Min komps Hanna skriver på en kokbok som kanske mest påminner om Lotta Lundgrens "Om jag var din hemmafru", eller det föreställer jag mig på basen av vad Hanna sagt om sin bok. Samma Lundgrens sommarprat för många år sedan är ett som jag ofta tänker tillbaka på. Där sa hon ungefär att det inte finns något som att "inte kunna laga mat" det är ju bara att följa ett recept, öva sig och tadaa! Alla kan laga mat! Jag tänker ofta att jag nu ska bli bra på att laga mat, att det inte bara är någonting som är bra att kunna, men att det också är meditativt och skönt att göra något med händerna. Tänker att det är lite som när man rider, att man går in the zone liksom och låter vardagsproblem segla bort. Inser nu att jag kanske romantiserar matlagningen lite. Och att jag kanske är matlagningens version av folk som "har en bra idé till en bok, men inte HINNER skriva den". Ingen har tid att skriva en bok. Jaja, nu kommer frågan: Finns det något ni önskar att ni var bra på? Fiska? Syssla med aktier? Känna igen fågelarter? Tala franska? Saker som ni tekniskt sett KUNDE bli bra på, men som ni inte riktigt är tillräckligt intresserade av för att verkligen ge er in i?

När jag lämnat av Hanna på hotellet och promenerade hemåt igenom sommarnatten möttes jag av texten "Dumpa din kille", lämpligt nog på en soptunna. Det fick mig att tänka på alla mina kvinnliga vänner och bekanta som separerat under de senaste åren och som alla nuddat vid botten, men som i dag mår så bra och är så mycket lyckligare utan sina snubbar. Det är svårt att se ljuset när man är mitt inne i kompakt mörker, men när man är där ska man komma ihåg att livet blir bättre och kanske till och med bäst. Nu säger jag inte att nyckeln till all lycka är att dumpa sin kille, men ibland är det så. #inteallakillar Ni fattar. Jaja, jag hade tydligen inte så mycket att komma med den här sommarkvällen. Ska gå tillbaka ut på balkongen och dricka lite vin med Maggan och svärmor. Bjussar på den här nöjda nakenbilden i kvällssol från när kidsen och jag tog ett kvällsdopp på Lidingö.

Alltså dessa ljuva sommarkvällar. Under den senaste dagarna har jag ätit middag på restaurang två gånger och på resten av gångerna suttit ute på balkongen. I söndags träffade vi Linnéa och Eric (Erik? Herregud, vet inte om han stavar det med c eller k. Skäms) på La Colline smack mitt på Götgatsbacken. Tänkte skriva att Götgatan efter den middagen måste stava sitt namn med två T, men det blev för mycket av ett pappaskämt. GÖTT som bara den var det i alla fall. Vi beställde in smårätter och naturvin och delade allt. Tycker mycket om alla som deltog i middagen. På onsdagen flög min kompis Hanna in från Helsingfors för att mest avsluta en bok, men också umgås med mig. Hanna är en utbildad kok och kokboksförfattare så jag kände en stor press på vilken restaurang jag skulle ta henne till. På inrådan av min vän Basse blev det Surfers i Humlegården. Vi beställde in ungefär allt på menyn och varsitt glas pinot noir. Sedan talade och åt vi oss igenom maten. Otippat nog är Surfers en kinesisk restaurang, men långt ifrån friterade bananer och sötsur sås. Godast var nog ett gäng nudlar i massor av olika kryddor, däribland koriander. Påminde om en rätt Karin Lindroos och jag åt i Tokyo för tio år sedan. I konkurrens med den stekta auberginen med massor av chili. Magnus skulle aldrig ha klarat av att äta den. När det mesta var uppätet följde jag Hanna tillbaka till hotellet och promenerade sedan hem genom den ljusa sommarnatten och med podden Det politiska spelet (som Linnéa tipsat om) i öronen. Nu ska jag sova, god natt!

Jenny var schysst nog att ge mig lite bloggmaterial genom att under det här inlägget fråga om hur jag skriver andra böcker än den jag jobbar med just nu. "Kan du inte berätta hur du skrivit de andra böckerna och vad skillnaden var mellan reseguide, barnbok, roman och bok för lite, lite äldre barn?" Jag har aldrig gått på en skrivkurs, jag har väl prioriterat annat. Önskar ändå ofta att jag gjort det, tror att skrivkurser är bra och trevliga för alla. Det som hjälpt mig mycket är att jag jobbat som journalist och bloggare och är van att a) avsluta texter b) att andra läser mina ord. Nu är det nu enormt mycket mer intimt att skriva en roman än en artikel, men det finns också likheter. Jag antar att det både är en bra och en dålig sak att ha inställningen: "Äh, det får duga" när jag tycker att jag är klar med en bok. Fördelen är att jag faktiskt kan avsluta, nackdelen är att man alltid kunde läsa igenom och ändra texten en gång till. Jag kom ut med min första bok "Livet & barnet – Om att överleva som någons mamma" år 2011. Den handlade om hur det var att, håll i er nu, att bli mamma, om jämställt föräldraskap och egna erfarenheter. Boken baserade sig delvis på min blogg och jag försökte skriva om moderskapet på ett personligt, privat, samhälleligt och humoristiskt sätt. Livet & barnet skrev jag, om jag minns rätt, i ständig diskussion med min förläggare Anna. Typ så jag skickade ett kapitel åt henne och hon kommenterade. Det var också så vi blev goda vänner. Bok två "Vackra människor" kom ut  2014 och var en roman som ursprungligen skulle heta "Äta kakan och ha den kvar", men så kom Kristin Emilsson ut med en feel good-roman med samma namn (rekommenderar den och Emilssons andra böcker) bara ett halvår innan min skulle komma ut och jag var tvungen att hitta på en ny titel. Tycker att Vackra människor var ett ganska bra andra alternativ. Den började egentligen med att jag hittade på rollfiguren Max som tyckte att det gick hur bra som helst att äta kakan och ha den kvar. Vill minnas att det är så boken börjar. Sedan skapade jag ett gäng andra karaktärer kring Max. Den här boken skrev jag helt odisciplinerat när jag fick feeling. Hade ingen aning om vad som skulle hända, utan bara skrev på tills historien utvecklat sig. Olika människor har för övrigt kommit fram till mig och sagt att de VET att jag är den ambitiösa journalisten Ida alternativt storbloggaren Sanna som skriver elaka kommentarer på andras bloggar. Att det var modigt av mig att skriva om mig själv liksom. När den här boken kom ut minns jag att jag var ganska trött på att folk ofta vill att romaner ska ha verklighetsförankring. Skulle jag skriva en fortsättning på Vackra människor skulle jag börja med att fundera ut en lös historia från början till slut, lista olika nyckelscener och sen dela in romaner i akter. Jag skulle vara noga med att göra rollfigurerna realistiska och tillräckligt olika varandra och jag skulle antagligen bestämma mig för att skriva ett visst antal tecken fem dagar i veckan. Den feministiska handboken "Livet & patriarkatet" kom ut 2016 och baserar sig delvis på bloggen, delvis på mina egna upplevelser och delvis på smarta saker om feminism andra sagt. Jag (och min förläggare) ville att det skulle bli en enkel och kul bok om feminism, full av argument att använda när någon till exempel är emot en jämställd föräldraledighet eftersom "familjerna ska få välja själva". Många kom fram och sa att det var "modigt" av mig att skriva den här boken. Tolkar det som att jag berättar liiiite för mycket om mig själv i den. L&P skrev jag ganska snabbt. Minns att jag listade ett antal ämnen och rubriker jag ville ta upp och körde. Det var som att skriva jättemånga, långa blogginlägg. Det som gjorde mig extra glad var att den sålde bra i Sverige och Denise Rudberg rusade fram till mig på Gotland och ropade: PEPPE ÖHMAN, jag älskade din bok! Hösten 2017 kom min första barnbok (på den står "Peppe Öhmans första barnbok" har ej skrivit det själv!) "Monster på toaletten och andra historier om Kim" Det är den enda av mina böcker som översatts till finska. Jag hade INGEN aning om hur man skriver en barnbok, men ville att huvudpersonen skulle vara könsneutral. Jag ville också att den skulle vara mer kul för barn än imponera på litteraturkritiker. När jag skickade in historien tyckte förlaget att den var för kort så jag skrev fyra historier till. Samtliga baserar sig på diskussioner jag haft med Vidar. Oerhört kul att skriva dem! Samma höst kom reseguiden "Mitt Los Angeles" som är en personlig guide till LA. Jag älskar ju Los Angeles väldigt mycket och det är med all min kärlek jag avsöljar om mina älsklingsställen, hur man ska köra, var det lönar sig att bada, äta, cykla och what not. Här började jag med att dela in staden i stadsdelarna jag själv gillade att visa upp för våra gäster. Det var superlätt att lista platser i Santa Monica, Venice och West Hollywood, men lite svårare i till exempel Little Tokyo och Koreatown som jag inte hänger i varje dag. Där krävdes det lite research. Körde runt en hel del i stan under tiden jag skrev boken. Tycker att slutprodukten blev riktigt bra. Står helhjärtat bakom alla de drygt 200 tipsen. Några månader senare, i januari 2018, kom boken The Diamond Year, ut. Här jobbade jag som medförfattare till Hannah Widell och Amanda Schulman och hjälpte dem att få styr på boken som till stor del baserar sig på podden Fredagspodden. Just nu skriver jag på en roman (jag skrev mer om mitt arbetssätt här), men har också skrivit råmanus till en hästbok för 9-12 åringar. Det var min förläggare som kom på idén att jag skulle skriva en hästbok för barn (antagligen efter att jag lagt ut tusen hästbilder och kärleksförklaringar till de här djuren på Instagram) och den gjorde jag väl med som med Vackra människor. Jag bestämde mig för att den skulle utspela sig under en vecka och skrev sedan på utan att riktigt veta vad som skulle hända eller vilken ålders personer jag skrev för. Det tog ändå inte länge innan historien tog form. Kom ihåg många kul minnen från egna ridlägerveckor. Jag ska ta tag i redigeringen i höst och tror att jag då kommer att ha mycket nytta av den andra boken jag skriver på. Rent tekniskt alltså, inte alls innehållsmässigt. Min förläggare sa förresten att det är bra att skriva många böcker, man lär sig mycket om att skriva böcker på vägen. Jösses så långt det blev, orkade någon läsa ända hit? Nu när jag skriver på bok nummer sju och åtta har jag förresten utan att skämmas börjat presentera mig som journalist och FÖRFATTARE.

Gällande Mr Cool-debatten och "man ska få skämta om allt" versus "nej. pedofil" skrev Louise på Hej Hej Vardag om hur någon tyckt att det ej är okej att hon följer Sigge Eklund på Insta eftersom hon skriver peppande kommentarer hos Elaine Eksvärd. Mina föreläsare på USC kallade det echo chamber alltså att stå i en sal och skrika och få exakt samma svar. Att följa någon på Insta/Twitter/Facebook/Snapchat etc betyder inte att man skulle rösta på personen i nästa val eller per automatik tycker exakt som den. Det kan faktiskt vara precis tvärtom. Eller ingenting alls. Jag följer till exempel FOX News på Twitter och kollar ibland på deras sändningar trots att jag tycker det är skräp. Jag följer också flera personer på Twitter som jag inte håller med om i sak (orkar inte lista dem eftersom jag inte har tid att redovisa vad jag inte håller med om). Jag försöker också påminna mig om att det är okej att ändra sig. Ibland får man mer information och det ändrar hela saken, eller så mognar man eller nåt annat händer. Det är en bra sak att ifrågasätta sina sina åsikter då och då. Jag är så glad över att Magnus och jag gör Magnus och Peppes Podcast eftersom det tvingar mig att läsa på, ta in olika sidor av rapportering och debatter och fundera på vad jag själv verkligen tycker. Det som alltid gör mig lite tveksam är när folk är bombsäkra på någonting och tror att just de sitter på den absoluta sanningen. Om ni gillar den här bloggen får ni förresten gärna följa den på Facebook och kanske mig på Instagram.

Nu är det faktiskt ingen tävling, men det finns så många bra saker med Stockholm och Sverige. Som allt program för barn, all god mat och möjligheten att gratis åka buss med barnvagn och sen stiga av och bada i havet. Det var precis det vi gjorde i dag. Träffade kompisar på Stora Essingen och hoppade från bryggan. sen soltorkade och åkte hem först när alla var torra. Det som jag tycker är mindre mysigt med Stockholm är den sura gubben som fräste åt pappan med en baby på bussen att föräldrar ska hålla sina barn tysta. SOM OM DET VAR MÖJLIGT! "Såja lilla Eskil, nu vill jag att du är tyst". Funkar bättre om gubben hette Eskil. Van som är jag är vid alla otroligt artiga amerikaner tycker jag nuförtiden också att det är extremt ohövligt att inte bara tala i telefon vid i kassan, utan också totalt ignorera personen som tar betalt. Så vanligt att personen framför mig inte ens säger hej. Blir också galen på alla vuxna människor som istället för att säga ett enkelt "ursäkta" bara snörper på munnen och tränger sig fram. Kan inte ni som jobbar med service berätta om era värsta kundupplevelser?  

I slutet av juni fick jag låna en elcykel av det finländska företaget Wheelström. I Santa Monica brukar jag susa runt på el-sparkbräden när jag har bråttom och elcykeln kändes som en mer avancerad version av dem. En som tar en lite längre bort, lite snabbare. Extrakul är att Wheelström är ett familjeföretag grundat av systrarna Rina och Sara Raikamo. Systrarna ville satsa på något som skulle göra folks vardagsliv enklare och samtidigt vara miljömässigt hållbart. Elcykeln föll in i båda dessa kategorier. Varför elcykla när man kan cykla säger någon kanske nu. Jo, för att ibland vill man komma fram utan att vara genomsvettig. Eller cykla långt utan att bli trött i benen. Elcykeln är ett superbt alternativ till bil och kollektivtrafik i staden. Ni kan förresten se motorn på framhjulet på bilden ovan. Batteriet ligger under pakethållaren. Hittills har jag cyklat med vår lånecykel en handfull gånger, sedan ville Magnus "testa den". Han blev genast stormkär och rullar nu till Nyhetsmorgon på den varje morgon. Perfekt för en person som blir genomsvettig av att promenera/trampa till jobbet. Eller om man transporterar sina barn på cykel till förskolan. Trampar gör man visserligen också på encykeln, men kan välja hur mycket hjälp man vill ha av motorn på en skala mellan 1-5. Batteriet håller upp till 50 km och sen är det bara att ladda det igen. Och ja, vanligtvis använder jag alltid hjälm. Ja och detta är inget betalt samarbete, men har fått låna cykeln över sommaren.

Ni hur man romantiserar de där ljuva, varma, ljusa sommarnätterna och sen blir besviken för att det ändå alltid blir kallt, mygg och sällskap som dricker liiite för mycket rosé. I går visade det sig ändå att de där perfekta sommarkvällarna verkligen existerar. Kolla på den här bilden till exempel! På fredag eftermiddag åkte hela familjen ut till Louise Hej Hej Vardag, där Hanna och Anna redan väntade. Halva Etiopien-gänget alltså! Det var fruktansvärt varmt i Stockholm, men en klagar inte. Jag använder väldigt sällan deodorant, men på bussen kände jag mig lite orolig över beslutet. Hur mycket kan en människa svettas innan hon börjar lukta riktigt illa? Sommarnatten var ljuv och vi pratade Mr Cool, riksdagsvalet och fotboll. Magnus brukar reta mig för att jag tycker det är värdelöst att hänga med folk man bara kallpratar med, men jag tycker att det är så sjukt mycket intressantare att höra folk prata om samhälle, politik och kultur än att snacka väder. Och på tal om att vara tråkig människa så talade vi också om att bejaka livet. Jag önskar att jag var lite mer la vida loca, men jag ÄR personen som väljer en bit mörk choklad till ett glas rödvin istället för shotrace klockan fyra på morgonen. USCH! Okej, på den här bilden är jag inte bara tråkig utan också lite trött. På bilden nedan ser ni folk med livsglädje i själen. Barnen lekte harmoniskt, de vuxna drack lämpligt med vin och ni vet hur det lätt blir: Otroligt trevligt. Det är så här jag föreställer mig Sommarsverige. Sen tog vi en taxi hem och barnen somnade i bilen. Nu ska jag skriva mina dagliga 10 000 tecken, är mitt inne i en jordbävningsscen och ganska nyfiken på hur det kommer att gå.

Nu ligger det två pinfärska poddar ute och väntar på att ni ska lyssna på dem. I båda två talar vi om Mr Cool, men sen skiljer sig ämnena åt. Tack för att ni lyssnar och ger oss stjärnor och recensioner på iTunes. Och tusen tack alla ni som visar att folk VISST betalar för innehåll och prenumererar på Magnus och Peppes podcast. Ynka 2, 80 euro i månaden kostar det. Hjärta! Mellan raderna: Inte alla komiker "Varför läsa deckare på sommaren? Karin har begravt sig i snö, glesbygdångest, mamma-dotterrelationer och estet-fascism i Negar Nasehs debutroman från 2013, Under all denna vinter. Peppe har börjat läsa Tessa Hadleys Syskonen som på engelska heter The Past. Den handlar förstås om vuxna syskonrelationer som kanske aldrig kan bli kvitt det förflutna. Debatten om Mr Cools pedofillåt har blivit skev, och i Almedalen är allt som vanligt." Magnus & Peppes podcast: Drevet och Mr Cool  "Från Almedalen och dansfester till debatterna runt Mr Cool. Så många röster har hörts till och mot låten "kn***a barn". Alla vet hur det ligger till. Men vad säger Anton själv? Vilken är hans förklaring? Vi petar i människors tendens att självklart ta ställning, sedan tittar vi på företagens medverkan i den finska pridefestivalen. Ligger där samma onda baktanke som när Clooney bar sitt eget barn för världens kameror. Välkomna!"    

I går spelade Karin och jag in Mellan raderna-podden (kommer upp så fort Magnus vaknat och klippt den) och talade en stund om våra "projekt". Till slut frågade Karin om orsaken till att vi säger projekt istället för böcker är att vi är rädda för att det inte kommer att bli något av dem. Projekt känns lite mer löst i kanterna än det mycket konkreta bok. Eftersom man ska kalla saker vid dess rätta namn får det bli BOK från och med nu. Jag tänkte kort berätta om hur jag skriver just den här boken. Förut har jag bara skrivit på för att se vad som händer. Den här gången hade jag en lös synopsis att jobba efter. Jag delade in boken i tre akter och skrev viktiga händelser på post it-lappar som jag klistrade på ett stort ark. De här lapparna har jag redan nu, 60 000 tecken in i boken, flyttat omkring från en akt till en annan. Jag har också gjort så att varje kapitel har en egen A4 där jag skriver ungefär det som ska hända/det som händer. Mest för att ha en ungefärlig överblick. Inser nu att jag måste bli lite mer detaljerad i kapitlen. Jag har som mål att varje dag skriva mellan 5000-10 000 tecken. Hittills har det funkat ganska bra. Eftersom min deadline är den 1 oktober vill jag ha historien klar så fort som möjligt för att sedan gå in och redigera ordentligt. Att ha ett visst teckenmål har gjort mig väldigt gott eftersom jag med gott samvete kan vara ledig när jag skrivit det jag kommit överens med mig själv om. Än en gång vill jag tacka bloggen och journalistsiken för att ha lärt mig producera text trots att det inte finns någon som helst inspiration att ta av. Om ni har revolutionerande, eller bara halvbra, förslag på hur man bästa skriver bok. Tipsa gärna!