Lördagen och söndagen bara susade förbi och plötsligt är det nästan måndag. Jag tänkte skriva att ni ska få följa med mig genom bilderna i min telefon, men ni får ju alltid följa med mig genom bilderna i min telefon så jag omformulerar mig: Genom bilder jag tagit i hasten med min telefon.

På lördagen åkte vi ut till Little Beach House i Malibu för att äta middag med Cissan, Per, Karin och Tom. Det första Karin sa när hon såg mig var: "Oh! You got the memo!". Det visade sig nämligen att vi klätt oss i någon form identisk uniform.

Det är strängt förbjudet att ta bilder på Soho House, men jag tog risken och fotade inte bara utsikten, utan också Cissan och Magnus i soffan efter middagen. Tycker så mycket om

Jag var hemma vid midnatt, typiskt LA att vara en tidig stad där midnatt är ganska sent. Älskar det. Magnus älskar det lite mindre och åkte vidare till Venice på en efterfest.

Följande morgon spelade jag in Mellan raderna klockan åtta sharp. Var trött, men tror att det blev ett riktigt bra avsnitt. Sedan degade vi, tog en promenad till Primo Passo och åkte efteråt hem till en kompis som fyllde år.

Vi parkerade en bit ifrån hemma och promenerade förbi gulliga hus och spännande bilar. Just den här surfskolan har gett mig några lektioner då vi flyttade till LA. kände nostalgi men mindes inte att bilen var så rostig.

På dagsfesten (älskar också det!) hängde vi ömsom i den lilla trädgården och ömsom på takterrassen. Väldigt mysigt, men också ganska kallt. Kanske den kyligaste vintern hittills i LA.

När solen började gå ner traskade vi tillbaka till bilen och körde hem. Både Magnus och jag jobbade en stund och nu blir det de sista avsnitten av R Kelly-dokumentären. Tack för att ni hängde med så här långt!

Här kommer en liten videosnutt som jag spelade in en alldeles vanlig förmiddag (idag) här i grannskapet. 2019 ska som sagt bli videon år på den här bloggen. Minst varannan, helst varje vecka ska det dyka upp en liten hälsning i rörlig bild här. Det kommer att leda till att ni har stenkoll på området.

Det kom så mycket kärleksfull feedback på det här inlägget om bra läsning att jag beslöt mig för att göra en ny lista, men också inkludera tv och podd. Glad fredag förresten! (eller snarare lördag när ni läser detta).

Av en läsare fick jag tipset om den här BBC-dokumentären "Escape from Dubai: The Mystery of the Runaway Princess". Om hur kvinnor fortfarande är ägodelar i Förenade Arabemiraten. Samtidigt följer jag sauditonåringen Rahaf al-Qunun som flytt sitt land och sin religion och nu tydligen fått asyl i Australien. Tacka sociala medier för möjligheten att berätta.

Jenny brukar själv tipsa om specifika poddavsnitt istället för hela säsonger, jag kopierar detta och tipsar om det senaste avsnittet: Apology av Still Processing-podden. Det är New York Times-kulturavdelning som pratar om förlåtelse och tipsar om HUR man ber om det. Tips: Minimera ordet "du" och kom inte med förklaringar. (eller lyssnar ni alls på engelskspråkiga poddar?)

Om Alexandria Ocazio-Cortez (som vi talat mycket om i podden) och om hur USA håller på att förändras, inte bara demografiskt, utan också ledarskapet. "Trump’s unlikely election victory in 2016 was in large part fueled by anger and nostalgia, and the fear of many white Americans that their political and cultural dominance of the United States was coming to an end, usurped by the diverse coalition that elected the first black president." 

Generation burn out. Att så många får utmattningssyndrom beror inte på att millenials är svaga och bortskämda. "A friend admitted he’s absorbed hundreds of dollars in clothes that don’t fit because he couldn’t manage to return them. Errand paralysis, post office anxiety — they’re different manifestations of the same affliction.... Burnout and the behaviors and weight that accompany it aren’t, in fact, something we can cure by going on vacation. It’s not limited to workers in acutely high-stress environments. And it’s not a temporary affliction: It’s the millennial condition. It’s our base temperature. It’s our background music. It’s the way things are. It’s our lives."

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här intervjun med Karl Ove Knausgård som flyttat till London för att leva med sin nya kärlek. Han är liten, ynklig och egoistisk och självgod och helt sympatiskt mänsklig. Samtidigt, eller just därför, en bra intervju. ELLER? Hjälp!

Okej, jag har också kollat på Marie Kondo-serien på Netflix och vikt mina t-shirt stående ordnung. (Har ändå ej hållit dem mot mitt bröst och känt efter om de ger mig en spark of joy). Magnus var för övrigt rolig på Instagram gällande just Marie Kondo. Jag tappade TYVÄRR ganska fort intresset för att vika och rensa, men hoppas på att det ska komma tillbaka lite senare. Att städintresset liksom ligger latent som en förkylning som väntar på att utbryta.

Marie Kondo hit och dit i hemmet, jag läste en så enkel och smart sak i dag på Facebook: Känn efter vilka Facebook-grupper som ger dig en spark of joy. De som inte gör det kan du lika bra lämna. Herregud så skönt! Ibland går man med i grupper på grund av att man just då är intresserad av ett visst ämne och sen stannar man bara på grund av lättja.

Detsamma gäller Instagram. Är du mindre lycklig när du skrollar igenom ditt flöde än när du började är det kanske dags att rensa ut skiten. Konton som hetsar till en kroppshets, konsumtion eller mindrevärdeskomplex. Ut med dem! In med det sympatiska och vänliga.

Det här är antagligen en självklarhet för de flesta, men för mig var det en sån aha-upplevelse att Mari Kondo-städa mina sociala medier.

I dag hade vi en otroligt harmonisk dag. Efter att ha lämnat Vidar på skolan åkte Magnus, Majlis och jag upp till stallet för att rida. Jag hade tänkt ge Magnus en ridlektion, men eftersom det regnat så mycket var planen fortfarande blöt och i sista minuten beslöt vi oss för att rida ut i parken istället. Lägligt nog dök det upp en dagmamma med ett gäng ungar. Hon erbjöd sig att leka med Majlis medan vi var borta.

Hästarna var för övrigt otroligt leriga så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång saneringen. Magnus var chockad över hur tungt det var och jag var den där äckligt präktiga personen som log och sa att det bara är "bra uppvärmning".

Sen satte vi upp och red iväg. Hästarna hade inte varit ute på länge och var så där härligt/vidrigt (beroende på vem du frågar) spralliga. Magnus har ju inte ridit så väldigt många gånger tyckte att Sovereignty hade lite väl mycket galopp i benen. Jag sa att han skulle hålla ett fast tag i manen och njuta av turen.

Själv var jag otroligt sugen på att galoppera och fick faktiskt chansen ett par gånger. Kolla minen:

Jag passade också på att filma lite medan Magnus travade. Och såklart ta bilder. Det vill man ju själv att folk gör på en. Jag föreslog att Maggan skulle filma mig och Sequoia när vi galopperade uppför en backe, men fick ett blankt nej på det. Maggan tyckte att det var tillräckligt nervigt att hålla sig på hästryggen utan att involvera en kamera. Eller okej, jag fick EN bild höst uppe i Tuna Canyon. Trevligt med Santa Monica i bakgrunden ändå.

Jaja, sen kom vi hem. Magnus var så trött och mjuk i benen att han nästan svimmade. Ingen som inte ridit på allvar kan riktigt fatta hur tungt det kan vara. Efter att han återhämtat sig bad han mig skicka över filmerna och bilderna jag tagit på honom. Jag gjorde det och fick omedelbart feedbacken att min lins på telefonen var smutsigt. Bilderna var dimmiga. Jag förklarade vänligt att jag haft telefonen i min BH och det var därför kameran kanske immat igen. Magnus, det aset, fortsatte påstå att linsen på min kamera alltid är lite smutsig.

Vid det här laget kände jag en lätt irritation smyga sig över mig. Här hade jag, på en busig häst, ansträngt mig att både filma och ta bilder på Magnus och vad är tacken? JO KRITIK! Kritik, kritik, kritik. Jag fräste att jag faktiskt vanligtvis tar bra bilder, men nu hade jag haft telefonen i min BH. Kunde inte Magnus fatta det. Samtidigt kommer Vidar in i rummet och utbrister glatt överraskat´: "Hade du telefonen i din BH? Did you have it in your BUTTHOLE?"

Magnus började såklart gapskratta, men eftersom jag redan var sur blev jag bara surare. Noll självdistans där. Jaja, det hela slutade med att jag satt med datorn i famnen och mungiporna i en nedåtgående kurva medan de andra skrattade åt att BH är butthole. Jaja, som en lärdom till er: BH går inte att översätta direkt till engelska.

I veckans Magnus och Peppes podcast (tack alla ni som betalar för podden! Ni är FRAMTIDEN!) pratar jag om Louis C.K och hur han skämtar om att dagens ungdom är så otroligt tråkig, om hur det måste räcka med hon och han som pronomen och om att han saknar att få använda ordet efterbliven. Och det har C.K. väl rätt att göra. Skämta, eller "skämta" om ämnen som inte är speciellt roliga. Speciellt inte från en rik, vit medelålders man. Magnus tyckte att det var löjligt att jag ens tog upp en sån petitess och efter att ha funderat på saken har Maggan nog rätt. Jag har varit onödigt hårt i mina åsikter.

Jag vill inte vara en person som seglar runt internet och letar efter "problematiska! utlåtanden eller ogenomtänkta påståenden. Mer för att positionera mig själv. Visa att jag är RÄTT SORTS MÄNNISKA. Lisa Magnusson (som jag verkligen inte alltid håller med, men alltid läser) skrev bra det i dagens DN. Om hur viktigt det är att förlåta (och be om förlåtelse när man gjort fel). De som blir utfrysta blir nämligen också lätt radikaliserade. Det passerar en gräns, kanske medvetet, kanske av misstag, och blir för evigt brännmärkta. Och då man ändå är utesluten finns det bara bitterhet kvar och de radikala att ty sig till.

Jag tycker att det är viktigt att vara politiskt korrekt, men för mig innebär det att vara modig, inte att dammsuga världen på fel och sen tillsammans med alla andra peka på den som sagt eller gjort något ogenomtänkt. Mod är att våga stå upp då alla andra tiger. Att ifrågasätta skadliga normer och riskera något. Och faktiskt att också våga testa tankar högt, att skämta och att ha fel ibland. Det ska inte vara hela världen.

Tycker att det är synd att Louis C.K. verkar så bitter, men kan förstå honom. Han gjorde något något som var både fel och kränkande, men bad om ursäkt och försvann ur strålkastarljuset. När han försökte komma tillbaka var dörren stängd.

Tack för feedbacken på det här inlägget om mat! Måste säga att det var otroligt kul att skriva ett så långt inlägg. Och läsa era kommentarer! Om det är okej med er ska jag fortsätta att göra det då och då. Ibland bara rinner (blogg)orden ur en. Älskar när det händer och älskar att det känns så kravlöst, som att vi för en diskussion.

Det jag ville skriva om i dag är att vi som vanligt kommer att tillbringa sommaren i Stockholm och hyr ut får lägenhet. Vi åker i början/mitten av juni och återvänder i mitten av augusti. Lägenheten är ca 70 kvadratmeter stor med sovrum, vardagsrum, litet kök och barnrum. En stor balkong/terrass med grill och så pool i huset. Stilla havet ligger nåt kvarter ifrån och gatan vi bor på har små butiker, affärer, yogastudion och restauranger (inte helt vanligt i USA där bostadsområden vanligtvis bara har bostäder).

På morgnarna kan man till exempel stiga upp, be att få äta flingor i soffan och sen mysa en stund med sitt syskon. TILL EXEMPEL. Det finns också andra aktiviteter här. Ifall ni är sugna på en vecka eller två eller tre, maila eller kommentera så berättar jag mer!

Som tack för alla era poddtips vill jag komma med en gentjänst och tipsa om dagens avsnitt av podden 1A. Den handlade om att vara vegan och hur det på verkar hälsan, klimatförändringen, miljön och djurens välmående. Och uppenbarligen pulsen på många. Programledarna var själva förvånade över hur engagerade lyssnarna var.

Mat är personligt. Att utesluta kött är provocerande. När en skola i Gävle för några år sedan serverade vegetarisk mat svarade Moderata ungdomsförbundet med att dela ut hamburgare med motiveringen att de gjorde det i valfrihetens namn. Det är fel att inte ha ett köttalternativ. Och när Way Out West deklarerade sig som en köttfri festival utmanade Göteborgs-tidningen beslutet genom att låta en reporter dela ut kött utanför festivalområdet.

Lyckligtvis kan tiderna förändras snabbt. På samma sätt som 2018 ändå måste vara året då alla började tala om klimatförändringen är veganism, för att inte tala om vegetarianism, mycket mindre laddat i dag än för bara tio eller fem år sedan. I de storstäder jag mest rör mig i Helsingfors, Stockholm och Los Angeles, finns det gott om riktigt bra, trendiga, vegetariska och veganska restauranger. Det är liksom ingenting konstigt med det.

Det betyder ändå inte att köttätare skulle ha ett helt avslappnat förhållande till veganer. Man kunde kanske jämföra beslutet att helt sluta äta animaliska produkter med att sluta flyga. Folk som fortsätter göra det vill förklara sig, ifrågasätta och gärna skämta lite om de som avstår. Än så länge är det vanligare att de som inte äter animaliska produkter som måste förklara sig ("PROTEINET! HUR GÖR NI MED PROTEINET"), men tror att köttnormen kommer att ge vika om några år. Kött blir liksom undantaget. (Antar att också folk som slutar flyga är tvungna att ge regelbundna förklaringar om varför hen tror att hen kan förändra världen).

Jag utgår från att folks slentrianmässiga ätande av djur handlar om okunskap, men också kultur (läs Jonathan Safran Foers "Äta djur", han skriver och diskuterar kring den kulturella aspekten av mat) och såklart handlar det om lättja. Det är jobbigt att förändra sina vanor.

Det som ändå provocerar mig orimligt mycket är okunskapen. Jag har till exempel en kompis som vägrar besöka djurparker på grund av att hen tycker synd om djuren. Samtidigt äter hen ofta en paleodiet, alltså en kost uteslutande baserad på kött, för att bli smal och muskulös. Jag fattar att man kan ha fler än en tanke i huvudet samtidigt, men blir ändå så irriterad. Jag vill så gärna påpeka det irrationella i att värna om djur, men samtidigt äta kött tre gånger om dagen. Men jag tycker ju om människan, vill inte bråka. Att ifrågasätta en persons diet är lika känsligt som att kritisera hens familj.

Nu handlar veganism såklart inte bara om djurens välmående, utan också om klimatet. Själv kallar jag mig varken vegan eller vegetarian, trots att jag till 90 procent äter vegetarisk och ofta veganskt. Jag tänker så här: Ingenting är förbjudet, men ärligt talat har jag inte lust att äta kött. Ser inte poängen med det.

Det skulle ha en enorm positiv påverkan på klimatet om fler människor åt köttprodukter två gånger i veckan istället för två gånger om dagen. Ur mitt perspektiv är det dessutom en så otroligt enkel justering att göra i sitt liv. God vegetarisk mat istället för kött. För mig är att avstå från en köttbit tusen gånger enklare än att till exempel inte flyga hem till Norden på sommaren (Är såklart medveten om att det bästa vore att avstå från både kött och flyg. Så tråkigt att känna sig tvungen att flika in såna här brasklappar).

Samtidigt kan jag FÖRSTÅ att folk blir irriterade på veganer. Hur väl de än försöker dölja det finns det ändå en viss självgodhet i vetskapen om att de gör rätt. Lite samma sorts självgodhet som går att skönjas i folk som slutat flyga. De går omkring och är så jävla nöjda och duktiga. Fattar att man vill sluka ett revbensspjäl framför dem.

Jaja, herregud så jag babblar på. Ville ju bara tipsa om ett bra poddavsnitt.

I februari kommer min hästbok "Ett himla tjat om hästar" ut. Den handlar om Maja som inte gillar hästar, men eftersom Majas mammor varit hästflickor som yngre vill de att Maja ska uppleva den magiska känslan som hästar ger en och tvingar därför Maja att åka på ridläger. På ridlägret träffar hon ett tvillingpar, Robin och en mordlysten gås.

Åldersrekommendationen är 6-9, men jag skulle säga att 9-10, eller bara bokslukarålder i allmänhet ligger närmare sanningen. Det har varit ohyggligt kul att skriva den här boken och tanken är att det ska bli en serie. Jag är också så otroligt stolt och glad över att Louise Hejhejvardag Winblad illustrerat boken.

Det kanske är det nya året då jag undermedvetet vill städa upp livet (jag började kolla på Mari Kondo-serien på Netflix för att bli inspirerad att städa mitt hem, men det ledde bara till att jag halvhjärtat vek ihop några t-shirts och trosor och sen lade ner projektet). Jag är så trött på mig själv, på det jag säger och tänker och äter och framförallt på alla poddar jag lyssnar på.

Det känns som om alla podcaster i mitt bibliotek bara kör repriser eller pausar. Jag känner att jag behöver nytt, nytt, nytt i mina öron. Jag prenumererar på ca 30 amerikanska politikpoddar. Kanske ni kan hjälpa mig hitta nya? Mina krav är att den ska vara smart, gärna politisk eller samhällelig eller kulturell, jag ska lära mig någonting nytt, innehållet ska vara välproducerat och de ska ICKE vara två personer som pratar om sig själva. TIPSA MIG! Tack! <3

Jag är för övrigt också nyfiken på vad ni lyssnar på! Dömer verkligen ingen för att lyssna på influencers och Alex & Sigge (som vid närmare eftertanke ju är OG's när man snackar om just influencers). Jag kollar ju själv på både Paradise Hotel och The Bachelorette och har full förståelse att människan behöver lättsam verklighetsflykt ibland.