Reklam för egen verksamhet

Maja och jag beslöt oss för att öppna upp för nya medlemmar i Friday Lab Community fyra gånger om året. Förr har vi släppt in folk an efter, men vi vill att nätverket ska växa långsamt och att vi ska ha tid att presentera de nya medlemmarna för vårt program och de nuvarande Friday labbarna. Vi öppnar upp för nya medlemmar fram tills den första februari.

Friday Lab är inte en sluten grupp för företagare. Vi har en massa anställda, föräldralediga, frilansare och några som pluggar. Det handlar mindre om vad du jobbar med och mer om att styra upp vardagen så den blir så rolig som möjligt (och ÄR du företagare som rekommenderar jag Friday Business Lab som en add on. Otroligt bra grupp med företagare som stöttar och rent praktiskt hjälper varandra).

Community ordnar varje månad en plan along där vi tillsammans sätter mål för de kommande fyra veckorna (kul att också se tillbaka om och hur målsättningen förändrats). Vi ordnat månadsträffar, gruppcoaching, har en bokklubb och en skrivgrupp. Är du medlem får du också rabatt på våra kurser och event. Jag kan med handen på hjärtat säga att bara bra personer är med där. För tillfället är vi ca 70 medlemmar som diskuterar både högt och lågt. Föreställ dig ett Facebook, men bara med smarta, stöttande och schyssta personer.

Läs mer och anmäl dig här. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig.

Jag är glad över alla nya läsare här och jag är extra glad över alla er som läst sedan Livet & Helsingfors och Papper. Fy fan vad fint att vi har haft en relation så länge. Och fy fasiken så glad jag är över er som hade bloggar redan för 10-15 år sedan och som jag på senare tid lärt känna. Vi har liksom följt varandra genom så många livsskeden. Praktiskt taget vuxit upp tillsammans.

Sedan över till en läsarfråga! 

“Kan inte du skriva om hur hästhållningen skiljer sig mellan Sverige och USA? Älskar när du lägger upp hästvideor på instagram, de ser så annorlunda ut trots att det är samma sport jag hållit på med i hela mitt liv.”

Nu utgår jag från att hästhållningen i Sverige och Finland är ganska lika. Och det är ganska (läs: mycket) länge sedan jag red på lektion i Finland (I Sverige red jag visserligen för en duktig tränare ett par gånger i julas och hon påminde mycket om min dressyrtränare i USA). Men om jag ska dra med en breda penseln så jobbar jag mer med groundwork i samband med själva ridningen här i USA. Nu håller vi på att rida in några unghästar och då ser vi till att lära oss kommunicera jättemycket med dem innan vi sadlar och sitter upp på dem. Idag jobbade jag en timme med ett tvåårigt sto (måste filma nästa gång. När hon travar svävar hon fram).

Sovereignty, alltså den stora svarta hästen, som jag ridit en hel del på sistone stod som prydnad på en kvinnas bakgård när Tamara fick honom. Jag upplever det som att folk i USA på många håll har en ganska annorlunda inställning till hästar. Tycker man att de är snygga djur kan kan shoppa en eller flera och ha dem på gården som prydnader. Detta utan att någonsin ha rört en häst förut. Under den senaste ekonomiska krisen 2008 var hästarna det första folk släppte ut när de förlorade sina jobb. Det här ledde till att en massa förvildade hästar galopperade runt i Kalifornien. Till myndigheternas förtret. De var tvungna att jaga och avliva en massa djur.

Men tillbaka till Sovereignty. Han kunde ingenting alls när Tamara fick honom. Hon red in honom, men ärligt talat har han inte blivit riden så mycket alls. När Cissan ännu bodde i LA brukade hon rida honom och jag Sequoia, men så bockade han av henne ganska illa och det var slutet på deras relation. Sovvers har en tendens att bocka och stegra sig. Idag när jag galopperade med honom och samtidigt pratade med Tamara passade han på att slänga in en ordentlig bock. Jag tänker att det är bra övning inför en framtida karriär som rodeoryttare.

Men om man bara skrittar och travar lige lugn är han snäll som bara den. Det som ändå gläder mig just nu är att han gjort så stora framsteg på några månader. Han är mycket känsligare på hjälperna och tycker till och med att det är kul ibland. Inbillar jag mig i alla fall.

Men det var ju skillnaden mellan hästhållningen i Sverige och USA jag skulle tala om. Jag har ju bara anekdotisk bevisföring, men just jag har en mer lekfull inställning till hästar här än där. Jag tränar ju dressyr en eller två gånger i veckan och tränar hästar hos Tamara, men jag uppskattar lika mycket att leka med hästarna barbacka och syssla med groundwork. Jättedåligt svar, men jag fick i alla fall skriva lite om hästar.

Minns ni tiden innan man fick barn och sa till sig själv (och i värst fall också till andra som redan var föräldrar) att man bara skulle köpa smakfulla träleksaker åt sin baby. Rummet skulle vara inrett i grått och gammarosa. Absolut inget plast i skrikiga färger och verkligen inga leksaker som låter. Barbie med sin könsstereotypa världsbild och orealistiska kroppsform som aldrig få stiga in över tröskeln till barnrummet. Klipp till några år senare när man outtröttligt skruvar ihop ett rosa Malibu Beach House. Nu kanske jag bara talar för mig själv, men jag ser med ömhet tillbaka på den naiva barnlösa Peppe.

Det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om. Det jag ville säga var att Maggans och min podd ligger ute! Vi talar om antivaxxare och hur man ska hantera dem, om det ska bli reseförbud för alla som vägrar vaccinera sig, om varför Wikipedia är det mest trovärdiga vi har på internet och att sälja kosttillskott man själv hittat på. Hoppas att ni gillar! Och om ni gör det blir jag såklart glad om ni prenumererar på podden och nyhetsbrevet för 5 dollar i månaden (det är drygt 30 kronor) eller 50 om året.

Först: stort tack för att ni svarade och skrev så fina saker på inlägget under. Det gjorde så jag gick med en lycklig känsla i kroppen hela dagen. Som någon av er skrev är kommentarsfältet halva bloggen. Ni skriver så smarta och roliga saker. Idag vill jag att ni ska känna er som goda människor eftersom ni gjorde en kvinna i Santa Monica så glad.

I dag var vi uppe i stallet och red så många hästar som möjligt eftersom det ska regna resten av veckan och det då inte går att rida eftersom både ridplanen och trailen är för geggiga. Tamara tog en jättefin bild på mig när jag efter träningen satt barbacka på Sovvers i solnedgången. Jag skulle precis lägga upp den på Instagram när det slog mig att hästbilder aldrig får speciellt många likes. Jag avskyr verkligen när jag tänker så, låter likes smyga sig in i mitt liv och beslut kring vad jag lägger upp. Ibland måste jag påminna mig själv om att Insta BARA ska vara lustfyllt och om jag börjar bry mig om vem som trycker på det lilla hjärtat slutar det vara det. Jag vägrar vara en människa som jagar likes. Jag tror nämligen att det i längden leder till att jag blir mindre lycklig.

Jag skriver det här mest för att påminna mig själv om min egen inställning till sociala medier. Det är så förrädiskt lätt att sugas med i hetsen och verkligen bry sig inte bara om antalet likes utan också om vem som gillat vad (hu, den dagen jag trillar ner i det mörka hålet måste jag ta bort alla mina konton). Jag försöker verkligen hålla ett öga på mig själv när jag tvekar inför att publicera en bild på grund av att den kanske inte blir en likeraket. Så nu ligger hästbilden uppe.

För övrigt tycker jag att Tiktok är så sjukt mycket mer kreativt, informativt och roligt än Instagram. Instagram är mest av allt yta, Tiktok kräver ändå lite eftertanke och skapande. Jag känner mig ändå blyg inför att publicera något där. Är än så länge en lurker. Men jag fattar ju också att de flesta av oss borde lägga telefonen ifrån oss och läsa en bok.

Mycket tjat om mig här på bloggen, kan vi inte tala om er en stund? Här kommer ett litet lista på frågor. Fyll i så mycket eller så litet ni vill. (okej, det blev tekniskt sett sju frågor, men nästan sex)

1. Hemort
2. Hobby
3. Senaste film/tv-serie
4. Favoritgodis
5. Hur länge har du läst här? Och hur hittade du hit?
6. Ämne du gillar att läsa om

Tack på förhand!

Tusen tack alla ni som prenumererar och dessutom betalar för nyhetsbrevet och podden! Jag ser er och jag uppskattar det mycket.

Igår regnade det i LA och jag skrev mina vanliga 1000 ord på morgonen innan Majlis vaknade, men sen gjorde jag inte så mycket mer. Låg på soffan med Magnus och kollade på gamla avsnitt av Drunk History, poppade popcorn, tog en tupplur, såg en film osv. Maja och jag har pratat mycket om att vi ska försöka leva som vi lär. Alltså inte jobba konstant, utan ta hela lediga dagar ibland. Det var verkligen otroligt skönt att bara vara utan att prestera. Rekommenderar varmt.

Idag sken solen, men det var svalt i luften. Sånt gläder en nuförtiden eftersom det innebär en lite mer varierad klädstil. Drog på mig jeans, tröja och jacka. Tog familjen under armen, köpte kaffe och träffade några kompisar i en närbelägen park. Där stod vi sedan och småpratade och skrattade medan barnen rände omkring. Nuförtiden uppskattar jag de enklaste av umgängen så länge de är umgängen.

Nu ska jag läsa en stund i badet. Vi hörs imorgon!

Boken jag skriver om handlar delvis om hur många när de befinner sig kring 40 börjar fundera på sina liv och hur de vill leva dem. Om hur ens egen dödlighet plötligt blir konkret på ett helt annat sätt än när man var 20 eller 30. Om vad som är moraliskt rätt och fel. Om man måste leva enligt normen. Om känslan när man har det mesta av det man drömde om/planerade som yngre: jobb, hem och familj och frågan om detta var allt uppstår. (OBS det är en roman jag skriver. Inte en biografi).

Hur som helst slog det mig hur många i min ålder plötsligt tänker tillbaka på åren när de var runt 20. Om hur ett år på den tiden kändes mycket längre än idag och hur formativa de åren var. Hur viktiga vissa av relationerna man hade under den här perioden var. För två år sedan kontaktade en nära vän mig och frågade om vi kunde bli vänner igen. Vi var bästa vänner, reste tillsammans, sov över hos varandra, ringdes varje dag och berättade allt för varandra under tio år. Sedan hände en grej som gjorde att vi bröt kontakten helt och tio år senare återförenades vi. Det var fint och allt var som förut.

Förra veckan hörde en annan kompis av sig. Vi var nära vänner mellan det att vi var ungefär 16 tills vi var drygt 20. Vi pratade inte varje dag på den tiden, men när vi gjorde det kunde vi prata flera timmar åt gången, innan vi kunde köra bil cyklade vi runt stan och när han fick körkort ett år före mig åkte vi ut till en sandplan där jag fick testköra hans pappas bil. När han reste i Tyskland bodde han några dagar hos min pappa och jag var självklart bjuden på hans studentfest. Sedan gled vi isär. Pojkvänner och flickvänner, utomlandsflyttar och barn. Vi lunchade visserligen då och då och sen knappt det.

Nu har vi återupptagit kontakten och det är väldigt fint att ha en person som känt mig innan jag blev vuxen. Jag umgås inte regelbundet med någon av mina barndomsvänner och har aldrig heller saknat att göra det, men väldigt glad över den här återuppståndna vänskapen. Det var egentligen bara det jag ville säga. Det är fint att kunna knyta starka vänskapsband som vuxen, men också mycket fint att återuppta gamla.

Jag har haft en sån bra vecka! Främst såklart för att Kamala Harris är USA:s nya vicepresident och för att Michelle Obama är så otroligt cool och snygg och klär sig så fantastiskt, men också för att ni skrivit så smarta och intressanta och peppande saker här på bloggen. Tack för det! Det är så roligt att blogga med er.

Veckans podd ligger ute och här kan ni prenumerera på mitt nyhetsbrev med lite fler länkar än här på bloggen. För de av er som vill betala för blogg och podd går det bra att välja betalalternativet. Det gör mig såklart jätteglad för då kan jag lägga ner ännu mer tid på bloggen och podden.

Biden säger att 100 miljoner amerikaner ska vaccineras under hans 100 första dagar som president. På vissa ställen är utdelningen av vaccinet inte så organiserat. Har man tur och befinner sig på rätt plats vid rätt tidpunkt kan man få en spruta. (eng)

Antiklimax när Trump bara lämnade Vita huset utan att något dramatiskt hände. Vad gör alla de Qanon-anhängare som investerat så mycket känslor och tid (och pengar) i att den forna presidenten i sista stund skulle återta makten? (eng)

Det finns kanske någon här som inte orkar traggla sig igenom långa texter på engelska om Qanon. Här är en på svenska. (sve)

Här finns en podd på samma tema på Aftonbladet (tack för tips, Vanessa!). (sve)

Vad var egentligen Parler och vad fick detta sociala medium att falla. (eng)

Du kan inte lägre se på någon vad hen tjänar (det har man iofs aldrig gjort i LA). (sve)

På spaning efter den stil som flytt. (sve)

Intervju med en av kvinnorna som blev ofredade av Julian Assange. (sve)

Vilken dröm att kunna ladda bilden på fem minuter! (eng)

En app som hjälper oss att shoppa etiskt.(eng)

Både Trump och Thunberg drivs av ångest. (sve)

Arv eller miljö, så formas våra personligheter. (sve)

Stora klädmärken tävlar om att får synas i den nya Sex and the city tv-serien. (eng)

Otroliga bilder från när Biden och Harris svors in.

Enligt The Washington Post ljög Trump sammanlagt 30 573 gånger under sin tid som president. (eng)

21 orsaker som gör att 2021 känns hoppfullt. (eng)

Och nu över till det svåraste. VAD ska man kolla på? Jag vet inte. Jag testade Zoe’s extra ordinary playlist på Hulu, men sägs inte in. Samma sak med Everything’s gonna be okay, mjäh. Jag tror jag får lägga mitt letande av bra tv-serier åt sidan och sikta in mig på filmer och dokumentärer.

Jag tipsar om filmen Bomshell (en av de få som jag hann se på bio år 2020).

Som den uppmärksamma läsaren minns var jag en smula nedslagen efter att ha ridit en jättefin dressyrhäst i Sverige. jag kände att jag aldrig kommer att utvecklas på kusarna i här i LA. Jag behöver en häst som är mycket duktigare än jag. Det är vad de är och jag har det redan så bra att jag inte ska klaga. Igår när jag red Sovvers blev jag dessutom på mycket gott humör. När jag började rida honom ville han absolut inte lyfta galopp. Han bockade och surade och drog hovarna efter sig. När Magnus försökte galoppera rusade han bara fram i trav.

Vi kämpade på. Små, små steg åt gången och igår när jag tränade honom insåg jag att han nuförtiden lätt lyfter galopp från både trav och skritt. Övergångar med bara några galoppsteg åt gången är lätt som en plätt och till och med Magnus kan galoppera med honom. Det kändes som en liten seger.

Och ja, jag fattar att detta är dödstråkigt för alla er som inte har med hästar att göra, men ville få det ur mig ändå.

I Friday Lab talade vi i veckan om beslutsångest och beslutströtthet. Om hur vissa beslut, som egentligen borde vara enkla, kan ta enormt mycket tid och stress. Jag har själv inte så svårt att fatta beslut, men ibland kan jag vara lite väl snabb i dem. Jag vill liksom bara komma vidare från det obehagliga läget när jag strå inför ett beslut. Men ibland kan det vara bra att vila en liten stund i det obekväma och fundera på varför det känns så jobbigt.

Hur som helst så fick folk nämna de onödigaste momenten i vardagen de kände beslutsångest inför. De vanligaste var: vad man ska äta (till middag), vad man ska klä sig i, när man ska tvätta, när man ska tvätta håret, var man ska jobba och bo. Har ni goda råd på hur man kan råda bot på denna beslutsångest tar jag gärna emot dem!

Det jag har jag störst igenkänning i är när jag ska tvätta håret. Vill absolut inte tvätta det varje dag, men det blir ganska svettigt av att leva under en ridhjälm och när jag ska träffa folk vill jag helst inte ha flottigt hår. Annars så äter vi ju samma sak mer eller mindre varje dag, älskar våra jobb och platsen vi bor på. Tänker att det som ger mig lugn i de flesta besluten jag fattar är vetskapen om att jag alltid kan ändra mig och fatta ett nytt beslut som korrigerar en situation som inte är tillräckligt bra.

(Det jag däremot kan känna stress inför är att glömma bort att svara på folks kommentarer och frågor. Minns att någon frågade om sex år en en bra ålder mellan barnen (svar JA! Otroligt bra!) och någon annan skrev något snällt om min senaste bok. Minns ändå inte vilket forum detta skedde i och är nu rädd för att folk ska tycka att jag är dryg som inte bemödar dem med ett svar. Men alla har vi våra stresskors att bära).