Denna vecka är det exakt ett år sedan jag startade denna blogg. Minns ni hur det hela började? Jag skulle ju föda mitt tredje och sista barn hemma. Det var ju därför jag började blogga, in the first place!

Här på bilden, midsommarafton 2019. Omkring två veckor innan Bill kom till världen… Skrattar så mycket nu när jag ser denna bild och minns tillbaka. Go, glad och ganska trött, det var jag!

Men vad var det som hände med min planerade hemmaförlossningen då? För ni som följt min blogg från start vet ju att jag lik förbaskat slutade upp på SÖS!! Precis det jag inte ville. Låt oss minnas tillbaka så ska jag berätta precis vad det var som hände. Dagarna där i början på juli, för snart ett år sedan.

I väntans tider. Alla som gått över tiden vet precis hur frustrerande det kan kännas. Dagar som plötsligt blir till år. Orimliga tankar som att, det kommer nog inte komma något bebis, infinner sig. Jag kommer nog vara gravid resten av mitt liv!! Känns ju skrattretande nu men då i den brinnande stunden är det på blodigaste allvar. Man känner precis just så! Eller hur! Ni som vet ni vet.

Gravidvecka 42 hinner påbörjas och jag blir kallad till det rutinmässiga ultraljudet för kontroll. Jag som gjort detta en gång tidigare, kände mig inte särskilt oroad. Glad i hågen, över att någonting skulle hända, begav vi oss mot mödravårdscentralen inne i city. Inte ens när ultraljudssköterskan berättar för mig att jag har för mycket fostervatten, och jag behöver skickas till Södersjukhuset för ytterligare kontroller blir jag oroad. Jag hade inte en endaste tanke på att detta eventuellt kan sätta stopp för mina storartade planer, att föda detta barn i mitt hem.

För det är precis det som händer. Jag blir undersökt av en läkare och de beslutar att dra in mitt planerade hemförlossningstillstånd. Mina hippie barnmorskor som stått givakt och väntat på att jag ska ringa har fått kicken. Jag får här reda på att det inte kommer bli någon hemmaförlossning för mig. Jag är numera en så kallad riskgraviditet. Jag stirrar chockat på den unga manliga läkaren. Tårarna bränner bakom ögonen. Han vill skicka upp mig med det samma för igångsättning, men jag förklarar att det vill inte jag.

Gråtandes åker vi hemåt igen. Det var den dagen. Ledsen och besviken men också fylld av skuld och ångest. Alla känslor på en och samma gång.

Men det hinner inte gå många timmar så går plötsligt vattnet! Som en flod, som aldrig vill sluta rinna. Niagarafall på Niagarafall… hela bilfärden tillbaka mot Södersjukhuset. Och bara fyra timmar senare föds vår lille Bill.

Men hur ska det bli med bloggen, var en av mina första tankar! Alla förväntar ju sig att jag ska föda hemma nu?? Buhuuu “gråt”…. hur ska jag kunna berätta det här nu då… Ja ni fattar, nyförlöst och förvirrad. Men också så otroligt lycklig. Så klart väldigt tacksam över att allt gått så bra.

Jag får berätta som det är helt enkelt… till bloggläsarna alltså. De kommer nog förstå ändå!

Ni kan även läsa hela min förlossningsstory här

Världen rasar för fullt där ute. Det är allt från pandemier, galna väldsledare som uttalar sig, mord, rasim samt brinnande upplopp… Glassplitter över hela gatan, från plundrade butiker. Jag stirrar förfärat på ett långt stories-inlägg postat på Instagram. En vän till mig befinner sig precis där i hetluften, på en gata någonstans i LA och rapporterar med sin telefon.

Och samtidigt sitter vi här under vår pergola med alla barnen, och bara njuter av livet. Priveligerade här hemma i vårt skyddade land. Vårt land med vår alldeles egna och helt unika coronapandemi. Jag ser på världen som igenom ett par tonade skyddsglasögon. Kan inte tro på någonting jag ser, vill nog inte tro på någonting jag ser. Mitt undermedvetna vill bara blunda och ignorera allt omkring.

Men samtidigt är det någonting som ligger där och gnager, en puttrande känsla av skuld finns ändå där.

Men så helt plötsligt, mitt i säsongens första värmeböljan, kommer min blogg-kollega samt nyvunna vän Julia Brukroken på besök. Så otroligt härligt och mysigt. En kontrast till allt hemskt som sker runt omkring. För en stund glömmer vi omvärlden och vi går fullt upp i bebisar, graviditeter och amning. Livet leker och så fick jag träffa nyfödde Eli, bara fem veckor på dagen.

Just typiskt att det skulle bli typ etthundra grader just denna dagen!! Blir påmind om förra sommaren när Bill var helt nykläckt, och jag satt och ammade framför en fläkten helt nakna både han och jag. Snabbt springer jag nu ner till förrådet för att hitta just denna fläkt. Jag försöker ordna med en bra amninsstation utomhus för Julia och hennes lille bebis. Parasoll och fläkt tryckt upp i hörnan, för att skapa en härligt sval mamma-bebis station.

Dessa sommarbebisar asså, inte helt okomplicerat.

Bröllopsveckan är här. Nu i dagarna firar jag och Jonas tre år som gifta!!

Älskar den här bilden på oss utanför stadshuset. Jag är så glad över att vi väntade med att gå och gifta oss, så att tjejerna kunde vara med och minnas denna dagen tillsammans med oss. Alltså att vi inte gifte oss innan barnen det vill säga. Fast det fanns ju i och för sig inte så mycket tid för bröllop där och då, med tanke på att Stella blev till ungefär fyra månader efter att vi träffats haha… får typ svindel när jag tänker på det nu! Vi fick liksom lära känna varandra på vägen, i graviditet och allt annat där omkring. Och varje dag var långt ifrån guld och romantiska skogar det kan jag säga er. Mycket missförstånd och tandagnissel på vägen, om ni vill höra the true story.

Till vår förlovning då. Det var helt och hållet jag som kände att det var dags att knyta ihop säcken. Så lite spontant gick jag in på stadshusets hemsida och bara bokade ett datum. Förvånad över hur enkelt det var! Saken var bara den att Jonas inte fick veta något om vår förlovning fören flera dagar senare… hihi…

Ledsen om jag gör någon besviken med detta helt oromantiska frieri från min sida. Men hoppas ändå kunna inspirera med lite bilder från vår stora dag, som i slutändan blev helt fantastisk trots allt! Litet, enkelt och intimt.

Bröllopsfesten körde vi på sensommaren hemma i vår trädgård. Alltså flera veckor efter självaste bröllopsdagen.

En sommarfest med lite vänner, helt enkel utan någon som helst bröllopskrusidull eller elegant glamour. Det blev en Italiensk buffé, snittar och så en massa härliga drinkar. Vi valde allt lägga allt krut på att vi bara skulle ha en hejdundrandes till fest. Vilket det också blev. Blöt och svajig, hela den långa augustinatten.

Men idag kan jag lite ångra att vi inte fokuserade mer på oss, och allt vi åstadkommit tillsammans. Vi skulle haft lite tal ändå. I varje fall ett litet tal till varandra… Får bli till tioårsjubileum istället då kanske!?

Men i det stora hela är jag supernöjd med vårt bröllop. Blir glad och varm när jag tänker tillbaka.

Minnen från norr. Min och Jonas barndoms stad. Landet, havet och skärgården. Känner stor sorg över att vi inte kommer kunna åka hem till våra familjer och stugorna detta år.

Letade runt lite efter härliga minnesbilder, från våra somrar i Luleås vackra skärgård. Tänker att det nog är en liten dold diamant vi har där uppe, med tanke på att sandstränderna alltid gapar tomma. Minns min barndom på en öda strand med granskogen som en dyster mörk ridå. Vacker karg natur, kristallklart vatten och vågräfflad sand. Vi brukade skoja och säga, ja tänk om Stockholmarna kände till hur fint det är här uppe! Då skulle det bli anstormning minsann. Alltså bara vi från norr som tycker den slogan är kul. Förstår ju det nu.

Vill visa er lite bilder från våra somrar där uppe. Så låt oss drömma om sol, bad och varma sommarkvällar. Mitt bardoms Luleå. Här har ni det.

Kan inte sluta tänka på Medelhavet. Kanske just för att vi nu är förbjudna att åka dit!

Jag blickar ut över den försommar-frodiga gräsmattan och jag tänker den förbjudna tanken. Jag vill riva upp allt det där gröna gräset, och gå emot denna heligt svenska idyll. Jag vill skapa mig mitt egna lilla Italien, här hemma på vår egna tomt. Jag blundar och drömmer om en medelhavsinspirerad trädgård med varma stenplattor och små upphöjda odlingsbäddar. Buskar av väldoftande rosmarin och så lilaskimrande lavendelhäckar. Lavendel som står i rad, omringade av vacker stenmur. Ser ni det framför er? Och så oliv och citrusträd på stam, som sticker upp ur sådana där bulliga terrakottakrukor med små öron. Vilken dröm, det vill jag ha.

Okej lite drastiskt det där med gräsmattan jag håller med, men jag börjar med att spana runt efter sådana där krukor i alla fall…

Dagar som går in i varandra. Bara vi här hemma, vi liksom flyter omkring. Det kan nog bäst beskriva just denna Valborgsmässohelg. Rastlöshet blandat med ett rätt behagligt lugn.

Vanligtvis för en Valborg har vi kanske någon middagsbjudning, för att sedan gå och kollar på en brasa. Oftast då områdets arrangerade Valborgsfirande, traditionsenlig med massor av folk. Halvstora barn som planlöst virrar omkring, och så några tonåringar där i ytterkant. Stella och hennes vänner då oftast utom sig av exaltering. Med uppspärrade ögon spanar de genom folkmassorna, bort mot den vanligtvis meterlånga kön, kön mot den eftertraktade sockervadden!! Ska de hinna fram och få sig något vadd just detta år? Det är oftast den stora frågan. Sedan brukas det slåss om godisremmar… smaker som rabarber, hallon och tuttifrutti. Tjugolappar som bränner i fickan. Samtidigt brukar väl vi vuxna stå vid sidan och spana runt. Kanske småprata lite stelt och sippra på en liten kaffe i ostabil pappersmugg. Helst av allt vill vi nog bara gå hem igen, men vi står ändå där. Och så plötsligt tänds den där brasan och alla stirrar helt hypnotiserat. För att kort därefter sakta ströva hemåt. Det var det det, jobbigt men ändå rätt så mysigt.

Men i år blev det ju såklart ingen brasa. Inte någon middagsbjudning heller för den delen. Denna helg valde vi att bara vara vi. Vi delade på en flaska Cava och grävde lite i en rabatt.

That was that!

Återigen har jag låtit mig falla, in i Mad Mens förtrollande värld. Topp ett av alla serier i världen är helt klart detta mästerverk, Mad Men!!

Faktiskt har jag och Jonas sett alla sju säsongerna från börja till slut, två hela gånger. Så de senaste åren lever vi på sporadiska och helt slumpmässiga nedslag. Som rysk ruolette väljer vi mellan avsnitten, säsongerna och tidsepokerna. Och varje gång blir vi som hypnotiserade, fastnar och kan inte sluta titta. Allt är helt perfekt och allt är helt underbart. Perfektion intill minsta detalj. Inredningen, kläderna, karaktärerna. Vi kan helt enkelt inte få nog av detta drama.

Så nu i veckan rullade vi återigen in i den sista och sjunde säsongen. Min absoluta favoritsäsong då denna delvis utspelar sig i Los Angeles. Hollywood i slutet av 60-talet med en fot in i 1970. Precis då när vårt hus byggdes. Jag inspireras så ögonen nästan vill ramla ur skallen. Så parallellt bläddrar jag frenetiskt runt på diverse auktionssighter, Pinterest och även Blocket. Högt och lågt skrollar jag runt. Jakten på riktigt stora svulstiga bordslampor har tagit sin början. Tänker att vi nog kan ta i lite mer med muggigheten här omkring. Trodde jag hade mycket trä och mörkt men inser nu efter att sett sista säsongen Mad Men att vi kan gå än mer retro här hemma. Och addera mer färger tänker jag också…

Dagens blogg inlägg summerat i top 5 sunshine moments, here it goes:

1. Lyckades ta mig ut på en hel barnvagnspromenad (helt själv)! Hallelujah!!
2. Lyssnade på ett helt podd-avsnitt utan några avbrott! (This is 40! med Karin Bastin och Isabelle Monfrini). Sjukt roligt, skrattade högt för mig själv.
3. Invigde min nya beiga vårjacka i ull från &OtherStories. (Kolla in här nedan!) Är den inte snygg!
4. Tror dessutom jag fått lite sol i ansiktet!! Tycker mig anan en gyllene ton över den gråa ytan annars där under…
5. Planterade om tomaterna till de stora sommarkrukorna!! Wohoo!!  (Hade dock skrikande bebis i vagnen samt hjälpsam Nicole som bröt av plantorna…) Alltså inget lugn i denna aktivitet men ändå, haha…

Nicole min lilla hjälpreda! Jag och Nicole planterar om tomatplantorna till de stora krukorna.

Jag:

-Försiktigt Nicole. Bryt INTE av plantorna nu snälla lilla vän.

Nicole:

-Oj, den gick av…

Jag:

-Mmmm okej, då slänger vi den då. F**n!!!!!!

Längtar så mycket efter vänner och familj nu. Att få umgås och vara nära. Tänk hur man tagit det så för givet!

Visst att man har setts… lite snabbt ute i trädgården kanske. Eller möts någonstans ute på gatan. Man småpratar lite, och hålla avståndet såklart. Men ingenting är som vanligt… en pysande känsla av ångest var gång jag rör mig utanför min egna värld. Vår egna cell av karantän.

Men  känner mig ändå rätt så kluven över allt detta här, för var ska man dra gränsen egentligen? Absolut att vi inte ska träffa våra äldre, men samtidigt skickar vi ju våra barn till skolan var dag? Hur känner ni inför det här att umgås? När hela världen runt omkring oss sitter inlåsta som i burar. Och vi till synes fortsätter som vanligt! Jag känner mig förvirrad… för vad är rätt och vad är fel.

Våra påskplaner var att bila ner till Malmö, för att hälsa på mina systrar med familjer. Dessa planer har vi såklart ställt in. Dock bestämde vi nu att träffa några vänner till helgen istället, och bara vara ute i vår trädgård. En annan familj som inte är i riskgruppen, precis som vi. Om alla är friska ses vi hemma hos oss och försöker ha det lite trevligt. Vill bara ha det lite trevligt, bara en kort liten stund.

Det måste väl vara okej? Eller är det det?

Här kommer några tips från mig, what to watch nu i dessa karantän-tider.

Såg precis klart Husdrömmar Sicilien på SVT play!! Så otroligt inspirerande och helt fantastiskt. Det rosa huset samt den stökiga och aningen ruffa staden, är fascinerande i sig. Men det som verkligen tar mig med storm, är det renoverande paret som står i focus. Marie och Bill (kul att pappan heter Bill också)…  Känner igen detta par från tidigare säsonger av husdrömmar, minns att jag hajade till redan då. Så äkta, fina, härliga… men samtidigt så sköra på något sätt. Det är speciellt mamma Marie som tar mig med storm. Hon är bara så cool så jag dör lite… vill bara vara precis som hon. Med känslorna utanför kroppen går hon enbart på magkänslan. Räds inte för någonting verkar det som. Så otroligt orädda och kreativa både hon och hennes man… slänger de sig in i ett till synes omöjligt projekt. Fyra barn har de dessutom… jag bara gapar av förundran.

Och så kläderna, bara älskar hennes bohemiska aningen danska stil. Samt det oborstade rufsiga håret, intryckt i någon oväntad huvudbonad. Så naturlig och helt sagolikt vacker. Precis sådär ska jag se ut i sommar tänker jag… dock ej på Sicilien men absolut här hemma i min egna trädgård… vänta ni bara!

Tips nummer två är helt klart Tiger King på Netflix. Om Marie och Bill var som en tuss av mys och inspiration, är dokumentären om Joe Exotic, även kallad Tiger King dess totala motsats. Denna fasansfulla historia både äcklar och fascinerar. De första två avsnitten sitter jag i total chock. Finns dessa människor på riktigt tänker jag?? Kan inte tro att detta är sant.

Detta fick mig helt klart på andra tankar från all corona-ångest.