Minnen från norr. Min och Jonas barndoms stad. Landet, havet och skärgården. Känner stor sorg över att vi inte kommer kunna åka hem till våra familjer och stugorna detta år.

Letade runt lite efter härliga minnesbilder, från våra somrar i Luleås vackra skärgård. Tänker att det nog är en liten dold diamant vi har där uppe, med tanke på att sandstränderna alltid gapar tomma. Minns min barndom på en öda strand med granskogen som en dyster mörk ridå. Vacker karg natur, kristallklart vatten och vågräfflad sand. Vi brukade skoja och säga, ja tänk om Stockholmarna kände till hur fint det är här uppe! Då skulle det bli anstormning minsann. Alltså bara vi från norr som tycker den slogan är kul. Förstår ju det nu.

Vill visa er lite bilder från våra somrar där uppe. Så låt oss drömma om sol, bad och varma sommarkvällar. Mitt bardoms Luleå. Här har ni det.

Kan inte sluta tänka på Medelhavet. Kanske just för att vi nu är förbjudna att åka dit!

Jag blickar ut över den försommar-frodiga gräsmattan och jag tänker den förbjudna tanken. Jag vill riva upp allt det där gröna gräset, och gå emot denna heligt svenska idyll. Jag vill skapa mig mitt egna lilla Italien, här hemma på vår egna tomt. Jag blundar och drömmer om en medelhavsinspirerad trädgård med varma stenplattor och små upphöjda odlingsbäddar. Buskar av väldoftande rosmarin och så lilaskimrande lavendelhäckar. Lavendel som står i rad, omringade av vacker stenmur. Ser ni det framför er? Och så oliv och citrusträd på stam, som sticker upp ur sådana där bulliga terrakottakrukor med små öron. Vilken dröm, det vill jag ha.

Okej lite drastiskt det där med gräsmattan jag håller med, men jag börjar med att spana runt efter sådana där krukor i alla fall…

Dagar som går in i varandra. Bara vi här hemma, vi liksom flyter omkring. Det kan nog bäst beskriva just denna Valborgsmässohelg. Rastlöshet blandat med ett rätt behagligt lugn.

Vanligtvis för en Valborg har vi kanske någon middagsbjudning, för att sedan gå och kollar på en brasa. Oftast då områdets arrangerade Valborgsfirande, traditionsenlig med massor av folk. Halvstora barn som planlöst virrar omkring, och så några tonåringar där i ytterkant. Stella och hennes vänner då oftast utom sig av exaltering. Med uppspärrade ögon spanar de genom folkmassorna, bort mot den vanligtvis meterlånga kön, kön mot den eftertraktade sockervadden!! Ska de hinna fram och få sig något vadd just detta år? Det är oftast den stora frågan. Sedan brukas det slåss om godisremmar… smaker som rabarber, hallon och tuttifrutti. Tjugolappar som bränner i fickan. Samtidigt brukar väl vi vuxna stå vid sidan och spana runt. Kanske småprata lite stelt och sippra på en liten kaffe i ostabil pappersmugg. Helst av allt vill vi nog bara gå hem igen, men vi står ändå där. Och så plötsligt tänds den där brasan och alla stirrar helt hypnotiserat. För att kort därefter sakta ströva hemåt. Det var det det, jobbigt men ändå rätt så mysigt.

Men i år blev det ju såklart ingen brasa. Inte någon middagsbjudning heller för den delen. Denna helg valde vi att bara vara vi. Vi delade på en flaska Cava och grävde lite i en rabatt.

That was that!

Återigen har jag låtit mig falla, in i Mad Mens förtrollande värld. Topp ett av alla serier i världen är helt klart detta mästerverk, Mad Men!!

Faktiskt har jag och Jonas sett alla sju säsongerna från börja till slut, två hela gånger. Så de senaste åren lever vi på sporadiska och helt slumpmässiga nedslag. Som rysk ruolette väljer vi mellan avsnitten, säsongerna och tidsepokerna. Och varje gång blir vi som hypnotiserade, fastnar och kan inte sluta titta. Allt är helt perfekt och allt är helt underbart. Perfektion intill minsta detalj. Inredningen, kläderna, karaktärerna. Vi kan helt enkelt inte få nog av detta drama.

Så nu i veckan rullade vi återigen in i den sista och sjunde säsongen. Min absoluta favoritsäsong då denna delvis utspelar sig i Los Angeles. Hollywood i slutet av 60-talet med en fot in i 1970. Precis då när vårt hus byggdes. Jag inspireras så ögonen nästan vill ramla ur skallen. Så parallellt bläddrar jag frenetiskt runt på diverse auktionssighter, Pinterest och även Blocket. Högt och lågt skrollar jag runt. Jakten på riktigt stora svulstiga bordslampor har tagit sin början. Tänker att vi nog kan ta i lite mer med muggigheten här omkring. Trodde jag hade mycket trä och mörkt men inser nu efter att sett sista säsongen Mad Men att vi kan gå än mer retro här hemma. Och addera mer färger tänker jag också…

Dagens blogg inlägg summerat i top 5 sunshine moments, here it goes:

1. Lyckades ta mig ut på en hel barnvagnspromenad (helt själv)! Hallelujah!!
2. Lyssnade på ett helt podd-avsnitt utan några avbrott! (This is 40! med Karin Bastin och Isabelle Monfrini). Sjukt roligt, skrattade högt för mig själv.
3. Invigde min nya beiga vårjacka i ull från &OtherStories. (Kolla in här nedan!) Är den inte snygg!
4. Tror dessutom jag fått lite sol i ansiktet!! Tycker mig anan en gyllene ton över den gråa ytan annars där under…
5. Planterade om tomaterna till de stora sommarkrukorna!! Wohoo!!  (Hade dock skrikande bebis i vagnen samt hjälpsam Nicole som bröt av plantorna…) Alltså inget lugn i denna aktivitet men ändå, haha…

Nicole min lilla hjälpreda! Jag och Nicole planterar om tomatplantorna till de stora krukorna.

Jag:

-Försiktigt Nicole. Bryt INTE av plantorna nu snälla lilla vän.

Nicole:

-Oj, den gick av…

Jag:

-Mmmm okej, då slänger vi den då. F**n!!!!!!

Längtar så mycket efter vänner och familj nu. Att få umgås och vara nära. Tänk hur man tagit det så för givet!

Visst att man har setts… lite snabbt ute i trädgården kanske. Eller möts någonstans ute på gatan. Man småpratar lite, och hålla avståndet såklart. Men ingenting är som vanligt… en pysande känsla av ångest var gång jag rör mig utanför min egna värld. Vår egna cell av karantän.

Men  känner mig ändå rätt så kluven över allt detta här, för var ska man dra gränsen egentligen? Absolut att vi inte ska träffa våra äldre, men samtidigt skickar vi ju våra barn till skolan var dag? Hur känner ni inför det här att umgås? När hela världen runt omkring oss sitter inlåsta som i burar. Och vi till synes fortsätter som vanligt! Jag känner mig förvirrad… för vad är rätt och vad är fel.

Våra påskplaner var att bila ner till Malmö, för att hälsa på mina systrar med familjer. Dessa planer har vi såklart ställt in. Dock bestämde vi nu att träffa några vänner till helgen istället, och bara vara ute i vår trädgård. En annan familj som inte är i riskgruppen, precis som vi. Om alla är friska ses vi hemma hos oss och försöker ha det lite trevligt. Vill bara ha det lite trevligt, bara en kort liten stund.

Det måste väl vara okej? Eller är det det?

Här kommer några tips från mig, what to watch nu i dessa karantän-tider.

Såg precis klart Husdrömmar Sicilien på SVT play!! Så otroligt inspirerande och helt fantastiskt. Det rosa huset samt den stökiga och aningen ruffa staden, är fascinerande i sig. Men det som verkligen tar mig med storm, är det renoverande paret som står i focus. Marie och Bill (kul att pappan heter Bill också)…  Känner igen detta par från tidigare säsonger av husdrömmar, minns att jag hajade till redan då. Så äkta, fina, härliga… men samtidigt så sköra på något sätt. Det är speciellt mamma Marie som tar mig med storm. Hon är bara så cool så jag dör lite… vill bara vara precis som hon. Med känslorna utanför kroppen går hon enbart på magkänslan. Räds inte för någonting verkar det som. Så otroligt orädda och kreativa både hon och hennes man… slänger de sig in i ett till synes omöjligt projekt. Fyra barn har de dessutom… jag bara gapar av förundran.

Och så kläderna, bara älskar hennes bohemiska aningen danska stil. Samt det oborstade rufsiga håret, intryckt i någon oväntad huvudbonad. Så naturlig och helt sagolikt vacker. Precis sådär ska jag se ut i sommar tänker jag… dock ej på Sicilien men absolut här hemma i min egna trädgård… vänta ni bara!

Tips nummer två är helt klart Tiger King på Netflix. Om Marie och Bill var som en tuss av mys och inspiration, är dokumentären om Joe Exotic, även kallad Tiger King dess totala motsats. Denna fasansfulla historia både äcklar och fascinerar. De första två avsnitten sitter jag i total chock. Finns dessa människor på riktigt tänker jag?? Kan inte tro att detta är sant.

Detta fick mig helt klart på andra tankar från all corona-ångest.

Igår skrev jag början till ett inlägg, som i stora delar handlade om huruvida jag ska kunna fortsätta skriva på denna blogg eller ej. Några sorgliga rader från en trasig människa.

Jag påbörjade ett blogginlägg, men jag hinner inte klart… Det blev ingen post där igår. Som vanligt blev jag nog avbruten eller distraherad från allt som försegår runt omkring, barnen och allt det där andra. Så vid middagsbordet fräser jag plötsligt vasst och grinigt, “Nu går jag och tar en dusch”… “och ingen får störa mig”… “Ni får faktiskt klara er själva nu en kvart”… “Nu kanske någon annan kan passa på Bill, så han inte kvävs på en näve jord eller liknande”… “Jag orkar inte mer nu”…

Vill börja gråta…  och försvinner hastigt ner i källaren. Ställer mig där i dushen och känner mig så dålig. Den sämsta mamman… det är jag. Men jag är ju bara bara så trött, och min hud den är så torr. Ansiktet känns som sprucken lera, torrt och stramt. Livet är en plåga.

Påväg ur duschen passerar jag gästrummet. Där hittar jag en halväten påse med Winergum, några få godisarbitar längst ned i påsen. Dom ska jag ha, tänker jag, helt för mig själv. Försiktigt tassar jag upp för trappan… måtte inget barn upptäcka mig nu. Med godiset gömt i badrocksfickan låser jag in mig på toaletten där uppe. Jag sätter mig ner, sorgset och skamset, och jag äter det sista av godiset… samtidigt som jag fingrar på krämerna och serumen som finns just där. Krämerna som jag så innerligt behöver, men så sällan får tid för. För oftast blir det bara lite halvdant. Kletandes över en sekund.

Men trots alla  hinder sitter jag nu ändå här, med min plötsliga och helt stulna egentid. Så nu gör jag den där efterlängtade hudvårdsritualen trots allt… Det blir en mask, serum, peeling och så återfuktning. Jag känner mig nollställd. Jag känner mig okej igen.

Jag öppnar dörren, och där kommer han. Bill kommer krypandes genom korridoren. Han höjer sina armar, så glad och lycklig över att åter funnit mig. Jag plockar upp honom och vi möts i en kram.

Förlåt min vän, nu finns jag här igen.

Denna vecka gick Stella tillbaka till skolan… för uppenbart blev inga skolor stängda, som jag så säkerligen befarade. Men Nicole är fortfarande bannlyst. Eller rättare sagt inte prioriterad, då fokus ligger på arbetande föräldrar… och det kan man ju ändå förstå. Så hon får fortsätta vara här hemma, med mig och Bill.

Tänker nu på alla dem runt om i världen med utegångsförbud, där skolorna faktist har blivit stängda på riktigt. Kan bara föreställa mig hur utmanande det måste kännas för alla dem!! Med tanke på att jag, nästan gick under… efter bara en ynka vecka, med alla kidsen här hemma. Skäms över mitt uppenbart korta tålamod, för jag har ju egentligen ingenting att klaga över!

Så nu är det alltså meningen att alla vuxna ska börja hemskola där runt om i världen?? Eller!?

För hur gör man ens när man hemskolar?? Är det meningen att vi alla föräldrar på automatik ska förvandlas till lärare bara så där hux flux? Om vi tar mig som exempel, jag kan ju ingenting… förutom att arrangera stilleben, blogga och att ibland rita en och annan teckning. Jag som alltid varit sämst på allt det som skolan hör till får nu lite smått panik. Kan jag ens läsa??… knappt att jag klarar av ett helt uppslag i en bok utan att texten börjar fladdra!! Och jag vet knappt vad ett adjektiv är… substantiv????!! Öööööööö, snälla nån!  Och så har vi det där med gångertabellen, för det ska vi inte ens tala om. Är det meningen att man ska kunna den eller?! Kan alla ni där ute gångertabellen, som rinnande vatten?! Säg mig, kan ni det??

För mig känns det på något sätt märkligt och aningen förljuget, att jag nu ska begära just detta från min lilla Stella. Att hon helt plötsligt ska kunna gångertabellen, helt utantill. När inte ens hennes egna mamma kan det! Dessutom verkar det som hon ärvt min del av hjärnan. Tyvärr! Stackars arma barn.

Traumatiska barndomsminnen väcks sakteligen upp till liv…