Efter att jag gjorde intervjun om plast i havet med Anna Cummins har jag inte kunnat släppa taget på hur otroligt mycket plast vi omger oss med och hur det påverkar alla. Här i Los Angeles är det förbjudet med plastpåsar, men det finns ändå plast precis överallt. Jag vet inte riktigt var jag ska börja eliminera det ur mitt liv, men försöker trösta mig med att det viktigaste är ATT börja. Det brukar Marianne säga på Friday Lab, att vad man än inleder för förändring lönar det sig att börja med ett litet steg, inte kasta om hela vardagen. Det är nämligen svårt att upprätthålla en sån förändring.

Min första lilla, lilla steg är således att ta med egna påsar när jag köper frukt och grönsaker och att försöka baka eget bröd eller shoppa det på farmers market. Köper vi bröd i mataffären kommer det nämligen med tredubbelt plast.

I december fick jag äran att bli intervjuad av organisationen SÅ ETT FRÖ - För klimatet som är en serie mini-intervjuer (här är min) med såna som tänker och gör kring klimatfrågan. Deras slogan är: "Vi sår ett frö hos dig, så du kan så ett frö hos nästa..." Jag tror verkligen att folk kan inspirera varandra till förändring. Jag tänker bara på hur snabbt kritiken mot nöjesflygande och trenden i att åka tåg vuxit fram. För ett par åt sedan kändes den mycket marginell, men idag är det självklart att man funderar noga över sina resor. Just att en attitydförändring kan ske så fort tröstar mig. We got this.

För några veckor sen i Mellan raderna pratade vi om Rebecka Åhlunds självbiografiska bok "Jag som var så rolig att dricka vin med". Vi borde egentligen ha väntat med att tala om den eftersom den kom ut först i dagarna, men kunde inte hålla oss.

Boken handlar om hur mycket Åhlund gillar att vara full och hur det till slut leder att hon dricker två-tre flaskor vin om dagen och planerar hela sitt liv kring drickandet. Den nuddar också vid hur kulturellt accepterat det är att dricka och hur ocoolt det är att inte göra det (tänkte mycket på hur vanligt det är att folk som vill signalera lycka i form av semester, kärlek, fredagsmys eller seger gör det genom att visa alkohol). Kan bara rekommendera boken.

Medan jag läste kunde jag inte låta bli att reflektera boken mot mitt eget alkoholbruk. Det är nog väldigt svårt att inte göra det. Jag flyttade utomlands ungefär samtidigt som Åhlund och i början kändes det som en lång semester. Jag gillar vin och öl och the occasional whiskey. Jag dricker aldrig drinkar, men tackar sällan nej till ett glas champagne.

Det jag ändå AVSKYR är sprithetsare. Folk som tror att det blir roligare för alla om alla är fulla. Det blir det kanske, jag gillar verkligen inte att vara full. Det kanske beror på ett sorgligt kontrollbehov, men jag tycker inte om att dricka mycket. Det sagt har jag ändå vikt mig och tagit den där shotten eller drinken för att inte sabba den goda stämningen i gänget genom att vara den tråkiga som tackar nej. Ogillar det och avskyr att jag är så svag att jag fallit för pressen. Är man en people pleaser så är man.

Så fort en i gänget tackar nej (och det inte beror på de accepterade orsakerna: gravid eller kör bil) uppstår nåt slags obehagligt obalans där de som vill dricka mer kanske för bråkdelen av en sekund är tvungna att se över sin egen konsumtion. Eftersom det är obehagligare att tänka på sin egen relation till alkohol än att tvinga alla att dricka lika mycket vinner oftast alternativ två. Jag har inte alltid varit så här begränsad. Både när jag bodde i Holland och när jag bodde i Argentina var jag ofta full. Hade också ofta kemisk ångest dagen efter.

Nu är jag verkligen inte nykterist. Jag tycker rentav att det skulle vara en sorg att aldrig mer få dricka ett riktigt gott vin (alkoholfri öl funkar bra och jag skulle nog inte sakna whiskyn alls). Jag har haft det otroligt roligt som full (tror jag). Många dagar i veckan dricker jag ett glas vin, men det finns liksom en spärr i mig som inte tycker det är speciellt gott efter fler.

Vet ni, det tar emot att skriva det här eftersom det låter så sjuuuukt präktigt och ointressant. Fingret i luften: Här är fru Lagom är Bäst. Men tröstar mig med att det är vår alkoholvurmande kultur som tittar fram och får mig att känna så. Eller så är jag lite tråkig.

(Det sagt är det mycket enklare att inte dricka sprit eller inte bli full i Los Angeles. Här ifrågasätter aldrig någon folk som tackar nej till spriten. Det kommer aldrig följdfrågor. Här får man vara ifred som potentiell tråkmåns).

Min vän Louise skriver alltid bra inlägg, men det här tycker jag var extra bra: Om att stanna i obehaget och att hjärnan tänker kortsiktigt. Så här skriver hon:
"Jag kommer verkligen komma ihåg det här med att hjärnan tänker kortsiktigt! Att jag kommer att vilja kliva in och ta på mig saker som jag egentligen inte mår bra av, bara för att jag kommer att känna mig duktig. Att hjärnan talar om att den där snabba tillfredsställelsen är det jag ska köra på!
Men att jag nu vet att jag ska stå fast vid det jag egentligen vet, att det kommer att leda till för mycket stress till slut, och att jag långsiktigt får belöning."

Jag kan verkligen känna igen mig själv i detta. Att säga ja, inte för att jag vill, men för att göra någon annan glad och själv känna mig duktig. Nån av mina smarta vänner, förlåt minns inte vem (Karin, var det du?), sa en gång att om någonting känns olustigt i dag, till exempel en föreläsning eller ett bloggsamarbete, kommer det att kännas lika olustigt när det väl är dags att göra det om en vecka eller tre månader. Tänker ofta på det, hur lätt det är att tacka ja till saker långt i framtiden, men hur just den framtiden alltid förr eller senare förvandlas till idag.

Den andra, om möjligt ännu bättre är: ”Att stanna i obehaget”. SÅ här skriver Louise: "När jag inte är alla till lags till exempel, eller när jag måste ta en konflikt, eller vara ”besvärligt” och så vidare. Jag får ju lusten att bara springa därifrån eller bara ge upp direkt. Då sa min terapeut att dessa stunder av obehag reagerar man på som något dåligt – som sagt, man vill springa därifrån. Men man kan programmera om hjärnan. Istället för att den ska tolka de där känslorna som ”FARA! FLY!” så kan man träna på att tänka ”ah den här känslan betyder utveckling”.

Så BRA! Magnus jämförde det med att rida på en stor häst. När det känns läskigt vill han bara hoppa av, men det kan räcka med att sitta kvar och bara vänta ut situationen.

Vår kompis Sofie är veterinär och hon har länge försökt få oss att adoptera en hemlös katt. Den här staden är full av hemlösa djur och i Los Angeles är det nuförtiden förbjudet för djuraffärer att sälja annat än hittedjur.

Magnus och Sofie har sms:at intensivt de senaste veckorna och så igår föreslog Maggan plötsligt att vi skulle åka och hämta katterna. Två stycken. Jag fick först panik, det kändes som ett så stort beslut att plötsligt få två nya liv i familjen. Tänker att det är den naturliga första reaktionen inför alla förändringar: dra i handbromsen.

När vi kom till veterinärstationen var alla som jobbade där så glada över att dessa två katter skulle få ett hem. Många kom fram och tog bilder och gratulerade katterna. Det var så fint att märka deras kärlek till djur. Djurälskaren Majlis blev överväldigad och måste vila huvudet mot Magnus hals en stund. För mycket gull.

Vi diskuterar fortfarande namn. Igår låg Cardi B och Snoop Dogg högt på listan, men idag verkar det bli Katniss och Simon. Svårt med namn, kom gärna med förslag.

Den här helgen hundvaktar vi för övrigt också Goldie Blankens så både vårt hem och Majlis hjärta är fulla av djur.

Igår kom jag på mig själv med att skälla ut Vidar för att han inte kände en stor kärlek till böckernas värld. Jag höll en rasande föreläsning om hur fantastiskt det är med litteratur, hur man kan besöka nya världar, historiska platser, rymden och framtiden genom att läsa böcker. Att ha en förbannad morsa som tvingar en att läsa är eventuellt inte det bästa sättet att locka någon till att bli en bokman, MEN det är kanske podcasten Mellan raderna med Jihde och Öhman!

Nytt avsnitt ute! Det tredje testamentet: Karin har läst Agnes Lidbecks ”Förlåten”, Peppe vill tala om James Freys, ”The final testament of the holy bible”, det blir också ”Jag för ner till bror” av Karin Smirnoff och Elif Batumans "Idioten".

Detta kommer ej att bli en matblogg, men i år tänkte jag försöka intressera mig för matlagning. Lite för att jag tror det är bra för hjärnan att lära sig nya saker, men också för att minska matsvinnet. Allt som finns i kylskåpet ska ätas upp. Säger inte att vi är Familjen Matsvinn, men det händer att saker ruttnar bort i kylen och det är helt onödigt.

I Stockholm i december läste jag senaste Filter som bland annat hade ett reportage om hur länge man kan äta mat efter att sista försäljningsdatum gått ut. Tydligen är sjuttio- och åttiotalisterna de första årgångarna som inte längre litar på sina lukt- och smaksinnen när vi ska avgöra om något är ätbart. Det är dumt, för det mesta kan man äta trots att försäljningstiden gått ut. Ytterligare ett skäl att skippa kött i olika former, när det blir dåligt blir det DÅLIGT. Poängen är i alla fall att det lönar sig att lukta och smaka innan man slänger bort. (Lästips: Nyfiken grönare).

I dag kom jag hem vrålhungrig och hittade inte mycket i kylskåpet. Var således tvungen att slänga ihop en pasta på naturell yoghurt från sen november (fortfarande i perfekt skick trots att burken var öppnad), saften och skalet av en citron, lite persilja, salt och peppar, parmesan på det och såklart pasta. Det blev otroligt gott!

Jag har liksom en bild av mig själv som en person som inte har några som helst skills i köket, därför kändes det extra bra att laga något av rester som dessutom verkligen blev bra. Jaja, vilka är era bästa tips på rester? Hos oss finns det nästan alltid parmesanost, vitkök, körsbärstomater och såklart pasta. Det i sig är ju en ganska bra rätt.

Jag läste en så otroligt bra text på Vice häromdagen. Den tog avstamp i Marie Kondo och hur städning, organisering och hushållets grejer alla faller inom det som traditionellt anses vara kvinnans ansvar. Vi är ju alla bekanta med andra och tredje arbetsskiften som dyker upp när kvinnor lönearbetat och kommer hem. Där väntar hushållsarbete och det emotionella jobbet.

Det här är ju ingenting nytt, men det som verkligen drabbade mig i den här texten var hur mycket energi det går åt att be andra människor i hushållet göra saker. Och hur de andra avsäger sig ansvaret ifall de inte blir direkt ombedda. Den som ber om någonting, att ta ut soporna, tömma diskmaskinen, städa undan efter maten, gör automatiskt den uppgiften till sin. Den som får i uppdrag att göra det känner det som om hen gör hushållet ett tjänst genom att "hjälpa till".

Det har hänt att jag istället för att be Magnus plocka undan efter sig allt i köket (Magnus städer alltid undan till exakt 85 procent) bara gjort det själv för att det helt enkelt är lättare än att be honom göra det. Jag har också testat med att bara låta disken ligga eller bygga ett torn i soporna till "någon annan" inser att de kanske borde tas ut, men i nio fall av tio är det ändå jag som till slut tar tag i skiten.

"Having to ask implies a manager to subordinate relationship in the household. “When a man expects his partner to ask him to do things, he’s viewing her as the manager of household chores,” Emma writes. “So it’s up to her to know what needs to get done. The problem with that, is that planning and organizing things is already a full-time job...when we ask women to take on the task of organization, and at the same time execute a large portion, in the end it represents 75% of the work.”

Det enda som funkat för oss är att jag helt avsagt mig delaktighet. Som skolan till exempel: Jag gör ingenting som har med Viddes skola att göra. Magnus har koll på läxor, donationer, inskrivningar, föräldramöten, frivilligarbete, Vidars klasskamrater och klasskamraternas föräldrar. Jag handlar inte heller mat (men vet dock med Rainmans exakthet vad som behöver handlas). Dammsuger aldrig.

Tillbaka till Marie Kondo: Den här meningen tycker jag var otroligt träffande: Om hur vi (inte bara amerikaner) har lärt oss shoppa, men inte ta hand om det vi köpt, tycker jag också var klockren.

"The truth is, while we’ve all been taught to buy things, few of us have really been taught how to own things, to manage them, nor the consequences for accumulating an excess of them, what we would kindly call “clutter."

Tycker ni ska läsa hela texten. Den var väldigt bra. Hur funkar det för er hemma? Finns det en som har huvudansvaret för sysslor och sen delar ut uppgifter eller lever ni utopin?

Hittade den här listan inne hos bland annat Hanna och vilken veckodag är bättre än just tisdagen att fylla i en lista? "INGEN!" ropar ni nu i kör och jag nickar menande.

Hur länge sov du idag?

Min biologiska klocka väckte mig som vanligt 6.45. Har aldrig behov av att ställa alarmet. Kroppen vet. Lite sorgligt att den är så lydig. Yes master och så är jag på gång. Jag lade mig för övrigt tidigt för att kunna kolla på så många avsnitt som möjligt av den andra säsongen av "Friends from College" (har längtat väldigt mycket efter den). Älskar väldigt mycket att ensam kolla på tv-serier tills jag somnar.

Vad har du för planer?

Började dagen med två Friday Lab-grupper. Är så glad över dem! Så intressanta och inspirerande människor. Det känns som att stå på tröskeln till nya vänskaper och insikter. Sedan skrev jag vidare på reportaget om plast och planerar att yoga senare i dag. Det ska regna hela veckan och Los Angeles är mer eller mindre i katastrofläge. Grannar rapporterar om totalt kaos på motorvägen och skolan mailar om undantagstillstånd på grund av alla paraplyer. Jag är också påverkad. Har anammat den lokala stilen att helt undvika att gå ut vid nederbörd.

Vad gör dig glad?

Att rida, äta frukost ute med familjen den traditionella sommarmiddagen vi ordnar för våra vänner när vi i juni landat i Helsingfors, att morgondopp, öl och bastu med syster eller vänner, en bra recension, folk som hör av sig och gillar något jag skrivit, att bo i Los Angeles, när Magnus skrattar åt mina skämt, när barnen leker tillsammans och när jag får vara ifred. Tänker ganska ofta på att jag måste vara en ganska tråkig person, eller kanske bara lite dum, som bär på relativt lite ångest. En glad skit liksom.

Vad tänker du mest på just nu?

På plast och miljö och klimat. På Friday Lab och på några texter jag ska skicka till ett produktionsbolag. På en gullig överraskning Magnus ordnat åt Vidar. På regnet.

Hur hoppas du att dagen avslutas?

Efter yogan med Adriene lagar jag mat med en podd i öronen, sedan äter vi och Magnus och jag fortsätter att kolla på Sopranos. Vi är halvvägs inne i säsong 2 och trots att vi båda sett den förut sitter vi på helspänn. Vilken genial idé till en tv-serie förresten: "Maffiaboss går till psykolog för att reda ut sina känslor."

Veckans (första?) podd blev en riktigt, riktigt bra en, om jag får säga det själv (men det får man väl inte längre i det här landet. Ibland har Magnus och jag extra bra energi och blir både inspirerade och roade av den andra. När vi spelar in kör vi för övrigt live on tape, alltså ingenting klipps bort eller redigeras. Magnus sätter bara in jingel och bumpers. Ser det som en bra övning på att prata sak.

Så här beskriver Maggan avsnittet: "Vi har precis tittat klart på dokumentärserien Surviving R- Kelly. 2019 nu. Dags att sluta göra skillnad på artist och person. Ett magiskt verk kan inte väga upp ett vidrigt beteende. Och visste du att du är delvis gjord av plats numera? I USA ligger statsapparaten till stor del nere vilket lett till att stadsparker vandaliserats. Plast är inte bara dåligt för hälsan och haven. Sverige håller på att få en regering och Robert Redford versus John Legend. Gott nytt år Välkomna."

Även om du inte vanligtvis lyssnar på poddar tycker jag att du ska ge det här avsnittet en chans. Tar gärna emot kommentarer.

Det bästa med att vara journalist är att få lära sig mer om ämnen en bara nuddat vid tidigare. Jag ska göra ett större reportage om plast och intervjuade Anna Cummins om grundat organisationen 5Gyres som jobbar för att minska plastproduktionen.

Bland annat detta lärde jag mig: Jag har slarvigt trott att det finns en plastö i storlek av Texas som flyter omkring i världshaven. Det stämmer ej. Men det finns däremot fem stycken gigantiska kluster av mikroskopiska och större plastbitar som åker omkring i oceanerna. Anna berättade om hur veckorna på segelbåten mitt ute på havet bara gick medan plasthelvetet guppade omkring dem.

Enligt henne är det stora problemet inte att få bort plasten hur haven (det mesta kommer att spolas iland förr eller senare och det som inte gör det är så litet att det ändå inte kan skopas upp). Det viktigaste är att stänga av kranen på plastproduktionen, lära folk använda andra material och sluta använda engångsprodukter. Det krävs att både konsumenter förändrar sitt beteende och att lagstiftningen förändras.

Jag kände mig lite dum när jag fick aha-upplevelsen kring hur klimatförändringen hänger ihop med plasten. Plast görs ju av fossila bränslen. Så enkelt är det. Anna pratade också om hur mycket plastfiber det finns i kläder och hur vi varje gång vi tvättar våra plagg sköljer ut en massa mikroplast i naturen. Tydligen finns det ett filter man kan installera på tvättmaskinen för att råda bot på detta (och i framtiden borde bara tvättmaskiner med detta filter inbyggt säljas).

Annas man seglade från Kalifornien till Hawaii på en flotte byggd av plastflaskor. Det tog honom tre månader och varje dag var han tvungen att limma ihop korkarna på flaskorna för att de inte skulle fyllas med vatten och flotten skulle sjunka. Jag har ju tänkt dra ner på mitt journalistiska arbete, men efter att ha gjort en så här inspirerande och lärorik intervju påmindes jag om vilket privilegium det är att få träffa otroligt kunniga människor och låta dem förklara världen för en.