Lämning | March 14, 2025 | The Way We Play

Efter nästan en månad hemma blir det lite som inskolning på nytt, men till bekanta ansikten och miljö.

Jag märkte igår att Gunnel började uppleva det som många dagar. Erics mamma har hjälpt till med lite hämtning/lämning men det har gått bra. Och de säger att sorgen släpper fort när vi går. Igår hörde jag henne ropa ”maaammmaaa kommer sen” när jag gick mot bussen. Hjärtat sjunker ju ner i fötterna.

Igår hemma igen märkte jag att hon var orolig, och särskilt inatt. Jag fick inte röra mig ifrån henne och hon sa i mörkret ”mamma kommer sen”, ”nej hjärtat mamma är här jag ska ingenstans”.

Jag försöker säga på morgonen när vi ska börja klä på oss att nu ska vi till förskolan så nu ska vi ta på oss kläder så kommer mamma sen och hämtar.

Gråten och protesterna vid påklädning, liksom lite apatisk bara sitter i bilen och är liksom i beredskap. Inga skratt inget glatt. Jätteglad när vi hämtar och som att en burk öppnas, alla ord kommer tillbaka.

Men så ledset idag vid lämning, sprang mot mig och grät. Nån ny pedagog som höll henne men satte ner. Man vill ju att de ska omhuldas i sin sorg och rädsla. Vår tryggaste där tog över och jag såg det när jag gick till bilen. Men jag gjorde som man inte ska och vände för att åka tillbaka och kolla igen. Såg att Gunnel var ledsen, gick runt liksom villrådig och med gråten nära.

En själv fylls med en sån tomhet. En sån dränerande känsla av svek. Det ska inte vara en så lång dag idag, och sen har vi helgen. Men detta att världen och jobbet och allt bara pågår och den hjärtskärande separationen de dagarna det är så, är inte bara något att kapa mentalt. Det ligger kvar. Jag blir orolig att hon liksom inte har det bra, att hon försöker säga mig något men det är nog bara separationen. Men det sliter i en. Att se sin lilla ledsen och att vinka och gå.

Vi borde prata om det mer. Och jobben är en arbetsplats för vuxet jobb men där många föräldrar finns borde samtalet också få finnas. För det är ju inte bara vi, alla bär på dessa känslor i en eller annan utsträckning. Jag längtar till det landar. Att hon börjar prata om annat på dagarna än att gå och säga ”mamma är på jobbet mamma kommer sen” som ett mantra. Bra att hon vet det. Men jag önskar för henne att hon också kan uppskatta det egna lilla äventyret och vardagen under tiden. Men det får ta sin tid.

Kramar om den egna ömheten som ligger som en slöja över jobbmorgonen hemma. Hur allt annat känns meningslöst i jämförelse. Och så hoppas vi att dagen går fort.

Sara · 1 year ago
Stackars dig det låter så väldigt jobbigt. Jag vill verkligen verkligen inte att du ska ta det på fel sätt, men eftersom du ändå öppnar upp om diskussionen, så undrar jag om du inte ska lyssna på din magkänsla och låta henne vara hemma längre? Jag förstår att det kan vara svårt att läsa med jobb, men mycket GÅR ju faktiskt att lösa även fast man inte tror det. Jämför med om man blir sjukskriven, ofta tror man ju att man absolut inte kan vara borta från jobbet (ekonomiskt och för arbetsgivaren) men måste man så går ju allt. Tre månaders extra föräldraledighet och sen semester gör att ni kan göra ett nytt försök till hösten och då kanske hon är mycket mer redo. Jag vill bara lyfta det för jag själv är chef, högpresterande, bor i Stockholms innerstad och har två barn så jag vet att det finns en väldigt stark norm att barnen ska gå på förskola tidigt. Men det går att göra på andra sätt utan att man går all in på hemskolning typ :) Det finns ingen universell sanning att alla barn gråter vid lämning och man måste ta sig igenom det. Det verkar ju också som att du lider mycket av det, så för din egen skull också kanske det är bäst att faktiskt ändra situationen? Vill absolut inte ”mamma-skamma”, du verkar vara en helt ljuvlig mamma, jag vill bara lyfta att barn behöver faktiskt inte gå på förskola när de är små, man får göra precis vad som krävs för ens egen familj och sen kan arbetsgivare och andra säga vad de vill om det.

Jeanette Åkerberg · 1 year ago
Hej! Tack för din fina och långa kommentar med så många kloka tankar. Nej det känns ju verkligen så, att de är små när tanken är att de ska börja föris. Och att det tar mer på vissa än andra. Förskolan säger att hon är glad där och i fredags fick jag komma in när de åt mellis och jag hann se henne innan hon såg mig. Och hon var glad och satt med sitt. Men jag delar verkligen dina tankar och har också tänkt på att ev gå ner i tid eller ge mer tid åt keramiken osv. Men det är inte helt enkelt som du också säger. Verkligen en tankeställare och också i tankarna om vad som är viktigt på riktigt. En är krasst utbytbar på jobbet men inte hemma. Jag är tacksam att ha jobb och det är också viktigt men att just lyssna på själen, vabba och finnas där. Prioritera att hämta tidigt, stänga ner datorn och vara närvarande känns så viktigt. Du behöver inte känna att du shamar eller behöver be om ursäkt. Jag uppskattar dina kloka tankar och inspel och att lyfta perspektivet lite. Så viktigt. Och att vi vågar prata och dela. Bara tacksam och jag ska verkligen ta med mig det ännu mer att verkligen lyssna på signalerna och fundera på vad som kan göra skillnad. ♥️

Linda · 1 year ago
Känner så väl igen mig och det är verkligen hjärtskärande att lämna sitt barn som gråter och inte vill. Min son som nu är 7 år har alltid haft svårt för separation så det har alltid varit gråt och ibland även panik vid lämning på förskolan trots att han älskade att vara på förskolan. Även nu när vi lämnar honom i förskoleklass blir han ledsen varje morgon trots att han så gott som dagligen glatt berättar om allt skoj han gör i skolan. Så jag tänker att vi alla har olika förutsättningar och reagerar på olika i olika situationer. Min son kommer nog alltid tycka att det är lite kämpigt att lämnas men det är helt okej så länge som både han och vi vet att det snabbt går över och att han sedan har det toppen bra hela dagen. ❤️ Det som dock gjorde det lite lättare när han gick på förskolan var att det alltid (så gott som iaf) var en av oss föräldrar som alltid lämnade och en som alltid hämtade, upplevde att det blev lite mer förutsägbart för honom att veta att mamma lämnar alltid och pappa hämtar alltid (så mycket som det går med jobb osv). Heja er som kämpar så ❤️

Jeanette Åkerberg · 1 year ago
Tack för att du delar så klokt och öppenhjärtligt♥️ det hjälper att läsa att vi är många som hittar våra egna vägar och försöker lösa allt så bra som möjligt för de små. Kram finis

Sam · 1 year ago
Det hugger i hjärtat när du beskriver hennes känslor vid lämning...tänk om man inte behövde jobba... tänk om man inte behövde egentid... så många tänk om.. man gör så gott man kan..hon kommer att växa upp❤️

Jeanette Åkerberg · 1 year ago
Ja♥️ jag tänker ibland på kvalitet mot kvantitet och minnena att känna sig älskad. Att det är en känsla som omsluter en och som jag hoppas hon bär med sig på dagarna. Och att det också är viktigt att visa dem att vi stora har egna intressen och passioner (kopplat till egentiden då). Imorse när jag gick gjorde vi slängpussar och det var massa vinkningar och glada mamma ska jobba och vi ses sen. Då går en lättare till jobbet. Vi gör allt vi kan och mer kan en ju inte göra ♥️

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.