I dag tappade jag nerverna med barnen i tur och ordning avbröt mig i allt jag gjorde. Jag fattar ju att det är deras jobb att avbryta mig, men fick spel och drog ut gänget på en hajk. Om man måste gräva fram något positivt av den här annars vidriga situationen så är det att vi har börjat hajka igen. Vi sysslade mycket med det under våra första år i LA, men sen rann det intresset ut i sanden. Nu är där igen och försöker trötta ut ungarna så de lägger sig tidigt (plus att det är ganska härligt med naturen, hela familjen tillsammans, utsikten osv osv). Är kanske att få ungarna tidigt isäng tillsammans med att få vara ifred mina två största drivkrafter i livet? (Ni kan ta: “Varför skaffar man barn om man ändå inte vill umgås med dem?” i ett annat forum. Få människor hänger så mycket med sina barn som jag).

En annan positiv vinkel är att matsvinnet antagligen blivit mindre. I dag köade vi in i Trader Joe’s i cirka 10 minuter (TJ hade ritat ut avstånd på exakt 6 feet så man inte stod för nära varandra i kön), blev handspritade och kom sedan in i affären där det fortfarande rådde en två likadana produkter per person-regel (på Pavillions hade de installerat plexiglas mellan kunden och kassörskan). Det är så mycket bökigare att handla mat att folk förhoppningsfullt respekterar den mat de har i kylskåpet (Magnus påpekade visserligen att när allt detta är slut är alla de som bunkrade upp för en zombieinvasion tvungna att slänga största delen av maten de samlat på sig, men det vill jag inte tänka på).

EU stoppar tomma plan att åka omkring och landa bara för att få behålla sina landningsslottar.

Den självklara silverkanten på det här kolsvarta molnet är såklart att folk fattar hur smidigt det är att ha möten online. Det tar nog inte länge innan man börjar se på fysiska möten som trådtelefon med landlinje. Gulligt, men varför? Okej, där tog jag kanske i lite, men jag tror på fullt allvar på att inte bara företag kommer att flytta online, utan att folk kommer att lära sig sköta grejer i ännu större utsträckning på internet.

Sen kan jag längta ihjäl mig efter att träffa vänner i köttet, gå på restaurang och att skolorna ska öppna, men det är kanske bra att i dessa påsktider utöva lite fasta så man uppskattar det man har när detta är över.

Vad kommer mänskligheten att lära sig av denna kris? (Svara helst inte: ingenting)

Maggan och jag jobbar ju hemifrån också i vanliga fall (hur många gånger har jag inte sagt/skrivit den meningen på sistone) så det har inte varit en livsomvälvande förändring att ha ett hemmakontor. Det sagt har dynamiken faktiskt justerats lite när Vidar också är hemma. Han har såklart skoluppgifter, men inte så mycket att de spänner över den vanliga tiden han är i skolan (mellan 8:30 – 15). Jag vet liksom inte hur mycket man kan kräva av en tioåring. Eget initiativ är i alla fall inte en av sakerna som han ännu behärskar (å andra sidan lär sig vissa vuxna aldrig det).

Men vid sidan om att plocka upp sina egna kläder och lägga dem i tvättkorgen, fylla diskmaskinen, ta upp soporna och enstaka tillfällen hämta upp tvätten från torktumlaren har han inga specifika hushållsuppgifter. Tycker att det är en fantastiskt bra skill att ha med sig i livet att veta hur ett hushåll fungerar rent praktiskt. Hur mycket hjälpte ni till hemma när ni var tio, och för er som har barn: gör de mer eller mindre?

Det är tydligen så att parkerna är öppna för hajkare, men parkeringsplatserna och campingen är stängda (det hävdar i alla fall Magnus att det stod på Santa Monicas officiella websajt orkar inte faktagranska Maggan). Vi åkte ut till Temescal och hajkade upp för ett berg. Motståndet hos barnen var till en början massivt och gnälltermometern slog i taket, men när de väl var ute och hittat varsin pinne verkade de faktiskt gilla utflykten.

Det finns väldigt mycket vacker natur och parker nära vårt hem. Så pass många att vi fortfarande kan välja en park, en stig och inte veta vart man kommer om man väljer den. Har man barn med sig tar den en visserligen förr eller senare till gnäll, men idag kom vi också upp på en platå med utsikt över hela stan. Om jag var en person som stavade “te” “thé” skulle jag skriva #blessed men det går ju inte att göra utan att vara ironisk. Njöt ändå väldigt mycket av hajken.

Jag var förberedd på att ha Majlis på höften ungefär 80 procent av hajken, men bar henne bara i högst en kvart. Kudos för en treåring att orka gå så långt och så brant. Och Ellen, jag vet, hon är högst normalbegåvad. Så där som barn mest är.

Magnus och jag pratade om hur skönt det är att bli vuxen inte vara osäker i nya situationer. Inye vara så rädd för att göra fel. Jag fick nämligen en flashback från en tidigare arbetsplats när jag skulle ta ut en kund på fin restaurang, frågade vad hen ville dricka. Hen sa rödvin och jag beställde in en pinot grigio. När det mycket vita vinet kom in kände jag av någon orsak en så stor skam inför servitören att jag bara frågade klienten om det ändå  var ok med vitt. Får skamsköljningar när jag tänker på det. Idag skulle jag antagligen skrattat åt mig själv och berättat om misstaget och sagt att jag menade pinot noir. Herregud, jag hade ju dessutom företagets kreditkort! Jaja, skönt att bli lite äldre.

Sen sa Magnus att jag var en fegis som tvekade inför att balansera på ett träd som fallit ner över en liten bäck. Det var inte dödslångt ner, men kanske två och en halv meter. Jag hade en puls på 180 medan jag bevisade för min familj att jag inte är en räddhare. Så mycket för självkänsla som kommer med att vara vuxen.

Jag orkar inte räkna ut exakt vilken dag av karantänen vi befinner oss i, men idag var första dagen då folk verkligen tog avstånd också på gatorna. Strandparkeringarna är stängda och Los Angeles alla parker.  Vi tog ut ungarna på en liten promenad på eftermiddagen. Det får man, till och med uppmuntras man till. Undrar hur det kommer att kännas att läsa det här om ett år. Surrealistiskt, eller som en helt vanlig period av karantän. En sån som dyker upp några gånger om året när viruset blossar upp. Vad tror ni?

När jag ändå har er på tråden vill jag passa på att tipsa er om I AM ELENI som bland annat gjort det otroligt fina ögonörhänget jag har på bilden. Om ni ska köpa en present (morsdag coming up!) eller vill belöna er själva för bra jobbat tycker jag ni ska välja Eleni eller någon annan mindre företagare (tänker Blankens, ska själv köpa Tamara-sandalerna och The Peppe är ordentligt nedsatta ).

Jag vill också att ni lyssnar på Magnus och Peppes podcast (nytt avsnitt ute varje måndag!) och Mellan raderna (vi tipsar om alla böcker du vill och inte vill läsa). TACK!

Det här vet ni såklart, men jag tänkte att det ändå tåls att sägas högt: Bara för att man sitter inne och är sysslolös betyder inte att man måste blir otroligt kreativ eller produktiv. Att älska sig själv är att låta sig slappa framför Netflix. Att äta chips och glass att bara vara. Att leva medan ett virus härjar utanför att kan vara tillräckligt stressigt utan att man ska behöva sätta ytterligare press och krav på sig själv. Gör något som du mår bra av. Nu inser jag att jag skriver det här mer till mig själv än till någon annan, men men.

För mig är det såklart hänga med hästar. Tog familjen upp till Topanga och lämnade dem på studsmattan medan jag själv red ut med Tamara. Eftersom det ska regna (säsongens sista regn) idag och på måndag resonerade vi att det var lika bra att ge hästarna ordentligt med motion. Det fanns inte lika mycket folk ute på stigarna som igår, men ändå mycket fler än vanligt. Tänkte på Italien där man inte ens får motionera utomhus längre. Undrar om Kalifornien kommer att gå samma väg. USA är ju verkligen inte rustat för en sån här kris.

Det kändes på nåt sätt opassande att vara så lycklig jag var där på hästryggen (och resten av dagen). Får man känna så när världen runtom en rasar? Vi har inte ens övervägt att ta oss till Norden (trots att både Sverige och Finland verkar sköta den krisen på bästa möjliga sätt). Jag ser faran, känner oro, men vägrar panikera. Fortsätter rida och skriva. Är också mycket noga med varifrån jag får nyheter och hur färska de är. Jag försöker navigera från dag till dag. Det som var sant igår är nödvändigtvis inte det idag. Men ärligt talat har jag ingen aning om hur man ska leva i en tid som denna. Förutom då att tvätta händerna och hålla sig från folk.

Här i Kalifornien ska uppmanas befolkningen att stanna hemma så mycket som möjligt. Jobba hemifrån, studera hemifrån och äta hemma. Inte stå närmare folk än högst två meter (eller är det en?). Det mesta är stängt, inklusive mitt ridskolestall. Onsdagens lektion blev tydligen den sista på många veckor. Undrar vem som ska motionera hästarna nu och hur stallet ska ha råd att gå runt utan betalande elever.

Min vän Tamara som jag också brukar rida hos hörde av sig och frågade om jag hade lust att komma upp och motionera hennes stora hästar. Det ville jag givetvis. Vem tackar nej till en galopp i bergen? Inte jag. Vi red och blev lite chockade över att halva Los Angeles verkade vara ute på hajk. Aldrig någonsin har jag sett lika mycket folk i Tuna Canyon som idag. För att inte tala om bilar. På sin höjd brukar det finnas två eller högst tre bilar parkerade där hajken börjar. Och det är ju bra att LA-borna motionerar, men vet inte om jag skulle kalla detta social distancing.

Bisarr grej med att sitta på en häst. Folk tycker att det är helt okej att fota och filma en utan att ens fråga. Vi figurerar garanterat på minst ett tiotal instagrambilder/-stories efter dagens ritt.

När vi kom tillbaka till stallet och hästarna var genomsvettiga av allt galopperande lät vi dem rulla sig på ridplanen. De här hästarna lever ett mycket gott liv, må jag säga. (Vid närmare eftertanke gör jag det också).

Medan jag red hade Magnus och barnen laddat bilen nere i Malibu. De plockade upp mig och på vägen hem stannade vi på en plats med fin utsikt och hade en liten picknick medan vi (okej jag) blickade ut över bergen och Stilla havet. Det var den lördagen.

Min vän Hanna lade ut en instagrambild på att hon är på konsert i eget vardagsrum. I dessa tider när allt nöje och all samvaro flyttats till internet på grund av karantänen kan vi väl hjälpas åt och tipsa varandra om live streams, kul Youtube-kanaler och vad artister sysslar med på Instagram? Såg att Svt satt ihop ett program för mellanstadiebarn som tråkas ut hemma. Typiskt bra Svt att vara så snabba i vändningarna.

I flera år har jag för övrigt varit tvungen att tacka nej till föreläsningar, moderatoruppdrag, bloggsamarbeten, boksnack på bibliotek och annat på grund av att jag bor så långt borta. Det har varit tråkigt att som frilansare tacka nej, men så är det när man valt att bo på andra sidan jordklotet. För knappt två år sedan startade Maja och jag upp vår verksamhet Friday Lab. Den gör vi huvudsakligen online med deltagare från alla världens hörn. Så tacksam och glad över nätverket! Och att man kan befinna sig var som helst i världen för att vara med. Vid det här laget har vi dragit åtta 90-dagarskurser och otaliga föreläsningar och workshops.

Förra veckan fick jag några förfrågningar om jag (och Maja) kunde föreläsa/dra en kurs om hur man håller möten/föreläsningar/kurser/workshops online. Hur man gör dem interaktiva och så att deltagarna inte förlorar intresset. Blir kreativ och gör det kul. Jag (vi!) hjälper gärna de av er som jobbar inom en organisation eller företag eller själv behöver hjälp med att flytta en del av verksamheten online. Släng iväg ett mail eller kommentera här!

Även i undantagstider blir det fredag och här på bloggen förändras ingenting. Är det fredag blir det fredagslänkar. Om ni vill leva er in i hur det är att sitta vid matbordet hemma hos oss och skriva nyhetsbrev kan ni börja med att fantisera fram en ljudmatta av en treåring som gallskriker och en tioåring som studsar en boll mot en vägg trots att jag bett honom göra matteläxan.

Här i Kalifornien råder det utegångsförbud, medan man samtidigt i Florida festar på stränderna.

Veckans svenska: En opinionstext av Johan Norberg om hur det kan bli svårt att återskapa en öppen värld.

Tack nyhetsbrevet Bra Spam för denna: “Which celebrity men do we think eat pussy?”

En text om hur det är att vara med i tv-showen Naked and Afraid (som händelsevis råkar vara Maggans favoritprogram).

Jag tyckte väldigt mycket om boken Little Fires Everywhere och nu finns den som tv-serie. Med Reese Whiterspoon.

Amerikanerna reagerar på krisen genom att shoppa… vapen (och toapapper).

Ok, Boomers. Dags att ta coronaviruset på allvar. Vi andra gör ju det!

Hemlösa flyttar in i tomma hus.

Om vi bygger vår identitet på basen av de kläder vi väljer, vad händer när alla bara glider omkring i pyjamas?

Corona är goda nyheter för klimatet (plus Suomi mainittu!)

Wired har gjort en guide för hur vi kan hålla oss och hemmet redan från viruset.

Relationships I had and han’t.

När det blir för jobbigt i nyhetsflödet, unna dig en stund på TikTok.

Din personlighet kommer att förändras under ditt liv.

Om hur San Francisco visar solidaritet.

Tyckte väldigt mycket om boken “Litttle Fires Everywhere” och nu finns den som tv-serie med bland annat Reese Whiterspoon, Kerry Washington och Joshua Jackson.

Hej, hur har ni det? Vi köade in i Trader Joe´s för att sedan ha en kvinna som sprutade handsprit på allas händer innan vi kunde gå in. Själva köandet tog knappt tio minuter, men det var ganska surrealistiskt att gå in i en praktiskt taget tom affär. Personalen sa att de får påfyllning varje morgon. Det råder absolut ingen brist på någonting (inte ens toalettpapper), men folk bunkrar fortfarande upp så en del varor tar fort slut. För att motverka det fick man ta högst två grejer av allting. Hur set det ut i era lokala mataffärer?

I dag uppmanade också borgmästaren i LA folk att stanna inomhus. Ett lite striktare social distancing. Bara gå ut för att köpa mat och mediciner, ta ut hunden eller motionera. Inte hänga på gatorna. Längtar så otroligt mycket efter tills vi har kommit ikapp Kina där kurvorna på insjuknade och döda pekar neråt. Herregud så glad man kommer att vara då.

Magnus har tagit hand om hemundervisningen. Eftersom han är skolansvarig blev det naturligt så. Den första dagen försökte jag hjälpa till, men eftersom Magnus inte är en person som uppskattar improvisation ledde det bara till dålig stämning. Vi är på många sätt lika, men där jag vill att allt ska vara nytt och spännande vill Magnus ha ett system. Ett perfekt exempel: I Joshua Tree sa Magnus att han först nu, efter tre-fyra besök, till full kunde njuta av parken. Hursomhelst, jag förvandlades till gymlärare och tar ut ungarna på physical education på eftermiddagarna.

Det är ganska mycket folk ute på gatorna och i parkerna här i Santa Monica. Man hälsar och småpratar med varandra och stämningen är  we’re in this together. Vår kvarterskrog har all take out-mat för halva priset och det verkar verkligen som om folk anstränger sig för att stöda lokala verksamheter. Ingen skakar hand och folk står på ordentligt avstånd och snackar, men ingen har heller ansiktsmasker. USA kommer att drabbas hårt, fasiken, hela världen kommer att drabbas hårt av den här krisen. Det bästa vi kan göra är att vara solidariska och inte drabbas av ovisshetens panik. Men det var inte alls det jag skulle skriva om.

Jag vet att jag tjatar om det, men jag är så jäkla glad över Friday Lab och att Maja och jag startade detta fantastiska nätverk för snart två år sedan. Människorna som är med är så generösa, solidariska, roliga, kreativa och smarta. Det är liksom ett kluster av bra typer. Varje gång vi ses (på Zoom) blir jag glad. I dag föreläste Evis, som är revisor och driver Elja Ekonomi, om hur man ska tänka kring sin privatekonomi. Hon pratade bland annat om buffertar, kortsiktigt sparande, långsiktigt sparande, äktenskapsförord, hur viktigt det är för kvinnor att pensionsspara, ränta på ränta och så vidare. Föreställ er en kompis som enkelt förklarar för er vad som ekonomiskt lönar sig att göra. Utan pekpinnar eller stränga krav på att aldrig mer köpa en take away-kaffe (avskyr alla spartips som uteslutande handlar om att sluta konsumera cafékaffe och restaurangmat. Kanske för att jag själv är dålig på det, men också för att jag älskar att äta ute).

Talade senare samma dag med några kompisar i Finland och Sverige (en del på telefon, andra på whatsapp och messenger) och fick olika sorters känslor. De i Sverige var ganska lugna och hade en vi tar oss igenom detta-attityd, medan finlandsrepresentationen hade en mycket mörkare syn på den här viruskrisen och livet efter den.

En annan sak som gjorde mig glad vad dagens ridlektion. De senaste månaderna får jag alltid rida Nemo som har en så otroligt mjuk päls. Som magen på en hundvalp. Idag när jag gick in i hans box låg han ännu och sov. Ute i naturen är ju hästar väldigt sårbara när de ligger ner och de allra flesta hästar stiger instinktivt upp när en människa närmar sig. Den här gulleplutten låg bara kvar och lät mig klia honom på halsen en lång stund. Det var mycket fint. Tänk så lugn i själen man kan bli av att få vara med djur.

(Jag fick också ett stipendium av Kulturfonden för att skriva en kapitelbok för barn, men började ändå på en roman jag funderat på länge. Det ena utesluter väl inte det andra, tänkte jag)