Stanna i obehaget

Min vän Louise skriver alltid bra inlägg, men det här tycker jag var extra bra: Om att stanna i obehaget och att hjärnan tänker kortsiktigt. Så här skriver hon:
"Jag kommer verkligen komma ihåg det här med att hjärnan tänker kortsiktigt! Att jag kommer att vilja kliva in och ta på mig saker som jag egentligen inte mår bra av, bara för att jag kommer att känna mig duktig. Att hjärnan talar om att den där snabba tillfredsställelsen är det jag ska köra på!
Men att jag nu vet att jag ska stå fast vid det jag egentligen vet, att det kommer att leda till för mycket stress till slut, och att jag långsiktigt får belöning."

Jag kan verkligen känna igen mig själv i detta. Att säga ja, inte för att jag vill, men för att göra någon annan glad och själv känna mig duktig. Nån av mina smarta vänner, förlåt minns inte vem (Karin, var det du?), sa en gång att om någonting känns olustigt i dag, till exempel en föreläsning eller ett bloggsamarbete, kommer det att kännas lika olustigt när det väl är dags att göra det om en vecka eller tre månader. Tänker ofta på det, hur lätt det är att tacka ja till saker långt i framtiden, men hur just den framtiden alltid förr eller senare förvandlas till idag.

Den andra, om möjligt ännu bättre är: ”Att stanna i obehaget”. SÅ här skriver Louise: "När jag inte är alla till lags till exempel, eller när jag måste ta en konflikt, eller vara ”besvärligt” och så vidare. Jag får ju lusten att bara springa därifrån eller bara ge upp direkt. Då sa min terapeut att dessa stunder av obehag reagerar man på som något dåligt – som sagt, man vill springa därifrån. Men man kan programmera om hjärnan. Istället för att den ska tolka de där känslorna som ”FARA! FLY!” så kan man träna på att tänka ”ah den här känslan betyder utveckling”.

Så BRA! Magnus jämförde det med att rida på en stor häst. När det känns läskigt vill han bara hoppa av, men det kan räcka med att sitta kvar och bara vänta ut situationen.