Sofia som skriver den fantastiska träningsbloggen Upp och hoppa gästbloggar i dag om att förbereda sig inför ett lopp.

Du har förberett dig för uppgiften på det sätt du har. Du vet vad du gjort rätt och du vet var du kunnat göra mer. Kanske känner du att formen är optimal, möjligen har du oroliga tankar kring hur kroppen ska hålla. Det är nu det gäller. Oavsett om målet är ett nytt snyggt pers eller att ta sig springande igenom, eller att ta sig i mål och övervinna distansen så är det nu. Nu är det dags att leverera.





Önskar: Lycka till!

Efter lunch tog vi Vidar till Galleri Sinne där Ida-Lina gjorde konst med barn (inte av). Mycket roligt för alla inblandade.

Ida-Lina lät ungarna springa omkring med hammare och spik.

Sedan utförde de nåt slags avancerad koreografi.

Modebloggaren Magnus Silfvenius Öhman.

Så här pedagogiska är Magnus och jag aldrig.

Tredje dagen av Annes biktblogg och jag börjar själv känna mig lite hämmad i att skriva inlägg. Vågar inte berätta nåt som kan uppfattas som skryt, tjat eller Paolo Coelho-citat. Här kommer isteället en menlös och oskyldig bekännelse:

När folk kommenterar elakt på Alfamamman eller mailar mig osakligt och aggressivt när jag tyckt fel i tidningen brukar jag svara (antingen per mail eller kommentar) med en fruktansvärt trevlig, dumsnäll hälsning och avsluta med att önska skribenten en underbar dag. Känns grymt tillfredsställande.

UnderbaraClara skriver om att hon fyller 27 och har lite åldersångest. Att hon nu är närmare trettio är tjugo. Jag är nästan tio år äldre och borde småningom fundera på botox och byte till yngre man.

Efter att Vidar föddes har tiden gått så där sjukt fort som folk som har barn säger att den ska gå. Swish så är ungen tre utan att man riktigt fattat vad som hände (förutom blöjor och noll fritid). Plötsligt är man gammal. Jobbigt när klyschor är sanna.

Som ni vet är jag något av en late bloomer. Mellan det att jag var tjugo och trettio gjorde jag visserligen spännande saker, blev politices magister, bodde utomlands, jobbade på massor av ställen och dejtade olika män. Visst var det kul, men det var först någonstans efter att jag fyllde trettio blev det rätt. Jag slutade vara ihop med fel typer, mådde bättre i hjärtat, började jobba med det jag egentligen alltid drömt om att jobba med, slutade fundera så mycket på hur jag såg ut (exempel: med en pojkvän brukade jag sova med mascara för att vara fin också nattetid) och blev en snällare människa.

Jag är knappast väldigt mycket smartare, snyggare eller bättre som drygt trettio än som drygt tjugo, men livet är lättare och roligare. Vilket är lite paradoxalt eftersom det samtidigt är mycket allvarligare och det finns oändligt mycket mer grejer att ansvara över. Den största skillnaden är antagligen att jag vet vad jag vill (och verkligen gör det) och att jag nu för tiden bryr mig så mycket mindre om vad andra människor tycker.

Slutsats: Ni som är tjugonågonting och har åldersnojor, lyssna på en gammal tant: Det blir bara bättre.

Gammal bild jag stal från Karins blogg.

Och här är min kontribution till Annes biktinlägg: Jag tycker att folk som bara talar om sig själva och hur bra de är också är lite dumma i huvudet.

Härom dan fick jag ett recensionsexemplar av Anna Eriksson Skarins bok Mellan människor. Jag har bara hunnit läsa de första tio sidorna, men boken handlar om två kvinnor som får barn på samma dag och följer deras liv genom småbarnsåren.

Anna har skrivit, gett ut och marknadsför boken själv och beskriver sig själv som författarentreprenör. Jag tycker att det är sjukt imponerande. Jag kan förstå att man kan ge ut böcker som inte är skönlitterära på eget förlag. Jag fattar också marknadsföringdelen (Anna verkar ha bra koll på sociala medier och har redan sålt 1200 exemplar av sin bok), men jag skulle själv aldrig klara mig utan min helt fantastiska* redaktör som ritar dödskallar i marginalen, ber mig fläska till slutet och förklarar litterära trick för mig. I en bokhandel nära dig i början av 2014.

Det om det, nu tillbaka till Hietanens biktblogg.





*som för övrigt säger att jag använder ordet fantastiskt för mycket. STRYK ÖHMAN, STRYK!

Har ni läst nyheten om den inhyrda brasilianska spöken som får stryk på Gröna Lund? Nyheten fick mig att tänka på sommaren 2009.

Veckorna före Magnus och jag gifte oss ordnade först Magnus finländska polare en polttare* för honom i Finland. När vi ett par veckor senare hälsade på i Sverige hade Mags svenska vänner planerat ett litet hyss för honom.

Min uppgift var att ta Magnus till Gröna Lund och lura in honom i spökhuset där Tommy, Frankan och (om jag minns rätt) Daniel väntade. Problemet var att jag är skiträdd för spökhus. Magnus anade oråd då jag insisterade på att ändå besöka huset med riktiga levande spöken som glider omkring i det. Han tyckte väl mest att jag var dum i huvudet som ville göra nåt jag hatar.

Utanför attraktionen finns det klara regler om att man INTE får röra spökena. När den första vålnaden smög upp bakom oss fräste jag så auktoritärt jag kunde: "Lämna oss i fred!". Hen ignorerade mig och i dag inser jag att jag borde ha snackat portugisiska för att få fram mitt budskap.

Efter den sista kröken i spökhuset kastade sig bestmännen fram och gav Maggan en liten snäll smäll. Magnus blev naturligtvis chockad och försökte beskydda mig mot de plötsligt så fysiska spökena. Han skulle precis motta ett ordentligt slag när killarna drog av sig sina masker och avslöjade sig som vänner.

Sen drog de i väg på mer behagliga aktiviteter. Snipp, snapp, snut.


*ja, ja svensexa på svenska.

Anne drog igång en bekännelserunda och SOM den levererar. Otroligt skön läsning när man (alltså jag) själv känner sig lite nere och småsint.

Mitt favoritcitat:

Jag torkar just nu en BH i ugnen. Och jag avskyr alla som inte förstår sig på mental ohälsa.

Jag gillar Weekdays kläder som fan. Är tyvärr osäker om jag kunde bära upp plagg ur den senaste kollektionen. Se fler modebilder på Hietanens blogg.

Jag är nog för gammal för just det här.

Tiden bara går och plötsligt är det bara en och en halv vecka tills jag ska springa halvmaraton (tillsammans med Hanna och resten av Team Rafla). Jag har ju aldrig sprungit ett lopp förutom så det är extraspännande för mig. För att få lite experthjälp har jag bett träningsgurun Sofia på Upp och hoppa-bloggen att skriva ett gästinlägg. Det kommer snart.

Om ni har erfarenheter att dela med er är de naturligtvis varmt välkomna.

PS jag funderade i går natt på inlägget under. Vem ÄR jag egentligen på bloggen? Jag kom fram till att det inte är så viktigt. Det verkar ju funka. När jag blir nojig brukar jag tänka: Äh, ingen läser väl ändå.

På sistone har jag utanför internet pratat en del om internetpersonligheter versus kött och blod. Senast i dag lunchade jag med en kollega som tog ämnet på tal. Innerst inne vet ju alla att bloggen bara visar ett fragment av verkligheten. mem det är så lätt att sugas in i historien och tro att bloggen är en komplett spegling av livet.

Jag antar att alla ni som själva bloggar vet att bloggen inte är en spegel, snarare en skugga. Hur mycket man än bloggar, twittrar, instagramar och facebookar kan, och framför allt vill, man aldrig visa allt. Åtminstone hos mig händer det enormt mycket som aldrig når bloggen.

Jag har frågat er detta förut, men kör igen. Har ni en bloggpersonlighet som skiljer sig från verklighetens person?