Hästar, hästar, hästar

Rubriken är ett citat av min make Magnus Silfvenius Öhman. Han tycker att jag pratat lite väl mycket om hästar idag, men just idag återvände jag till Mill Creek där jag rider för en tränare. Frida red också och vi hade inte sett varandra på evigheter. Jag var uppspelt både för att få se henne och för att få rida.

Jag fick rida en ny häst i stallet, Artie, som var alldeles fantastisk. Antar att det redan nu finns en lång kö av personer som vill rida honom, men idag var det min tur. Magnus och Majlis hade gjort mig sällskap till stallet och Maggan tog till och med några bilder.

Efteråt fick Artie några morötter. Magnus har en lite mindre avslappnad inställning till barn och hästtänder än jag och höll ett noggrant öga på Majlis (som såklart är helt orädd).

De senaste dagarna har jag bara gjort saker jag njuter av och det har känts som om jag jobbat extremt lite. Ett samtal här, ett mail där, några rader text och så vidare. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här känslan. Ska jag tänka A) äh men Peppe, du jobbar mer än du tror och verkar ju leverera hela tiden. Chill the F down och rid så mycket du vill  eller B) nu får du verkligen ta och skärpa dig, du kan så mycket mer än detta. Kavla upp ärmarna och begå stordåd! Por favor.

Eller vad säger ni?