Om man mister ett livsmål och önskan kan det ju vara bra att rikta den energin åt ett annat håll. Jag börjar därför nu den intensiva drömmarperioden om att skapa en bättre altan hemma (en rimlig önskan) och det lite mer svårfångade projektet med sommarstuga (lätt ouppnåeligt när man letar på Gotland). Därför fylls nu (tillsammans med massa korta jeans och sandaler) min pinterest upp av oändligt många inspirationsbilder från småhus längst kusten , franska Bond kök, rena ruckel med charm blandad med vindpinade arkitektritade lådor till skryt hus.

Jag tror att det här sättet att drömma sig bort med mål som är långsiktiga kan vara mer värt än de där korta snabba bollarna. Jag tänker att ett sommarhus eller en stuga är en plats för livet. Där man kan bli gammal och där saker kan få ta tid. Jag ser framför mig hur jag får skrika lite högt i Johns öra varje gång jag undrar om han vill ha hjälp upp ur fåtöljen. jag ser hundar, barnbarn och kardemummakakor på filten i gräset. Jag tänker att här kan vi skapa minnen som består och kanske sträcker sig in i nästa generations barndomar. Jag vill ha en plats som känns lite ” vår egna plätt på jorden”.

Ni som har landställen, känns det så? eller blir det mest fej och puts och svårt att få tiden att räcka till ?

Som en valp i de här färgerna. Det är så märkligt hur lite lantlig jag känner mig så fort jag får på mig päls. Jag vet att jag sagt det förr men nu börjar nästan den monokroma beiga stilen gå lite för långt. Får fundera på hur man kan blanda lite mer kolörer innan våren tar tag i mig. Här har jag Ull byxa från H&M premium, vit tröja Toteme, Pull ons Céline, halsduk Arket och jacka Stylein.

Om inte den här helgen skapade känslan av vårmystik och asfaltshångel så vet jag inte vad som kan få en att känna så? Även om jag fortfarande befinner mig i ett mellanland där kroppen gör sig av med graviditeten så kunde jag i alla fall låtsats att allt var som vanligt för en stund. Vi har hängt i gäng, gått på finmiddag, dansat lite och låtit Harry hänga med poliser.

Jag kan inte klämma mig mätt på min son just nu. Det är som att vetskapen om att det förmodligen inte blir fler ungar i mitt liv gör varje andetag mer värdefullt. Jag vill inte missa någonting. Samtidigt så har ju han rätt till sin integritet och det avstånd en fyraåring ibland behöver. Men då tittar jag på honom genom ett fönster, lyssnar försiktigt mot en dörr eller sitter lite jämte och klappar på ett knä. Jag tror att han också är kraften som gör att jag fungerar. Jag har ett friskt och helt makalöst roligt litet barn med hela livet framför sig. Jag har en familj och får kanske försöka vara nöjd med det. Inte för att jag inte är nöjd med det då men jag får kanske inse att det är vi tre. Jag har varit hos läkaren igen och där var det inte särskilt muntra miner vilket gör att jag mentalt ställer om just nu. Låter saker landa med en undersökning i taget. Andas igenom de där beskeden med små små utputsande av insikter. Allt för att inte falla igenom. Men mer om det senare.

Saker som är bra när man håller på att förlora sig själv.

Vänner, så vilket tur jag har som har så fina och nära, ärliga och lite knuffande typer runt om kring mig. I lördags hängde jag med Anna och drack sjöar av kaffe i hennes kök. Sen åkte jag och John till stan för att titta på bord och inredning och frossa i sånt som man vill ha men inte ha råd med – läs Nordiska galleriet. Sen fyllde vi på Harrys garderob med sådant som vi har råd med – Läs Arket.  För att avsluta med en långmiddag vid köksbordet på Hantverket som alla borde unna sig att ha råd med en gång per år i alla fall. För er som inte ätit där gör det så fort ni kan.

På söndagen var allt bara lugnt. Harry skulle hänga med sin kompis Ines och titta på polisbilar och jag strök runt hemma själv och tömde skåp, läste en bok och inspekterade mina smutsiga fönsterrutor. Jag är glad för de där stunderna jag får vara lite på egen hand ,men jag räds dom också för det är då alla tankar kommer, de där som jag inte orkar fäktas med nu.

Sammanfattningsvis, lite sol, lite vänskap, lite shopping och en del hångel. Jag hoppas ni haft en fin första vårhelg.

Skaffade bara en grej på rean i år. Den här stickade bruna polotröjan från Acne. Den är lite silkig- extremt tight och gör sig bog snyggast under andra plagg. Ska prova den i lager på lager sen. Finns även i blått och grönt om jag inte missminner mig?

Nu får snön gärna försvinna så man kan hoppa i de här Cowboy stövlarna. Jag kommer bära dom med tweedkavaj, slitna jeans och en tunn stickad tröja. Gärna imorgon redan.

Jag fick lite kritik här i bloggen nyligen om att jag skrev ut varifrån jag köpt saker. Tänker att många tror att det är i reklamsyfte. Ibland gör jag så att jag supportar något mindre lite kul uppstarting företag och skriver om dem i bloggen. Men bara så ni vet, jag är inte en sån bloggare som på något sätt får betalda kampanjer eller det är faktiskt så att vi inte ens får något för att skriva här. Det här gör jag på min fritid.  Så när några goa tjejer eller killar vi ge en någon skön, kvalitativ pyjamas eller en posters till barnrummet så brukar jag vara mkt selektiv och noggrann med att se om jag på riktigt uppskattat gåvan. Är den en gåva som jag kommer använda och på riktigt gillar så skriver jag om den i bloggen. Annars så skickar jag tillbaka eller tar helt enkelt inte emot. Jag hoppas att ni lixom förstår den grejen. Jag skriver här på fritiden och jag gillar mode och inredning. Så jag kommer att fortsätta länka och promota både stora och små företag som gör grejer jag gillar. Samt wishlist och allt sånt där lite halvlamt bloggigt. Men det är för att jag tänker att bloggen är lite så. En blandning av personligt och inspiration. Ni som inte står ut med en liten pyjamas här och där får kanske välja en annan blogg. (om det nu finns någon som inte tipsar eller påvisar märken i sina bloggar numera då)

Dom här bootsen har jag köpt på Other stories och det är ingen spons (om nån vill veta). Med det sagt får ni gärna tipsa mig om VAD ni vill läsa mer av då jag kämpar på med att hitta ämnen eller inspiration som skall lämpa sig efter er smak. Kram

Livet går ju vidare så som alla säger. Det är alltid så förvånande med livets paradoxer. Att allt bara pågår och att man i denna blandning av fullständig röra hittar enkelhet, linjer och skratt. Här har vi haft helg precis som ni förmodligen haft. Jag måste säga att söndagen då ljuset tittade igenom molnen gjorde sitt. Jag fick sån energi, ville upp ur soffan , ur tightsen och ned i myllan. Jag försökte ordagrant skotta bort vintern och skiten. Som om jag skulle kunna påskynda tiningsprocessen. Jag har fått en till dos Cytotec och kämpar nu för att få allt att bli klart. Det är så märkligt att hålla på med blodprov var fjärde dag och upp å ned i den där gynstolen lite som att sticka och köpa mjölk. Det kan inte vara meningen att vi ska repa oss såhär slentrianmässigt, att vi ska acceptera sorgen som en del av vårt system?  Men skottningen fungerade i alla fall litegrann, nu ser jag några gröna fält på gräsmattan och jag blöder inte lika kraftigt längre. Det blev också att kavla upp städärmarna.

Vad fint det är med solkatter men för en ordningstyp som mig själv frambringar det en nästintill feberliknande kraft i att börja feja, möbler , måla och piffa om i hela huset. Blir ni också så?

Vi har också bakat ohyggligt många kladdkakemuffins. Det är så enkelt att man gör en dubbel kladdkakesats häller i lite flingsalt och häller dem i muffinsformar. Då kan man äta nästan hur många som helst och de känns inte lika vulgärt som att sluka en hel form.

Jag provade även en klänning som jag spanat på i ett halvår via socialia medier – kan väl bara säga att den var inte för mig. Såg ut som en majskolv, eller en 70tals majskolv. Jag hoppas att någon annan jag känner som passar bättre i den kommer ha den hela våren för den är så snygg i mönstret att jag vill stirra på den mest hela tiden.

Harry har som säkert alla andra barn den här månaden haft en del behov av vab. Nu var det min tur. Jag är nästan aldrig hemma med vab dels för att Harry är rätt frisk typ men också för att han har en morfar som han älskar galet som mest vill vara med honom hela tiden sjuk eller inte…. Men nu var det äntligen min tur. Vi byggde en teater , kollade på Fivel i amerika och drack “djungelsaft” hela dagen. Förstår att det för er som varvar era vardagar med snabbtänkta och krångliga lösningar på att byta av varandra i vabruari kan uppfatta min känsla som lite världsfrånvänd, men för mig är det rena lyxen att FÅ ligga där och snusa nackhår och serva med medicin. Nu ska jag bara försöka hålla den här lite mer “tillbaka till vardagen glöden” vid liv framöver.

Tänkte man kanske skulle hålla nån tjejmiddag kanske för att få fortsätta tänka på härliga livsparadoxer då da.

En liten Bloppis som utlovat. Ni kan antingen maila till [email protected] eller sms:a till 0703333180. Först till kvarn eller swish så att säga. Jag skickar med postnords frankerade blåa påsar och ni står för frakten.

Hoppas ni hittar något ni gillar.

Ni är så fantastiska. Så varma, insiktsfulla och stöttande människor som på många olika sätt i kommentarsfält, mail och direktkontakt gett mig en känsla av att jag inte är ensam och att det gör skillnad när vi delar med varandra. Jag vill tacka alla på ett personligt plan. Alla ni som inte känner mig- som tagit tid, energi och tanke till att på olika sätt ge mig en knuff eller känsla av omsorg.

Ni anar inte vad ni betyder just nu.

Igår skulle jag byta miljö. Lämna mitt jobb och mitt hem och min plats där jag ändå vant mig vid att vara i sorg. Jag skulle sova borta, jobba borta och samtidigt vara mitt i ett pågående missfall.

Det var som en kallsup ett vibrerande vinterandetag och svindel samtidigt. Jag tänker hela tiden att det ska synas på mig, att jag ska behöva förklara, att jag ska bli jämförd eller påkommen. Att jag då skulle förväntas vara, reagera eller bete mig på ett särskilt sätt.  Men med era kommentarer och ord lyckades jag ta mig inte bara igenom en lång konferens utan jag kunde även bidra, tänka klart och ge plats för den del av mig som inte är i bitar. Det kändes som om jag hade en liten liten liten taktmarscherande kvinnoarmé bakom mig där jag steg för steg tog mig fram till talarstolen. Ni var alla där. Tack igen.

Då hände det igen. Det där som numera händer mig men som jag ber trettio ggr om dagen för inte ska hända. Den här gången kom missfallet helt oanonserat. Inga blödningar, inga problem. Så mitt under en föreläsning kände jag hur jag blev sådär vansinnigt kissnödig. Som i de där filmerna jag såg – då när jag var 16 och inte visste någon om längtan annat än att det riktades mot svåra och svartklädda pojkar men moppar. Som i film så bara kom det, och som i verkligheten så är man tvungen att hantera det. Den här gången lärde jag mig hur högt man kan skrika stum, hur ont något som inte kan synas egentligen gör, hur tårar gröper fåror och vad själen inte kan, vill eller orkar resa sig med. Jag orkar inte inte en gång till skriker jag, jag vill inte vill inte vill inte. Men inte är det någon som lyssnar.

Står på badrumsgolvet och tittar på de där brösten som ömmar, vita och svartblåa till färgen, jag stirrar på den där bullkulan som precis tvingat i mig i ett par större jeans. Jag ser den där tandkrämen för känslig emalj och jag kastar folsyran i väggen. Jag hatar den – kroppen. Vill ta tag i nackskinnet och hitta en dragkedja zippa hela vägen ned till hälarna och kliva ut. Lämna henne där , den där trasan, den där skinnhögen av no use. Men det funkar inte så, den där skinnhögen måste gå till jobbet, åka till läkaren, handla sockiplast och städa hallen. Den där skinnpölen ska lyfta ett barn som finns och läsa sagor, krama en man som finns och uppskatta och tacka för att den tar en framåt. Men jag hatar den för vad den gör mot mig.

Den här gången var det så likt men så olikt. Den här gången tror dom att det var två och inte en. Den här gången grät jag i en vecka – nån stop även om gråtet inte hade ljud eller vätska att ge. Den här gången har jag fortfarande ont och det är inte klart än. Den här gången har det likväl som första ggn bestämt sig för att sitta kvar, att luras och att inte släppa taget – trots att det redan är över.

Den här gången straffar jag mig med att tänka massa tokigheter om att kroppen beter sig som jag gjorde när jag var ung, hänger kvar vid saker som inte gav mig nått, som redan var över. Den här ggn kan jag inte göra annat än frossa i serier och filmer som är värre än allt man kan tänka sig, jag får lixom bara ro om jag ser en massa hemskheter, om något eller några som har det värre än mig själv. Den här gången är jag rädd att vi aldrig kommer våga igen.

Den här ggn går jag själv på alla läkarbesök, provtagningar och samtal. Den här gången måste vara den sista.

Det här setet från A Part of the art i färgen  Dusty pink och är lika gångbart hemma som pyamas som på sommarpromenaden med ett par sandaler.

det är en sådan klassisk look att kunna varva från jobb till fest med hjälp av lite klackar och assessorer. Själv längtar jag efter att skrida runt på verandan i dom här.

Ni hittar dem på www.apartoftheart.com