Life in a cell
6 years ago
Längtar så mycket efter vänner och familj nu. Att få umgås och vara nära. Tänk hur man tagit det så för givet!
Visst att man har setts… lite snabbt ute i trädgården kanske. Eller möts någonstans ute på gatan. Man småpratar lite, och hålla avståndet såklart. Men ingenting är som vanligt… en pysande känsla av ångest var gång jag rör mig utanför min egna värld. Vår egna cell av karantän.
Men känner mig ändå rätt så kluven över allt detta här, för var ska man dra gränsen egentligen? Absolut att vi inte ska träffa våra äldre, men samtidigt skickar vi ju våra barn till skolan var dag? Hur känner ni inför det här att umgås? När hela världen runt omkring oss sitter inlåsta som i burar. Och vi till synes fortsätter som vanligt! Jag känner mig förvirrad… för vad är rätt och vad är fel.
Våra påskplaner var att bila ner till Malmö, för att hälsa på mina systrar med familjer. Dessa planer har vi såklart ställt in. Dock bestämde vi nu att träffa några vänner till helgen istället, och bara vara ute i vår trädgård. En annan familj som inte är i riskgruppen, precis som vi. Om alla är friska ses vi hemma hos oss och försöker ha det lite trevligt. Vill bara ha det lite trevligt, bara en kort liten stund.
Det måste väl vara okej? Eller är det det?
Vi i vår cell av karantän.
Oftast är det jag, Bill och Nicole. Jonas jobbar, delvis hemifrån men ibland åker han ändå in för ett och annat möte. Och Stella går till skolan, precis som vanligt. Nicole får inte gå till förskolan, för i vår komun har de bestämt att barn till föräldralediga ej är prioriterade.
