Det kanske kan vara svårt att förstå hur rasismen i USA ser ut. Och det är sannerligen inte svarta människors jobb att informera vita om rasism (lika lite som det är kvinnors jobb att ständigt förklara sexism för män). Men förstår man inte är det svårt att agera och man kanske hellre håller tyst än frågar och lär sig. Rätta mig om jag tänker fel, men jag tycker att man som vit ska ta ett steg åt sidan och ge plats åt svarta röster. Samtidigt ska man inte vara tyst, utan våga stå upp också när man är lite osäker på exakthur man ska agera/uttrycka sig. Jag kan sannerligen känna en sån ängslighet när det handlar om rasism, vad är okej att säga och göra? Hur mycket/lite plats kan jag ta? Men tänker också att det inte är så farligt att bli tillrättavisad och på så sätt lära sig.

Jag tänkte lista några poddar, böcker och filmer som kan hjälpa till att förstå åtminstone en del av USA. Jag rekommenderar också varmt att ibland välja att konsumera kultur av svarta journalister, författare och regissörer.

PODDAR:

Code switch – avsnittet A Decade Of Watching Black People Die förklarar tydligt den långa historien bakom polisens övervåld gente mot svarta.

New York Times 1619 vann ett Pulitzer-pris och börjar vid slaveriet, förklarar hur USA:s ekonomi bygger på gratis arbetskraft, vidare till demokrati och kultur.

Floodlines – om hur orkanen Katrina och hur efterspelet drabbade de som från början hade det sämst ekonomiskt. (inte helt olika den pågående pandemin).

There goes the neighborhood – om gentrifiering i USA.

Stil Processing– En kulturpodcast med två svarta programledare.

Nyhetspodden på Yle: i avsnittet från den 1 juni förklarar jag bakgrunden till protesterna efter mordet på George Floyd.

FILMER/TV:

13th Amendment – en dokumentär på bl.a. Netflix som handlar om hur USA efter slaveriets slut fortsatte utnyttja svarta som gratis arbetskraft.

American Promise – om två svarta pojkar i det amerikanska skolsystemet.

#BlackAF och Blackish – tv-serier som vill bli informerad i form av humor.

Maya Angelou: And Still I Rise – en dokumentär om Maya Angelou.

BÖCKER:

The hate you give – perfekt för tonåringen som undrar vad som händer. Nn bok om hur det är att vara svart i Brooklyn, ha en kompis som blir skjuten av en polis och själv gå i en skola med majoriteten vita.

Americanah -Chimamanda Ngozi Adichies bok om Ifemelu som flyttar från Nigeria till USA och livet som svart icke-afroamerikan. Otroligt bra och lärorik.

Den underjordiska järnvägen– Colson Whitehead skriver om en organiserad väg från sydstaterna där slaveriet var lagligt till nordstaterna där alla kunde vara fria.

Vi hade makten i åtta år – Ta- Nehisi Coats följde Barack Obama i åtta år och skrev kolumner/essäer om presidentskapet.

Små eldar överallt -Celeste Ng om en vit familj och en svart familj vars öden möts.

Det finns såklart massor av fler och ni får så hemskt gärna lista dem i kommentarsfältet! Jag ska precis nu kolla på premiären av en dokumentär som min favoritperson från studietiden på USC gjort. Matt Yoka heter han. Så bra person. Saknar honom.

Alltså jag har verkligen ingenting att klaga på, men är ganska trött. Citerade jag just världens alla kvinnor i en mening? Det är ju spännande dagar här i Los Angeles, men det är också så emotionellt. Jag är helt slut efter att ha talat och skrivit om rasism och politik i olika medier de senaste dagarna. Så kul och intressant, men var tvungen att ta en lång tupplur mitt på dagen idag (det var i och för sig mest för att jag steg så tidigt upp för att gästa Årets boks livesändning på Instagram).

Jag tog en springtur trots att det var utegångsförbud. Låtsades att jag gjorde det för att jag är journalist och ville rapportera, men oss emellan var det mest för att jag måste komma ut och vädra hjärnan lite. Det var tyst på gatorna. Några polisbilar susade förbi och jag hörde helikoptrar över Downtown Santa Monica. Så sjukt att vara mitt inne i en pandemi med över 100 000 döda i USA och den det här. Senast nationalgardet åkte in i LA och det var utegångsförbud var 1992 och de fyra poliser som misshandlat Rodney King släpptes fria. Då dog fler än 60 personer.

Jag pratade med en granne, en man mellan 30-40 som sa att han var rädd för att folk skulle bryta sig in i deras lägenhet under plundringen igår. Det hade jag inte ens tänkt på. Ytterligare en sak att vara lite latent stressad över.

PS fy fasiken så glad jag blir när ni hör av er efter att ha läst/hört något jag gjort. Tack alla ni som tar er tid att göra det <3

Tur att många verkligheter kan existera samtidigt. Gårdagens visit i stallet var verkligen en andningspaus från verkligheten. Jag red (blev nästa avbockad, det var uppfiskande), Majlis red, Magnus red, marsvinet Papuccino fick nya ungar, hunden Blackberry gav mig äntligen lite kärlek och solnedgången var magisk. Hoppas att ni också har platser där ni kan vara helt lugna.

Igår sen eftermiddag körde vi igenom ett helt tomt Santa Monica. Utegångsförbudet gällde från klockan 16 och i vår del av staden verkade folk lyssna. Polisen haffade alla som rörde sig på gatorna och hotade med fängelse och böter på upp till 1000 dollar. Vi mötte några enstaka bilar, men mest var det helikoptrar som surrade ovanför staden.

Jag spelade in Svenska Yles Nyhetspodden och försökte förklara rasismen i USA. Det är såklart ett omöjligt projekt att tala om något så omfattande på bara en kvart, men jag hoppas att åtminstone kunde ge nåt slags bakgrund och sammanhang till protesterna. Jag har så många olika känslor i min kropp. Jag tycker att protesterna är bra, svarta liv är inte lika mycket värda. Jag är så förbannad på de som plundrar och förstör. Rasande på polisen som skjuter på journalister. Så ledsen över rasismen och övervåldet. Jag var själv lite rädd igår när jag filmade från protesten och en jättestor polis ställde sig rakt framför mig. Och som journalist själv tycker jag att det är spännande och intressant att vara här just nu. Är det okej att tycka det? Nu skrev jag det i alla fall. Lyssna gärna på Nyhetspodden!

Vilken dag alltså. Gick i demonstrationen mot polisens övervåld och för George Floyd. Det var fint, men också emotionellt. Senare samma dag började folk plundra Santa Monica och nationalgardet kallades in. Hela staden har nu utegångsförbud mellan klockan 16 och 5;30. Senast det var utegångsförbud var 1992 då Rodney King blev misshandlad och poliserna som gjorde det gick fria. Då dog 60 personer, hittills har mig veterligen ingen dött. Men fasiken så kusligt det är med helt tomma gator och bara helikoptrar som surrar ovanför en.

En grej: Det är lätt att få uppfattningen om ett hela USA brinner och det gör det kanske, men också viktigt att komma ihåg att de flesta demonstrerar mot rasism och polisens övervåld. Demonstrationen i Santa Monica idag var mycket fredlig och fin. Allt är inte The Purge.

För ett par timmar sedan informerade borgmästaren i Los Angeles att det mellan kl 20 och 05:30 råder utegångsförbud i staden. Förra natten var det kravaller i DTLA och idag spred de sig till WeHo och Beverly Hills. Ni vet såklart att allt började i måndags då George Floyd blev mördad av en polis i Minneapolis. Flera personer filmade det och videosnuttarna spreds över landet (världen). Det var droppen och nu protesterar folk mot rasism, polisens övervåld mot svarta och ekonomisk ojämlikhet i hela USA. Och allt filmas. När jag ser videosnuttar från det som sker bara ett tiotal kilometer från oss påminner det mest om Rodney King-protesterna 1992. Historien upprepar sig inte, men rimmar. Eller hur det nu var.

Vi är okej och har det bra, men vilket jävla skitår det är, inte minst för USA. Jag kommer att tala mer om kravallerna i Magnus och Peppes podcast och i Svenska Yles Nyhetspodden på måndagen. Skrev också en väldigt snabb text om det på Amerikabloggen (Magnus stod och tjatade på mig att jag måste komma och äta middag, men better done than perfect).

Mitt humör har verkligen pendlat den här våren. Först levde jag i förnekelse och valde att tro att vi skulle komma iväg till Norden den 12 juni. Sedan accepterade jag fakta och fokuserade på hur härligt det är i Kalifornien på sommaren, men nu när jag ser bilder från sommarstugor, mina systerbarn som firar skolavslutning, hägg och syren, ljusa nätter i Stockholm brister mitt hjärta lite.

Jaja, nu blev det så här. En annorlunda sommar. För er som stött på besvikelser eller har en sommar utan planer. Som kanske behöver en dag där ni bara får fokusera på er själva eller som vill göra något tillsammans med några goda vänner vill jag tipsa om Friday Labs Retreat den 27 juni.

Ursprungligen var det meningen att retreaten skulle vara ett event i Stockholm, men vi var såklart tvungna att göra om den så den funkar online. Vid det här laget börjar alla jag känner vara ganska trötta på att sitta på Zoom så en heldag framför en skärm var inte ett alternativ. Så här blev det: Friday Lab Retreat är tolv timmar långt.

Ta en dag helt för dig själv, åk ut till sommarstället med ett par vänner, låna grannens friggebod, ta in på hotell med en bästis eller samla ihop några kompisar i ett båtskjul. Det här kommer att vara en helt kravlös dag. Det enda du behöver göra är andas, ta in, småprata och unna dig lite reflektion. Vi sätter ihop programmet och tar ansvar för att det ska bli bra. Den här dagen behöver du inte fatta några beslut, vara projektledare eller prestera.

En av Friday Lab-deltagarna bjuder in några andra till sitt hem med trädgård och pool och övernattningsmöjlighet. En annan kommer att vara ute i skärgården och öppnar upp sitt sommarställe. Andra skickar iväg familjen på hotell och får en heldag ensam hemma. Själv vet jag inte riktigt ännu hur jag kommer att göra här i LA, men lovar att meddela er så fort jag bestämt mig. Det finns en massa alternativ.

Hur som helst, vore superkul om du kunde komma på detta! Jag lovar att det blir kul, att du får insikter, en fin dag och lär känna fantastiskt folk.

Program:

Incheckning (Zoom)

Intro och presentation av dagen (Zoom)

“Learning in the Flow of Life: ta kontroll över och lär dig värdesätta allt du redan kan i livet” framtidsspanaren Paulina Modlitba föreläser. (Zoom)

Lunch

Promenad och reflektion med podd

Presentation workshop med temat “Design your life” Maja och Peppe (Zoom)

Individuellt arbete och övningar

Yinyoga med yogainstruktören och coachen Amanda Backholm (Zoom)

Matlagning med matkreatören Louise Merus (Zoom)

Middag i matsalen (Zoom) med Maja och Peppe eller med dina kompisar

Övning

Fritt umgänge i olika rum (Zoom) kring lägerelden

Utcheckning (Zoom)

Du får: en dag bara för dig själv att fundera på hur du vill att din vardag ska se ut. Det här innebär bland annat konkreta verktyg och hjälp av certifierade coacher, kunskap om hur du kan använda din kompetens både privat och professionellt, ett yogapass, ett nytt vegetariskt recept, nya kontakter, övningar du kan återkomma till och en riktigt fin dag.

Deltagaravgiften för retreaten är 2000 SEK. Du kan välja att dela upp betalningen i två rater.

Den här våren har pandemin dominerat våra nyhetsflöden och många andra viktiga frågor har hamnat under radarn. Ett av dem är asylrätten. Allt fler barn flyr krig och konflikter, situationen har på inga sätt förbättrats av covid-19. Barn lever fortfarande i konfliktzoner, flyktingläger och vid EU:s yttre gräns där förhållandena kan vara fruktansvärda. De här barnen fråntas sina mänskliga rättigheter och far illa.

Organisationen Rädda barnen hörde av sig till mig och undrade om jag kunde lyfta upp detta på bloggen. För tillfället jobbar Sverige nämligen fram en ny migrationslagstiftning som riskerar att kraftigt att försämra rättigheterna för barn som sökt skydd i Sverige. Om vi inte agerar nu kommer barn som rotat sig i Sverige och svårt sjuka barn att utvisas i ännu större utsträckning. Fler familjer kommer tvingas leva splittrade i många år.

Här kan du läsa mer och lyssna på dokumentärer kring temat (rekommenderas!). Och HÄR kan du skriva under uppropet.

Det är fredag och jag har nyss kommit hem från mitt nya ridskolestall. Ny plats, men samma gamla ridinstruktörer och några av hästarna. Alla hästar verkar för övrigt ha blivit placerade på bra platser. Det var svettigt och svårt i början, men den sista galoppen gick riktigt bra. Man kan åka dit via tre motorvägar (10:an, 405:an och 101:an) eller över bergen och via PCH/Malibu. Gissa vilken väg som är trevligare?

Nu till länkarna.

Jag tycker den här texten om hur tonårsrummet gått från att ha varit ett skyddat, privat rum till något som varje kväll avslöjas på TikTok.

Första gången jag var inne i en Med Men var det surrealistiskt. Det var som att gå in i en Apple Store förutom att man köpte weed istället för teknik. Fast sen började det knaka i fogarna.

En kul liten kategorisering av ansiktsskydd.

Alla vill snacka med Brené Brown.

Här är en utmaning för er som gillar Gilmore Girls och mat.

Den här var intressant: Om hur konsumtionskulturen blixtsnabbt anpassar reklamen efter pandemintider. (Det är bara produkterna som fattas).

Jag såg hur polisen arresterade en svart CNN-journalist och började själv gråta.

Otroliga bilder från protesterna efter att George Floyd dräptes.

Några bilder från Memorial Day Weekend (förra helgen) i ett pandemi-USA.

“Historically speaking, when white people are afraid it is usually people of color who get hurt”

Vi längtar efter ett vaccin, men vad händer om folk vägrar att vaccinera sig?

Vi har varit inne på det här ämnet förut, men en text om hur kändisar, när de filmar sig själva utan smink i sitt kök, förlorar den glamourösa mystiken de lockat oss med.

Länkade jag redan förra veckan till den här? Fyra unga Youtubers i ett hus i LA? Allt är content.

Vi är alla rasister (alltså alla som är vita).

Social- och hälsovårdsministeriet i Finland säger att ansiktsskydd ger ett obefintligt skydd mot virusspridningen.

Sugen på ett ordentligt personporträtt? Gillade detta av Steve Buscemi.

Groundhog Day var en skräckfilm.

Olika sätt att tolka emojies ger mig panik.

En karta över USA och vilka tv-serier olika delstater kollar mest på under lockdownen.

En fin liten kärlekshistoria som började precis när pandemin satte tänderna i New York.

Jag vill också passa på att tipsa om podcasten Sällskapet på Svenska Yle.

Vissa veckor måste jag krysta fram en tv-serie, andra finns det många att välja mellan. Den här veckan har jag sträckkollat på Dave som är en (vit) hiphoppare Lil Dicky. (Precis som Joe Biden gästar han för övrigt radioshowen The Breakfast Club med Charlamagne Tha God). Men veckans stora tips är ändå The Great som handlar om Katarina den stora av Ryssland. Drama-komedi. Bra som fausiken!

Jag håller på att drivas till vansinne inte bara över allt jävla plockande utan också över att det ständigt är någon som pratar med mig. Eller inte direkt med mig, snarare åt mig. Jag har börjat ignorera Magnus samling av kletig stekpanna och odiskade kärl i vasken och kör diskmaskinen utan dem. Jag har också ovanligt mycket jobb, vilket jag såklart är fruktansvärt glad och tacksam över. Jag vill göra allt, men kan göra det på mina egna villkor. Det känns så sjukt bra. De första åren här jobbade jag som en lite ekorre som samlar nötter (eller vad nu ekorrar utanför Disney samlar på). Tackade ja till allt. Nu kan jag svara “ja, men i så fall föreslår jag att… “Det är så oerhört stärkande att veta till sin egen kompetens och att ibland säga nej. Min vän Anne säger alltid att när man säger nej till någon säger man ja till sig själv. Jag tolkar det som att man öppnar upp och ger plats för sådant som man verkligen vill göra. Kanske öppnar upp för något oväntat och kul som annars inte skulle ha fått plats.

Det var inte alls det här jag skulle skriva om. Jag ville berätta att jag var uppe i stallet och är så skönt trött i kroppen efter att ha ridit och sprungit omkring. Magnus sa att jag luktade riktigt mycket svett. Åt en halv påse chips till lunch, det kändes väldigt amerikanskt. Sen träffade jag några kompisar och drack vin på Viddes skolas gräsmatta medan vi pratade om att bo USA. Otroligt mysigt. Hade glömt mitt ansiktsskydd hemma så jag tyckte mig få stränga blickar av alla som passerade, men det kan också ha varit min ängslighet som spelade in.

Och här är veckans podd! Det blev mycket snack om Joe Bidens kommentar i The Breakfast Club, om konspirationsteorier och sorg, om Donald Trums vrede om Twitter och mycket, mycket mer. Lyssna gärna! Kommentera och tipsa kanske till och med en vän. <3

Känner att det är nödvändigt att börja med att säga att det finns andra som har det långt mycket värre än vi. Både Magnus och jag är priviligierade som har jobb, hem och Stilla havet bakom knuten. Men fasiken så jag längtat efter att umgås med vänner. Igår åkte Majlis och jag ut till Karin och Ellis i West Hollywood och det var så otroligt mysigt att bara sitta och prata medan ungarna sprang omkring och hoppade ut och in i poolen. (Det slog mig att om vi hade en egen pool skulle jag bada naken 100 procent av baden).

Den här pandemin har inte påverkat mitt arbetssätt alls. Jag jobbar ju alltid online. Däremot längtar jag så enormt mycket efter att sitta på restaurang med vänner, prata och kramas och skoja. De där oväntade mötena och vändningarna som aldrig dyker upp under ett schemalagt Zoom-möte. Jag saknar också att se folks ansiktsuttryck när jag är ute och går. Nu är det verkligen inte alla som ha ansiktsskydd, men jag upplever att folk är ängsliga och inte såklart inte tar kontakt på samma sätt som förut. Det jag älskar med att bo är att småpratet, att folk ser varandra, inte bara kommunicerar när någonting måste förmedlas.

När jag är ute och springer och möter en annan joggare och vi vinkar lite diskret i samförstånd åt varandra kan det vara en av dagens höjdpunkter. Mänsklig kontakt, det är fint.