Att åka ifrån sitt barn

Igår bokade vi mammakompisar äntligen vår resa och jag är för egen del något ofantligt pepp. Vi ska åka till Madrid i maj så tips om ni varit där mottages tacksamt.

Jag drömmer om vintage shopping, otroliga drinkar, promenader med gott kaffe, bruncher, roliga outfits och att få sova ostört.

Men så bortom allt härligt ljuvligt lyxigt för egen del så väcks andra känslor i mamman i mig. En saknad, en oro för att Gunnel ska vara ledsen. Att hon inte sen den där veckan i Dalarna har sovit utan mig och att allt för henne och Eric börjar lite om igen. Att det blir ledsna nattningar och mycket gråt. Det känns skitjobbigt.

Hon är sjuk så mycket nu och med det väldigt mammig, sådär ledsen bara jag går ut i köket. Så vi är just mest hemma nu. Känns som att livet levs lite i en bubbla. Och jag behöver verkligen den där resan för mig. Och jag kommer försöka njuta så gott det går, men det där skavet. Att känna sig som någon som lämnar, som pushar Gunnels gränser. Som ”utsätter” henne för jobbigt. Det är ju säkert också bra för hennes utveckling och för alla att även Eric kan natta och långsiktigt att det kan bli mer avlastning och uppdelning.

Men när det där inte sker dynamiskt så blir det en sorg för mig. Som att jag misslyckas som förälder för att det inte sker av sig själv. Men så är det samtidigt fint att hon känner en sån tilltro till mig. Att vi är så nära. Att hon vill sova på mig. Ha mig intill. Det är världens finaste present. Och allt detta är ju som sagt bara i en kort tid i livet nu.

Tankar som att tänk om det händer något med flyget. Sårbarheten i att separeras från sin flock. Rädslan att något ska hända och att vi inte är tillsammans. Men det är väl typ mänsklig överlevnad på grottnivå.

Iallafall, så känns det tufft. Alla har säkert sina nivåer av dessa känslor men just att de andra mammorna vet att deras killar kan natta och gör det ofta, och att vi inte är där. Känns som en akillesdel.

När Eric och Gunnel var borta i Dalarna facetimeade vi inte eller höll på för att jag inte ville att hon skulle bli ledsen. Att de var i sitt nu. Men jag minns typ hur hon fysiskt skakade till när hon såg mig igen som i chock efter några dagar isär. Jag tänker att vi ska ringas på FaceTime, att det är okej att bli ledsen. Bara hon inte blir otröstlig liksom.

Vid sidan av allt längt, packlistor som skrivs och skrivs om, och den otroliga drömkänslan för egen del, så är inte mamman i mig helt med på tåget.

Kanske är det min egen bakgrund som inte gör att jag är tuffare och mer det är lugnt blir bra ingen fara. För jag känner verkligen det som att jag sviker. Även om hon är med sin pappa som älskar henne. Så är det nytt för henne med sovandet. Och att nattas annorlunda. Det har gått och kommer gå. Men den lilla gnagkänslan kommer jag få hålla i handen fram till och under resan. Och det är väl också lite det med att vara mamma. En är aldrig ensam längre, alldeles oavsett.

<3