I går ringde väckarklockan 4.30 och en stund senare plockade Cissan upp mig i sin lånebil. Jag var lite snurrig efter alldeles för få timmar sömn, men kvicknade fort till. Solen hade gått upp, det var kring 20 grader varmt och stan låg helt stilla. Vi körde ut till Gärdet och Häståkeriet, fick varsin häst och red iväg.   Vi travade längs med Valhallavägen och jag vinkade åt svärmor i fönstret (hon var den enda lojal nog att stiga upp i ottan för att se mig rida förbi). På grund av hettan sover vi alltid med balkongdörren öppen och jag brukar själv vakna till ljudet av hovar utanför. Den här morgonen satt jag själv på en av hästarna. Sen red vi vidare mot Stureplan, Hötorget, Gamla stan och kajen medan stan långsamt vaknade upp. Det var fint att se hur glada folk blev av några hästar som passerade. Nere vid Strandvägen stannade en taxi vid rödljus och senare textade Sandra att hon sade suttit i bilen och vinkat till hästarna. På ridvägen efter Grand Hotel galopperade vi en sträcka, hästarna kvicknade till och man kunde känna hur kul de tyckte att det var med lite galopp. Kanske en av topp tre känslorna i livet är att sitta på en galopperande häst. Runt halv nio var vi tillbaka i stallet, svabbade av hästarna och släppte ut dem i hagarna på Gärdet. Sedan åt vi frukost och när allt var över hade dagen knappt börjar. Rekommenderar varmt! Dock bara för personer med ridvana. Jag gjorde en liten intervju med turledaren som berättade att det nästan alltid finns någon med som ljuger om hur mycket hen (okej HAN) ridit och att det inte är ovanligt att folk trillar av. Ljug ej om sånt, folk. Det finns nybörjarturer också. Kolla in dem och allt annat Häståkeriet har att erbjuda!

Det här inlägget där ni skrev om vad ni är stolta över gav mig både rysningar av välbehag och lite fuktiga ögon. Så mycket så fint. <3 Sedan dess har jag packat upp (läs förresten det här sjukt roliga inlägget hos Hej Hej Vardag om barn som packar), skrivit mina tecken och sen dragit ut i hettan med ett bra gäng kvinnor. Först middag på YucLat Asian och sen drinkar på TAK. Det är så här jag föreställer mig sommaren i Stockholm när jag befinner mig i LA och får hemlängtan: Middag med goda vänner, varmt i luften så ingen behöver en jacka, ljus sommarnatt och staden som breder ut sig under en. Otroligt nog blev den här fantasin verklighet. Kolla förresten på Cissans pjuck, jag ska köpa ett par i mörkblått så fort de kommer. Jag skulle upp  klockan 4.30 följande morgon för att bege mig på Gryningsritt genom stan (mer om det senare) och stannade ute alldeles för länge. Har varit så jäkla trött idag, men det var lätt värt det.

I går på färjan från Helsingfors till Stockholm frågade jag Magnus någonting över middagsbordet, han svarade kort och där dog diskussionen. Jag blev oproportionerligt irriterad. Kanske för att jag under veckan varit primus motor i att hålla igång samtal. Det har varit en av sommarens finaste veckor, men också en ganska tungrodd sådan. Jag var snabb att påpeka hur irriterande det är att ensam bära ansvaret för konversationen och att Magnus faktiskt kunde anstränga sig lite. För att inte vara orättvis mot Maggan så pratar vi en hel del, inte sällan kommer vi in i en diskussion och är motvilligt tvungna att hålla oss från att snacka slut den och istället spara den till podden. En del av vad jag verkligen uppskattar med vår relation är att det är så kul att prata med varandra. Ändå är det tydligt att han är uppvuxen i en kultur där männen inte bär ansvaret för den allmänna goda stämningen. De berättar och förklarar, men frågar sällan. Jenny skrev ett bra inlägg om hur värdefullt det är att det finns någon (hennes mamma) som håller igång konversationen. Att män tillåter sig att sitta tysta och kort bara svara på frågor. Skita i att ta ansvar för bra stämning och att alla känner sig sedda. Precis som det är livsviktigt för människor att ha fysisk kontakt med andra levande varelser tror jag att det är viktigt att få känna att någon är intresserad av ens åsikter/känslor/mående/erfarenheter. Det enklaste sättet att få andra att känna sig bra är att visa intresse för dem och se dem. Det är också det enklaste sättet att bli omtyckt. Ofta läser jag att det är en feministisk fråga att våga skapa dålig stämning, men tycker ärligt talat att det vore trevligt om män uppförde sig lite mer som kvinnor.   Förresten, är själv chockerad av mängden kött på bilden ovan. Det är en ungefär en årskonsumtion i vår familj.

När jag hälsade på Anne förra veckan gav hon mig en stor hög böcker, en av dem var Anna Bråkenhielms ”Räkna med Bråk”. Bråkenhielm är drottningen av reality-tv Sverige. Det var bland annat hon som tog "Robinson" och "Halv åtta hos" mig till Sverige. Hon är också hästmänniska och har en gård på Österlen. Minns att hon sommarpratade för en massa år sedan och att jag tyckte mycket om pratet. Vanligtvis är jag inte så förtjust i självbiografier, de blir ofta bättre när någon annan skriver dem. Det beror antagligen på att det är svårt att själv se sina privilegier, avgörande livsskeden och –val och få ett intressant perspektiv om man själv skriver om sitt liv. Tycker ändå att Räkna med bråk är riktigt bra. Det sagt har jag a) bara läst hälften av den b) det här ska inte bli en bokrecension, ni får höra mer om den i nästa Mellan raderna istället. Det som jag tycker är skönt är att Bråkenhielm helt ogenerat skriver om sina framgångar (och sina misslyckanden). Jag har väldigt svårt för blygsamt skryt, men tycker det är befriande när kvinnor öppet är stolta över sina framgångar. Män har vanligtvis noll problem med att skrävla om hur bra de är, men kvinnor som pratar om vad de uppnått är fortfarande ganska ovanligt och uppfattas kanske just därför som provocerande. Tycker att det behövs fler damer som skryter. Jag tycker att det är underbart när kvinnor, som inte är jag, skriver om sina framgångar. Efter tretton år av bloggande finns det bara en sak jag är nervös över när jag ska publicera ett inlägg och det är att ni ska tycka att jag skryter och tror att jag är nån. Därför kommer nu lite kognitiv terapi med en lista på några grejer jag är stolt över (ej rangordnad): Att jag fått ge ut sex böcker och skriver på sjuan och åttan, att jag fick stipendiet och klarade av att göra en master på USC, att jag födde Majlis utan någon annan hjälp än ett badkar och åkte hem några timmar senare (OBS! Den som har minst smärtstillande när hon föder vinner inte, men jag tycker att jag klarade detta fint), att jag har ett så roligt nytt projekt på gång, att vi bara flyttade till andra sidan jordklotet och nu har en stabil och kärleksfull vänskapskrets där och att jag har lyckats omge mig med så otroligt bra människor. Sen finns det ju en massa jobb jag sökt och inte fått, detsamma gäller stipendier, människor jag gjort besvikna, att jag bor så långt från min mamma som inte är i toppskick precis, att mina barn bor så långt från sina kusiner och tusen andra saker som jag tänker på när jag vaknar på natten och har ångest, men vill inte fokusera på just de sakerna nu. Nu är det er tur, jag vill ha en riktigt FET lista på vad ni är stolta över. Inget är för stort, inget är för litet. Se det som en feministisk handling att skryta om er själva.   Bilden har såklart Karin tagit.

Här kommer ett väldigt enkelt och väldigt gott isglasstips. Skär upp en melon i bitar, stick in en grillsticka eller en glasspinne. In med melonpinnarna i frysen (vi lade dem i en burk). Ta fram dem följande dag och njut. Älskar den här varma sommaren, men känner samtidigt den vanliga paniken över att dagarna bara går och att det kommer att ta så länge innan jag ser folk jag tycker mycket om igen. Skulle inte vilja byta ut Los Angeles, men sommaren är alltid en påminnelse om alltings förgänglighet. Tvingar mig själv att leva i nuet, men nu mer ju mer jag anstränger mig, desto mer medveten om tiden blir jag.    Får verkligen lov att ta mig till ett ställe med välfungerande wifi snart så jag kan döva min sommarexistentiella ångest med tv-serier av varierande kvalitet. Bilden har för övrigt Karin tagit när hon och Linn hälsade på häromdagen.

Häromkvällen hälsade jag på min vän Anna och vi pratade bland annat om alla bra kvinnor vi känner. Anna är väldigt bra på att skapa kvinnliga nätverk omkring sig och det slog mig att om jag fick ge mitt tjugoåriga jag ett råd skulle det vara att bry sig mindre om att vara en av killarna och mer om att satsa på stark kvinnlig vänskap. Jag har själv aldrig haft ett enhetligt tjejgäng, utan umgåtts med folk från olika håll, men det har väl gått ganska bra ändå. Är mycket tacksam för mina vänner, många av dem är internetkompisar, folk vars bloggar jag läst i nästa tio år och som jag under de senaste åren träffat. Andra har jag snubblat över av misstag, genom andra vänner, professionellt eller andra vägar och vägrat släppa taget om. Tänker ofta på att min vän Hanna berättade att hennes mamma när hon var yngre sagt att killar inte är så viktiga. Vill lära Majlis samma sak, att inte fundera så mycket på snubbar. Tror livet blir lite roligare då. Plus att det alltid löser sig med killarna. Av alla mina vänner, som jag älskar väldigt mycket oberoende av kön, är det till 90 procent kvinnorna som hjälpt, tipsat, stöttat och lyft. Killarna har mest varit sköna och roliga. Ett annat råd skulle vara att det mesta tar mycket längre än vad man tror, att alltid använda solkräm, att tacka ja till jobbet i Bryssel och att det mesta faktiskt går över hur hemskt det än känns just nu. Ni då, vad skulle ni tipsa er själva om när ni var tjugo?

Hej bloggen! Handen på hjärtat längtar jag efter dig så otroligt mycket. Jag känner mig som ett barn med MYCKET begränsad skärmtid. Det beror på att jag befinner mig i radioskugga ute på min mammas lande i den västnyländska skärgården. Så tekniskt sett skulle man faktiskt kunna säga att min mamma begränsat min skärmtid. När abstinensen blev för stor åkte jag ut till pappa som bor i närheten och lånar nu hans internet. Medan jag skriver det här pratar samma pappa om säkerhet ute på havet, Vidar tjatar om att vi borde gå och bada, Majlis tar sig en tupplur och ja ni vet hur det är. Både underbart och lite frustrerande. Egentligen borde jag skriva mina 10 000 tecken, men det får bli ikväll när alla andra lagt sig. Eller mer sannolikt imorgon innan de andra vaknat. Är mer av en morgonskrivare än en kvällsskrivare. Det som jag däremot gärna gör på kvällen är badar. Igår åkte jag ut till min vän Anna och flöt omkring i havet utanför hennes stuga. Vidar och Majlis paddlade omkring i en liten gummibåt (extremt långgrunt så ingen behöver ringa socialen) och ännu kring åtta var det så varmt att vi kunde sitta vid strandkanten i bikini, dricka ett glas vin och prata. Otroligt bra kväll. Jag gör mitt bästa för att uppdatera och läser som vanligt ALLA kommentarer, men ber om ursäkt för att jag kanske kommer att vara lite långsam med att svara på dem.

Ibland orkar en inte gå ut i solskenet och vill bara ligga hemma och fnissa åt gamla, roliga filmer. Här kommer fem jag alltid skrattar i. Inser att få av dem skulle klara bechdeltestat och skäms över det. Ni får gärna fylla i era egna bästa roliga filmer. Stepbrothers Två fyrtioåriga arbetslösa och lata män som båda bor hemma, den ena hos sin singelpappa, den andra hos sin singelmamman, blir ofrivillig styvbröder då deras föräldrar blir kära och flyttar ihop. BOATS AND HOES! Skrattar alltid högt flera gånger. Älskar speciellt mycket scenen när styvbröderna vill bygga en våningssäng i sitt rum. Bridesmaids Igår sa min vän Annica att hon bara kollar på tv-serier och filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare. Mest för att hon är trött på alla män överallt. Jag kan relatera (trots att jag tydligen kan gapskratta åt filmer med män). Bridesmaids var en så otroligt befriande film att se. Kvinnor som var mer än typecastade som kvinnor. Som fick vara tjocka, äckliga, roliga, pinsamma och misslyckade. Office Space Vissa filmer talar man ofta om och scenen där killarna i Office Space bär ut printern på ett fält och slår ihjäl den är en klassiker jag ofta återvänder till. För att inte tala om den rap-scenen i början. Inte en HAHA-film, men en som jag alltid fnissar till. Dessutom är soundtracket rent GULD. ' The Big Sick Jag trodde ärligt talat att det här skulle vara en vanlig gullig, förutsägbar romcom att se och sen glömma, men skrattade högt vid minst två tillfällen. En stand up-komiker född i Pakistan och en vit amerikanska student blir kära i varandra och kulturer krockar. Älskar den här 9/11 vitsen. I love you man I love you, man. I love you, too, bud. I love you, dude. I love you, Bro Montana. I love you, holmes. I love you, Broseph Goebbels. I love you, muchacha. I love you, Tycho Brohe. Okej, nu är det er tur att tipsa om era bästa roliga filmer. Shoot!

Jag har precis anlänt till vår sommarstuga i Ekenäs efter ett dryg av resande. Vi lämnade Stockholm på lördag eftermiddag, tog färjan till Helsingfors och körde sedan till Ekenäs. Eller först åt vi frukost hos Anne, men det är en annan mycket mer inspirerande historia. Det här med ett resa för barn är något jag bävar för, jag är nämligen ganska dålig på att resa ensam med två barn. Det här säger jag inte för att kokettera (så där som någon i en intervju jag gjorde nyligen sa att hen ”inte gillar att göra tråkiga saker, bara roliga” och man ba ”alltså WOW så originellt!”), utan snarare för att jag är lite rädd för att resa med barnen. Jag blir lite svettig när jag tänker på att Majlis ska bajsa på ett olämpligt ställe eller få ett raseriutbrott på restaurangen eller att jag inte ska få in barnvagnen i kupén eller glömma att ge dem mat. Och att jag inte kan hantera konsekvenserna. Bara går därifrån och aldrig mer ser mig om liksom. Jag har inte heller samma oändliga tålamod som Magnus verkar ha när han hänger med barnen. Maggan går helt in i att hans uppgift ÄR att vara med ungarna, medan jag suktar efter att få jobba lite, läsa en bok eller ta ett glas vin, blir irriterad när det inte funkar och tar ut irritationen på ungarna. Vidar och Majlis vann med andra ord inte jackpotten när de fick mig till mamma, men tänker att jag är inspirerande på andra sätt. Kanske. Nu är vi i alla fall framme, har ätit nypotatis och sill och jag har badat inte mindre än TVÅ gånger med barnen. Var otroligt nöjd med mig själv efter det. Kräver uppenbarligen inte så mycket av mig själv som förälder. Ja och så förklarade Vidar något i bilen använde ordet "purse" och frågade om jag visste vad de betydde. När jag sade att det är en sorts väska som damer ofta använder såg han strängt på mig och sa: "Män kan faktiskt också ha handväskor. Det finns ingenting som pojk- och flicksaker, det finns bara saker". Mitt modershjärta exploderade.