Jag har haft en liten sorgekänsla kring keramiken ett tag. Där jag varken fått till tiden eller känt mig inspirerad. Och i svackor tidigare har det varit liknande. När det kanske inte på pappret är lika igång eller går som det i perioder gjort. När jag inte hinner med som jag önskar och när att prova nytt kanske inte blir samma lyckokast som innan.

Det gäller att vara modig och att våga blotta sig i sitt skapande. Att våga utmana sig själv och prova nytt. Det har varit en av mina risktankar de gånger jag funderat på att faktiskt sysselsätta mig med keramiken, att när skapandet blir ens levebröd och liksom inte bara lustfyllt och extra lyx, så gäller det att hålla sig själv i handen. När skapandet i lust istället eller också får en press på sig. Att prestigen blir viktig för ens överlevnad ekonomiskt.

I perioder när jag producerat massor utifrån beställningar och jag haft att göra mer hur mycket jag än gjort, så har keramiken också känts lite som ett måste mer än som något jag verkligen älskar och hämtar kraft i. Att inte lägga för mycket av självkänslan och självförtroendet i det yttre erkännandet från andra. Nu har jag haft den oerhörda lyxen i värmen och att mitt skapande tagits emot så fint och uppskattats. Men jag tänker mer på det efter att jag själv börjat, när jag ser personer på stan som spelar musik eller säljer sitt skapande oavsett forum. Att oavsett ens eget gillade alltid visa respekt för efforten. Det mod som krävs för att visa. För skapandet är så personligt, iallafall för mig. Och sårbart i och med den närheten tills ens inre. Ens dugande.

Det ljuvligaste är att få gå ut i studion och göra exakt det jag känner för, utan beställningar eller krav.

Och jag ska testa det lite mer nu, att skapa just efter lusten och att framtida sälj mer blir lyxkant.

Jag var i studion igår och gjorde två espresso/cappuccino koppar. Två ladies och en rolig kopp till Gunnel. Och blev så rofylld i kroppen. Att bara få vara där ute och hålla på.

Älskar det.

I tiderna som är med inflation och allt behöver jag reflektera och hitta ny skaparglädje och snällhet mot mig själv. Att våga fortsätta även om något inte säljer. Att utmana mig och fortsätta prova. För att jag älskar det och för att flera genom åren nu verkligen tyckt om det jag gjort.

Men det är inte alltid så lätt. Och i pausen och en tid av att inte hitta tid så saknar jag min studio ofantligt.

Glad för stunden igår.

Och jag har några saker som snart ska visas, som jag är så kär i och stolt över. Peppad att få visa och pirrig över mottagandet. Saker som verkligen skapades i lust och utforskande av det egna uttrycket.

<3

Igår bokade vi mammakompisar äntligen vår resa och jag är för egen del något ofantligt pepp. Vi ska åka till Madrid i maj så tips om ni varit där mottages tacksamt.

Jag drömmer om vintage shopping, otroliga drinkar, promenader med gott kaffe, bruncher, roliga outfits och att få sova ostört.

Men så bortom allt härligt ljuvligt lyxigt för egen del så väcks andra känslor i mamman i mig. En saknad, en oro för att Gunnel ska vara ledsen. Att hon inte sen den där veckan i Dalarna har sovit utan mig och att allt för henne och Eric börjar lite om igen. Att det blir ledsna nattningar och mycket gråt. Det känns skitjobbigt.

Hon är sjuk så mycket nu och med det väldigt mammig, sådär ledsen bara jag går ut i köket. Så vi är just mest hemma nu. Känns som att livet levs lite i en bubbla. Och jag behöver verkligen den där resan för mig. Och jag kommer försöka njuta så gott det går, men det där skavet. Att känna sig som någon som lämnar, som pushar Gunnels gränser. Som ”utsätter” henne för jobbigt. Det är ju säkert också bra för hennes utveckling och för alla att även Eric kan natta och långsiktigt att det kan bli mer avlastning och uppdelning.

Men när det där inte sker dynamiskt så blir det en sorg för mig. Som att jag misslyckas som förälder för att det inte sker av sig själv. Men så är det samtidigt fint att hon känner en sån tilltro till mig. Att vi är så nära. Att hon vill sova på mig. Ha mig intill. Det är världens finaste present. Och allt detta är ju som sagt bara i en kort tid i livet nu.

Tankar som att tänk om det händer något med flyget. Sårbarheten i att separeras från sin flock. Rädslan att något ska hända och att vi inte är tillsammans. Men det är väl typ mänsklig överlevnad på grottnivå.

Iallafall, så känns det tufft. Alla har säkert sina nivåer av dessa känslor men just att de andra mammorna vet att deras killar kan natta och gör det ofta, och att vi inte är där. Känns som en akillesdel.

När Eric och Gunnel var borta i Dalarna facetimeade vi inte eller höll på för att jag inte ville att hon skulle bli ledsen. Att de var i sitt nu. Men jag minns typ hur hon fysiskt skakade till när hon såg mig igen som i chock efter några dagar isär. Jag tänker att vi ska ringas på FaceTime, att det är okej att bli ledsen. Bara hon inte blir otröstlig liksom.

Vid sidan av allt längt, packlistor som skrivs och skrivs om, och den otroliga drömkänslan för egen del, så är inte mamman i mig helt med på tåget.

Kanske är det min egen bakgrund som inte gör att jag är tuffare och mer det är lugnt blir bra ingen fara. För jag känner verkligen det som att jag sviker. Även om hon är med sin pappa som älskar henne. Så är det nytt för henne med sovandet. Och att nattas annorlunda. Det har gått och kommer gå. Men den lilla gnagkänslan kommer jag få hålla i handen fram till och under resan. Och det är väl också lite det med att vara mamma. En är aldrig ensam längre, alldeles oavsett.

<3

Mellan tårfyllda morgonfarväl och glada återföreningar jobbas det på men ljuset och vårblå himmel blir som en stig mot det lite lättare livet. Dagarna känns lite längre igen.

Jag längtar efter resan vi tre mammor pratar om, vi får se vart vi åker. Och och men känslan av lite magskav att lämna Gunnel. Som alltid sover med mig. Ska jag ta tillfället att sluta amma? Samtidigt vill jag inte tvinga fram beslut. Bestämma i förväg utan mer en dag i taget. När allt känns lite skört och ledset. Inte att bara japp men nu är du med pappa några dagar. Utan att jag vet att det kommer kännas. Balanseras. Men också bra att bemästra, för oss båda.

Det känns som att jag behöver få reboota, sova och njuta. Komma ikapp mig själv. Hänga och vara Jeanette. Mycket mamman i mig som lever mina dagar och tänker på allt.

Att våga lätta på närheten och släppa lite, men lättare sagt än gjort när det inte känns helt redo. När Gunnel nu gråter mamma kommer sen om jag går upp på övervåningen för att hämta en tröja.

Men jag tänkte igår att det här livet inte är för alltid. Att allt landar med tiden. Att hon kommer vara stor kanske innan jag hinner blinka. Iallafall större.

Livet visar vägen men jag känner behovet att få vara lite inte ansvarig för allt om så bara för nån dag.

Allt tuffar på i ett ekorrhjul där mycket är samma samma men jag hoppas att det kommer vara lite spännande influenser snart. Nya tankar och infall med resa och saker som händer här nu under våren. Hoppas.

<3

Bland det finaste jag vet är när vi har blivit frågade om att bli fotograferade och turen har också varit att förfrågningar har kommit just av de som jag tycker förevigar allra vackrast.

Redan som gravida pratade jag och Amanda och delade erfarenheter, upplevelser och känslor. Att vara gravida samtidigt kan skapa så nära band även med främlingar. En känns nära just i att samma tankar och känslor finns i en. Samtidigt som ett litet liv blir till.

Amanda har ett så eget och vackert sätt att fånga ögonblick och när hon frågade om de fick komma och fota oss var svaret givet ja. Om än blygt att vara mer avklädd pga inte till vanligheten. Men jag kände mig trygg i Amandas sällskap och kände att bilderna kommer leva forever och att jag kommer värdesätta dem alltid. Jag minns hur jag stod och försökte hitta några underkläder att ha. Där jag skulle känna mig trygg i det nakna. Och som nyförlöst var det inte helt självklart men jag älskar våra bilder. Enda gången jag annars varit halvnäck i keramikstudion var när jag tömde en ugn ivrigt på kvällen innan läggdags och i princip sprang ut i bara lästen. Annars brukar det vara mer påklätt där ute.

En vet ju aldrig hur ens bebis ska vara och det är alltid lite gulp i magen med nya träffar, fotografering och happy baby på samma gång. Gunnel var nöjd nästan hela tiden men sen vaggade jag henne i täcket och det var ju allas vår prio. Att bebisarna har det bra. Även Amanda hade med sin finaste lilla Dagny, nästan jämngammal med Gunnel.

Och det blev en så fin stund.

Igår skrev Amanda så rörande på sin Instagram om vår lilla stund i studion. Varje gång jag ser de bilderna förflyttas jag tillbaka.

Att på något sätt bevittnas och avbildas både med text och bild som mamma, med fina ord, kan vara en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. Att bli uppfattad som mamma, att någon utifrån ser på en. Tänker på en. Just i mammarollen. Som ju ibland i sig är svår att ens ta in.

Meningen ”tänk att de får finnas i samma tid, att de varit menade för varandra under alla miljoner år som gått förbi i universum, satt och väntade tålmodigt på att landa i samma rum. ” gjorde mig så rörd.

För exakt så känns det. Den gången jag blir som mest rörd är när jag tänker på att Gunnel och jag en dag ska säga hejdå, att jag inte alltid kommer finnas i samma rum. Det går inte att ta in. Men jag hoppas det ska dröja så länge så länge och att allt vyssjande och alla klapp kommer vara med henne hela livet, så hon alltid känner att jag är där oavsett. Bortom tid och rum.

Tack igen Amanda, @tuggmotstand, på insta, för allt du gör i ditt förevigande av kvinnor och människor. Och alla dina otroliga texter, lite särskilt särskilt den om oss.

Från det innersta av mitt mammahjärta tack.

<3

Efter nästan en månad hemma blir det lite som inskolning på nytt, men till bekanta ansikten och miljö.

Jag märkte igår att Gunnel började uppleva det som många dagar. Erics mamma har hjälpt till med lite hämtning/lämning men det har gått bra. Och de säger att sorgen släpper fort när vi går. Igår hörde jag henne ropa ”maaammmaaa kommer sen” när jag gick mot bussen. Hjärtat sjunker ju ner i fötterna.

Igår hemma igen märkte jag att hon var orolig, och särskilt inatt. Jag fick inte röra mig ifrån henne och hon sa i mörkret ”mamma kommer sen”, ”nej hjärtat mamma är här jag ska ingenstans”.

Jag försöker säga på morgonen när vi ska börja klä på oss att nu ska vi till förskolan så nu ska vi ta på oss kläder så kommer mamma sen och hämtar.

Gråten och protesterna vid påklädning, liksom lite apatisk bara sitter i bilen och är liksom i beredskap. Inga skratt inget glatt. Jätteglad när vi hämtar och som att en burk öppnas, alla ord kommer tillbaka.

Men så ledset idag vid lämning, sprang mot mig och grät. Nån ny pedagog som höll henne men satte ner. Man vill ju att de ska omhuldas i sin sorg och rädsla. Vår tryggaste där tog över och jag såg det när jag gick till bilen. Men jag gjorde som man inte ska och vände för att åka tillbaka och kolla igen. Såg att Gunnel var ledsen, gick runt liksom villrådig och med gråten nära.

En själv fylls med en sån tomhet. En sån dränerande känsla av svek. Det ska inte vara en så lång dag idag, och sen har vi helgen. Men detta att världen och jobbet och allt bara pågår och den hjärtskärande separationen de dagarna det är så, är inte bara något att kapa mentalt. Det ligger kvar. Jag blir orolig att hon liksom inte har det bra, att hon försöker säga mig något men det är nog bara separationen. Men det sliter i en. Att se sin lilla ledsen och att vinka och gå.

Vi borde prata om det mer. Och jobben är en arbetsplats för vuxet jobb men där många föräldrar finns borde samtalet också få finnas. För det är ju inte bara vi, alla bär på dessa känslor i en eller annan utsträckning. Jag längtar till det landar. Att hon börjar prata om annat på dagarna än att gå och säga ”mamma är på jobbet mamma kommer sen” som ett mantra. Bra att hon vet det. Men jag önskar för henne att hon också kan uppskatta det egna lilla äventyret och vardagen under tiden. Men det får ta sin tid.

Kramar om den egna ömheten som ligger som en slöja över jobbmorgonen hemma. Hur allt annat känns meningslöst i jämförelse. Och så hoppas vi att dagen går fort.

<3

Sen jag klippte min mammapage i oktober 2023 så har jag kämpat med att få tillbaka en längd på håret som känns härlig.

Nu har jag inte klippt mig sen typ november och det känns som att håret är så torrt och slitet nu, men i en längd jag gillar.

Iallafall så klippte jag mig idag och det känns alltid lite som ett steg tillbaka att backa några cm på längden men det behövdes. Och vi gjorde massa ljusa slingor. Vårkänsla i håret.

Jag älskar hur det blev själv och längtar tills längden också kommer ikapp. Och ljuvligt med en liten stund stillasittande i en stol, pratades, drickandes god cappuccino och bläddra i lite magasin.

Invigde dagen till ära en nygammal kärlek via Vestiaire. En Yayoi Kusama x Louis Vuitton papillon bag. Mitt livs finaste lilla flugsvamp. Och jag älskar henne, Yayoi alltså. Hennes uttryck, crazyness och pumporna. Hennes LV väskor är otroliga och det känns så roligt att bära runt på en del av hennes konstnärsskap. Bli inspirerad och kanske inspirera.

Mode som skapar glädje. Bästa tycker jag!

<3

Igår var Gunnel tillbaka på föris efter på riktigt en månad hemma. Och mitt hjärta stannade när vi kom in där och jag såg att Gunnel fått en liten bild vid sin plats, det sötaste jag sett. Hon förevigad av nån annan, i sitt eget lilla liv som vi nu inte ser alla delar av. Så stor och så gullig. Bara en glimt av rutin att lämna igen. Och jag hann plocka lite hemma. Jobba undan.

Ljuset nu och att det i förra veckan gick att bara vara ute lite, utan känslan att Gunnel ska frysa ihjäl, att hon inte är kall om händerna. Bara sånt.

Imorse när jag gick log Gunnel i hallen, sa själv mamma kommer sen, fattade och vinkade. Kram hej och leenden. För vi ses ju sen. Så värmande och fint.

Snart ska jag i protest lägga upp vintergrejer på vinden men imorse var det lite snö på taket så det får vänta lite.

Eftersom vi bara varit inne så har jag inte så mycket inspo just nu från eget men har scrollat desto mer.

Hoppas ni håller er friska och gör härliga saker. Jag hoppas att vi också får hålla oss lite på den sidan nu.

Imorrn ska jag klippa mig och det ska bli ljuvligt. Små stafettmoments att se fram emot.

Kram ni

<3

Febern tog mig natten till tisdag och det här är typ bland det värsta jag varit med om. Ledkramp och herre. Jag har ju aldrig feber heller. Men Gunnel och jag har bara legat på varandra som en svettig liten hög i soffan framför Antikrundan. Och hon har sovit på mig som när hon var liten. Mysigt också.

Nu har feberdimman släppt men jag är fortfarande svag.

Igår gick vi ut ett litet varv med Gunnel och bort mot en skogsglänta. Typ hennes första tur i skogen sådär på egna ben. Fullt liv i en myrstack och noll kyla i luften. En hoppets timme om tiden som är påväg. Som är lättare.

Nu när vi blir friska känns det som att vi kommer möta den än mer som nya människor.

Hoppas ni fortsätter titta in här för så fort jag är vid liv igen så kommer jag tillbaka.

Nu sitter jag och virkar små tårtbakelser till Gunnels café i soffan. Något jag gjorde när jag pluggade. Älskar att virka och sticka, brodera. Så mysigt att sitta och pilla med något.

Har saknat er, vi hörs snart.

<3

Nej inte ett mobilmobilrum. Utan ett mobilrum. Jag älskar ju Alexander Calder och även mobilerna som säljs på Moderna museet i trä. Men konstnären Yuko Nishikawa är nästa nästa nästa nivå och jag fascineras något otroligt. Över skönheten och den nerlagda tiden. Finarbetet. Herregud.

Och så tänker jag på att jag nån gång i livet vill ha ett rum som ser ut som på bilderna. Helt vitt och vackert och så en av dessa enorma mobiler i hela taket.

Med en vacker ensam dansk fåtölj med cognacsdetaljer under. Och ett litet brickbord med böcker. Plats för en kopp. För mig att bara sitta i. Det hade väl varit otroligt. Om en får drömma så är det en av mina. Rummet får gärna vara i en lägga i Rom eller något, men en får inte bli för girig.

Men mobilen och en dansk fåtölj. Tack gärna.

<3

Jag tänker mycket nu men också hela tiden på allt vi befinner oss i, i livet med en liten.

En sak som slagit mig på sista tiden är hur små saker kan lyfta deras dag, om en lyfter blicken. Att putta vagnen framför sig, låtsas tappa och springa ikapp. Skrattet som bubblar upp direkt. Samma om gosedjuren börjar prata eller pussa på henne eller kramas. Att en som vuxen är praktisk. Eller iallafall jag. Att jag försöker vara snabb eller effektiv. Men att jag börjat lyfta blicken. Så små gester som gör att hon skrattar. Och det är så fint. Att i vardagsbestyren försöka väcka sin inre komiker och göra något bara litet extra.

Annars nu går hon ju från en sjukdom till en annan, men det verkar vara väldigt många som har det så. Jag tycker det är så svårt med tankarna på natten. Att hålla isär jagen. En del av mig som blir så ledsen för henne, som vill vaka när hon hostar, klappa hela natten. Men en annan sida som blir skitstressad och frustrerad av att vi inte somnar för att jag måste upp tidigt.

Paniken som kan infinna sig med insikten att jag lämnat över kontrollen över min sömn, egentid och mitt liv i princip, i händerna på min lilla person. Att jag inte kan styra eller påverka hur mycket jag får sova bortom vad som blir. Och ansträngningen som läggs ner i att få allt så bra som möjligt.

Jag beskrev sovlivet till en kollega, att det känns som i början av Sagan om ringen, när Froda, Sam, Merry och Pippin hoppar ner i diket för att de hör nån komma på vägen. Och när de sitter under den där rotvältan och hör hästen stanna in, ringvålnaden som flåsar precis över dem. Och de ser då alla maskar och äckligt i marken som skulle få dem att skrika till eller springa men de måste sitta blixtstilla. Nu är inte Gunnel en ringvålnad men hon är väldigt lättväckt känns det som och när man verkligen vill sova så uppstår samma rädsla och iskyla inför eventuell rörelse. Då känner jag känslan från filmen. I mig. Och efter snart två år är det lite harvigt.

Jag tycker nattningarna har gått mycket bättre med boken, det är inte alltid hon vill börja med den utan med andra favoriter men vi kommer dit. Och hon börjar lägga sig tillrätta och låtsas somna. Som att vi är påväg nånstans. Men när hon är sjuk är ju all bets off osv.

Det var som nån av er skrev, att det är orimliga krav som ställs i samhället och livet av småbarnsföräldrar. Inte menat att en ska gå när de är ledsna eller behöver en. Men det går inte att sluta jobba heller. Väldigt fin lindans där på morgnarna att komma iväg så snabbt som möjligt utan att det ska bli ledset.

Men så sitter jag ändå här och har missat buss på buss. Hoppas hinna i tid till möte. Men vi gör så gott vi kan.

Heja oss alla som inte sover och kämpar tänker jag typ varje dag.

<3