Lyfta blicken lite
2 years ago
Jag tänker mycket nu men också hela tiden på allt vi befinner oss i, i livet med en liten.
En sak som slagit mig på sista tiden är hur små saker kan lyfta deras dag, om en lyfter blicken. Att putta vagnen framför sig, låtsas tappa och springa ikapp. Skrattet som bubblar upp direkt. Samma om gosedjuren börjar prata eller pussa på henne eller kramas. Att en som vuxen är praktisk. Eller iallafall jag. Att jag försöker vara snabb eller effektiv. Men att jag börjat lyfta blicken. Så små gester som gör att hon skrattar. Och det är så fint. Att i vardagsbestyren försöka väcka sin inre komiker och göra något bara litet extra.
Annars nu går hon ju från en sjukdom till en annan, men det verkar vara väldigt många som har det så. Jag tycker det är så svårt med tankarna på natten. Att hålla isär jagen. En del av mig som blir så ledsen för henne, som vill vaka när hon hostar, klappa hela natten. Men en annan sida som blir skitstressad och frustrerad av att vi inte somnar för att jag måste upp tidigt.
Paniken som kan infinna sig med insikten att jag lämnat över kontrollen över min sömn, egentid och mitt liv i princip, i händerna på min lilla person. Att jag inte kan styra eller påverka hur mycket jag får sova bortom vad som blir. Och ansträngningen som läggs ner i att få allt så bra som möjligt.
Jag beskrev sovlivet till en kollega, att det känns som i början av Sagan om ringen, när Froda, Sam, Merry och Pippin hoppar ner i diket för att de hör nån komma på vägen. Och när de sitter under den där rotvältan och hör hästen stanna in, ringvålnaden som flåsar precis över dem. Och de ser då alla maskar och äckligt i marken som skulle få dem att skrika till eller springa men de måste sitta blixtstilla. Nu är inte Gunnel en ringvålnad men hon är väldigt lättväckt känns det som och när man verkligen vill sova så uppstår samma rädsla och iskyla inför eventuell rörelse. Då känner jag känslan från filmen. I mig. Och efter snart två år är det lite harvigt.
Jag tycker nattningarna har gått mycket bättre med boken, det är inte alltid hon vill börja med den utan med andra favoriter men vi kommer dit. Och hon börjar lägga sig tillrätta och låtsas somna. Som att vi är påväg nånstans. Men när hon är sjuk är ju all bets off osv.
Det var som nån av er skrev, att det är orimliga krav som ställs i samhället och livet av småbarnsföräldrar. Inte menat att en ska gå när de är ledsna eller behöver en. Men det går inte att sluta jobba heller. Väldigt fin lindans där på morgnarna att komma iväg så snabbt som möjligt utan att det ska bli ledset.
Men så sitter jag ändå här och har missat buss på buss. Hoppas hinna i tid till möte. Men vi gör så gott vi kan.
Heja oss alla som inte sover och kämpar tänker jag typ varje dag.
<3
Jeanette Åkerberg
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics