Under pandemin när vi bodde i Falun började jag virka en filt med mormorsrutor, som jag ville att min bebis skulle ha. Min bebis som jag inte visste om jag nånsin skulle få. Vilken tur i livet att Gunnel kom och att hon springer runt än idag och frågar om en av filtarna som mysfilt när vi ska amma.

Den första filten jag virkade blev en stor lekfilt som Gunnel har nu i sin lekhörna men den väger typ 15 kg känns det som, så inget att ha på sig. Sen har jag även gjort två mindre till vagnen. En av dem ska jag bevara i minisize och den andra tänkte jag nu att jag ska fylla på lite fler rutor på. Också en bra usp att en mormorfilt kan pausas och sen fortsättas på.

Jag har virkat och stickat mycket men det här var så härligt att det går fortare att få stort än vad jag upplever att stickning eller virkning gör.

Min kompis Alina började och tipsade om ett YouTubeklipp att lära sig grunderna genom. Poletten lossnar ganska snabbt även om det först känns omöjligt.

Jag har hittat ett glossigt fint bomullsgarn som heter ”sunny”, och virkar med 3,5 mm nål.

Här hittar du klippet på YouTube jag lärde mig grunderna genom.

Hittade garnet nu igen hos garngrossisten och beställde hem en kartong med mina färger.

En fin gå bort present, doppresent eller present till barnen. Går att göra till väska eller kuddar eller ja tom
en blus eller balaklava som jag har sett. Sky is the limit osv.

Och det terapeutiska att hålla på med händerna.

<3

Idag hade jag en lunchdejt som jag sett fram emot och bokat sen veckor tillbaka. En första träff och prat om kanske roligt samarbete. Men livet händer så istället blev det jag och pappa som åt lunch på Luzette. Kan det vara år sen vi åt lunch ensamma sist? God mat lugn och vita dukar. Väldigt trevligt.

Innan lunchen drack jag mitt favvokaffe och jobbade på café. På vägen dit kändes våren överallt om än den kyliga luften.

<3

Jag tänker mycket på nu att hela tiden ha mitt jag perspektiv i huvudet och att känna behov för mig som person. Och hur mammajaget och Jeanette slits mot varandra. Och skammen och skulden som medföljer känslan av att behöva annat också.

Jag läste någon gång en nybliven mamma som skrev att det är inte problemet med att älska sitt barn eller att vara mamma, det är att få ihop sitt gamla jag med nuet och att få utrymme att också vara sig själv i allt.

Jag har också ibland svårt att ta den platsen när det går ut över Gunnels behov. Hur mina beslut i stort och smått får påverkan på hennes lilla liv.

Men så tänker jag på hur viktigt det är med egna intressen, att vara en passionerad och kreativ person. Eller att känna behovet att skapa eller uttrycka eller vad det kan vara. Och hur det kan upplevas av ens barn.

Min syster ska resa bort på en övning och var ledsen över att vara borta från sin dotter. Men jag försökte vända på det. Hur cool och stark hon kunde upplevas längre fram när hon kan berätta om det här.

Hur en är en inspiration och förebild. Hur viktigt det är att leva sant och gestalta ett liv en själv tror på och mår bra av. Och att dela det med sitt barn.

Att det är okej att få ta utrymme. Om jag generaliserar tror jag att detta lite faller in under ”mom guilt” och något som mammor mer upplever än män i många fall.

Jag försöker tänka på tålamod och tillförsikt, att tiden nu är intensiv. Och där det inte går att förklara eller prata mer om varför en är borta och sen kommer tillbaka och sånt.

Hur det (kanske lurar jag mig) blir lättare med tiden.

Men jag har ju varit människa i många år innan jag blev mamma och alla känner väl ibland att det skulle vara så skönt att bara slippa allt ansvar för en kväll och bränna en serie på Netflix i soffan med godis.

På sista tiden har det varit mycket och Gunnel slog sig i förrgår så vi fick åka till akuten. Rädslan och maktlösheten som fortfarande sitter kvar i kroppen när en inte längre har rådighet eller kontroll kring sitt barn, när en inte kan fixa om de mår dåligt utan bara får hoppas att det ska gå bra är helt fruktansvärd och den sitter kvar i kroppen än.

Och jag tänker mycket inför resan till Madrid. Om vi ska FaceTime eller om hon mest kommer bli ledsen, men att jag vill visa att jag finns kvar fast jag är borta lite längre.

Kanske skriver jag alltid samma men jag tänker mycket just nu. Och mödraskapet väcker så mycket i en.

Jag såg för några dagar sen någon story på Instagram där the rock träffade ett barn som var sjukt och sen gick bort. Och läste nyss ett liknande inlägg.

Tänker mycket på hur skört allt är, hur en vill leva stort och modigt men samtidigt vaddera in en trygg vacker värld till de små. Där ingen ondska krig eller död finns.

Det är ju svårt att leva så på udden hela tiden en måste ju bubbla ibland och bara tugga på i vardagen men livet går. Och jag tänker mycket på det.

Att försöka ta tillvara. Att varje dag när vi vaknar och de dagar jag hämtar henne, att jag de första 10 minutrarna som minst har henne helt i fokus. Närvaron. Att ha tiden att kramas och se. Att inte skynda eller vara i något annat. Att visa henne fullt fokus. Det känns fint.

Men jag kämpar lite med hur jag ska finnas för mig själv bredvid mig som mamma.

Och alla tider är olika men det är svårt att veta framåt, lyfta blicken bortom fantasin om vad det kommer vara.

<3

Jag såg de här bilderna som Angelica Svanström lagt upp i ett samarbete med Bepanthen.

Och jag blev sorgsen för min egen del, och hoppfull för mig och Gunnel.

Jag hoppas att hon hela livet ska se mig som en famn att vila sig i. Att jag kan klappa hennes hår, finnas, ringas, stötta så länge jag får finnas.

Att hon känner mitt stöd i ryggen, alltid, utan tvivel. Att hon vet att mamma alltid finns, älskar henne villkorslöst. Att jag alltid skulle bära henne om hon i nån stund inte själv skulle orka.

Bilderna är så ömma, så nära. Vackra verkligen i sin core. Jag har inte haft detta, jag har det inte nu. Det villkorslösa lugna. Rotade. Men jag vill kunna göra om, kunna ge detta. Vara den mamman.

Jag har inte mamman som kommer och dricker kaffe hos mig, håller mitt barn eller hjälper till med lite disk. Jag har inte den mamman som var ett extra sällskap under föräldraledigheten. Som frågade ”hur känns det nu” efter förlossningen eller i alla omställningar. Som lagar mat eller är ens extra händer. Den där förlängningen av sig själv. Men jag har slutat fråga, slutar förvänta mig. Jag hittar henne i andra. Och bär extra själv.

Jag minns min mormors nariga händer, nästan som sandpapper. Känner dem på huden trots att det gått år sen de var där. Beröringen, vilan i att bli klappad och killad i håret. Tryggheten i snälla händer. Hur vi så ofta gick till henne efter skolan. Somnade i hennes knä i soffan. Ovärderlig närvaro för mig. Och precis när jag skriver det här kom en vind av white musk emot mig i tunnelbanan. Blev nästan golvad nu av doftminnet. Hennes doft. Den doften är typ hela min barndom. Och nu sätter sig en äldre kvinna intill mig som har mormors hudkräm, som hon alltid doftat och som jag smörjde in henne med sista gången vi sågs. Doften nu av krämen mot åldrad hud. Och nu fick jag tårar i ögonen för det känns som att mormor kände nu att jag behövde henne här.

Tänker för mig själv hur mormor skapade det ägg som sen blev jag. Hur vi bär varandra med oss. Och hur viktigt det är med närvarande personer. Snälla personer. Oavsett mamma eller inte. Oavsett barn eller vuxet barn.

Blev väldigt rörd i alla fall av de här bilderna. Av att få se en mammas kärlek som till ett barn men att den finns med i hela livet.

Bilderna via @angelickpicture på insta.

<3

Det är mycket som händer i mig just nu och jag tänker mycket på livet. Hur jag vill leva och vad jag drömmer om och vad som är det som ger energi.

Jag kan känna mig sorgsen över att jag på senaste tiden känt mig trött och otålmodig. Att jag blir stressad och känner behovet av att få vara ensam. Hämta andan. Men att jag inte upplever att den platsen helt finns. Inte som jag är van vid. Och att helgerna mest varit att kurera sig, vanliga lunket. Inte så mycket glitter. Inget speciellt som händer. Även om soffmys och en sovande liten på en också kan vara ljuvligt och precis det en behöver.

I stunder kan jag finna en ro och ett lugn men marginalerna är ändå kortare än annars.

Kvällarna går till nattning, dagarna till jobb och resandet från och till just till att andas, men då alltid påväg.

Jag känner mig otillräcklig. Som att jag i stunden gett upp lite. Avmätt till tvätthögar och stök, hur jag inte har orken att bry mig.

När Gunnel har varit sjuk har jag varit intill henne, inte velat lämna henne hostandes ensam i sängen. Och jag har fastnat lite i det där. Nattningarna tar tid, kroppen vill ibland vara ifred, ibland klarar jag av att ge utan problem. Men jag är trött.

Småsaker som möjligheten att bytas av med en nattning, att jag också får lite egna kvällar, att successivt kanske inte amma längre, även om jag inte är klar i de känslorna, och att kanske få till barnvakt. Eller just vår resa som kommer, kanske kommer bidra till en lättare känsla. Våren också. Men jag känner mig i stunder väldigt slut.

Och så såg jag den här bilden och kände ja, just nu är jag en blek flamingo. Och så kändes det lite finare.

<3

Jag fick upp Ruby Hughes som sponsrat inlägg på insta.

Det är en speciell hitta hem känsla att se en annan rödhårig person på insta. Jag slingar ju mitt hår men är verkligen ginger at heart och även utan slingor såklart.

Det var så fint att se hur hon matchar, att hon också gillar leopard och rosa, glasögon och glad vibe. Och att vi påminner om varandra osminkade osv. Som att hitta någon som påminner om en själv.

Blev väldigt glad. Och sugen på att ha mer blått på mig även om jag annars inte är så förtjust!

@rrubyhughes & @sshepaints på insta.

<3

<3

Mitt guilty pleasure nu på kvällarna eller vid dagdröm är packlistan inför Madrid.

Jag har bokat in mani pedi till någon dag innan avresa och tänker att jag vill ha korta vita naglar, tipp ex snyggt. Eftersom såna här resor inte kommer så ofta ska jag göra den så maximalt härlig och lyxig jag bara kan. All in mode.

Jag har under vinterns mörker hittat några vintage guldkorn som jag inte använt än. Så det blir några invigningar i Madrid.

Min vibe är att jag vill ha färgglada härliga danskfeel klänningar, roliga statementplagg och stora kavajer. Varvat med sneakers och småklackiga sandaler.

Så här kommer en liten lookbild för MadridJanne. Hoppas jag får er med mig på att det är härligt!

Min Fendiväska med blommor som jag köpte precis på sluttampen av graviditeten och som var med på rummet när Gunnis föddes är ett av mitt livs bäst köp. Jag älskar den varje dag. Så den ska givet med. Och jag älskar att den har min favoritrosa som inslag med blommorna.

Balenciaga kepsen som matchar väskan är påväg hem till mig nu, jag såg den på Vestiaire och kände hur den blir the cherry on my ice cream klädmässigt på resan.

Precis innan vi tog tuben till Solenlunchen där resan liksom spikades så hittade jag en rosa klänning från Baum und Pferdgarten på Åhléns citys superrea. Den ska med, mitt första köp inför resan rent faktiskt. Även om jag har tjuvinvigt den på jobbet.

En leopardkjol från Sea New York jag också köpt på Vestiaire. Så mild och fin.

Och så mitt paradplagg, ett par Loewe bermudashorts med lapparna kvar som jag lyckades slå händerna på. Lite längre irl än vad jag tänkt men de blir kul att ”jobba”. Med stor kavaj och kepsen tror jag det blir dröm, eller utan keps med klackar till kvällen.

Mina pärlemor Guccisolisar som hade spegelglas när jag köpte dem, lite för svårt för mig så jag har bytt till tonat grått glas i dem. Älskar.

Och så sist de små mockaflip flop klackisarna från Mangos rea.

Inser att nästan alla dessa köp, utom rosa klänningen, skorna och kavajen är köp via Vestiaire. Så fint att köpa vintage och att få ge underbara ting ett nytt life.

Ser så fram emot den här resan. Försommarvärme, bästa sällskapet, god mat, kaffestros och bara njutet i att få vara. En trave magasin på armen när vi går på planet.

Och jag tänker att jag tar med plagg som både kan kläs ner för dagen eller upp för kvällen beroende på vad jag känner för. Utöver det på bilden kommer jag ha med några basic T-shirts i vitt eller grått, några extra solisar. Capribyxor. Och någon mysig collegetröja.

5,5 veckor kvar! Och tack till Petra som klippte ihop fina collaget, jag kan inte sånt! Men för er frågar jag om hjälp.

<3

Morgonen inleddes vid 04:30 snåret bara för att Gunnel för en gångs skull somnade tidigt. Lilla kvarten i soffan igår kväll var inte helt värd dagens tidiga uppstigning men vi kollade Nalle puh och med en god kopp te får en bara make it work.

Min målbild var att jag idag skulle få åka in till stan för härlig fredagslunch med kompis.

Jag hann också dricka kaffe innan med en tjej som köpt ett par stövlar av mig för nån månad sen. Fint att prata nära och rakt på bara under tiden det tar att dricka en cappuccino.

Fint att idag som följetong på förra inlägget blev lite pausplatshärligt.

Fick feeling att baka kladdkaka av nån anledning för första gången sen typ högstadiet så det ska vi göra ikväll.

Hoppas ni har en fin fredag!

<3

Jag såg den här bilden i mitt flöde och kände hur jag ville slå mig ner i det här vackra. Jag missade ju den här utställningen.

Men så kom jag att tänka på hur viktigt det är med sin pausplats, där en hämtar kraft och kan vila.

Toddlertiden försvårar ju detta och när vi har haft sjukstuga har jag känt hur jag velat vaka över och ha koll på Gunnel. Jag har inte gått ner och satt mig i soffan när hon somnat utan istället lagt mig intill.

Men känslan av att vara bara sig själv och på en ”egen plats” blir då väldigt obefintlig.

Jag kan hitta den om jag unnar mig att jobba ensam på stan med gott kaffe, att höra mina tankar. Inte bara vara i rörelse, sen och påväg.

Har ni era knep? Vilken är er pausplats?

Det kan ju vara träning, promenader, lunch med kompis eller just en stund i soffan.

Men ändå fint att reflektera över, var en själv tankar energi och kraft för att orka.

Och hur viktig den platsen är, mer i vissa perioder än andra.

<3