Memory lane 1 year as a blogger

4 weeks ago

Memory lane 1 year as a blogger

Denna vecka är det exakt ett år sedan jag startade denna blogg. Minns ni hur det hela började? Jag skulle ju föda mitt tredje och sista barn hemma. Det var ju därför jag började blogga, in the first place!

Här på bilden, midsommarafton 2019. Omkring två veckor innan Bill kom till världen… Skrattar så mycket nu när jag ser denna bild och minns tillbaka. Go, glad och ganska trött, det var jag!

Men vad var det som hände med min planerade hemmaförlossningen då? För ni som följt min blogg från start vet ju att jag lik förbaskat slutade upp på SÖS!! Precis det jag inte ville. Låt oss minnas tillbaka så ska jag berätta precis vad det var som hände. Dagarna där i början på juli, för snart ett år sedan.

Memory lane 1 year as a blogger

Förlossningsrummet nere i vår egna tvättstuga. Jag hade byggt om tvättstugan nere i källaren till en super mysig oxytocin grotta. Månader av planering… hyrde en sådan där härlig förlossningspool dessutom. Känns fortfarande trist att jag inte fick föda här inne. 

Memory lane 1 year as a blogger

Hinken för moderkakan. Förberedde en smidig hink att förvara moderkakan i. För den skulle såklart hämtas upp av en tjej som torkar moderkakor och gör till kapslar. Föder man hemma så äter man givet vis upp sin moderkaka, inga konstigheter med det… All in hippie style eller vad är det man brukar säga!

Memory lane 1 year as a blogger

Kolla in kulan!! OMG!!

Memory lane 1 year as a blogger

"Men vad var det som hände med min planerade hemmaförlossningen då? För ni som följt min blogg från start vet ju att jag lik förbaskat slutade upp på SÖS!! Precis det jag inte ville".

Memory lane 1 year as a blogger

Tomatskåpet från förra året. Blev ingen bra skörd från detta år. Jag hade nog för mycket annat att tänka på! Skötte inte de där plantorna så särskilt bra. 

Memory lane 1 year as a blogger

I väntans tider. Alla som gått över tiden vet precis hur frustrerande det kan kännas. Dagar som plötsligt blir till år. Orimliga tankar som att, det kommer nog inte komma något bebis, infinner sig. Jag kommer nog vara gravid resten av mitt liv!! Känns ju skrattretande nu men då i den brinnande stunden är det på blodigaste allvar. Man känner precis just så! Eller hur! Ni som vet ni vet.

Gravidvecka 42 hinner påbörjas och jag blir kallad till det rutinmässiga ultraljudet för kontroll. Jag som gjort detta en gång tidigare, kände mig inte särskilt oroad. Glad i hågen, över att någonting skulle hända, begav vi oss mot mödravårdscentralen inne i city. Inte ens när ultraljudssköterskan berättar för mig att jag har för mycket fostervatten, och jag behöver skickas till Södersjukhuset för ytterligare kontroller blir jag oroad. Jag hade inte en endaste tanke på att detta eventuellt kan sätta stopp för mina storartade planer, att föda detta barn i mitt hem.

För det är precis det som händer. Jag blir undersökt av en läkare och de beslutar att dra in mitt planerade hemförlossningstillstånd. Mina hippie barnmorskor som stått givakt och väntat på att jag ska ringa har fått kicken. Jag får här reda på att det inte kommer bli någon hemmaförlossning för mig. Jag är numera en så kallad riskgraviditet. Jag stirrar chockat på den unga manliga läkaren. Tårarna bränner bakom ögonen. Han vill skicka upp mig med det samma för igångsättning, men jag förklarar att det vill inte jag.

Gråtandes åker vi hemåt igen. Det var den dagen. Ledsen och besviken men också fylld av skuld och ångest. Alla känslor på en och samma gång.

Men det hinner inte gå många timmar så går plötsligt vattnet! Som en flod, som aldrig vill sluta rinna. Niagarafall på Niagarafall… hela bilfärden tillbaka mot Södersjukhuset. Och bara fyra timmar senare föds vår lille Bill.

Men hur ska det bli med bloggen, var en av mina första tankar! Alla förväntar ju sig att jag ska föda hemma nu?? Buhuuu “gråt”…. hur ska jag kunna berätta det här nu då… Ja ni fattar, nyförlöst och förvirrad. Men också så otroligt lycklig. Så klart väldigt tacksam över att allt gått så bra.

Jag får berätta som det är helt enkelt… till bloggläsarna alltså. De kommer nog förstå ändå!

Ni kan även läsa hela min förlossningsstory här

Memory lane 1 year as a blogger

Att det var en liten bebis där inne trots allt. För tredje gången lyckades jag krysta ut en frisk liten individ. Helt otroligt! Den stoltheten och lyckan är svår att beskriva med ord. The power of the female body. Kommer nog aldrig sluta förundras över den. 

Memory lane 1 year as a blogger

Hej Bill, tänk att det var du som låg där inne och skvalpade. I all det där fostervattnet! Tur att allt gick så bra ändå. Älskar dig så mycket min lille lille vän. 

Frida Billegren

Frida Billegren

Modedesigner. Skriver om livet som mammaledig med tre kids, samt inspiration från 70´s villan. Enjoy!

Instagram: frida_billegren

frida.billegren@gmail.com