Vad läser ni just nu? Jag brukar vanligtvis ha flera böcker på gång, men läser just nu enbart “Imorgon har vi andra namn” av Patricio Pron, en argentinsk författare (en gång i tiden hade jag kämpat mig igenom den på spanska, men nu är det den svenska versionen som får duga). Jag skriver ju själv om relationer och tycker att det är så intressant och kul att läsa andra på samma tema. Jag känner faktiskt ingen stress inför att influeras för mycket av andras texter. När man skriver en roman skriver man ändå om den så många gånger att det inte går att imitera någon annans text. Dessutom sa författaren Peter Sandström att alla stjäl av varandra. Ett finare sätt är väl att säga att man inspireras, men stjäl låter roligare. Jag tänkte också läsa om Tone Schunnessons “Dagarna, dagarna, dagarna” lyssnade på den för någon månad sedan och tyckte mycket om den. Avslutade nyss “Bikupan” av Sarah Crossan. Trodde inte att jag skulle gilla det korta formatet den var skriven i, men sögs med i den. En historia om otrohet och besatthet.

På tal om böcker så var jag med om en bokträff med författaren Shannon Doyle imorse. Det var min gamla kompis Carina Nunstedt som slutat på Harper Collins Nordic och startat ett eget förlag Yourlife Books som hade bjudit in ett gäng kvinnor (och nån enstaka man) att lyssna på Doyle som talade om sin senaste bok “Otämjd“. Det var ett otroligt gäng kvinnor som deltog. Kolla på min Zoom-utsikt. Det var också kul att se skillnaden i energi och entusiasm mellan amerikan som är van att uppträda och januaritrötta svenskar. MEN tycker att det var ett väldigt lyckat event. Boken är på väg hem till mig och ska åtminstone tala om den i Mellan raderna, men kanske också skriva om den här. Om ni vill ha boktexter här.

Förra veckan skrev jag en krönika om BLM i Hufvudstadsbladet och en god vän påpekade efteråt en mycket bra sak: Att det i mina egna flöden mest syns vita fejs. När jag insåg det skämdes jag eftersom det stämmer. Det man ser här på bloggen är vita människor.

Jag försökte rannsaka mig själv och kom fram till att jag inte umgås med speciellt många alls under dessa dagar av pandemi, men kanske främst att allt som händer i livet inte dokumenteras på sociala medier. Den person jag träffar oftast utanför familjen är Tamara, som identifierar sig som svart. Hon vill helst inte att synas på bild eftersom vi när vi ses är osminkade och klädda i smutsiga ridkläder. En annan av mina närmaste vänner här i LA, Sandra, är också mörkhyad, men eftersom hon är väldigt privat på sociala medier lägger jag inte ut bilder på henne i mina kanaler. De jag publicerar foton på är folk som själva är aktiva på Instagram och/eller har bloggar.

MEN det sagt inser jag ju att det är lite konstigt att jag skriver om hur viktigt det är att alla ska få synas och bli representerade och sedan ger en bild av mig själv där jag uteslutande umgås med vita personer. Jaja, fick mig en funderare där.

Idag är det Martin Luther King Junior Day och ledig dag för kidsen. Eller alla Majlis dagar är ju lediga dagar. Utan att jag själv planerade det blev jag en morsa som håller sitt barn hemma tills ungen fyller fem. Jag ska kanske börja gå omkring med ett milt leende och förklara för folk att “förskolan bara är en förvaringsplats för små barn. De behöver sin mamma. Och varför skaffade man barn om man inte vill umgås med dem?” Det skulle i alla fall bli en otippad personlighetsvändning.

Nä, men på grund av pandemi och andra orsaker försöker jag nu jobba med två barn hemma. Det går inte alltid jättebra, men idag hann jag skriva roman i 45 minuter, ha ett möte på drygt en timme med Vad vi vet, köra första sessionen av 90 dagar med Friday Lab (otroligt gäng kvinnor igen. De tar aldrig slut verkar det som, detta är redan den elfte kursen), tvätta, laga lunch och skriva en text. Klockan är inte ens 13. Det är bra eftersom jag tänkte glida ner på stranden snart. Resten av veckan ska det bli kyligare i luften och då blir det inte så mycket strandhäng.

Jag har nu nått en plats i mitt LA-leverne då jag verkligen kan njuta av lite regn och kyligare väder. Mysigt med tjocka tröjor och jeans och så vidare. Regn betyder också att det snöar uppe i bergen och tydligen har det varit långa bilköer av Los Angeles-bor som vill visa sina extremt pandemiuttråkade barn snö. Det är liksom det enda man kan göra under lockdownen. Och knappt det.

Jag tänkte att vi skulle snacka om helgen. Den var nämligen fin. Det rådde värmebölja här i LA och det passade perfekt med att Vidars surflektioner drog igång igen. Vi tog med en kompis på ritt i Topanga, åt picknick bland djuren efteråt och på söndagen åkte vi in till Silverlake för eftermiddagshäng med några kompisar.

Det blåste ganska mycket när vi tog ut hästarna och som alla vet blir hästar lite skraja och extra pigga av vinden i manen. Jag var lite nervös inför att ha två oerfarna ryttare med mig på spåret (Magnus skulle bli sur om jag kallade honom oerfaren, men så länge man måste hålla i sig i sadeln när man galopperar är man inte proffs). Jag valde därför att leda unghästen Spirit och sedan galoppera honom uppför en backe medan de andra stod på marken och höll i sina hästar. Ingen trillade av (inte ens jag som var våghalsig nog att rida barbacka och höll mig kvar trots några små bockar).

När vi kom tillbaka dukade vi upp med lite picknick på bordet bredvid hagen och satt sedan och småpratade till det blev kolmörkt. När det bli mörkt i bergen blir det verkligen så mörkt att man knappt ser handen framför sig. Vi kunde höra hästarna mumsa på hö, grisarna grymta och prärievargarna yla på avstånd. Mycket exotiskt.

På söndagen åkte vi till Jennie och Zev i Silverlake. Barnen lekte i poolen och vi satt och småpratade bredvid. Jag ångrade faktiskt att jag inte tog med en bikini, det skulle inte ha skadat med ett dopp. Den främsta orsaken till att jag skulle vilja bo i hus med egen pool är att kunna dra av mig kläderna och bada naken när jag vill.

Det var den dagen. Vi åkte hem i solnedgången och somnade till Your Honor. Tack för tips! Den är jättebra, men också jättehemsk. Jag är tydligen ganska känslig nuförtiden. Kollar sällan på våld på tv, bara relationer och blir riktigt skakad av död i rutan.

Tack för önskeinlägg! Så roligt att få veta vad ni undrar över/vill läsa om.

Annas önskeinlägg: Vad du och Magnus jobbar med nu – eller är ni så lyckligt lottade att det bara är ridning som gäller? 🙂

På basen av vad man läser om här på bloggen verkar det inte hända så mycket mer än hästar och nån enstaka strand, men bakom kulisserna jobbas det hårt! Magnus producerar ca 10-15 poddar (osäker på exakt hur många, de kommer och går). Men några av de största i Sverige faktiskt, bland annat Mellan himmel och jord , Lillelördag och Brita och Parisa. Vid sidan om det håller han på att starta upp ett annat poddföretag med en kompis.

Själv är jag ju journalist och författare och driver Friday Lab. Under de senaste åren har jag funderat mycket på hur viktigt det är att jobba med något meningsfullt. Jag tror att jag till och med delade en text här på fredagslänkar om hur människan är som lyckligast när hen är generös och känner att hen gör något meningsfullt. Men det var inte alls det jag skulle prata om. Mer konkret innebär det att jag skriver texter för olika dagstidningar, både krönikor och reportage. Jag gör också livereportage för SVTs morgonstudion, pratar amerikansk politik på Yle i Finland och annat smått och gott. Vid sidan om det skriver jag på två böcker. De kommer ut nästa år. En är en beställning, en kapitelbok för barn, och den andra är en roman för vuxna. Jag vet inte om det är en så bra idé att skriva två böcker parallellt, men jag får försöka vara lite professionell och fixa det. . Ja och så Friday Lab som är en kurs, ett nätverk och nuförtiden en samlingsplats också för andras kurser. Jag är så glad och stolt över Friday Lab. Den samling kvinnor som dykt upp där och som stöttar, tipsar, rådgiver, peppar och umgås med varandra där är helt otrolig.

Var vill du vara och hur vill du känna dig i december 2021? Maja och jag drar en Insta live på Friday Lab (för det var så kul senast) på söndagen klockan 19 svensk tid. Vi pratar om att lägga upp bra vanor och målsättningar för året. Om att få saker gjorde och att få saker ogjorda (handen på hjärtat, få av oss jobbar för lite). Det blir mycket kul och ditt framtida jag kommer att tacka dig.

Så här förbereder du dig:

1. Hitta en skön plats att sitta på.
2. Köp vår arbetsbokmed isntruktioner + poddpromenad på Friday Lab Academy. Idag får du 20 procent rabatt på den med koden PLAN2021 eller använd bara papper och penna.
3. Duka fram nåt gott att smaska på.
4. Ta en promenadpaus (då tänker du bättre).
5. Våga tänka stort, men var snäll mot dig själv. Att sätta mål kring vila och återhämtning kan kännas konstigt till en början, men är värt att testa.

Jag älskar när ni ställer frågor! Tack för dem. Här kommer en av Jenny.

Frågestund och önskeinlägg: vad jobbar Tamara med som kan ha så många djur sådär? Är det öppet för andra också eller är ni där för att ni är vänner? Så fint med bilder därifrån och kanske kunde du köra en presentation av djuren? Lite som ”mina vänner”-grejen man gjorde i lågstadiet? Hur gick flygresorna med Majlis, och vad gör ni under så långa flygningar? Turas ni om att underhålla eller gör alla sitt? Vad fick ni för mat på flyget? (Lite ressugen, ja). Har du planer för våren, jobbet eller annars? Tips på topp 10 böcker du läste ifjol?

Tamara har jobbat med en massa olika saker i sitt liv, men just nu jobbar hon mest bara med djuren. Hennes man är landskapsarkitekt och gör bland annat The Getty Villa och Cameron Diaz trädgårdar. Det är nästan bara vi som kommer upp till stallet, vi är kompisar och hjälper till mes djuren. Tror att hon har dåliga erfarenheter av folk som forcerar sig hem till henne bara för att få rida gratis.

Majlis och Vidar är proffs på att flyga. De kollar mest på film och sover. Den enda gången Magnus och jag måste engagera oss är när Majlis måste gå på toaletten. Det har inte alltid varit så här enkelt, men jag har förträngt de jobbiga resorna. Fun fact: majlis ÄLSKAR att flyga. Hon tycker det är så mysigt med film och mat och jag vet inte vad. Och vi fick tomatpasta på planet. Faktiskt ganska god.

Mina planer för våren är att börja surfa, skriva på de två böcker jag håller på med, fortsätta bygga ut Friday Lab och rida så mycket som möjligt. Återkommer med boktips i ett annat inlägg! Nu kommer presentation av djuren. Vi kan säga att detta är första delen. På farmen bor nämligen ganska många djur, åtta hästar, en ko, tre alpackas, två getter, en åsna, två grisar, ett antal hönor (igår, mitt på blanka dagen, tog en prärievarg en av dem), två kalkoner, fem hundar och oklart antal marsvin och kaniner.

Kalkonen är det djuret som jag är mest rädd för. Opålitlig som bara den och ganska vresig. Den attackerade Majlis för inte så länge sedan. Det finns ändå en varelse som kalkonen gillar och det är hönan här på bilden. De hänger alltid tillsammans.

Ponnyn Cinnamon. Väldigt gullig och snäll. Snäll, men envis som ponnyn ofta är. Perfekt nybörjarhäst ändå. Majlis fick galoppera lite på henne igår. En av Tamaras första hästar.

Sovereignty, stor, svart och snäll så länge man inte kräver att han ska jobba. Då blir han sur och försöker bocka av en. Slängde av Cissan riktigt ordentligt precis innan hon skulle flytta hem till Sverige. Jag har undvikit att rida Sovvers, men när Magnus skulle lära sig galoppera blev det för farligt att göra det på Sovve så han fick rida Sequoia och jag landade ändå på Sovver. Som visade sig ha mer dressyrpotential än vad jag trodde! Nu tycker jag till och med att det är kul.

Alpackorna. Gulliga och försiktiga. Det fanns ursprungligen fem, men en puma tog två av dem. Nu är de bara tre. Minns aldrig vad de heter, men de rör sig alltid i ett gäng och ser ut som finniga tonårspojkar med moppe.

 

Åsnan Opal. Gulligast och antagligen smartast av djuren på gården. Visste ni att många åsnor är tränade för att skydda de andra djuren mot till exempel puman? När hästarnas första instinkt är att fly går åsnan istället till attack och sparkar mot rovdjuren. Opal är med andra ord hästarnas livvakt.

Sophie är Tamaras första häst och äldst i gänget. När jag började komma upp till stallet hade Sophie en hovsjukdom och kunde knappt gå. Vi trodde alla att hon skulle stryka med, men hon repade sig och nu är hon frisk och kry. Tamara rider henne ibland och hon är perfekt för barn. För liten för mig dock.

Chester, den ena av gårdens labradorer. Vill att man ska kasta boll, jagar prärievargar och älskar Majlis. Mycket kärleksfull hund. Resten av gänget heter Chai, Diego, Blackberry och Brownie. De tre minsta hundarna måste man vara noga med att ta in när mörkret faller eftersom de annars kan bli uppätna av prärievargarna.

Sweetie är en av två minihästar. Alltså inte ponnyer, utan verkligen minihästar. Busig och har bockat av Majlis några gånger (ändå insisterar hon att rida på Sweetie). Hon har en liten kompis som heter Summer.

Sequoia är tjock och ganska sur, men blir på gott humör när jag tar ut honom i terrängen och galopperar uppför backar. Perfekt att rida barbacka på, mindre perfekt att syssla med dressyr. Gillar honom! Men skulle han vara människa skulle han nog vara en sur Trumpsupporter.

Pust, vi stannar där och tar resten av gänget en annan dag. 

Det är fredag och det innebär fredagslänkar! Här kommer några av de bästa texterna jag läst i veckan. tack alla ni som prenumerera på mitt nyhetsbrev på Substack (och alla ni som betalar för det! <3 Ni är framtiden! Ni som vill betala för podden, men hyser brinnande hat gentemot Paypal kan nu göra det via Substack och därmed Stripe).

VÄLDIGT bra läsning den här veckan. Jag lägger ut en liten uppmaning på de som ni absolut måste läsa.

Alla plattformar som stängt ner Trumps konto.(eng)

Om hur högerextrema ledare och diktatorer vill ge sken av att vara de enda som säger sanningen. (eng)

Republikanen Arnold säger sanningen.(eng)

Nästan 4000 personer OM DAGEN dör i covid i USA.(eng)

Och här är en jämförelse med andra länder.(eng)

Jag som tänkte bli duktig på att surfa i år.(eng)

Sova i en Airbnb-potatis? (eng)

Not all masks are equal (eng)

Sex and the city gör comeback.(eng)

Tänk att man 2021 ska behöva övertyga folk om att munskydd är en bra sak. (eng)

Kommer ni ihåg Facebook-kampanjen där folk publicerade en sticker om att de röstat på sina profilbilder? De fick faktiskt fler människor till valurnorna visar en undersökning. (eng)

LÄS! När det blir coolt att vara en idiot på sociala medier och hur det kan eskalera. (eng)

LÄS! En otippad koppling mellan wellnessinstagram och konspirationsteorier. (eng)

En essä om screenshots. (eng)

Om hur pandemin gjorde onlinedating bättre.(eng)

Vad är Gab egentligen? (sve)

Terapeuter på Tiktok. (eng)

Min krönika på Hbl om BLM (bakom betalvägg, tyvärr).

Jag har panik eftersom jag inte hittar en endaste bra serie att kolla på det är hemskt. När jag kom hem igår kollade folk här på Adam Sandler i “Happy Gillmore”. Den kan jag INTE rekommendera, men om man vill granska sin egen inställning till Sandler så var han överraskande rolig i den här stand up-specialen för nåt år sedan. Eller tipsa mig omnåt bra som jag inte sett.

Jag vill inte vara den som är den, men visst är det lite tyst i kommentarsfältet? Ni är alla trötta på grund av mörker och januari, jag fattar. Eller så skriver jag kanske inte saker som kräver en reaktion? Jaja, fint att ni är här i alla fall och ett stort tack alla ni som inte bara prenumererar utan också är betalande prenumeranter på mitt nyhetsbrev på Substack! Så glad över det. Så glad över att folk vill betala för innehåll.

 

Som ni ser har vi varit uppe i stallet igen. Det är så fruktansvärt härligt att åka upp till den här magiskt vackra platsen och bli svettig och smutsig och lycklig tillsammans med djuren. Jag red fyraåringen Spirit och sedan stora lurviga Sovvers som inte precis är Vanessas Tesla till häst, men det är alltid kul att rida. Bara lite fler bockar och sura miner så här.

Jag tänker dagligen på hur lyckligt lottade vi är som har stallet i Topanga och stranden nedanför oss. Under den här lockdownen har det varit så oerhört skönt att kunna ta sig ut i naturen. Covid-läget i Los Angeles är katastrofalt. Folk smittas och dör som flugor, vaccindistributionen är segare än beräknat och skolor och restauranger är stängda. Konstigt nog älskar jag den här platsen lika mycket trots allt. Många av våra svenska vänner har flyttat hem där samhället är lite mer öppet, men till och med under pandemin kan känna en sån lycka i kroppen när vi kör nerför berget och Santa Monica breder ut sig under oss.

Jag är inte mycket till modebloggare, men min spaning inför 2021 är jeans som är så lösa och mjuka att de nästan känns som mjukisbyxor. Ingen kommer att dra på sig tighta byxor som klämmer över mage och lår efter så här mycket hemmajobb från soffan. Det finns liksom ingen orsak att klä sig i något obekvämt (hejdå också skor som klämmer!).

Visst är det en form av feministiskt tänkande att klä sig skönt, men snyggt. Att man får lida pin om man ska vara fin kan vi gott lägga bakom oss. Det fina är bekvämt, men ändå lite genomtänkt (för det är ju kul att klä sig). Känner man sig bekväm och snygg kan man åstadkomma vilka stordåd som helst.

Jeansen på bilden har några år på nacken, hittade dem i svärmors källare (hittade också ett par jeans i min mammas källare. De användes senast på 90-talet och är helt perfekta. Ska lägga ut en bild på dem senare). De är så lösa att jag reste i dem från Stockholm till LA. En resa jag vanligtvis gör i de mjukaste av byxor.

Vad spår ni för trender 2021? Det kan ju vara att jag har helt fel och folk är så trötta på sina mjukisbyxor att modet går mot korsetter, snortighta jeans och stilettklackar. Men tillåt mig tvivla på det.

Att komma tillbaka till USA var verkligen som att slungas in i ett nyhetsflöde som aldrig slutar slänga ut breaking news. Under vår månad i Norden lyssnade jag på de vanliga nyhetspoddarna, men det fysiska avståndet gjorde ändå att jag inte var lika engagerad som här hemma. Igår spelade Maggan och jag in en podd när vi talade om stormandet av kongressen (jag lade förresten till podden i nyhetsbrevet på Substack, så för er som hatar PayPal och hellre betalar via Stripe är det nu möjligt). Det är alltid utmanande att analysera om händelser som pågår medan man pratar, men tycker att det vi sa fortfarande håller.

Jag försöker balansera mellan att vara ödmjuk och försiktig i mina analyser och kommentarer, men samtidigt också våga lita på min kompetens. Tycker att det är oftast är mycket svårare att våga vara säker på sin sak än att tveka. Tänker att alla vet så mycket mer än jag och att jag kanske fått allt om bakfoten. En spännande grej med att bli vuxen är att man (okej, jag) långsamt inser att alla innerst inne är tonåringar som gör sitt bästa för att verka smarta och mogna. Vissa är såklart väldigt pålästa och kunniga, men det är kanske jag också. Åtminstone oftast. Jag brukar försöka påminna mig själv om det när jag ska göra en rapport för Yle eller Svt eller Vad Vi Vet eller annan nyhetsmedia.

Och ibland har man fel och då är det bara att korrigera. Det är inte hela världen. Jag talade om det med en god vän idag. Om hur världen är så mycket mer intressant när folk (okej, den här diskussionen handlade om poddar och bloggar) vågar testa tankar och analyser. Att allt inte ska vara så jäkla snyggt inpackat i brasklappar och säljbart content. Det som gör folk intressanta är ju skavankerna.