Använder ni ansiktsskydd?

Pomme · 5 years ago
Jag bor i en småstad i Finland och använder inte munskydd (förutom när jag träffar mormor) men är mycket noga med handhygien. De första månaderna träffade vi varken släkt eller vänner, men nu har vi nog mera återgått till det normala. Träffas ute och försöker hålla distans. Min mormor som är 91 har verkligen lidit av denna socialal distansering. Hon är psykiskt i bra skick men har nedsatt fysik och kan inte röra sig ute bland med folk mera. Hon har stor släkt och är van med besök nästan dagligen. Sen kom pandemin och hon blev helt isolerad i sin lägenhet. Vi höll kontakt via telefon, men det är förstås inte samma sak. Efter några månader meddelade hon att hon inte längre vill leva såhär. Om hon inte får träffa sina nära och kära kan hon lika gärna lägga sig ned och dö på fläcken. Och eftersom hon är vid sina sinnens fulla bruk tog vi henne på orden. Nu far vi upp till henne igen, tar på oss ett munskydd och sätter oss på en pall innanför dörren. Småpratar en stund om ditt och datt. Livglädjen har återvänt och mormor är nöjd och glad.

MC · 5 years ago
Vi levde på som vanligt till förskolan sa att alla som kan ska hålla sina barn hemma pga personalbrist så de har varit hemma sedan skärtorsdagen. Vi handlar online, träffar vänner utomhus och tvättar händerna lite extra. Min man jobbar som vanligt, men de har skalat ner på möten och inga externa besök, håller avstånd osv. Far och morföräldrar träffar vi utomhus. Utom farfar som är en risktagare av rang. Jag upplever att vi varit mer försiktiga än våra vänner. Trots detta fick jag Covid, tror läkarna baserat på symtom eftersom man inte får testa sig där vi bor. NU ska jag få göra ett test men nu har det gått nästan fem veckor och jag har bara efterdyningar kvar, hoppas jag. Så jag ska köpa ett eget antikroppstest istället om någon vecka (ungefär 6-700kr) Detta är den MÄRKLIGASTE sjuka jag haft. Lurig, lömsk och obehagliga symtom som inte liknar något annat. Det som hänger kvar nu är mild andnöd, muskel och nervryckningar (helt hopplöst att försöka somna) och en hjärndimma utan dess like. Men är väldigt skönt att vara ute på andra sidan! Innan tänkte jag att det var lika bra att få Covid så var det avklarat, tänker inte så längre. Min äldsta son fick milda symtom, yngsta inga alls. Och min man märkte ingenting så klart. Förutom delad ångest när andnöden var som värst. Är besviken på sjukvården här. Att man inte får testa sig. Det är inte rimligt att förmoda att någon har covid och låta den personen må så dåligt så länge utan ens ett fysiskt möte. I vår region är riktlinjen att man får åka in om febern är runt 40 eller om andnöden är så illa så man helt enkelt inte får luft. Vidrigt.

Elisabeth · 5 years ago
Jag bor i Nederländerna. Jag har jobbat hemma sen mitten av mars, mina barn i övre tonåren har haft onlinelektioner lika länge (alla skolor stängda). Den yngre fick gå tillbaka till skolan för tre veckor sen, men bara varannan dag. Lärarna håller lektion med halva klassen närvarande och andra halvan lyssnande via webbkonferens. Om man behöver gå till jobbet så krävs att man har munskydd på, om man inte sitter i ett helt eget kontor med stängd dörr. Det är jobbets regler snarare än myndigheternas regler. Myndigheternas regler är att man måste ha munskydd i kollektivtrafiken, men inte annars. Så på stan har vi inte munskydd, vi ser vissa som har det men det tillhör undantaget. Vi har en flaska handsprit stående i trappen så vi spritar alltid händerna direkt när vi kommer in, och har dessutom alltid handsprit med när vi är iväg nånstans. Vi vuxna undviker mestadels att träffa vänner, jag har gått på promenad med en, och ska äta nån lunch med en annan, men inget organiserat, men yngsta barnet har träffat några i grupp på sistone (sen strax innan skolorna öppnade igen). Min holländskakurs övergick till online i ett antal veckor, men är nu tillbaka som klassrumskurs, men vi har rätt gott om utrymme mellan oss (en elev per bord). Vi undviker inte att gå i affärer, men går inte nödvändigtvis ut på en lördag, då det är väldigt mycket folk i vår stad. Alla restauranger var stängda under några månader (förutom för takeaway) men har nu öppnat. De ska hålla sig till coronaregler om avstånd mellan bord osv, men det går väl sådär. Vissa har satt upp plastskivor mellan borden på uteserveringarna, andra har större utrymme och därmed glesare, men vissa har inte gjort något alls. Vi kommer att åka till Sverige på semestern, men då bor vi i vårt eget hus där och kommer att tillbringa semestern med renovering och trädgårdsskötsel (och bad i svenska skogssjöar!). Som vi lever nu är rätt hållbart, det kan vi göra ett år till, tills vaccinet kommer, förutom att vi behöver jobba lite mer på plats på jobbet, ett par dar i veckan kanske.

Linn · 5 years ago
Jag bor i Stockholm och här finns det nog en rätt bra blandning mellan folk som typ skiter i det, kanske 15% av alla (mest unga), och alla andra. Vi har varit hemma sen början av mars. Både jag och min man är hemkommenderade från våra arbetsplatser och får inte åka dit. Vi har barnen kvar på förskola för vi har lyssnat på rekommendationerna och tänker också att dom träffar exakt samma människor där varje dag och där råder nolltolerans för snuva/hosta/symptom. Vi har träffat våra grannar, utomhus i trädgården, och en annan familj som också bor här i området. Vi köper allt med hemleverans och jag har varit i en affär två gånger sen mars och då jättetidigt på morgonen, med handskar. Vi använder inte munskydd eftersom vi inte rör oss bland folk om vi har haft symptom. Munskydd som jag har fattat det hjälper inte inandningsluft, däremot skyddar det andra från din utandningsluft. Vi löser som sagt det genom att inte andas på andra om vi känner det minsta lilla symptom. Vi har träffat min pappa, som är under 70 år och frisk, mest för att vi var tvungna pga stora livsbeslut. Vi har också träffat min moster (samma förutsättningar) utomhus i hennes trädgård. Sen har jag också ätit middag med en kompis som har bekräftade antikroppar efter genomgången infektion. Det var ljuvligt! Vi kommer fortsätta hålla oss för oss själva, men kanske träffa folk som har ungefär samma inställning som oss utomhus i sommar. Vi kommer träffa min pappa som vanligt med övernattning osv, men Andreas familj utomhus på avstånd (hans pappa är riskgrupp).

Isabelle · 5 years ago
Okej. Risken för oss (barnfamiljer) är ju liten. Men risken för samhället är ju ganska stor. Om vi kan minska spridningen har vi för det första säkrat att ambulans dyker upp om vi själva behöver den. Är sjukhusen nära er "ganska fulla" skulle jag säga att du verkligen ska vara försiktig för att själv känna dig trygg utifall det händer er en olycka. Om era sjukhus har god kapacitet handlar det mer om att färre äldre ska dö och att försöka skydda dessa äldre genom att "buy time" tills det finns ett vaccin. För er som familj är risken med en trafikolycka större... Men för äldre människor är Covid19 farligare. Om man är försiktig kan man rädda miljoner människoliv. Men det är okej att vara egoistisk och vilja leva. Vi kramas inte. Vet inte om vi ska träffa mormor och morfar men vi tror det. Vi har ansiktsmask i affären och undviker "folksamlingar". Men vi träffar vänner och hänger i lekparken även när det är fullt. Vi tänker flyga i sommar men vi ska KANSKE försöka köpa till försäkring för att ha sjuktransport hem...

Isabelle · 5 years ago
JO jobbar hemma, skolan var stängd, vi slutade med aktiviteter som stängdes, men har bokat privatlektioner istället (tennis), och har inte ätit ute eller shoppat i affärer (beställt via internet dock)...

Malin Mellblom · 5 years ago
Bor i Lund och försöker leva någorlunda vanligt, men tänker mer på att hålla avstånd. Har begränsat våra sociala kontakter till en dryg handfull familjer som vi träffat både inne och ute. Kramas ibland. Arbetar mer hemma än vanligt men åker till jobbet några dagar i veckan och går ut och äter lunch ute för att jag kan och vill. Barnen (12 och 14) har fått leva på och hänga med vänner som vanligt. Vill inte att de ska känna sig oroliga. Har träffat våra 70+ föräldrar någon gång i månaden utomhus. Vi är kanske slappa, men jag känner att det fungerat. Vill kunna hålla i det här länge utan att bli galen på cupen.

Ida · 5 years ago
Bor i Finland. Tonårsbarnen har pluggat hemma vilket har funkar bra. Jag och min man har jobb som kräver närvaro så vårt arbetsliv har inte ändrat mycket. Vi har alltid varit noga med handtvätt hos oss och det har vi fortsatt med. Inga ansiktsmasker. Umgås mest med folk utomhus, håller behörigt avstånd. Förutom min man och ungar har jag bara kramat min syster och systerson. Känns lite konstigt men ok. Som introvert (och ngn som haft tur nig att ha jobb hela tiden) har jag faktiskt inte haft det jobbigt. Vet att min morfar tycker det har varit jättekämpigt. Vi kan träffas utomhus på behörigt avstånd.

Linda · 5 years ago
Här i Schweiz har livet återgått mer eller mindre till det vanliga efter en strikt lockdown sedan mitten av mars. Skolorna har öppnat som vanligt igen (med vissa skyddsåtgärder förstås) och förra veckan togs de sista begränsningarna bort. Nu är bara massevenemang förbjudna. Det finns inget krav på ansiktsskydd här, bara en rekommendation för kollektivtrafik om man inte kan hålla tillräckligt avstånd, med följden att det är verkligen få som använder ansiktsskydd. Nu har antalet fall börjat stiga lite igen de senaste dagarna. Vi lever väl också rätt så normalt nu igen men försöker vara försiktiga och undviker stora folkmassor. Vi träffar vänner men kramas inte. Jag jobbar hemma förutom ett par möten med mina 2-3 kollegor medan min man har gått tillbaka till kontoret (de är ett litet team). Alla stora företag har gjort beslut om home office åtminstone till hösten/slutet av året.

Julia · 5 years ago
Bor i Göteborg, mitt universitet la om allt någon gång i mars. Så har pluggat hemma sedan dess, sambons arbetsgivare gjorde detsamma så vi två plus valpen vi fick hem innan corona bröt ut i europa hänger varje dag. Umgås lite med min familj men vi rör ej vid varandra och håller avstånd. Huvudsakligen utomhus. Träffar inga släktingar och typ inga vänner alls. Har väl tagit med hunden ut och promenerat med en vän men inget mer. Inte munskydd, hade handskar först och har det i mataffären ibland. Men alltid handsprit med mig och tvättar händerna hela hela tiden. Beställer mest hem mat och liknande. Och självklart, har hållit mig hemma de gångerna jag har känt mig dålig.

Sara · 5 years ago
Jag bor i centrala Stockholm och det börjar kännas mer eller mindre som vanligt här. Jag har precis börjat ett nytt jobb och varit tvungen att åka kollektivt dit och det är ganska mycket folk i kollektivtrafiken och svårt att hålla avstånd. Det är också ganska gott om folk som ser ut att vara 70+ både i affärer och i kollektivtrafiken. Jag försöker hålla avstånd men det är jättesvårt när det är så mycket folk ute. Vi försökte handla online men det var så svårt att boka in det när alla andra också ville göra det att vi gav upp. Jag tänker också att jag kanske borde använda munskydd men det är så få andra som gör det att jag inte riktigt kommit mig för. Det sociala trycket känns lite svårt att ignorera ibland oavsett vad det säger.

Anna · 5 years ago
Jobbar numera bara hemifrån, tvättar händer ofta, använder inte mask och ser ytters få som gjort/gör det. Håller distans, men umgås lite m vänner. Träffar dock inte äldre släktingar/familj. Bor i mellersta Sverige, dvs 40 mil norr om Sthlm. Så, mycket är ändå som vanligt, men ändå inte.

Helena · 5 years ago
Bor i centrala Stockholm, går till jobbet, åker kollektivt utanför rusningstid nån gång i veckan. Folk tar hänsyn, sätter sig inte nära, står hellre osv. Såklart inte möjligt på samma sätt i rusning. Maken jobbar hemma sedan i mars och året ut. Bistert i längden. Noga med handhygien, träffar kompisar ute, inga kramar annat än med de vuxna barnen som också är ganska kloka. Inga 70 plus, jo, en utomhus. Ingen ansiktsmask. Vi har varit ute och käkat och tagit ett glas vin då och då under hela tiden, fast där det varit acceptabelt tomt och luftigt. Handlar som vanligt. Inga ansiktsskydd, ser mkt få här.

Cecilia · 5 years ago
Även jag bor i Lund. Min man har arbetat hemma sedan mitten i mars, och ska göra så tills den 1:e september, men det tror jag blir förlängt. Han träffar inga utom mig och vår dotter och föräldrar/svärföräldrar. Jag däremot har ett arbete som kräver närvaro på arbetet, jag äter lunch ute (dock nu gärna parkbänkslunch), jag åker och handlar (gärna förmiddag eller sen kväll), jag undviker folksamlingar, slutade att gå på café (vet inte varför men det caféet jag brukar vara på när dottern har scouterna är ganska trångt). Har inte träffat några vänner sedan i mars. Tvättar händerna ofta och spritar dem när jag inte kan tvätta dem. Säger gärna till människor som kommer för nära att hålla avstånd. Nu har jag semester med dottern och ska kläcka ur mig utomhusaktiviteter. Jag har slutat åka kollektivt o kör mer bil. Jag drömmer om att åka till Malmö. Jag känner mig obekväm när jag slinker in på secondhanden som är populär. Jag har slutat att gå på gymmet och det saknar jag. Använder inte handskar eller munskydd.

hanna · 5 years ago
Har jobbat hemifrån sen mitten av mars, vilket har varit oerhört skönt. Har ett jobb som funkar utmärkt på distans och kollegorna tycker likadant. Nu måste vi nog tyvärr återgå efter sommaren av nån slags principskäl (ledningen ogillar hemmajobbande) och det känns otryggt och oroligt. Försöker verkligen riskminimera. Framför allt för att jag inte vill skapa potentiella smittkedjor, men också av egoistiska skäl för att kunna träffa föräldrar 70+ och syster med man i riskgrupp och nyfödd bebis (utomhus och med avstånd, även om jag får hålla bebisen). Sedan vill jag gärna slippa att själv bli sjuk. Är inte rädd, men har stor respekt för viruset och har sett lite för många exempel i min omgivning på att det kan slå hårt mot även "halvgamla" friska (är själv 40+) för att rycka på axlarna. Undviker kollektivtrafik, vilket gör livet ganska litet eftersom jag inte har bil (men cyklar mycket). Handlar i mataffär på icke rusningstid, helst tidiga morgnar eller sena kvällar. Sällan i fysiska butiker i övrigt, men då när de öppnar och det är glest med folk. Går inte på yogastudio. Undviker trängsel, håller avstånd, handtvätt 30 sekunder sitter numera i ryggmärgen. Har alltid en flaska handsprit i väskan. Har sen mitten av mars i princip inte träffat någon, gått någon enstaka promenad med sällskap. Nu träffar jag föräldrar 70+ och två systrar utomhus och med avstånd, och några få personer utöver det. Har inte kramat någon sen mars, det är en självklarhet i mina kretsar. Använder inte munskydd eftersom det inte rekommenderas i Sverige, men börjar luta åt att det ändå vore en bra idé eftersom folk numera håller NOLL avstånd. När värmen kom i början av sommaren känns det som att folk släppte på allt. Det är så mycket folk ute nu, vid havet, på gator, på bussar, i stan, i affärer och jag får lite panik av det! Har helt vant mig av med folksamlingar och trängsel. Det verkar som att de flesta har släppt pandemin, för nu är det sommar. Tror att de som beter sig som jag är en minoritet, och att folk tycker att jag överdriver och är lite löjlig (även om jag också blivit mindre nojig). Sen har de flesta nog ändrat på något litet, träffas mer utomhus och är försiktiga med 70+ och det är väl ändå bättre än inget antar jag. Som nån skrev ovan: våren tyckte jag funkade bra, hade inga problem alls med isoleringen. Men sommaren är tuff. Känner mig instängd i lägenhet i stan och ensam. Saknar naturen och att kunna besöka vänner och familj på lantställen och i trädgårdar längre bort än på cykelavstånd. Bland dem jag känner är det en självklarhet att man tar sig dit i egen bil (av smittoskäl). Och känner mig tyngd inför hösten. Hur ska det bli då? Att leva så här är hyfsat hållbart, jag kan stå ut men jag saknar naturen där jag i vanliga fall hämtar energi och ork och reder ut tankarna, och att kunna träffa familj och nära vänner på ett enkelt sätt. Och att få snusa min systerdotter på hjässan och sjunga för henne.

Sofia · 5 years ago
Vi bor i huvudstadsregionen i Finland. I början isolerade vi oss helt i princip. Barnen var hemma och mannen började distansjobba, jag fortsatte vara vårdledig. Vi handlade en eller ett par gånger i veckan och hälsade på grannarna och träffade dem ibland ute på gården. Vi var mycket ute i skogen och undvek lekparker. Sen då skolorna öppnade igen och äldsta barnet gick tillbaka till förskolan blev vi lite mindre strikta i takt med att samhället öppnades upp mer. Kompisar kom hem från sina landen och vi träffade kompisar ibland. Släkten bor i Österbotten, så dem träffade vi naturligtvis inte. Vi tröttnade lite på att bara vara hemma så vi hyrde en sommarstuga i Raseborg och flydde ut på helgerna. Sen har livet sett ut ungefär så, nu har barnen kommit med till butiken ibland och vi har haft besök norrifrån. Vi har varit ute på stugan på helgerna och hemma i veckorna. Mannen har jobbat hemma hela tiden och kommer antagligen att fortsätta med det på obestämd tid. Det har blivit det nya normala. Ansiktsskydd och handskar använder vi inte, men tvättar och spritar händerna ofta. Vi kommer att åka upp till släkten om ett par veckor, men främst träffas utomhus, att åka runt och träffa många känns lite konstigt, men det borde vara rätt lugnt nu. Men efter att en bekant hamnat på intensiven och på riktigt kämpat för livet så har jag fått respekt för viruset och önskar att ingen skulle behöva bli sjuk!

Annika · 5 years ago
Bor i norra Sverige och har inte sett någon använda mask, någonsin, sen pandemin bröt ut (förutom på foto). Livet känns ganska som vanligt. Har jobbat hemifrån sedan maj och vi får inte gå in i skolan för att hämta barnen, annars märks inte stor skillnad. Jag tycker att folk helt verkar ha glömt att det pågår en pandemi. De respekterar avstånd i kön där det är markeringar i golvet men i övrigt trängs folk nästan som vanligt...

Mia · 5 years ago
Bor i Österbotten och här börjar livet kännas ganska normalt igen. Inte sett någon med munskydd sedan mars/april (och då sammanlagt en handfull) och folk verkar nog träffas mer eller mindre som vanligt. Betydligt mer folk och mindre avstånd på stan än i våras! Vi undviker folksamlingar och resor/långa utflykter, men vänner och familj träffar vi nog igen - läget känns ändå ganska tryggt här i nuläget. I våras, medan skolorna i Finland var stängda, isolerade vi oss nog nästan helt under en tid - det var distansjobb, distansskola och distansdagis, vi träffade folk bara i undantagsfall och utomhus, handlade en gång/vecka... Återstår att se nu hur saker och ting utvecklas, hoppas verkligen den lugna situationen fortsätter här i vårt hörn av världen!