Det blir ju vardag överallt

Vi vaknade som vanligt hysteriskt tidigt, åkte via Primo Passo, köpte kaffe och croissanter och körde norrut mot Malibu. Nere på stranden lade jag ut en instastorie med texten “tillbaka till vardagen” (och förlorade antagligen 200 följare på momangen. Ingen gillar skrytigt glassande, inte ens om det är på skoj). En strand i Malibu är såklart inte varje vardag, men den finns som ett alternativ en vanlig onsdag. På förmiddagen kan man ta en paus och sen jobba på eftermiddagen.

En kompis skrev på twitter om hur nära hon var att gå i väggen förra våren, andra har gjort det och är livrädda för att trilla dit igen. Så här skrev Lisa Magnusson om samma tema i DN:

“Sedan 2011 har sjukskrivningarna ökat med 370 procent bland kvinnor i åldern 25 till 29 år. Och den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningar som varar längre än två veckor är just stress. Denna kvinnliga stress är vida omtalad, och märkligt underbeskriven.”

Magnusson poängterar att stressyndrom kan drabba alla, men de i lågavlönade yrken har svårast att få hjälp eftersom det ofta krävs en hel del energi för att nå fram till hjälpen (Försäkringskassan). Podden En varg söker din podd diskuterade i samma banor (men de kom mest fram till att det egentligen är ett privilegium för kvinnor att få pyssla i hemmet och kvinnor därmed borde skärpa sig). Själv tillhör jag väl nåt slags akademisk medelklass som tack vare mitt jobb har en ganska stor frihet. Och osäkerhet. Det passar mig väldigt bra, men fattar att det inte är nåt för alla. Skulle jag få en utmattningsdepression skulle jag antagligen få hjälp ganska fort. Samtidigt tror jag att det för många (inklusive mig själv) kan vara svårt att identifiera när de barkar åt helvete och vad som bara är “normal” stress. Här har definitivt gränser förflyttats.

När Karin och jag diskuterade Gemma Hartleys “Så jävla trött” i Mellan raderna tidigare i sommar nuddade vi vid krav och hur de hela tiden blir större. Eller kanske snarare breddas till allt fler områden i livet. Jag tycker till exempel att de mina amerikanska väninnor tar mycket lättare på inredning och middagar än mina svenska och finländska vänner. I Norden är alla hem jag besöker otroligt snyggt inredda och middagarna är fantastiska. Här i USA finns det inte tillnärmelsevis samma intresse för design och oftast beställer folk bara pizza när alla gäster kommit. Den amerikanska kulturen är inte kravlös, folk jobbar som fausiken, men tycker att det är viktigare att vara perfekt på alla områden i livet i Norden (obs bara personlig spaning, kan ej visa forskning på detta).

Jag fattar såklart att inte alla kan eller ännu mindre vill sluta sina jobb och flytta till Kalifornien (vi jobbar förresten här också). Jag tror inte heller att uppmaningen: “Sluta stressa!” får folk att sluta stressa. Däremot tror jag att det kan vara bra att se över sitt liv och på allvar fundera på vad som är viktigt och vilka normer man vill/måste följa. Ta en liten check-in med sig själv och utvärdera livet då och då. Få jobb och designerhem är värda att gå i väggen för.

Medveten om att jag kanske låter mer än lovligt självgod så är jag så lycklig över att vi vågade säga upp och och testa ett liv i LA. När folk menande säger “jaja, det blir ju vardag överallt” brukar jag nicka lite och sen gå hem och gotta mig åt att det efter snart sju år här verkligen inte känns som grå vardag utan är väldigt härligt varje dag.