Den här månaden är temat i Friday Lab Community och den här veckan mer specifikt syskon. Jag är lite skeptisk till att ens position i syskonskaran (eller som endabarn) påverkar ens framtida yrke, relationer och personlighet. Tänker att det är lite som horoskop, man plockar de egenskaper som bekräftar ens självbild och glömmer bort de andra. MEN precis som jag gillar att vara lejon i stjärntecken gillar jag också att många chefer och presidenter, precis som jag, är storasyskon.

Låt oss leka. Vem är du i syskonskaran och är du en typisk stora-, lilla- eller mellansyson eller ett endabarn. När vi spelade in podden med det här temat sa Maja att yngsta systern ofta blir kosmetolog. Jag läste också nånstans att ifall syskonen har mer än sex år mellan sig kommer de att ha samma egenskaper som endabarn. Jag har med andra ord två endabarn. (eller tre om man räknar med Magnus som ej har syskon).

Jag är alltid mycket hårdare mot mig själv än mot mina vänner. En sån sak som att vila till exempel. Idag tog jag en tupplur mitt på dagen och trots att jag verkligen behövde det kände jag mig som en latmask efteråt. Det är ju helt sjukt eftersom kroppen och inte minst hjärnan behöver vila. Det finns knappast en bättre månad att vila än juli då alla frilansarens uppdragsgivare ändå håller ledigt (så här amerikaniserad är jag: höll på att sätt kaffet i halsen när jag maila en uppdragsgivare och fick ett out off office-meddelande om att hen är tillbaka om sex veckor. SEX VECKOR! Egentligen unnar jag all sex veckors sommarsemester, men ur ett amerikanskt perspektiv är det helt absurt).

Det jag försöker säga är: VILA, känn er aldrig dåliga eller lata för att ni vilar kroppen. Tvärtom: gratulera och heja på er själva när ni gör det. Ni skulle aldrig uppmana en kompis att jobba mer och strunta i att vila.

Hur som helst. Maja har till min stora lycka insisterat på att vi ska göra så mycket vi kan för Friday Lab på förhand för att kunna ha så mycket ledig tid som möjligt. Temat är relationer och vi har bland annat spelat in fyra poddar för folk i Friday Lab Community att lyssna på medan de tar en promenad. Jag har nästan inga skrivuppdrag och börjar dagen med att skriva minst 1000 ord på romanen. Pendlar mellan att tycka att det är fantastiskt och att det är bottenlöst skit. Gillar dock insikten om att ju mer jag skriver, desto lättare kommer historien och tar den väg den själv vill. Litar mycket på processen.

Idag skrev jag 1100 ord och väntade ut Magnus som klippte podd (en del av hans poddar har tagit semester, men de flesta kör på). Sen åkte vi till stranden. Det var varmt och lite mulet när vi anlände, men efter lunch sprack himlen upp (varsågoda för väderrapport). Majlis fick äntligen träffa sin älskade vän Majken och vi vuxna satt och småpratade och kollade på delfinerna som simmade förbi bara ett tiotals meter från stranden. Jag blir alltid lika uppspelt av delfinerna.

Livet hörni, det är ganska bra ändå. Senare samma dag sprang jag och läste vidare i Curtis Sittenfields  “Rodham”. Jag har hållit mig i väntan på ett fysiskt recensionsexemplar, men nu orkar jag inte vänta längre och läser den på telefonen/Kindeln. Ej optimalt, men man tager vad man haver. Tycker mycket om den och längtar efter att tala om den med Karin i Mellan raderna.

Jag säger inte att USA ligger på topp just nu, men en sak som fortfarande är fantastisk mitt i pandemi och uppblossande kulturkrig (citerar presidenten här) är naturen. Allt är liksom mer dramatiskt och större i USA. Big Bear ligger drygt två timmar öster om Los Angeles. Hit kommer folk på vintrarna för att åka skidor (surfa på morgonen, snowboarda på eftermiddagen är det väl ändå väldigt få människor som verkligen gör, men det är ett helt möjligt scenario).

Vi fick låna min kompis Tamaras stuga och körde upp på lördag förmiddag. Stannade och laddade bilen halvvägs och passade på att äta ungarnas favorit Impossible Whopper (så glad över att barnen nuförtiden tycker det är godare med veganburgare än kött). Att köra drygt 2000 meter upp på berget var också spännande. Luften var krispig och ren och utsikten otrolig.

Den här stugan används mest under vinterhelger då familjen vill åka skidor. Tydligen är sommaren en tid då tiotusentals malar flyttar inomhus och det vi möttes av var både levande och döda. Majlis fick panik och gallskrek. Vidar brydde sig inte så mycket, men satte sig ändå utomhus med sin nya gitarr. Magnus och jag dammsög upp några tusen döda insikter, lyfte på en handduk och möttes av en svärm levande. Vi rusade ut, satte oss i bilen och bestämde oss för att vi nog skulle sova på annan plats.

Så vi satte oss i bilen och körde till Big Bear Lake. Den första stranden vi stannade vid var proppfull med folk som sannerligen inte tog ansiktsskyddsregeln på allvar. Önskar att amerikanerna kunde ta covid-19 på lite större allvar (# massor massor av amerikaner gör verkligen det), men älskar så innerligt att se andra delar av USA än Los Angeles. Det var fantastiskt att köra igenom Georgia, South Carolina och Norra Florida i höstas och även om detta inte var exakt samma sak, är det tydligt att Big Bear-området är mycket mer ruralt än LA. Gigantiska bilar, massor av amerikanska flaggor (okej, att det var Fourth of July), reklam för fyrverkerier och beef jerkey ÖVERALLT. Känns som att köra igenom en film.

Inte för att man måste välja, men om jag verkligen måste väljer jag alltid havet framför sjön. Vad väljer ni?

Vi rullade nerför berget, stannade och tog bilder vid utvalda utkiksplatser, laddade bilen i San Bernadino och susade sedan hem till LA. Stannade på Mulholland Drive för en liten picknick och köpte sedan marshmallows och dammade av grillen hemma så barnen kunde grilla s’mores. Trots att det var förbjudet att smälla fyrverkeriet sprakade det loss hela kvällen. Ändå ganska mysigt att vara hemma trots det lilla misslyckandet med malarna.

Jag har givetvis ridit idag. Var otroligt bra på hästryggen, om jag får säga det själv. Tänker att det är bra att känna så ibland också. Eller de ögonblick då en sån känsla tittar fram ska man blixtsnabbt slänga en fälla/lasso över den och sen hålla kvar den som ett husdjur så länge man bara kan. Det är verkligen inte efter varje ridlektion jag känner så.

De här bilderna är alltså inte från min ridlektion, de är från min hästlekplats där jag visserligen tränar ibland, men minst lika ofta bara leker jag med hästarna. Rider utan sadel och träns, rider baklänges, hoppar från en hästrygg till en annan, sätter mig på en häst som ligger ner och så vidare. Det är som att vara elva år gammal igen och åka på ridläger. Jag kan inte med ord beskriva hur kul det är. Ibland när jag galopperar au naturel (hästen alltså, jag är påklädd) och den bockar uppstår en underbar känsla av adrenalin blandat med lycka.

Nu bara babblar jag på, men låt gå. Tidigare i dag i tvättstugan träffade jag en granne som babblade på om BLM-protesterna och hur de orsakat att covid-kurvan i USA pekar tvärt uppåt. Folk borde stanna hemma, sa hon. Hon hade sett på Instagram och TikTok hur folk som protesterade inte hade ansiktsskydd. Jag vet inte var nånstans jag befann mig känslomässigt, men jag tappade det helt och höll en arg liten föreläsning om hur protesterna inte alls orsakat spridning av covid-19 (kolla på NYC!), det är bl.a. sydstaterna som öppnat upp för tidigt, bristen på sjukförsäkring som gör att folk inte har råd att hålls sig friska, dåligt ledarskap (presidenten som vägrar ansiktsskydd), unga människor som vill leva livet och så vidare. Dessutom handlar Black Lives Matter-protesterna om att POC ska ha samma rättigheter och inte minst hälsa som vita (just nu är risken att drabbas covid-19 den dubbla om man är svart eller latino jämfört med om man är vit). Och att folk verkligen måste sluta tro att sociala medier är rätt ställen att få nyheter från. Läs en fucking tidning. Jag sa inte fucking, men ni fattar. Då sa att hon att hon faktiskt har en svart väninna. Så touché.

Jag hade givetvis dåligt samvete efteråt, men får väl vara övertrevlig nästa gång vi ses.

Nästan 4th of July, hörni! Jag vet inte riktigt exakt hur och vad man ska fira den fjärde juli. Vi hade planerat att åka upp till några kompisar i Norra Kalifornien, men på grund av c-ordet och att amerikanerna verkar smitta ner varandra som aldrig för var vi tvungna att avboka. Så kan det gå.

Men nu över till fredagslänkarna.

Unga studenter använder sociala medier för att peka ut rasism.

Både i USA och Sverige (och resten av världen) blir det allt tydligare att covid-19 drabbar de som har minst pengar och privilegier värst.

Black Lives Matter är den största rörelsen i USA:s historia.

Inside the Social Media Cult that Convinces Young People to give up Everything.

Det här pratade vi om i podden: stora företag bojkottar Facebook (det borde vi också göra). Här är en till artikel på samma tema. Facebooks brand blir allt svagare.

Ett tydligare svar än så här blir det inte på frågan om varför EU dröjer med att välkomna amerikaner.

Att bli pokerproffs på ett år. (Minns ni filmen “Rounders“?)

Kellyann Conways barn har icke samma politiska preferenser som sin mamma.

När vi jobbar hemifrån använder vi mer mjukt toapapper istället för kontorets sträva och miljövänliga.

Instagram blir allt mer politiskt.

Under det förra presidentvalet hade Trump seniorerna på sin sida, nu tappar han dem.

Nakna tyskar (på svenska).

På tal om Linné och kolonial rasism, tyckte mycket om Philip Teirs text om Jamaica Kincaid. (svenska).

Sommarens snyggaste shorts.

De senaste kvällarna har jag frossat i Netflix-serien Dating Around. En person går på fem dejter och väljer en av dessa för en andra träff. Först avfärdade jag det som ytligt och tråkigt, det är snabba klipp och beslut. MEN nu gillar jag det. Inte minst för att den här serien är så duktig på mångfald (måste ge Netflix kudos på det stora hela för mångfalden). Det är gamla, unga, POC, gay, medelålders osv människor som dejtar varandra. Ofta ser man kemin mellan två, andra gånger känner man sekundärskam i tv-soffan. Mycket fint. (är ni ute efter nåt mer komplicerat, men kul vill jag tipsa om “Dispatches from Elsewhere”).

Gårdagen susade förbi i en sån fart (om man bortser från när vi satt i eftermiddagstrafiken, då gick det extremt långsamt) att jag inte ens hann blogga. Händer inte ofta, men så dyker en fullspäckad torsdag upp. Borde kanske göra som Sandra Beijer och förskriva alla inlägg, men kommer mig aldrig för att göra det. Nu är jag här i alla fall!

På förmiddagen skrev jag 1500 ord på min roman (bra flyt nu. Det som kickade igång mig var en sexscen efter bokmässan i Helsingfors). Efteråt hade drog Maja och jag bokklubben med Friday Lab Community. Väldigt kul med bokklubb! Vi talade om Nina Lykkes “Nästa!” som jag tyckte väldigt mycket om, men de flesta andra inte verkade uppskatta speciellt mycket. Bokklubbar är ju som bäst när man tycker olika. Sen åkte vi upp till stallet och red (se instastories) och efteråt vidare till Silverlake för att hänga med Jennie och Zev.

Barnen tröttade ut sig i poolen, vi åt vattenmelon och beställde pizza som vi sedan åt och avslutade kvällen med att spela heads up. Mycket mycket roligt! Sen körde vi hem i LA-natten. Vaknade vid halv sex att Magnus stökade omkring i sovrummet. Det visade sig att han bokat in ett boxningspass klockan sju. Var ej avis.

Här kommer veckans podd! Så här beskriver Magnus den:

“Vi rekommenderar safe hiphop från 80-talet. Vi pratar om Putin, hong kong och Black med stort B. Kommer Tump att lämna Vita huset om han förlorar. USAs äldsta DNA ger en annan bild av ursprungsbefolkningens resa. OCH gick feminismen för långt?”

Jag blir arg när vi talar om feminism och Magnus hävdar att det är feministiskt av kvinnor att tjäna pengar även om de tjänar pengar på stereotypa skönhetsideal. Länge sen vi hade ett ordentligt gräl i podden. Men var inte rädda, SÅ dålig stämning blir det inte.

Vi talar också om att Facebook är ondare än Twitter och att det enda rätta är att börja betala för de tjänster vi använder. Liksom den här podden. Ynka 2, 80 dollar i månaden kostar det att prenumerera på den här podden. Tack för att ni gör det.

Jag kom just in från en liten springtur och mår så bra! Tänk att en så liten grej som att bli svettig och andfådd kan göra människan så gott. Ni vet det här, men jag mäter aldrig hur långt eller fort jag springer. Jag springer bara.

Det goda humöret kom som en skön kontrast till en monumental irritation jag känt på sistone. Jag tror att den delvis grundar sig i besvikelsen att vi nog inte kommer att flytta in i en större lägenhet i huset. Hyresvärden har höjt hyran med 1000 dollar och det skulle blir 1500 dollar mer i månaden än vad vi betalar nu. Finns så många roliga saker man kan göra med de pengarna. Jaja, ska låta besvikelsen skölja över mig nu och känna springendorfinerna i kroppen.

En annan sak som slog mig är hur kul det är att fråga min mamma och pappa (skilda sedan trettio år) hur det var när de växte upp och var unga. Så intressant att höra. Och de tycker att det är roligt att berätta. Jag ångrar att jag inte intervjuade min mormor mer om hennes uppväxt medan hon ännu levde. Gör det ni som kan! (hej, jag bor jättelångt från mina föräldrar och tänker extra mycket på den nu är vi inte åker hem i sommar).

Hej från poolkanten! Jobbar på att inte ropa ordet “kant” så ofta när det finn amerikaner i närheten, men det är svårt när poolkanten ständigt är aktuell.

Natten mellan fredag och lördag satt jag vaken i soffan och drog Friday Lab Retreat tillsammans med Maja. Eller jag sov några timmar mellan två och fem då vi hade andra föreläsare (ni vet hur det är när man försöker tvinga sig att få till några timmar sömn. Kroppen brukar ej samarbeta då. Jag lyssnade desperat på Hanne Vibeke Holsts “Pesten” för att den skulle söva mig. Gick sådär). Sen drog programmet igång igen.

Den ursprungliga planen var att ordna retreaten i Stockholm, men i våras insåg vi att det skulle bli en online-retreat och i början av juni var jag tvungen att acceptera att jag skulle befinna mig i LA och Maja i Stockholm.

Handen på hjärtat var det inte den optimala tidszonen att befinna sig i. Nio timmar efter Stockholm. Men det gick bra och var otroligt roligt. Vi hade knappt fyrtio deltagare och flyttade oss mellan mindre grupper, onlineföreläsningar, workshops, yoga, lunch, cook along och sen löst snack. Temat var “Designa ditt liv” och vi gjorde bland annat en övning som (förenklat) handlade om att föreställa sig tre scenarion: 1) vad gör jag om fem år. 2) vad skulle jag göra om fem år om jag inte fick jobba med det jag gör idag. 3) vad gör jag om fem år om allt var möjligt (inga ekonomiska eller andra dumma hinder).

Vi funderar på att paketera övningarna och vissa av föreläsningarna så att de som inte hade möjlighet att vara med på retreaten kan köpa dem i efterhand.

Hörni, tusen tack för att ni berättade var ni bor och hur ni anpassat er efter den nya världsordningen! Nu när alla slutar blogga känner jag mig lite ensam och gammaldags som fortfarande håller det här forumet vid liv, men när ni kommenterar och skriver smarta saker och berättar om världen känner jag att det ändå är värt det. Dessutom älskar jag ju bloggen.

Idag åkte vi upp till stallet igen, det gör vi ju varje fredag. Magnus var inställd på att galoppera, men eftersom hästen han rider, Sovvers, hade lite väl mycket energi blev det en lugnare session. Jag red Sequoia, travade över bommar och gjorde lite skänkelvikning. Vidde galopperade på ponnyn Sophie och Majlis red både på ponnyn Cinnamon och åsnan Opal. For the record har vi alltid ridhjälm på. Bilderna med Majlis på Opal korrigerades blixtsnabbt med en hjälm efteråt.

På det stora hela en otroligt skön eftermiddag. Jag som är inbiten stadsmänniska inser först nu på gamla dar hur otroligt bra jag mår av djur och natur. Intressant om jag skulle känna samma sak i Sverige/Finland där vintern är så mörk och intensiv. Vad tror ni?