Tack

Tack för alla grattis här och på Instagram. Åh, vad skönt det var att berätta om graviditeten. Det är ju en stor grej, och även om jag inte hinner tänka på den hela tiden så fortsätter den ju såklart att pågå och påverka mitt mående.

Hur känns allt då? Jo, tack Elin som frågar, det är ganska okej. Gick in i vecka 15 i söndags och själva nygravid-tröttheten har avtagit, så nu är jag bara mitt vanliga gråa trötta jag istället. Plus att jag väldigt, väldigt skör.

Alltså sådär skör så att jag börjar grina när jag går en promenad i Prospect Park och råkar ta ett för djupt andetag som gör att allt bara släpper. Grinar för att jag saknar Johan. Grinar för att jag tycker synd om barnen. För att det är svårt att prata med Johan för att det alltid är så dålig mottagning där han är. Och för att vi står inför den tuffaste tiden någon sin nu i vår. Gråter för att folk är så snälla och erbjuder mig så mycket hjälp nu när jag är ensam. Och så gråter jag en liten skamsen skvätt för att det inte finns någon som kan ta en fin magbild på mig.

Annars kan inte tankarna låta bli att gå till saker som hur ska vi kunna flyga med fyra barn, eller tänk om någonting skulle hända mellan mig och Johan? Vi är superkära men rent statistiskt så är det inte typ 50% av alla äktenskap som slutar i skilsmässa? Tänk om jag tröttnar på att han pratar så högt i telefon, eller att han träffar någon som faktiskt stänger köksluckorna efter sig? Vem kommer liksom vilja ha en fyrbarnsmamma med trött hållning och för hög panna?

Men det är vår i luften vissa dagar. Så där när man känner hur marken luftar sig och det doftar fukt och en aning grönska.

Sen har vi lyckats få in tre besök på akuttid på vårdcentralen, två på helgen och en på en röd dag. Bra jobbat kids. Det har varit halsfluss, och sen fick Jack en  allergisk reaktion på penicillinet som han åt. Usch, läskigt.

En kväll satte jag på mig en klänning och åkte hela vägen till 55:e gatan och gick på finrestaurang. Vi var på Polo Bar som absolut kan vara värt ett besök om man spenderar mer än en vecka i New York.

Jag får tvinga på mig den här klänningen från Henrik Vibskov. Jag köpte den nämligen när jag var nygravid och varje gång jag ser den nu, så åker det lite hiss inuti mig för att det påminner så om den där första illamående tiden. Men eftersom jag gillar den så måste jag liksom vänja mig vid den igen. Jag har sådana klädesplagg från alla graviditeter, fina klänningar och koftor som bara hänger och läckrar sig men som jag ännu inte kan ha på mig igen.

För övrigt har magen den här graviditeten kört sitt egna race. Först fick jag världens största mage som typ inte gick att dölja redan i vecka 9-10. Det var som om magmusklerna öppnade upp sig åt sidorna som en ridå och släppte fram allt och lite till samtidigt som de sjöng på Let it go. Men det är ju mest svullnad så där i början, nu så kan jag ha en platt mage på morgonen medan den är enorm på kvällen. Älskade kropp. Och jag tycker mig faktiskt ha känt små små sparkar redan.

e.renck