Igår på morsdag så väcktes många tankar i mig. Jag tänker väldigt mycket på föräldraskapet generellt men igår kanske även lite extra på allt snårigt som finns runt mödraskapet. Åren av att försöka, åren innan att börja känna en stress. Tänk om jag aldrig får bli mamma, tänk om jag inte träffar nån osv. Tänk om jag inte kan.
Och under graviditeten mådde jag bra men jag var rädd längst inne, så tacksam och lika orolig. Men jag ville hoppas och tillåta mig vara glad så länge jag kunde. Att släppa kontrollen och vara i allt.
Tiden går så snabbt och en tror ju aldrig mitt i att en sen ska glömma. Men åren av att inte bli gravid trots försök känns såhär i retrospektiv som några dagar. Livet innan som ett annat.
Babybubblan och kanske småbarnsåren som tar vid är verkligen en förändrande tid. Där en möter nya känslor och nya situationer. Maktlöshet och otrolig kärlek. Hur en liten snorig näsa kan göra att en ligger sömnlös. Rädd och orolig.
Jag beundrar kvinnan som inget annat. Förmågan att överleva på lite sömn och rodda allt. Multitaskingen och alla parallella spår som ska leva och frodas simultant.
Det finns inget som känns så meningsfullt och viktigt som att ta hand om Gunnel. Där lägger jag allt mitt krut.
Jag såg nån meme för ett tag sen om att man ofta säger ”jag skulle dö för dig” men där det istället stod ”but would you live for me”. Att alltså satsa på att ta hand om sig, äta bra, träna och värna om sig. Göra allt för att finnas länge. Och även om jag äter det jag är sugen på och är måttlig i allt, om än i bra överkant med socker, så finns ändå den reflektionen nu. När Eric börjat natta Gunnel har jag passat på att åka och dansa zumba. I andan happy mama happy child. Att hela kretsloppet måste få finnas och vattnas.
Mors dag är för egen del sårigt. Och jag är tacksam för allt fint. Men det ligger bakom en skugga av sorg. Och jag tror att min egna känsla gör att jag än mer har liten mental anda i halsen för att vara bra för Gunnel. Att jag ger mer än vad jag ibland tror mig orka och förmå. Jag behöver vara lite ego också, att värna jaget för att må bra.
Jag är så glad att vi mammor åkte på den där resan, jag bär den i mig. Blir inte lika överväldigad i situationer. Jag har ett litet mentalt vattenhål att gå tillbaka till, känslan av att få återbesöka sig själv och kunna vara helt fokuserad i ett nu utan ansvar.
Jag tänker på mammor som på grund av krig och djävulskap inte kan ge sina barn mat. Jag tänker men kan inte ta in. Det är bortom mitt förstånd.
Barnen måste alltid värnas om. De som är helt beroende av vuxna som är värnande och goda. Som ser. Som bemöter. Klappar och är. Allt annat är bara bortom beskrivning.
Jag skrev någon gång på instagram om att det var kämpigt att bli gravid, för att jag varit den som sett på alla bugaboos med sorg, klump i magan och längt. Hur jag fick köra kompisars vagn och känna den där meningsfullheten för en liten stund, som längtat ihjäl och hoppats, som gett upp och hoppats igen. Och när jag blev gravid så vet ju inte så många andra utanför om den kampen, även om jag pratade om det. Och det var så många som svarade att ”för oss tog det sju år”. Att det är en så snårig väg för många.
En kursare från juristlinjen som jag pratade med då, sa så fint att ja men tänk, att du på den här vägen får tid att inse hur viktigt det här är för dig. Och att du sen inte kommer ta det för givet. Och så är det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det eller känner det. Ibland bara för några sekunder. Men jag vet om. Jag minns det sköra.
Och att jag nu några år senare kört Gunnel i den där bugaboon så många gånger. Att det till slut blev. Gunnel är mitt livs lilla person. Hon är för mig en på miljarden och jag säger ibland till mig själv att det kanske var därför hon tog sån tid. Att tiden tillslut blev den rätta. Allt som är menat sker, precis när det är tänkt klyschigt nog.
Jag hoppas att vi kvinnor i den här generationen kan fortsätta på en förändring. En snällhet jag upplever. En förståelse eller iallafall viljan att förstå. Men också en tid där en kan prata om psykisk ohälsa och liknande. Att det inte är lika skambelagt som förr. Och det tror jag är något som räddar liv. Att inte behöva bära ensam. Att vi är många som finns.
Det vill jag lära Gunnel kanske mer än mycket, kraften i att vara snäll.
Och jag hoppas att hon ska ty sig till mig i livet, att jag ska förtjäna det.
<3
Innan resan till Madrid köpte jag en ny telefon för att ha en så bra kamera som möjligt. Och jag ville piffa telefonen så jag gick in på några mobilprylaffärer i Täby centrum. Och herre vad det finns prylar!
Utöver smycken och små badges till mobilen så köpte jag en hello Kitty bag charm att hänga på väskan. Tyckte så gulligt och lite kul. Att dekorera väskan ytterligare, hänga något smycke eller små roliga gubbar.
Jag hittade också en care bear i Madrid som jag köpte.
Iallafall så hittade jag butiken @drmlnd_official. Och det finns så mycket, verkligen sky is the pyntlimit som råder!
Nu har jag beställt hem några till och precis öppnat paketet. Så pepp! Jag byter ut några av krokarna till karbinhakar för att det ännu mer ska bryta av lite.
Här kommer gänget och bilder från Drmlnd för inspo!
Med Hello Kitty i Madrid
Nya gänget, och kanske gulligast för mig är Monchhichi och de två monstrena. Men alla är gulliga!
Älskar det här, och kombon känns som något @susannaserenban skulle ha!
Fint med halsbandet också, jag som alltid har mitt pärlhalsband.
En liten följetong på temat dress for fun!
<3
Mitt hjärtas lilla virvelvind. Denna lilla varelse som jag knappt kan ta in, att hon finns, denna lilla glada sprudlande otroliga själ. Som är så rolig, som pratar så mycket, som sjunger och dansar, som bara är. Tänk att du redan hunnit bli två år. Och som jag velat fira dig, för du är den finaste som finns. Allt fint jag kan tänka mig vill jag ge dig.
Gunnel, jag är så rädd om dig och jag älskar dig oändligt. Ibland så rädd att jag känner mig som en harmamma men jag tappar andan varje gång du nästan ramlar för vad gör jag om det händer dig något. Jag är så glad att jag får vara din mamma. Du lär mig varje dag och jag förstår väntan när jag ser på dig, varför det tog tid. För det var ju du hela tiden. Dig jag väntade på.
Du är värd hela världen och jag är så tacksam att jag får se den också genom dina ögon.
<3
Jag la ju upp för någon dag sen om tuttifrutti.antwerp kappan & en av tjejerna bakom märket är @anais.closet.
Jag scrollade hennes insta lite när Gunnel sov och även om jag inte skulle ha plats för alla hennes detaljer och matchy matchy stuff så blir jag så inspirerad av lekfullheten.
Mina ledord när jag sätter ihop en outfit är att alltid klä upp något och ner något annat, att bryta högt mot lågt. Basic mot spexigt.
Det här är all in spex men jag älskar det också. Extra allt.
Jag brukar inte blanda olika animalprint men här funkade tom det.
Hade inte tackat nej till det här setet.
Egentligen inte mina mönster och färger men jag blir glad. Och inspirerad.
Köpte en Hello Kitty bagcharm innan Madrid och en Care bear i Madrid så får kämpa med dem.
När jag ser bilderna vill jag ha fler bagcharms.
Disneychild at heart älskade ju detta också.
Och rosa med leopard.
Glada väskor var det.
@linneklund är ju också outfitgeni och det här är min senaste skärmdump från henne.
Den här Miu miu tröjan såg jag på Linn för flera år sen och har tänkt på sen dess.
Med skatteåterbäring och mors dag, födelsedag på intågande så klickade jag hem den vintage. Och när jag såg den bredvid Yayoi Kusama väskan i gult så blev kombon för oemotståndlig. Så de måste få leva ihop.
Också en härlig glossy skinnjacka att matcha med.
Och pyjamasbyxor galore.
I en mildare skala köpte jag ett par vita jeans inför säsongen och dessa baggy high jeans från HM satt helt perfekt.
Får bli en outfit med vita jeans, skinnjackan, stickade tröjan och lilla väskan.
Soon.
Jag var duktig i Madrid och shoppade inte så mycket, känner när jag skriver nu hur jag tog igen det i efterhand.
Jag har fått som en liten nytändning, förstärkt livsgnista efter resan och det känns roligt nu med vår och sommar att ha lite outfits att se fram emot.
<3
I morse gick jag till jobbet innan Eric och Gunnel hade vaknat. Sen Madrid sover de ihop och jag har sovit på soffan.
Det är otroligt hur hon och han går upp, utan tårar, glatt, skrattar och busar i sängen. Somnar, kan somna om på natten. Ibland ledset i någon minut men verkligen något helt nytt. Innan Madrid var det knappt ens tänkbart.
Första natten hade varit tuff för dem med vaket och svårt att finna ro. Men sen så kunde hon ligga på hans bröstkorg, bli klappad, och till slut somna.
Jag har velat låta det ta tid, jag har hört om mammor där amningen fasas ut naturligt. Att barnet helt plötsligt en dag bara inte vill ha mer. Och det har låtit så fint, som något som passar oss.
Jag har varit förskonad mycket men det kommer ändå kommentarer om amningen och att vi fortfarande ammar. Att jag måste ta tillfället i akt nu.
Och det gör vi på nätterna. Men när Gunnel såg mig första morgonen och började dra i tröjan för att mysa så blev hon bedrövligt ledsen när jag sa nej, när jag försökte avleda eller göra annat. Det gick inte. Och det kändes fel. För mig. Inom mig. Jag kände mig gråtfärdig och tillslut så bestämde jag att vi testar på dagarna.
Och det har gått så bra, hon verkar inte koppla det till nätterna längre och det är vår mysstund. Som vi båda vill hålla kvar i lite till.
Och jag är stolt att jag lyssnade på min röst, på mig och Gunnel. Vad som funkar för oss.
Och det otroliga i att Eric nattar och sover. Faktiskt. Jag saknar henne intill och när jag hör henne vakna på natten vill hela kroppen gå upp och hjälpa till.
Men att kunna dela på känslan av att vara så behövd, att vara den enda som kan. Att jag första kvällen hemma efter Madrid åkte mot solnedgången för att storhandla. Vid 19:30. Något som varit otänkbart de senaste två åren. Att jag lite overkligt än, skulle kunna vara ute på middag eller sent, eller sova borta. Åka iväg till kompis eller om jobbet ska resa. Så kan jag. Utan magontet faktiskt. För Eric och Gunnel har det bra. Och jag hör inte gråt från soffan, jag hör skratt och glada röster.
Jag kan inte beskriva det lugnet. Att jag i lugn och ro kan diska och fixa efter middagen, kolla lite tv med vetskap om att jag inte kan behöva pausa närsomhelst. För att Eric har kollen, ansvaret.
Det är en ny värld som öppnar sig, men också så är jag just så stolt att vi har gjort det här i en takt som känts som vår. Som inte pushats av omvärld eller förväntningar eller förutfattade meningar. Utan att jag verkligen varit som en gås när det kommit till åsikter som inte känns som våra. Som magkänslan inte håller med om.
Och alla ska just göra på det sätt som känns rätt för dem. Jag hade ångrat mig i efterhand om någon annans åsikt eller tankar fått mig att sluta amma innan vi känt det. När min känsla inte sagt att det är vägen för oss.
Ingen av oss var redo att sluta helt och det finns inget mysigare än när hon kommer gående med sin lilla filt och säger mysa tut tut och kryper upp intill i soffan. Den stunden är så viktig. Och jag är så glad att vi har den, för då känns allt bara som en vinst. Då känns det som att vi växer som individer och familj.
Att de sover mysigt med varandra och att jag sover mer ostört. Att vi alla får uppleva nytt. Och att Gunnel var redo, att vi inte drabbar henne något utan att det mer blir som ett utvecklingssteg.
För vissa är detta inte en grej alls men för mig och oss har detta varit en jättegrej. Kanske har det med min egen såriga mammarelation att göra, att jag vill ge allt jag kan. Att hennes bästa får vägvisa här. Och hur amningen inte är en belastning utan nu bara vår lyx och vårt mys.
En liten morgonreminder om att våga lyssna på sin egna röst och göra precis på det sätt som känns bra för en själv och sitt barn. För vi är alla olika.
<3
En av kvällarna i Madrid gick vi förbi två tjejer utanför en bar och jag hörde att de pratade svenska, frågade om de var svenskor och om de kunde ta en bild på oss. Så vi fick några bilder på hela triaden.
Jag tänkte både inför och efter en sån här resa på det där om att ”tjejer inte kan leka tre”, och som liten var jag ibland inte inkluderad i grupper. Den som inte blev bjuden på kalas osv. Utanför. Umgicks mer med killar. Spelade fotboll.
Så livet just nu och den här resan, vårt umgänge har blivit som en revansch för mig. Även om jag inte går runt och reflekterar över det så.
Jag har flera fantastiska vänner, starka coola intelligenta skitballa kvinnor som jag beundrar och tycker om. Och det fina skiftet som jag upplever väldigt tydligt, i att kvinnor stöttar varandra, snarare än att tävla och racka ner på varandra. Både i livet och på Instagram. Iallafall i min bubbla.
Sen jag blev mamma så blir det naturligt att tiden inte finns på samma sätt, att hinna ses och vara tillgänglig som innan.
Petra och jag pratades på Instagram innan jag fött Gunnel, Petra väntade sin dotter och köpte en lady. Och vi hördes när barnen kommit och bestämde oss för att ses på en mammafika. Och jag blev kär direkt, så imponerad av henne, ville typ hänga varje dag. Som när man träffat en partner nästan. Och vi hängde hela mammaledigheten. Livets present.
Pernilla och hennes dotter gick på samma babysim som oss, och jag fick direkt känslan att det var riv i henne. Att hon var speciell. Någon jag ville hänga med.
Och även om vi mötts och förenats via barnen så är Petra och Pernilla verkligen två kvinnor jag velat hänga med oavsett. Och att vi kan ses utan barn och prata om vad som är kämpigt eller fint. Stötta varandra med jobbtankar. Berätta om tidigare liv, egna tonår. Blotta och dela saker som kanske inte så många fått höra om.
Och det fina i att vi verkligen är olika, att vi har olika driv och mål, olika inspiration och tankar om typ det mesta. Men att vi alla på något sätt ändå är väldigt lika, med liknande erfarenheter. Och att vi verkligen lyssnar på varandra, försöker lyfta varandra, ser utom oss själva, bortom det egna och kan råda varandra utifrån den egnas bästa. Att vi ser varandra på ett sätt jag sällan upplevt innan. Och att vi möts i det.
Vi kan ställa frågor och prata väldigt blottlagt. Och vi alla älskar kläder, även om vi även där har olika uttryck. Hotellrummet blev nästan som en popup butik i den så lämpliga helväggshyllan, där alla väskor och 20+ par skor möttes och lånades.
Det var en ljuvlig resa och jag kan sakna den lilla tjejvardagen med långsamma frukostkaffet, sminka sig i sängen. Hjälpas åt att välja outfits. Långa luncher. Och alla samtal som skedde.
Det har jag inte upplevt innan. Inte i tonåren heller. Så det känns som att jag både växer framåt och fyller i tomrum bakåt.
Och jag är så tacksam för att jag hittat vänner som dem.
Det gäller att se möjligheterna och våga säga hej, för det kan leda till att fantastiska personer äntrar ens liv.
Jag ser fram emot ett livslångt resande och samtalande med dessa tu.
<3
De här kapporna handmålas och är one of a kind, hade jag sett den här hade jag köpt den utan att blinka. Hoppas de gör en till liknande.
Älskar.
Via @tuttifrutti.antwerp
<3
Vilka fantastiska dagar vi fick tillsammans. Och så märkligt det är egentligen att kunna resa till ett annat land och leva i en annan värld i några dagar. Verkligen en bubbla, och det surrealistiska att Madrid finns varje dag, men i vårt liv bara som en liten kapsel.
Madrid kändes verkligen som en metropol, NY stort och med väldigt vacker och pampig arkitektur. Och vi bodde på vad som kändes som Times square. Billig taxi och kaffe, vin till helt andra priser än hemma. Så vi unnade oss taxi när vi inte orkade gå annars gick vi.
Och bästa presenten var att det gick så bra för dem där hemma, första natten kämpig men sen över allas förväntan. Det bidrog till känslan av att verkligen kunna koppla bort och njuta. Fina luncher, samtal, promenader, ett vackert museum, nästan inget regn och bästa sällskapet.
Nu kommer massa bilder för jag hade ju med min nya mobil som tog så fina bilder tyckte jag.
Pampigt påväg in med taxin från flygplatsen.
Första middagen blev inte vår bästa men det var en så gullig liten resto med bara 8 bord och vi var nästan ensamma turister. En gullig spansk familj som åt vad som verkade som deras ”söndagsmiddag”.
Men maten var inte härlig, det blev bara bättre och bättre därefter.
Vi bodde på Dear Hotel Madrid. Verkligen i pulsens mitt.
Fräscht och urbant. Hade inte kunnat önska något bättre.
Jag skulle välja sko för första dagen på stan men blev lite kär i en av varje looken så så blev det. Bottega men make it sneaker va haha.
Tjejorna. Så fint att vi hittat varandra under mammaledigheten och verkligen blivit så fina vänner.
Älskar dem.
Första dagen hade vi lite vintage fokus och vi hade sparat tips från insta och TikTok (Petra inte jag pga noll koll där) men en hade tom ringklocka, som uppe i en vacker Östermalmslägga.
Tre män som spelade Pachobel Canon in D, som Gunnel ofta sov till som mindre. Jag blev lite rörd.
Jil Sander.
Reina Sofia museet. Jag pratade med Elena Ramirez innan vår resa och museet som jag tänkt gå på verkade ta väldigt lång tid.
Vi valde Reina Sofia pga vacker skulpturpark, allt Elena egentligen behövde säga för att ha mig på kroken.
Jag är så svag för Alexander Calder.
Fick puls.
Och en konstkonsult på jobbet hade sagt att jag inte fick missa Picassos Guernica. Så jag lydde och vi såg den.
Påväg till middag och drink. Älskar min stora blomma som gör alla outfits roliga.
Vi hade fått tips om ett bra drinkställe och i väntan på bord där så åt vi på ett ställe hovmästaren tipsade om.
Litet och intimt men så gott.
Engelskan var kämpig att ta sig fram med och jag åt något som hette ”old meat balls”. De smakade som att de var gjorda av min mormor i en ingrodd stekpanna i gjutjärn. Otroligt goda namnet till trots.
Josefita hette stället.
Vi hittade Mision café för frukost dag två och det var något sanslöst bra.
Godaste kaffet och min pastry golvade mig totalt. Smördeg, vispad färskost och bär. Godaste typ ever.
Vi tog en taxi till flådkvarteren. Skrev in Balenciaga till Uber. Det kändes glammigt.
Tomater i skylten hos Loewe. Jag älskar lekfullheten, det vittnar om en självdistans. Och deras glädje till mode som uttryckform.
Inför vår sista middag hade det sparats de finaste outfitsen, den mest hypade restaurangen och en liten rolig fotosession innan vi drog ut igen.
Jag har ju sparat på de här Loeweshotsen jag köpte på Vestiaire.
Fredagen blev deras kväll. Och håret fick vara naturligt lockigt på tjejernas inrådan.
Sista middagen åt vi på Persimmons. En georgisk restaurang med en bikinimacka jag skulle kunna äta typ varje dag i resten av mitt liv. Vi beställde in den två gånger.
Roligt med nya smaker , gott kött och goda drinkar. De spelade också typ bara låtar jag hade på mina spotifylistor så det kändes som mitt ställe.
Mision café dagen efter igen men då Eggs Benedict på en brioche.
Ett måste att besöka om ni ska dit.
Vill ha i Stockholm, jag hade varit där så ofta jag kunde.
NY vibe.
Vi hann besöka Retiroparken sista dagen innan lunch och det var så vackert.
Men gladast var barnet i mig som fick träffa Disneykompisar. Jag levde upp som när jag var liten på Disneyland. Och att få visa Gunnel film där mamma hänger med Musse och Mimmi ”på jobbet”. För det var vad vi sa, att mamma jobbade. Eftersom hon är van med det till föris. Och att hon då vet att jag kommer tillbaka.
Med en margarita i kroppen efter vår sista lunch köpte jag en flamencodress med matchande skor till Gunnel.
Skorna blev en oerhörd succé hemma och hon klapprade runt hemma på parkettgolvet med dem och blöja i morse. Jag fortsätter jobba på klänningen. Den var inte lika spännande.
Jag tänkte gulligt oavsett att spara som minne till när hon blir stor.
Så många vackra vyer, hus och miljöer.
Vi hade absolut kunnat stanna några dagar till om inte hjärtana därhemma kallade på oss.
Solnedgången från flyget liknade en Rothkotavla.
Oerhörd.
Succéköp
Så ja Madrid, verkligen ett tips från mig. Och en resa där vi alla fick växa.
<3
Igår morse låg vi och killade varandra i ansiktet. I morse gnuggade vi näsorna, sover med hennes panna under min haka. La en hand på henne trots att hon kanske skulle vakna. Sa hejdå innan hon vaknade.
Vi gjorde oss i ordning ihop. Jag sa att idag ska mamma flyga flygplan. Det mest ledsamma påklädandet inför föris på länge. Trots myspauser.
Ledset på föris trots sandlåda ihop en stund, trots försök till olika sätt att lugna.
Jag fick ångest inombords men var lugn mot henne, lugn tryggande försäkrande röst. Ses snart osv.
Alla lämningar har gått så bra så jag tänkte fint att få lämna en sista gång innan jag åker men det blev tårkänsla i bilen hem sen. Känslan av att tänk om det här är ödet som säger att jag inte ska åka, katastroftankarna, tänk om det händer något, nu när jag har dig att förlora. När du har mig att förlora. När jag är viktig för någon på riktigt. Men en måste våga leva, och flygvärdinnor vågar flyga varje dag.
Men det blir skört i att allt blir viktigt.
Nu är jag iallafall påväg, min outfit som tagits fram under månaders nattningar blev perfekt. Väskorna tunga av allt roligt att ha med, valmöjligheter och ombyten.
Älskade Gunnel mamma är för alltid din. Och allt måste hända. Och det måste vara underbart, för det säger Bodil.
Vi ses om några dagar och när jag landar kommer jag andas ut. Varje steg en utandning. Rädslan brukar släppa väl på planet men ja.
Fint att vara rädd för det betyder ju att det som finns i mitt liv betyder.
Med allt detta ventilerat, outfitbilder kommer och Madrid I can’t wait to meet you.
<3
Jag såg att någon hade köpt en sån här otrolig tavla och blev så avis.
Prints av Picassos keramikfat.
Min favorit var den här, fish plate men den var såld.
Via @schillerdufva
<3
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics