioxidekvivalenter. Den som inte skaffar barn borde kunna bränna varv efter varv runt jorden på de 58 ton som den ofödda sparar in varje år. Vi lever dessutom i ett liberalt paradigm som säger att mänskliga önskningar inte kan rangordnas, så vem är jag att ifrågasätta hur du spenderar dina utsläpp? " Att peka på folks barn och ett folks reproduktion blir, som Lindquist skriver, fort dystopiskt. Vem som får fortplanta sig är på inga sätt en ny tanke. Det är bara några år sedan Kina slopade sin enbarnspolitik samtidigt som Iowa håller på och inför en lag där abort efter vecka sex förbjuds. Eller Sveriges tvångssterilisering av samer och romer eller steriliseringen av transpersoner. Eller The Handmaid's Tale (vågar inte kolla på säsong 2 pga av att den verkar så hemsk). Jag tänker så här: Att kontrollera folks barnafödande är inte okej. Det som är mer än okej är att påminna oss om hur mycket en människa (vissa mer än andra) sliter på jordens resurser.

Eller som Magnus skulle ha sagt: "Peppe tycker att vi verkligen borde se till att vi har en jordbävningsväska, Magnus tycker att man kan köpa nya kallingar i Palm Springs. Vi snackar Kanye West och glädjen att hata på honom. Vi förklarar varför det är svårare att bibehålla könsroller än att frigöra sig med jämställdhet och så snackar vi om gubbklubben i Helsingfors som inte välkomnar kvinnor. Helt okej." Tack alla ni som betalar för podden! Det betyder mycket för oss. För dig som vill göra det finns det en subscribe-knapp i högerbalken. 2,80 euro kostar det i månaden. TACK hjärta, hjärta, hjärta,

På väg hem efter att ha lämnat av Vidde på skolan ringde Magnus och frågade om jag hade några planer för dagen. Jag räknade upp några små skrivgrejer och att jag ska spela in Mellan raderna. "Bra! Nobu öppnar klockan 12, vi drar dit på lunch", sa Maggan. Och så blev det. Nobu ligger i Malibu, alldeles vid stranden och har man tur ser man en val eller några delfiner medan man petar i sig sushi. I dag fick vi nöja oss med ett gäng pelikaner som störtdök efter fisk. Det var okej, det med. Maten är för övrigt den det godaste jag har ätit, om inte i världen, så i USA. Men nu när jag skrev det kan jag inte komma på nåt godare. Dyrt som fan är det också. Därför åker vi ut dit max ett par gånger om året och kör lunch istället för middag. Om man är en person som går i brygga av dyra bilar är parkeringsplatsen en våt dröm. Vår lilla BMW stod mellan en cabbas Rolls Royse och en cabbad Tesla. Folk har så sjukt mycket pengar här. Det fina med LA är ändå att hur rika folk är och hur fina restaurangerna är försöker vara är folk ändå alltid avslappnat klädda. Det är bara turister som kommer in med höga klackar, festklänning och kostym (eller shorts). Alltså, jag gillar såklart att klä upp mig, men tycker att det är skönt att i LA aldrig känna sig malplacerad även om man glider in i jeans och vit tischa. Här råder: låt alla blommor blomma (även om de har dålig smak). Kul är också att folk tar med sig sina ungar på restaurang. Majlis var inte på långt när den enda toddlaren på plats. Linn tipsade för övrigt om den här kolumnen av Mats Löfström som var upprörd över att finländska restauranger vägrade släppa in honom med familj på grund av att de hade ett litet barn med sig. Utan att romantisera resten av världen för mycket, så tycker jag att det är synd att man i Finland inte uppmuntrar olika generationer att umgås mer med varann. Drack två glas prosecco till lunchen och klarade ej av att jobba resten av eftermiddagen. Beslöt mig för att unna mig själv att bara ta det lugnt och läsa en bok (=scrolla internet). Tack coachingen för den lösningen!