Jag har aldrig träffat ett heteropar med barn där pappan gör mer av det oavlönade hushållsarbetet än mamman. Det är en feministisk handling att prata om hur man har det hemma och jämföra med andra för att se strukturer. Ville bara få det sagt, nu över till lördagen.

Vaknade och skulle som vanligt ringa min mamma, men ringde min pappa istället. Han blev glad. Ringde min mamma efteråt. Hon blev också glad. Mina föräldrar frågar mig sällan om vad jag sysslar med i livet, men har aldrig tvivlat på deras kärlek till mig. Hur som helst, sedan skrev jag på en text för Marcus “What a mäss” (jag hade tydligen slängt bort allt jag skrivit och var tvungen att börja från början. Skrev om de stunder jag känt mig mest obekväm på mässan). Jag skrev också en krönika för Hbl och 500 ord på romanen. Så jävla trött på att hitta på grejer. Sneglar avundsjukt på Magnus som får producera andra människors skit.

Skulle för allt i världen inte vilja byta bort mitt jobb. Fatta hur fantastiskt det att jag får jobba med att hitta på saker och skriva om dem? Hur som helst, Frida frågade om vi ville hänga med till stranden. Jag mår dåligt av att inte ha en enda programpunkt på hela dagen så jag tackade genast ja. Magnus tycker att de bästa dagarna är de när han bara får vara hemma. Frida sa att hon är likadan. Jag avskyr det. Hur är ni?

Vi promenerade ner vid tre. Träffade familjen Karsberg. Badade som dårar. Majlis visade sig vara en fena på boogie board. Kanske hon blir surfaren i familjen. (Vidde är ej dålig han heller måste jag väl tillägga). Jag älskar eftermiddagsvärmen på stranden. Den är mjukare än den stickande solen mitt på dagen. Sedan promenerade vi hem, tog ett dopp i poolen och nu ska Maggan laga middag.

I tisdags hade vi ett Zoom-möte med rektorn till Vidars skola och 145 andra föräldrar. En av papporna tappade tålamodet, skrek att allt är skit och visade båda långfingrarna åt skärmen. Samtidigt kunde man höra ljudet av tiotals screenshots som senare skulle sms:as föräldrar emellan. Det kommer att bli ett tufft år (eller månader i alla fall, hoppas att skolan kommer igång senare i år). Så här säger föräldrar i New York.

Luften i Norra Kalifornien är farlig att andas på grund av skogsbränderna.

Hur ska det gå med Halloween under Covid-19. Japanerna vet hur man skrämmer folk och ändå håller social distansering.

Så jävla sjukt med QAnon och att folk går på det.

Mycket fint när demokrater i olika delstater nominerar Joe Biden med videohälsningar.

Tiger King-djurparken är stängd.

Äntligen lite rättvisa för tyska hundar som ska bli promenerade minst två gånger dagligen enligt ny lag.

Otrolig kvinnor och storfavoriter som ledde demokraternas partikonvent.

Psykisk stress kan ta länge att komma över. Överleva?

Missade ni Joe Bidens tal? Här är det utskrivet.

Skogsbränderna blir allt värre för varje år som går. Vi kan också kalla det: klimatförändring.

Hur man tar sig igenom en livskris.

På svenska: Intervju med Hilary Mantel. Ska nog ta mig an hennes böcker nu.

Veckans filmtips är Palm Springs. Vem älskar inte Andy Samberg. Och Palm Springs.

Jag brukar somna på några minuter. De senaste tre månaderna har jag somnat till Lydia Sandgrens “Samlade verk“. I början stressade det mig att jag trots sleep timern sov igenom så stora sjok av texten, men på sistone har jag struntat i det och lyssnar bara på. Så komplicerad är ändå inte intrigen. Mysig historia. Tycker om den.

Inatt vaknade jag i vargtimmen av sömnparalys, det händer då och då och trots att jag aldrig hallucinerar när det händer är det väldigt obehagligt. Inatt var jag så groggy att jag knappt vågade somna om. Låg och tänkte på hur det skulle vara att bli fången i en kropp som inte fungerade. Usch.

Strunt samma, jag repade mig och åkte in till Beverly Hills och åt lunch med några kompisar. Jag åt huevos rancheros, brukar alltid beställa det om det finns på menyn. Det var trevligt, men också olidligt varmt.

Vad har hänt idag då? Jag har jobbat med Friday Lab på förmiddagen (fy fasiken vad glad jag är över att jobba med Maja), sen kom Frida och Majken och badade i poolen. Majlis var så lycklig. Efteråt skrev jag mina 1000 ord för dagen, skrev en kort text på HBL, filade på texten till Marcus bok “What a mäss” och läste i Åsa Linderborgs “Året med 13 månader”. Sen sprang jag en sväng i hettan, tog ett dopp med familjen, tvättade hysteriskt mycket och väntar nu på att Magnus ska laga mat.

Just det! Jag gjorde också en intervju för “Vita lögner och höga hinder“. Det var roligt! Och så fantastiskt att den finns i bokhandlarna nu. Det är otroligt  fint, nästan overkligt, när en historia som bara funnits i ens huvud plötsligt existerar i fysisk bokformat. En av frågorna var vilken häst som i riktiga livet är min Frank och jag svarade Sequoia och bifogade bilden under. Hur som helst, när jag kommer till Sverige/Finland i december vore det så roligt att ordna en liten försenad releasefest. Jag blir såklart fruktansvärt glad om ni vill köpa boken också. Tror den funkar bäst för lågstadie/mellanstadie.

OCH det är ju Lousie som har illustrerat den! Det gamla geniet. Och som hon levererar intressanta inlägg på sin blogg. In och läs!

Känner ni er den ålder ni är? Jag fattar att det är en abstrakt fråga för hur ska man egentligen känna sig i en viss ålder, men jag tänker en del på det. När jag var kring tjugo tänkte jag att trettioåringar var vuxna, att fyrtioåringar var gamla som gatan och femtioåringar min föräldrars generation. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att människan är alla åldrar samtidigt. Efter jag levt som tjugoåring finns den erfarenheten kvar i mig och jag kan relatera till tjugoåringar (åtminstone lite), men eftersom en tjugoåring aldrig varit fyrtio känns den åldern mer avlägsen.

Jag har också insett att känslorna är samma oberoende ålder. Ju äldre man blir, desto lättare har man att hantera sina känslor (i bästa fall), men man kan fortfarande bli kär, svart- och avundsjuk, arg, besviken och så vidare på samma sätt som när man var yngre. Människor är bara människor och alla känner sig osäkra och ängsliga ibland. Det är fint med mänsklighet.

Jag har ingen direkt åldersångest, men ibland kan jag stanna upp och tänka om det är okej för en drygt fyrtioåring att hålla på som jag ibland gör. Sånt en yngre person skulle skaka på huvudet åt. Att det liksom är ovärdigt för en person i min ålder att hålla på med Instagram, gå på Coachella eller leka med hästar som om jag var tolv. Och OBS jag tycker själv att det är pinsamt med folk som anstränger sig för att verka yngre än vad de är, att de liksom föraktar sin egen ålder eller sättet de tror att folk i deras egen ålder uppför sig på. Människor som koketterar med att räkna noll vuxenpoäng eller Steve Buscemi i “how do you do fellow kids“-memen. Hu!

Skulle kompis ställa mig frågan “hur ska en drygt fyrtioåring uppföra sig” skulle jag antagligen svara “precis som hen vill. en människa är alla sina levda åldrar, men det är ju bra om erfarenheten från livet gör hen mer förstående än en tonåring”. Äh, jag vet inte. Känner ni er som er ålder?

Hörni, vi ska ju flytta till en lite större lägenhet. Jag gillar att det är fint omkring mig, men har inget jättestort intresse för inredning. Okej, det var mig en ointressant mening, men så här: De första året vi bodde i Santa Monica var det meningen att vistelsen bara skulle bli temporär. Vi köpte rakt av de förra hyresgästernas gamla Ikeamöbler. Det var inte Elle interiör hos oss, om vi säger så. Sedan beslöt viss oss för att stanna ett år till. Köpte en ny soffa, men inte en dyr en, eftersom vi bara levde här tillfälligt och inte hade lust att skippa över en container med grejer till Norden. (jag tror för övrigt att en orsak till att folk bor så snyggt i Norden är för att man generellt tillbringar så mycket tid inomhus).

Klipp till idag då vi inte har några som helst planer på att flytta till Norden. Och får ett drygt rum, ett badrum och en balkong till. Jag tänker fynda alla eventuella inköp på Facebook Marketplace (alla second hand-affärer är stängda), men med en ny lägenhet har vi också en chans att liksom börja från noll med hur möbler ska stå och vad som är viktigt.

Hur tänker ni kring era hem? Köper ni nytt? Begagnat? Följer ni nåt slags stil eller princip eller filosofi? Trivs ni hemma? Inspirera mig! (lägger ut bild på lägenheten så fort vi får nycklarna).

Sån jäkla värmebölja här. Värmen brukar sätta in ordentligt den här tiden och så håller den i sig till slutet av oktober. Snart börjar också fire season och alla håller tummarna för att den inte ska bli lika hemsk som 2018. Vi lever mer eller mindre i och vid poolen. Snart måste vi också gå ner till stranden så att Magnus inte bygger upp nåt slags rädsla för att stiga på en stingrocka igen.

Det sagt fick jag en så fin fråga om mina bästa Santa Monica-tips. Guideboken, Mitt Los Angeles, som kom ut för några år sedan är ju fullspäckad av dem, men här kommer de färskaste.

Som turist är det lätt att man bara hänger kring Santa Monica Pier och vandrar upp och ner längs med Third Street Promenad, men Santa Monica är så mycket mer.

Just nu är det extra fint här eftersom restaurangerna inte får servera mat inomhus, men däremot fått tillstånd att förstora sina uteserveringar. I skrivande stund har restaurangerna flutit ut på parkeringsplatserna. Hoppas detta håller i sig,

Några av mina favoritrestauranger är Oysterette, som ligger så nära piren att vi de första åren trodde att det var en turistfälla, men blev positivt överraskade av att det visade sig vara en otroligt mysig restaurang. Cora’s Coffe Shoppe på andra sidan piren är också väldigt mysig. Perfekt för frukost. Och har man inte råd att bo på Shutter’s (lyxhotellet på stranden) kan man alltid äta frukost där och spana efter kändisar (rekommenderar mascarpone- och citronpannkakorna).

På gatan där vi bor, Montana Avenue, finns både mysiga små affärer och restauranger. Den viktigaste är cafét Primo Passo, som har det godaste kaffet jag någonsin smakat på. Lite längre upp ligger Spumoni, vår go to-italienare, men vill man lyxa till det går man till Locada Portofino (där önskade David Duchovny mig happy birthday när jag fyllde 40). Vidare upp för gatan, ligger Courtyard Kitchen som är perfekt för frukost, på sextonde, ligger Margo´s. Bra för den som gillar bottomless margaritas till frukosten, avokadotoast till lunch och musslor till middag. Tar ni er längre norrut, ner i the Canyon ligger, Georgio Baldi och väntar på besök. Lyxig krog med bra kändisspotting. Det finns såklart en massa fler, men de här är våra favoriter.

Tar ni er ner till stranden kan ni parkera vid Back on the Beach och samtidigt äta frukost/lunch. Under tider då pandemi inte råder ligger Anneberg Beach House med pool och allt. Tänk er Kampementsbadet, fast i LA.

Jag kan tyvärr inte rekommendera någon shopping, men varför inte hänga i Palisades Park. På lördag och söndag kvällar brukar folk ta med sig instrument och spela för förbipasserande. Otroligt mysigt. Nu har jag säkert glömt en massa bra, men vi kan ju börja här.

I veckans podd pratar vi om Kamala Harris, om varför hyrorna sjunker i LA (USA), men huspriserna stiger. Magnus berättar om hur det är att a) bli attackerad av en stingrocka och b) förlora sin dator (inte så farligt). Vi svarar på lyssnarfrågor om hur vi kan bo i USA och kommer med överraskande information om filmen The Matrix. Förklarar Qanon och konspirationsteorier och mycket mer.

Jag vill att den här podden ska vara en sån man lyssnar på och alltid lär sig något nytt. Om ni vill prenumera på den (= stöda kultur och reklamfritt innehåll) kostar podden 2, 80 dollar i månaden. Swish 072 245 50 81. Tack för alla frågor och för att ni är såna som betalat för journalistik.

Jag fick en så bra fråga om hur man jobbar hemifrån. Magnus och jag har ju jobbat hemifrån sedan ungefär 2013 så vi påverkades inte så mycket av pandemin just ur det perspektivet. Handen på hjärtat har jag jobbat ganska ostrukturerat och skrivit minst tre böcker med Majlis i knät. Ej att rekommendera. Däremot har jag faktiskt genom Maja och Friday Lab lärt mig en hel del om hur man bäst gör om man inte har ett kontor. Här kommer mina (Majas och Friday Labs) bästa tips.

1. Det är oerhört svårt att vara kreativ under fler än max fyra timmar om dagen. (Bara för att du tar sig till kontoret betyder inte att du jobbar effektivt i åtta timmar där heller).
2. Skriv en lista på vad du ska göra och börja med det viktigste.
3. Har du svårt att komma igång? Testa pomodorometoden som går går ut på 25 minuter arbete, fem minuter paus. Vem som helst klarar av att koncentrera sig i 25 minuter. Ptroligt bra sätt att börja skriva t.ex.
4.  Ta en paus och sträck på dig, ta en promenad minst runt kvarteret. Hjärnan funkar bättre då.
5. I Friday Lab har vi i och med Covid-19 lagt in fikastunder och aw:n. Människan behöver det där hänget över en kaffe/lunch när man bara snackar löst med kolleger. Ibland uppstår mycket bättre idéer då än på organiserade möten.

I Friday Labs bokklubb läste vi senast David Rocks “Your brain at work” och i den lärde jag mig att hjärnan fungerar bäst på morgonen innan den fyllts med intryck. Det bekräftade min tes om att jag alltid ska skriva kreativt på förmiddagen och svara på mail och göra annat administrativt på eftermiddagen. Ni får gärna fylla på med era egna erfarenheter och bästa tips!

Förresten så har vi bara två platser kvar till Friday Lab-kursen som börjar den 24 augusti. Sista anmälningsdagen är måndag. Om du är sugen hinner du kanske nappa den ena platsen.

Jag red som vanligt på fredag förmiddag, kom hem badade i poolen och fick ett meddelande av Malin som undrade om vi ville hänga med till stranden. Det ville vi och bestämde oss för att äta lunch på Back on the Beach och sedan ta oss ner till strandlinjen. (Det ska bli värmebölja i helgen och då kommer stranden att vara fullsmockad med folk så efter idag blir det en liten strandpaus).

Jag åt huevos rancheros och Magnus en BLT. Barnen satt i ett eget bord. Allt var lugnt och fint. Vi pratade mest om när vi skadat oss riktigt illa (Malin berättade om en bortopererad blindtarm och ett knä som gått riktigt sönder, jag drog njurstenen och Magnus hade nån lame historia om en bruten tå). Sen gick vi ner och badade och lekte med boogieboardsen. Havet kryllade av delfiner som hoppade och gjorde trick (alltså jag skojar inte ens, det var helt fantastiskt). Det var då det hände. Maggan steg på en stingrocka! Nu tänker ni på krokodiljägaren Steve Irwin som dock av ett stick i hjärtat. Det gjorde inte Magnus, men Irwins historia kommer definitivt att göra den här incidenten mer dramatisk.

Först blödde det ordentligt, när jag hällde vatten över foten kunde man se två stick. Den närmaste livvakten kom och larmade några kolleger. Tydligen var Magnus den fjärde som stigit på en stingrocka bara idag. De satte Magnus fot i en påse med kokhett vatten och sa att smärtan skulle gå om några timmar senare. Sedan mätte de blodtryck och småpratade trevligt och det var det. Vi satt kvar en stund och åkte sedan hem. Nu kan Maggan redan stå på foten. Ska strax skicka iväg honom för att handla mat.