Se på skräckfilm och hänga på stranden
6 years ago
Jaha, vad har hänt sen sist? Vidde visade en skräckkortfilm för Majlis, “Siren Head”, och Majlis är nu extremt mörkrädd. Vågar inte gå in i ett mörkt rum utan mig (inklusive badrummet). Jag kan verkligen relatera till rädslan. Jag var mörkrädd i ett decennium efter att ha plöjt genom de flesta av Stephen Kings böcker på 1990-talet. Vågar fortfarande inte kolla på skräckfilm på grund av de potentiella mardrömmarna. Kan på en teoretisk nivå fatta den kittlande känslan av se skräck som inte direkt berör mig, men senare kan min hjärna inte skilja på verklighet och saga och det resulterar i mardrömmar och obehag. Kollar ni på skräckisar och hur hanterar ni det?
Igår var vi uppe i Topanga och jag red tre hästar. Otroligt skön känsla när kroppen får jobba och hjärnan bara fokusera på en sak en längre tid. Idag hörde Malin av sig och frågade om vi ville göra ett strandhäng. Det ville vi trots att det var ganska blåsigt. Vi såg delfiner och pratade om hästar. Magnus fick nåt slags surfsug och lekte ute i vågorna med en bräda i nästan två timmar. Nu väntar jag på att han ska laga middag åt mig.
Imorse kollade vi också på en ny lägenhet. Lite nyare, större och fräschare, men också ganska mycket mer i hyra. Samma område, pool, men inte balkong. Tror vi inte vill ha den. För övrigt har jag lite dåligt samvete över att jag inte lider mer under den här pandemin. Jag är glad över att inte sakna ett jobbsammanhang i form av ett kontor/en redaktion (har inte haft det sedan 2013 och tyckte ärligt talat det var mer jobbigt än tryggt då). Tycker mest det är skönt att få göra min egen grej. Dra till stranden eller stallet när jag vill och låta jobbet anpassa sig efter mina preferenser. OBS fattar att jag är otroligt priviligerad s0m har det så här och för att inga missförstånd ska uppstå vill jag säga att jag verkligen har vett att uppskatta det.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Ulrika · 6 years ago
alltså SIREN HEAD! gud vad barnen pratar om detta HELA tiden nu. Skrämmer upp varandra. Samt översätter nogsamt för mig "det betyder SIRENHUVUD mamma, så du vet." Jo tack, jag vet...
Peppe Öhman · 6 years ago
Dina också!! Skönt att få vara med på de globala trenderna, men önskar att Majlis inte sett sirenhuvudet. (Vem kommer ens på en såt monster?)
Basse · 6 years ago
Jag ser gärna men inte jättemycket på skräckisar pga Hanna inte vill kolla och tycker det är tråkigt att kolla ensam. Jag tänker på skräckisar som stresshantering faktiskt. Man tänker inte på vardagens bekymmer då man biter på naglarna under skräckisen, men man vet ändå att det bara är en film. Hjärnan får en paus från eventuella verkliga problem.
Peppe Öhman · 6 years ago
Min hjärna kan inte fatta skillnaden mellan verklighet och fiktion och det gör att skräckisar stannar i mig.
Emma · 6 years ago
Hatar skräck. Får fortfarande tankar om blod istället för vatten i handfatet när jag tvättar ansiktet (från gamla versionen av It, har inte vågat se nya). En annan sak! Jag har blivit en mer trogen poddlyssnare på sista tiden och tänkte fixa det där med prenumeration. Men hittar inte hur man gör? Klickade på Podcast här på bloggen men hittade inte några instruktioner. OBS, kan ha pojkletat.... Kan du hjälpa?
Peppe Öhman · 6 years ago
Har har samma scen i hjärnan. Fy fan. och vad roligt att du lyssnar på podden och vill prenumerera! Här kan man göra det https://www.paypal.com/cgi-bin/webscr?cmd=_s-xclick&hosted_button_id=QTKRCPBXHERJJ#/checkout/subscription
Hanna · 6 years ago
Kan inte du skriva ett inlägg om hur man får vardagen att fungera med hemarbete och fria arbetstider? Ni verkar ju ha det så himla skönt och härligt. Blev otroligt ledsen då min arbetsgivare förra veckan meddelade att vi fortsätter med distansarbete under hösten, eftersom jag längtar så mycket efter mina kollegor. Nu inser jag dock att jag måste landa i den här vardagen och tänka om kring arbetstider m.m.
Peppe Öhman · 6 years ago
Vilken bra idé! Tack för den, det ska jag gärna göra.
hanna · 6 years ago
Och här är då en annan Hanna som känner på samma sätt efter att vi fick besked om att vi INTE fortsätter med distansarbete. Jag har älskat det! Älskar att kunna jobba i lugn och ro och fokuserat och inte sitta inklämd i ett dåligt isolerat och stökigt kontorslandskap där alla hela tiden avbryter varandra och inget blir gjort. Hinner mer, blir mindre stressad, jobbet blir roligare. Älskar att slippa alla onödiga möten och avstämningar och inser nu hur genuint ointresserad jag är av att vara på påtvingat social och engagera mig i avlägsna kollegors husrenoveringar, semesterplaner och barn (obs, är ingen hemsk människa, men har insett hur mycket energi detta tar av mig som verkar social utåt men är ganska introvert – nu har jag däremot mycket daglig kontakt med de kollegor jag verkligen gillar och bryr mig om). Älskar också att – även om vi är ganska kontrollerade – ha en viss frihet i när jag börjar/slutar jobba (kan börja tidigare och därmed sluta tidigare), äter lunch, kan gå ifrån en stund mitt på dagen, sträcka ut mig på golvet, springa en runda, slänga in en maskin tvätt osv. Detta har förbättrat min livskvalitet så oerhört! Har mer tid, ork, är gladare, mindre huvudvärk och magproblem, orkar engagera mig i annat och andra på fritiden. Förut kom jag hem sent på kvällen och var helt slut, helgerna gick mest åt till praktiska göromål och att samla ihop sig inför nästa vecka. Har många kollegor som känner på samma sätt – men har också full förståelse för att det för många andra är tufft! För mig är det en stor sorg att företaget nu inte vill lyssna på oss som mår bra av detta och tillåta mer flexibilitet i varifrån vi jobbar. Om vi som detta funkar bra för kunde fortsätta hemma i högre utsträckning, så skulle vi ju också möjliggöra för dem som verkligen vill komma tillbaka att göra det på ett säkert sätt. För själva jobbet funkar lika bra på distans, jag sitter ändå bara och glor in i min skärm och kommunicerar digitalt dagarna i ända, även med de kollegor jag i normala tider hade ett par meter bort :-)
Peppe Öhman · 6 years ago
Kan relatera till TUSEN! Jag fattar precis. Sen är ju folk olika och det finns säkert många som trivs bäst med att inte ha jobbet hemma, men jag är som du. jag tror också att jag får mer gjort när jag kan jobba med egna pauser.
Undrande · 6 years ago
En grej jag undrar: ni är ju skrivna i Sverige. Får man jobba i USA då? Måste man inte åka och fixa nytt turistvisum och hur funkar det nu under corona?
Peppe Öhman · 6 years ago
Vi är här på arbetsvisum. Man kan inte bo nästan tio år i USA på turistvisum.
jagjgajag · 6 years ago
Relaterar! Jag läste inte ens stephen king. Men när jag var ca 12 år var jag hos en kompis som hyrt moviebox och några skräckfilmer, The House och Gremlings etc. Har fortfarande obehagskänslor. Aktar mig för att hamna framför en skräckfilm. För 10 år sedan i södra chile med lite kompisar såg vi en film som jag inte fattade att var en skräckfilm, typ. Den var så obehaglig men du vet man blir kvar och tittar, såg inte slutet. Fortfarande kan jag behöva tvinga mig att inte tänka på den filmen när jag är nere i källarförråden eller ensam i ett hus. Vill också tillägga att folk alltid tar sig rätten att kommentera ens rädsla. På samma sätt när man inte vill se våld på film. Förut sa man till mig "men du kan väl inte bli läkare om du inte tål det?" Nu när jag är läkare och också opererat och sett alla möjliga skador, så kan jag säga att det inte alls betyder att jag kan se på våld och blod på film, så att alla vet det! Och när det gäller Majlis, så faktiskt häromdagen kom min dotter och var mörkrädd för på fritids hade de sett på läskiga spökhistorier på film och det hon berättade hade jag själv mått dåligt av. Jag försökte lära henne att stå på sig och inte behöva se på sånt trots att andra hetsar. Håhå jaja. Och till slut: jaja andra får väl tycka att det är härligt att bli skrämd och rädd men jag bara avskyr det.
Peppe Öhman · 6 years ago
ja men JA! Precis så. Man kan inte säga till någon att sluta vara rädd. Eller det gör ingen nytta. Jag var så otroligt mörkrädd i tonåren (och eh några år senare också). kan bli skärrad av att vara ensam i tvättstugan.