Jag sov otroligt dåligt i natt. Låg vaken och funderade på problem som helt tappade proportion under vargtimmen. På morgonen bråkade jag lite med Magnus varefter en kul grej avbokades. Jag var trött och nere då Maggan sa att han har en en överraskning. Vi satte oss i bilen, körde mot Malibu och svängde in på Nobus parkeringsplats.

Ingenstans under hela mitt liv har jag ätit så god mat som på Nobu. Alla smårätter som landar framför en är fantastiska. Det är så pass dyrt att vi bara äter där ett par gånger om året och blir en extra fin upplevelse just för att vi är där så sällan. Det blir också alltid lunch eftersom det skulle kännas slösaktigt att sitta på en så fantastisk plats, men inte kunna blicka ut över havet på grund av mörkret.

Eftersom jag aldrig känner igen en enda kändis har jag aldrig gjort en egen kändisspaning där. Men Kanye West och Kardashians lär hänga där. Om man är intresserad av sånt. Det jag tycker är kul att Los Angeles-bor verkligen inte klär upp sig. Eller vissa gör det till tänderna, andra inte alls och somliga ser ut som uteliggare med Gucci- och Chanelaccessoarer. Det går sällan att utläsa på en persons utstyrsel vad hen jobbar med.

Sen kom vi hem och jag sov en stund på soffan, badade i poolen och skrev några mail. Hur bra dag som helst.

Igår fick alla tydligen en eftersläng av jetlagen. Det kan såklart också ha berott på värmen eller så var vi bara trötta på grund av att vardagen satt igång. Jag kämpade med att skriva lite i hästboken (bytte ut en bruten arm mot en hjärnskakning och funderade på hur jag ska få in hästen Frank i historien), vi badade i poolen minst tre gånger, Magnus lagade lunch och somnade därefter. På eftermiddagen tog vi oss ändå i kragen och körde mot Malibu Pier.

I bilen på vägen dit lät jag mina tankar glida runt som de ville. Jag funderade bland annat på hur jag ska hantera ångesten kring att Amazonas brinner. Jag donerade lite pengar hit och dit och beslöt mig också för att (igen) bli noggrannare med vad jag konsumerar. Det bästa botemedlet mot sån här ångest är handling tycker jag. För er som äter kött finns det ett urenkelt sätt hjälpa regnskogen: Sluta ät eller ät mycket mindre kött. Nu säger kanske någon: “Men jag köper aldrig brasilianskt kött!“. Kanske inte det, men ett större problem än just korna är sojan som odlas på områden där det en gång fanns regnskog. Sojan som sen exporteras som djurfoder runt om i hela världen.

En helt annan sak. När ni tycker att en bok är bra, en person är smart, när ni tänker snällt om någon. Säg det! Jag blir så sjukt glad när folk hör av sig och säger att de läst till exempel “Ett himla tjat om hästar“. Ska själv bli bättre på sånt.

Tänkte också på hur viktigt det är med återhämtning. Det var egentligen något min vän Anna sade i somras. Att kvinnor i vår ålder borde fundera mer på återhämtning än springa maraton och/eller träna flera gånger i veckan. Återhämtning måste ju inte vara ligga på soffan utan det kan vara att göra något man gillar. Jag ska sluta ha dåligt samvete när jag inte jobbar och bara njuta av att vara i stallet, poolen, hemma i soffan.

Jag ska också äta mer choklad. I sommar återfann jag Fazers blå mjölkchoklad och importerade fem chokladplattor. Det var väl det. Magiskt ljust på Malibu Pier igår. Drack ett glas vittvin och tyckte livet var härligt.

Rubriken är ett citat av min make Magnus Silfvenius Öhman. Han tycker att jag pratat lite väl mycket om hästar idag, men just idag återvände jag till Mill Creek där jag rider för en tränare. Frida red också och vi hade inte sett varandra på evigheter. Jag var uppspelt både för att få se henne och för att få rida.

Jag fick rida en ny häst i stallet, Artie, som var alldeles fantastisk. Antar att det redan nu finns en lång kö av personer som vill rida honom, men idag var det min tur. Magnus och Majlis hade gjort mig sällskap till stallet och Maggan tog till och med några bilder.

Efteråt fick Artie några morötter. Magnus har en lite mindre avslappnad inställning till barn och hästtänder än jag och höll ett noggrant öga på Majlis (som såklart är helt orädd).

De senaste dagarna har jag bara gjort saker jag njuter av och det har känts som om jag jobbat extremt lite. Ett samtal här, ett mail där, några rader text och så vidare. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här känslan. Ska jag tänka A) äh men Peppe, du jobbar mer än du tror och verkar ju leverera hela tiden. Chill the F down och rid så mycket du vill  eller B) nu får du verkligen ta och skärpa dig, du kan så mycket mer än detta. Kavla upp ärmarna och begå stordåd! Por favor.

Eller vad säger ni?

Har precis kommit tillbaka från en ridlektion, tagit ett dopp i poolen med Majlis och ska snart hänga med Magnus på smokingprovning. Vi är nämligen bjudna på bröllop om några veckor. Själv litar jag på att få låna något av Frida. Eller köpa second hand. Få se. Men nog om mig, nu blir det länkar!

Amerikanerna jobbar i genomsnitt mer än åtta timmar om dagen och fler än hälften tog inte ut all av sin semester förra året. Miljonären Richard Branson tycker det är dumt.

Tänk om åldrande är något som kan botas.

Plastsugrör är nuförtiden förbjudet i Los Angeles, men är det verkligen där vi ska sätta fokus i kampen för renare hav (och luft, och mark)?

Viktväktarna (efter nybrandingen WW) satsar på en helt ny målgrupp, nämligen barn.

Ska man förbjuda reklam som är könsstereotyp och befäster (skadliga?) normer?

I motsats till vad många tror (Trump) är det inte främst mexikaner som försöker sig ta över gränsen till USA. En stor del av flyktingarna kommer från Guatemala, El Salvador och Honduras. Några av världens mest våldsamma länder.

När till och med Soulcycle blir politiskt. (Och intressant om hur allt vi konsumerar är identitetsbekräftande).

Allt fler nordkoreaner har mobiltelefoner och kan lyssna på musik (se filmer och tv) och därmed förstå att Nordkorea inte är paradiset på jorden. Samtidigt har det blivit allt farligare att konsumera icke-nordkoreansk populärkultur.

Alla känner vi till The Unfluencer, folk på Instagram som får oss att vilja göra och konsumera allt annat än precis vad den här personen publicerar.

Började full av låga förväntningar kolla på HBO’s Euphoria och ÄLSKADE den. Trodde inte att mitt intresse för amerikanska tonåringar var så stort, men allt är intressant om det berättas på ett bra sätt.

Okej, jag tycker själv inte att det är så sjukt intressant att höra om vad andras barn säger för tokigheter (gjorde Mark Levengood en hel bok om det för hundra år sedan?). MEN nu går jag emot mina egna principer och kör på eftersom Vidar lärt mig två så fruktansvärt bra uttryck. Håll i er, för nu kommer de:

1. Wolf it down. När man är så hungrig att man bara slukar maten framför sig. Enligt Vid är det dessutom mat man älskar. Kan ske tex. vid en efterrättsbuffé.
2. Conversation ninja. När någon (i de flesta fall jag) hör en diskussion och inbjudet kastar sig in i den. “Peppe, please don’t be a conversation ninja.

Har era barn lärt er nåt användbart uttryck ord? Skriv ner det i kommentarsfältet eller forever hold your peace.

Jag är ledsen över:
Jag blir alltid ledsen över att lämna folk jag tycker om i Sverige och Finland. Ledsen när jag förstår att min mamma känner sig ensam ibland. Att familjen Blankens inte bor här längre.

Jag äter helst:
Vegetariska tacos med mycket guacamole och tabasco, pasta i alla former, indisk mat, chocklad, rågbröd, löskokt ägg, på Nobu Malibu, frukost. Alltså jag är alltid hungrig och äter det mesta, men helst vegetariskt.

Jag läser:
Just nu böcker av författare jag ska prata med på bokmässan. Just nu Katarina Wennstams Vargen. Rekommenderar! Mycket bra sug i den.

Jag är stressad över:
Just nu har jag ingen orsak att vara stressad över ekonomin, men på nätterna kommer det ändå ibland stressessioner när jag tänker på pengar. Stressar också över att livet går så fort. Jag lyssnar helst på:
Podcasts, en massa podcasts om politik och historia. Åker jag bil med Magnus lyssnar vi på den eminenta Spotify-listan (som hela tiden kureras) Big Egos: Magnus och Peppes podcast .Min aktuella favoritlåt där är är Mwuanas Me so nice. (finns längst nere på listan).

Jag drömmer om:
Ett hem med två badrum och gästrum? Nej, det drömmer jag inte om. Var tvungen att pressa fram det. Är verkligen ganska tillfreds med livet just nu. Om jag måste säga nåt säger jag: Mer tid att skriva utan att bli avbruten.

Jag blir nostalgisk av:
Barnens kläder som blivit för små. Gud vad nostalgisk jag blir av att sommaren tar slut i Norden och vi packar ihop och åker till LA. Tycker att jag tjatat otroligt mycket om det här på podden så jag behöver kanske inte vika ut mig mer än så.

Vi vaknade som vanligt hysteriskt tidigt, åkte via Primo Passo, köpte kaffe och croissanter och körde norrut mot Malibu. Nere på stranden lade jag ut en instastorie med texten “tillbaka till vardagen” (och förlorade antagligen 200 följare på momangen. Ingen gillar skrytigt glassande, inte ens om det är på skoj). En strand i Malibu är såklart inte varje vardag, men den finns som ett alternativ en vanlig onsdag. På förmiddagen kan man ta en paus och sen jobba på eftermiddagen.

En kompis skrev på twitter om hur nära hon var att gå i väggen förra våren, andra har gjort det och är livrädda för att trilla dit igen. Så här skrev Lisa Magnusson om samma tema i DN:

“Sedan 2011 har sjukskrivningarna ökat med 370 procent bland kvinnor i åldern 25 till 29 år. Och den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningar som varar längre än två veckor är just stress. Denna kvinnliga stress är vida omtalad, och märkligt underbeskriven.”

Magnusson poängterar att stressyndrom kan drabba alla, men de i lågavlönade yrken har svårast att få hjälp eftersom det ofta krävs en hel del energi för att nå fram till hjälpen (Försäkringskassan). Podden En varg söker din podd diskuterade i samma banor (men de kom mest fram till att det egentligen är ett privilegium för kvinnor att få pyssla i hemmet och kvinnor därmed borde skärpa sig). Själv tillhör jag väl nåt slags akademisk medelklass som tack vare mitt jobb har en ganska stor frihet. Och osäkerhet. Det passar mig väldigt bra, men fattar att det inte är nåt för alla. Skulle jag få en utmattningsdepression skulle jag antagligen få hjälp ganska fort. Samtidigt tror jag att det för många (inklusive mig själv) kan vara svårt att identifiera när de barkar åt helvete och vad som bara är “normal” stress. Här har definitivt gränser förflyttats.

När Karin och jag diskuterade Gemma Hartleys “Så jävla trött” i Mellan raderna tidigare i sommar nuddade vi vid krav och hur de hela tiden blir större. Eller kanske snarare breddas till allt fler områden i livet. Jag tycker till exempel att de mina amerikanska väninnor tar mycket lättare på inredning och middagar än mina svenska och finländska vänner. I Norden är alla hem jag besöker otroligt snyggt inredda och middagarna är fantastiska. Här i USA finns det inte tillnärmelsevis samma intresse för design och oftast beställer folk bara pizza när alla gäster kommit. Den amerikanska kulturen är inte kravlös, folk jobbar som fausiken, men tycker att det är viktigare att vara perfekt på alla områden i livet i Norden (obs bara personlig spaning, kan ej visa forskning på detta).

Jag fattar såklart att inte alla kan eller ännu mindre vill sluta sina jobb och flytta till Kalifornien (vi jobbar förresten här också). Jag tror inte heller att uppmaningen: “Sluta stressa!” får folk att sluta stressa. Däremot tror jag att det kan vara bra att se över sitt liv och på allvar fundera på vad som är viktigt och vilka normer man vill/måste följa. Ta en liten check-in med sig själv och utvärdera livet då och då. Få jobb och designerhem är värda att gå i väggen för.

Medveten om att jag kanske låter mer än lovligt självgod så är jag så lycklig över att vi vågade säga upp och och testa ett liv i LA. När folk menande säger “jaja, det blir ju vardag överallt” brukar jag nicka lite och sen gå hem och gotta mig åt att det efter snart sju år här verkligen inte känns som grå vardag utan är väldigt härligt varje dag.

För att mota jetlag i grind hängde jag en lång stund vid poolen med barnen, försökte lära Vidde att crawla (är ju faktiskt gammal simlärare , med betoning på gammal) och gjorde roliga hopp från bassängkanten. Efteråt tog vi en promenad upp till mataffären. Eftermiddagssolen var precis så varm att jag kände mig bekväm och Magnus svettades ordentligt. Det kändes hemvant och tryggt.

Det var en så härlig dag att jag kände ett litet sting av dåligt samvete gentemot Stockholm och Helsingfors. Jag fattar ju att det var en helt irrationell känsla och att städerna inte kunde bry sig mindre om vilken av dem jag gillar mest, men det fick mig att tänka vidare på att vi faktiskt lever i en tid där man kan vara flytande i sin identitet. Man kan vara genderfluid (vad heter det på svenska?), man behöver inte vara absolut hetero- eller homosexuell för resten av sitt liv, ens identitet måste inte heller ta avstamp på basen av ens yrke eller fritidsintressen, eller födelse/hemort eller något annat. (Jag känner mest en stor trötthet när folk ska presentera sig som “femte generationens helsingforsare“. Det säger egentligen inte mer om personen än att hen tycker att det är lite finare att ha haft släkt som bott länge i huvudstaden än att inte ha haft det).

En värld som inte är binär utan flytande blir mer komplicerad, men också friare. Det är tillåtet att vara en sak och sen ändra sig och bli något annat. Vem som helst kan bli svensk eller finländare. Ingenting är hugget i sten eller absolut bättre än något annat. Jag antar att det är just det som provocerar en viss sorts män (och kvinnor). I den gamla världen var heterosexuell vit man det finaste och mest rätta man kunde vara, medan det nuförtiden finns en massa olika alternativ. Förändring är läskigt och folk som blir rädda för att förlora fördelar de fötts med. Ni vet det där gamla talesättet om att för den som är privilegierad känns jämlikhet/jämställdhet som förtryck. Tror faktiskt att en stor orsak till högerpopulismens frammarsch i världen grundar sig att allt fler sorters människor får synas och höras.

Jaja, nu skrev jag bara på och det blev ett lite annorlunda inlägg än vad jag ursprungligen tänkt mig. Kanske en lite onödigt hög växel, speciellt med tanke på att jag själv är en vit, heterosexuell högst priviligerad kvinna vars största problem, på basen av det här inlägget, är vilken härlig stad jag ska kalla för hemma. Nåja, När jag började den här texten ville jag egentligen bara kommunicera att jag det känns otroligt bra att ha Santa Monica, Helsingfors och Stockholm som platser jag kan känna mig hemma på. Att inte behöva välja bara en plats jag menar när jag säger åka hem. Folk har nämligen frågat mig just det den här sommaren, vad jag kallar hemma. (Då brukar jag säga säga att jag är en världsmedborgare. Nej, det säger jag såklart inte. Det finns en gräns också för min äcklighet).

Jag lyssnar uteslutande på poddar som handlar om amerikansk politik. Det verkar finnas ett oändligt antal av dem, ny avsnitt varje dag. New York Times The Daily är min favorit. Den har en förmåga att få varje ämne att bli otroligt intressant. Lite som magasinet Filter var i början. Ibland blir jag ändå övermätt på politik och vill ha något helt annat. Tänkte att jag skulle tipsa om tre riktigt bra reportage i poddformat, ett gammalt och två nyare.

1. This American Life. Att tipsa om TAL är som att tipsa om streamingtjänsten Netflix. Alla vet att den existerar. Varje avsnitt är otroligt bra producerat. Älskade det senaste avsnittet som delvis handlade om den senaste säsongen av The Bachelor (som Magnus och jag givetvis följde) och vad som hände när huvudpersonen vägrade spela med i det spel som producenterna förberett.
2. Har som sagt inte känt minsta lilla sug att lyssna på årets sommarpratare, MEN fix ett tips om lyssnarnas favorit Madelein In Hwa Björk som själv är adopterad från Korea och som talade om hur smutsig stora delar av adoptionsbranschen är.
3. Den här gamla godingen tänker jag ofta på Invisibilias How To Become Batman om hur en blind person lärt sig att se.

Så var vi tillbaka i Santa Monica. Jetlaggen är massiv som vanligt och gör en extra känslig, såg Whitney Houston-dokumentären och grät ögonen ur mig. Måste ändå passa på att rekommendera den. Vilken ikon Whitney ändå var, nej ÄR! Tänk att hon dog bara ett år innan vi flyttade till LA. Hon drunknade ju på sitt hotellrum i Beverly Hills. Samma hotell som min kompis Karine bodde på några år senare och på grund av massiv jetlag lämnade på kranen till badkaret när hon åkte iväg för att tillbringa ett dygn i Las Vegas.

Tog ett dopp i poolen, som för en gångs skull inte var iskall (iofs kunde jag just den här gången ha behövt ett iskallt dopp) och packade upp mina kläder. Tänkte som vanligt mycket på 30kertaa/30gånger (har jag redan bloggat om det?). Alltså hur man ska använda varje plagg man äger MINST 30 gånger. Bra att fundera på innan shoppingsessionen: Kommer jag att använda det här plagget fler än 30 gånger? Själv ska jag på bröllop med klädkod smoking senare i höst och beslöt mig för att inte köpa nåt nytt. Festplagg använder man ju ännu mer sällan än vardagsplagg. Får gräva i garderoben eller låna nåt snyggt. Okej, inte världens största uppoffring, men bättre än ingenting. Tycker för övrigt att shopping är något som man vänjer sig vid/vänjer sig av med förvånansvärt fort.

Min jetlag-hjärna babblar bara på nu märker jag. Ursäkta. Nu ska jag äta en bit mat och sedan hämta katterna. Får återkomma med mer strukturerat inlägg imorgon. Skönt att sova i egen säng förresten.