En svunnen tid

Bland det finaste jag vet är när vi har blivit frågade om att bli fotograferade och turen har också varit att förfrågningar har kommit just av de som jag tycker förevigar allra vackrast.

Redan som gravida pratade jag och Amanda och delade erfarenheter, upplevelser och känslor. Att vara gravida samtidigt kan skapa så nära band även med främlingar. En känns nära just i att samma tankar och känslor finns i en. Samtidigt som ett litet liv blir till.

Amanda har ett så eget och vackert sätt att fånga ögonblick och när hon frågade om de fick komma och fota oss var svaret givet ja. Om än blygt att vara mer avklädd pga inte till vanligheten. Men jag kände mig trygg i Amandas sällskap och kände att bilderna kommer leva forever och att jag kommer värdesätta dem alltid. Jag minns hur jag stod och försökte hitta några underkläder att ha. Där jag skulle känna mig trygg i det nakna. Och som nyförlöst var det inte helt självklart men jag älskar våra bilder. Enda gången jag annars varit halvnäck i keramikstudion var när jag tömde en ugn ivrigt på kvällen innan läggdags och i princip sprang ut i bara lästen. Annars brukar det vara mer påklätt där ute.

En vet ju aldrig hur ens bebis ska vara och det är alltid lite gulp i magen med nya träffar, fotografering och happy baby på samma gång. Gunnel var nöjd nästan hela tiden men sen vaggade jag henne i täcket och det var ju allas vår prio. Att bebisarna har det bra. Även Amanda hade med sin finaste lilla Dagny, nästan jämngammal med Gunnel.

Och det blev en så fin stund.

Igår skrev Amanda så rörande på sin Instagram om vår lilla stund i studion. Varje gång jag ser de bilderna förflyttas jag tillbaka.

Att på något sätt bevittnas och avbildas både med text och bild som mamma, med fina ord, kan vara en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. Att bli uppfattad som mamma, att någon utifrån ser på en. Tänker på en. Just i mammarollen. Som ju ibland i sig är svår att ens ta in.

Meningen ”tänk att de får finnas i samma tid, att de varit menade för varandra under alla miljoner år som gått förbi i universum, satt och väntade tålmodigt på att landa i samma rum. ” gjorde mig så rörd.

För exakt så känns det. Den gången jag blir som mest rörd är när jag tänker på att Gunnel och jag en dag ska säga hejdå, att jag inte alltid kommer finnas i samma rum. Det går inte att ta in. Men jag hoppas det ska dröja så länge så länge och att allt vyssjande och alla klapp kommer vara med henne hela livet, så hon alltid känner att jag är där oavsett. Bortom tid och rum.

Tack igen Amanda, @tuggmotstand, på insta, för allt du gör i ditt förevigande av kvinnor och människor. Och alla dina otroliga texter, lite särskilt särskilt den om oss.

Från det innersta av mitt mammahjärta tack.

<3