Hej! Gott nytt år! Nu testar vi fredagslänkar igen. Jag vandrar runt på Stockholms mörka gator och förbereder mig på att åka hem till LA. Sprang igår på en svensk författare som flyttat hem från LA till Sverige och var glad och lättad över att få ha barn fysiskt i skola. Själv tycker jag inte att det är ett så stort problem att ha barnen, hemma och de får ju träffa vänner utomhus, gå på surflektion och rida hästar.

Förresten, tänkte jag testa en ny sak. Nämligen lägga upp länkarna och några extra på Substack. Flera av er har sagt att ni gärna skulle vilja betala en symbolisk liten summa för bloggen och då kunde Substack och att prenumerera på mitt nyhetsbrev där, vara en lösning. Vi testar.

Att hitta sin dubbelgångare.

En konstig historia om fanfiction, vargar, erotik och lagen.

Från gigekonomi till passionekonomi till hustleekonomi.(på tal om det funderar jag på att lägga ut fredagslänkarna på Substack).

På tal om Substack (har jag inte sagt att nyhetsbrev är det nya stora?) har jag börjat prenumerera på ett antal nya, bland annat Riyhadhouse som här skriver om den saudiarabiska kvinnan som Loujain al-Hathloul som nu sitter i fängelse anklagad för förräderi för att hon körde bil.

Högerextrema konspirationsteoretiker är besatta av pedofili.

På onsdagen är det val i delstaten Georgia, kan låta ointressant ur ett nordiskt perspektiv, men det är ett otroligt viktigt val eftersom det handlar om vilket parti som vinner senaten och därmed hjälper eller stjälper Joe Bidens politik.

Äntligen lite goda nyheter: Det ser ljust ut för blåvalen.

Innebörden av ordet “kul” är inte vad det en gång var.

Vad händer med (de välbärgade) New York-borna som lämnade staden i våras?

Familjen har under julen bland annat kollat på den nya pixarfilmen “Själen” och gillade den. Själv började jag också på serien “Industry”. Mycket bra och en totalt främmande arbetsmiljö än vad jag är van vid.

I april stängde höll vi långsamt på att anpassa oss till den nya tillvaron. Det var ännu inge obligatoriskt att använda munskydd, men restaurangerna var helt stängda. Ingen visste när de skulle öppna och många av dem hade countdowns på sina fönster. När det fanns noll dagar kvar började de om. Alla levde i en konstig ovisshet om framtiden. Vårt kvarterscafé Primo Passo höll lyckligtvis öppet och att gå dit var ungefär det enda som hände under dagarna. Magnus var så uttråkad att han odlade mustasch. Det regnade mer än vanligt.

Det här var tiden då man ännu inte visste exakt hur viruset smittade och folk torkade och sprayade av sina matvaraor innan de fick komma in i huset. Minns att vi hälsade på några kompisar och stod på den ena sidan staketet till deras trädgård medan de desinficerade och lade in varje bit godis i en plastpåse innan de räckte över till barnen.

I början av maj fick vi låna en kompis hus i Joshua Tree, det var fantastiskt att komma bort från våra fyra väggar och vi avnjöt fyra dagar i öknen utan att träffa en annan människa. Otroligt vackert och varmt var det också. På kvällarna satt vi ute vid brasan och grillade smores, alltså kex med choklad och marshmallows. Mycket amerikanskt mysigt.

I maj mördade polisen George Floyd och det ledde till protester över hela USA. I lilla Santa Monica demonstrerade folk rakt utanför vårt hus och jag passade på att rapportera om det. Säga vad man vill om skitåret 2020, men det var också året då medborgarrättigheterna fick ta ordentligt med plats. Folk fattade (#inte alla folk) att vi lever i ett rasistiskt system som gynnar folk med ljus hudfärg. Sedan blev det utegångsförbud och militärer på gatorna.

Vi fick också uppleva fenomenet blå vågor. Väldigt vackert. Har upplevt motsvarande en gång tidigare i mitt liv, på en strand i Thailand. Naturen är så fantastisk.

Jag hade såklart fel när jag i mars trodde att pandemin skulle vara över till sommaren. Vi avbokade vår resa till Norden, använde ansiktsskydd både utomhus och inne och tillbringade mycket tid med hästarna (och de andra djuren uppe i Topanga). Jag blev såklart enormt besviken över att inte kunna hälsa på familj och vänner den här sommaren, men det är imponerande hur snabbt besvikelser övergår till att bli helt vanligt bra liv.

Sen firade vi midsommar hos Jennie och Zev och hängde mycket i olika pooler. Bra sommarmånad blev det ändå.

Vilket år hörni! Jag tänkte försöka sammanfatta det i inlägg med tre månader åt gången. Det har ju både varit ett extremt händelserikt år och ett extremt händelsefattigt. De två och en halv första månaderna levde vi ändå lyckligt omedvetna om hur lyckligt lottade vi var som kunde gå på fest, äta middagar med kompisar och kramas. Sedan kom the c-word och världen vändes upp och ner.

I januari, samma dag som Kobe Bryant avled, åt jag middag med vänner i Malibu. Det var en dag med tjock dimma och Bryants helikopter hade kraschat i närheten av Topanga där vi tillbringade eftermiddagen. Frida som hade kört in från Moorepark passerade olycksplatsen sa att folk bara en halvtimme efter kraschen flockades vid vägen. Vi var alla lite chockade, men åkte ändå ner för att äta middag på Malibu Pier. Samma kväll ringde Svt Morgonstudion och frågade om jag kunde rapportera från LA om olyckan. Jag vet ju ingenting om sport, men läste på som en dåre några timmar innan sändning.

Vi lunchade också med min poddpartner Karins make Peter som befann sig i landet för att spela in en tv-serie. Han var skakad efter att ha intervjuat en kvinna som tagit sig ur porrbranschen. Oklart varför Majlis inte har byxor.

I februari firade vi födelsedag och stod så nära varandra att jag ur dagens perspektiv vill kliva in i bilden och sära på folk. Eller det vill jag inte, men jag hoppas att Peppe februari 2020 fattade hur bra hon hade det.

Jag fick också träffa Elin som är min bloggkollega här på The Way We Play. Tyckte genast väldigt mycket om henne. Hon är dessutom en otrolig skribent och i hemlighet hoppas jag att hon nu sitter och skriver på en roman (för annars finns det ingen rimlig ursäkt för att inte uppdatera bloggen).

Vi umgicks givetvis inte bara med människor, utan också med olika sorters djur. Kaniner, hästar och katter. Majlis saknar för övrigt katterna Simon och Katniss något otroligt när vi är här i Norden. Det enda som tröstar henne är att hon får kramas med sina farföräldrars varghund Cara. Det jag inte visste i februari var att mitt älskade riskolestall Mill Creek skulle gå i konkurs på grund av coronan och att alla hästarna skulle spridas för vinden.

I februari hälsade också min Friday Lab-parter Maja med familj på oss i LA. Vi planerade flytten från Facebook till Friday Labs nya plattform Mighty. Så glad över att vi gjorde det, tycker att alla borde tillbringa mindre tid på Facebook.

I mars åt vi en sista middag inomhus med vänner på restaurang. Vi åkte också till Joshua Tree och sen var det slut på hänget som vi var vana vid. Länge trodde jag att allt skulle vara över till sommaren, men tji fick jag. Lyckligtvis påverkades inte Maggans och min arbetsbild alls. Vi jobbar ju alltid på distans. Men det var många som började få det jobbigt. Inte minst de föräldrar på Vidars klass som hade barn hemma på distansskola, men själva måste åka på jobb.

Sedan stängdes alla parker och stränder och det regnade mer än vanligt. Det enda vi kunde göra var åka upp till stallet.

För ett par veckor sedan tog fotografen Sara Arnald proffsbilder på Maja och mig. Under våra två år som företagare har Maja och jag jobbat med minst sagt amatörbilder (förlåt Magnus, men det jag säger är bara sanningen). Och att få ett geni som Sara att ta bilder på oss kändes som ett enormt lyft. Inte bara för att det känns bra att känna sig fin på bild, utan också för att proffsiga bilder signalerar proffsighet. 

Jag drömde aldrig om att bli företagare. Kan knappt identifiera mig själv som en sådan. Än mindre entreprenör. Men jag måste säga att det är oerhört roligt och givande att vara en. Kanske för att jag jobbar med en person (Maja) som på många sätt är ganska olika mig, men som ändå har precis samma inställning till företagande som jag. Maja gratulerar mig till exempel alltid då jag jobbat lite och är alltid uppmuntrande och KUL att jobba med. (Hon är för övrigt också utbildad coach och kan verkligen rekommendera att anlita henne).

Det som också känns bra är att Friday Lab, alltså vår företag, gör något som verkar göra folk glada och skapa en hållbar vardag för sig själva. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att jobba med något som känns meningsfullt. Jag läste nånstans (tror jag länkade till texten på fredagslänkar) att människor som känner att de gör något meningsfullt i livet är lyckliga människor.

Jag har lärt mig otroligt mycket om att vara företagare, men en av de viktigaste insikterna är antagligen: Börja innan du är klar. I praktiken innebär det att man aldrig är helt färdig. Det går mycket sällan att skapa något genom att planera det i detalj och sedan utföra det precis enligt planen. Det smartaste man kan göra är komma på en idé och sen börja på den och utveckla den an efter. När man verkligen gör något får man nämligen information och insikter och kan då styra sitt projekt enligt de nya lärdomarna. Äsch, fattade ni vad jag menar? Tänker att detta inte bara gäller företagande utan också projekt som att skriva böcker. När jag börjar skriva en bok har jag såklart alltid en idé om vad den ska handla om, men medan jag skriver lär jag känna huvudpersonerna och de styr ofta historien i en lite annan riktning än planerat.

Handen upp alla som känner igen sig!

Äntligen funkar bloggen igen! Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha haft en så här lång bloggpaus, men det var kanske behövligt. Hur som helst är jag glad över att vara tillbaka. Jag har sovit enormt mycket, haft pyjamas från morgon till kväll, badat bastu, läst böcker, ätit, skrivit på romanen och tagit långa promenader. Det har till och med snöat.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om stressen kring att julafton ska bli perfekt och scrollet på instagram genom idylliska julfirare. Julafton är bara en dag, precis som nyåret bara är en dag. Vi lägger ibland mycket symbolisk vikt i specifika dagar. Livet består ändå mest av vardagar och fokus borde ligga på att styra upp dem så de blir så hållbara och roliga som möjligt.