Tycker av vi kör ett traditionellt jag tipsar er, ni tipsar mig. Alla kategorier räknas. 

1. Lobsterrollen är den nya hotdoggen (förutom på Ikea där kalkondoggen är den nya hotdoggen. Magnus var inte helt övertygad).
2. Om du bråkar med din man, men inte alls är sugen på ett jättebråk. Be honom då inte sluta mansplaina saker du "ändå är ointresserad av" för dig.
3. Nora Ephron-dokumentären Everything is Copy. (Här i The land of the free, home of the brave får man dessutom HBO gratis i en månad, kanske också hos er?)
4. Det senaste avsnittet av En varg söker sin pod som till stor del handlar om Kerstin Thorvall och skillnaden mellan konst och biografi. I ärlighetens namn har jag varit ganska trött på Vargpodden på sistone, tycker att de mest fnissar och klagar på att de inte har nåt att säga, men så BOOM dyker det upp ett superbra avsnitt.
5. Att inte vara den person som tappat bort kvittot på Ikeas parkeringsplats då familjen inser att vi måste vi sängen hemkörd.
6. Filmerna: The Big Short, Spotlight och Zootopia.
7. Meg Wolitzers The Wife.
8. Att den som betalar för ungens kläder MINST varannan gång ska få bestämma vad hen klär sig i. Alltså: Adjö blinkande Sketchers, Hej Adidas!

  Er tur, tipsa mig!

Jag gillar mat och ser alltid fram emot nästa måltid. Det kan låta paradoxalt att Maggan och jag är periodare och äter ungefär samma sak till middag i flera månader tills vi tröttnar och byter rätt, men så är det nu bara. Vilket tur förresten att vi har samma inställning till att om man gillar nåt får man äta det så ofta man vill. Vi varierar oss med att äta ute då och då. Los Angeles är ju en fantastisk matstad. Här finns verkligen allt man kan drömma om och dessutom ofta väldigt autentiskt. Koreatown, Little Ethiopia, Chinatown, Little Bangladesh för att inte tala om all mexikansk mat. Fast bäst av allt gillar jag ju frukost/brunch. Det kan man bland annat äta på Malibu Pier Café. Eller på The Courtyard Kitchen uppe på vår gata. På kvällarna kan man äta middag där och eftersom de inte serverar alkohol är man välkommen att ta med en egen flaska. Ja och så finns ju The Sunny Spot i Vencie som måste vara vårt mest välbesökta brunchställe. Fast senast hade de ändrat menyn och jag är ännu lite skakad över det. Gillar också Café Gratitude i Venice. Och det här stället ligger nånstans nära Rose, men orkar inte googla vad det heter. Inte Flake, men... Ja och vill man hänga i Santa Monica så är ju Art's Place ett säkert val. Och Line Hotel i Koreatown inte att förglömma! Äh, nu kommer jag på så många andra bra ställen att den här listan aldrig tar slut. Går och lägger mig istället och så hörs vi imorrn.

En av vårens bästa fynd är Nord och Franckes kulturpodd. Rolig, informativ och smart. Inte nog med detta, de har också en väldigt bra blogg där de presenterade den här vårlistan. HÅLL I HATTEN, nu gör jag också den. ALLMÄNT KÄNSLOLÄGE, APRIL 2016 Öhman: Tackar som frågar, riktigt bra. Mars var en månad full av panik och stora känslor, men i april är jag tillbaka till mitt stabila jag igen.  BÄST JUST NU PÅ TV Öhman: Broad City, Happy Valley (tack Hanna!) och The People versus O.J. Simpson. MÖTER VÅREN MED LÄPPSTIFTET Öhman: MAC Lip Pencil Spontaneous (fick det av Friman i födelsedagspresent i augusti). ÄR BESATT AV Öhman: äta och springa, ägg minst en gång om dagen, Wordfeud, rågbröd som det inte går att få tag på här, fota palmer. BOK I BOKHYLLAN JAG SER VÄLDIGT MYCKET FRAM EMOT ATT LÄSA Öhman: The Blazing World av Siri Hustved. ETT ORD/UTTRYCK JAG VILL FÖRBJUDA Öhman: "Det är mycket nu", "Det gick inte som på Strömsö". HIT GÅR JAG OCH ÄTER OM JAG FÅR BESTÄMMA Öhman: Testade i dag Ox&Son längre upp på Montana tillsammans med Maggie som var ledig. Det visade sig vara superbra. Ska ta min kompis Karine dit nästnästa vecka när hon hälsar på. Magnus sa att han vill ha en ny tatuering, jag föreslog "40-årskris"  i snirkliga bokstäver.   BÄSTA LIVSMEDLET Öhman: Ägg. MIN OUTFIT EN BRA DAG Öhman: Jeans, svart tröja/linne och höga, men bekväma sandaler. Märker för övrigt att vi bott här i snart tre år nu eftersom det krävs närmare trettio grader för att långbyxorna ska bli shorts. LYSSNAR PÅ Öhman: ja, Nord & Francke-podden, Spotifylistan Big Ego's, regnet och fågelkvittret utanför just nu. VILL BÖRJA Öhman: Surfa på allvar. FAVORITSKÅDESPELARE Öhman: Robin Wright. IRRITERAR MIG PÅ Öhman: att fylla och tömma diskmaskinen, folk som bara talar om sig själva och hur upptagna de där, barn som UPPENBARLIGEN behöver kissa, men inte går på toa. DOFT I MIN NÄSA Francke: Stilla havet och weed.

Hallå där! Det här är en bortskämd fråga, men jag frågar ändå. Kring jul, eller kanske efter jul, funderar vi på att dra ner till Karibien/Centralamerika på en liten semester. Men vart ska vi åka? Den enda platsen jag besökt i de regionerna är Kuba. Vi är inte intresserade av ett all inclusive-turisthelvete, men nog av dykmöjligheter och koraller. Har ni nån koll? Magnus vill dra till Thailand, och det vill jag egentligen med, helst med Karin och Mango som på den gamla goda tiden. Åka ner till Khanom och hyra ett hus tillsammans. Men ifall det helt enkelt blir för långt från L.A. leker vi med tanken på Karibien.

Min journalistkompis Minna Kiistala var här i Los Angeles för ganska exakt ett år sedan. Hon passade på att intervjua Paula Vesala och först i dag läste jag texten i Gloria (på finska). Mycket välskriven text, men på många sätt kände jag inte alls igen mig i Vesalas Los Angeles. Eller visst har hon rätt i att det finns en massa uteliggare här, att det är segt att ta sig fram kommunalt och att kända barer som Whiskey a GoGo, Rainbow Bar & Grill och Viper Room är mindre och sunkigare än vad man kanske kunde föreställa sig. Men såna ÄR stora städer, bakom neonljusen är det smutsigt, fattigt och kaotiskt – också. Fördelen med storstäder är att det för det mesta finns allt där. Vill man ha rena gator, noll gatuförsäljare och bara folk i dyra kläder ska man kanske sikta mot Dubai, inte L.A. Bangkok, Buenos Aires, NYC eller London. I dag hade Maggan och jag ett ärende i Silver Lake och passade på att äta lunch i Downtown Los Angeles. Det var som vanligt minst tio grader varmare än nere i Santa Monica och folk vi mötte på gatan pratade mer spanska än engelska. Jag älskar de nedgångna husen och att DTLA påminner lite om New York. Det var som ett besöka ett annat land jämfört med svala, ekiperade och vita Santa Monica. När ni väl gör ett besök rekommenderar jag Grand Central Market, det håller visserligen på att bli fullständigt hipsterifierat, men maten är svingod och förmånlig.

Jag lever ju nu med en stockholmare och umgås mest med andra svenskar och några amerikaner här i L.A. Detta har lett till att jag nu för tiden säger: Jååghurt istället för yughurt. Jos istället för jucie Sopor istället för roskis Ja istället för jo Bild istället för foto Bäsch istället för bärrrs Det finns ändå ett ord jag aldrig kommer att uttala på annat än finlandssvenska, nämligen siffran sju. Jag uttalar det som ordet sko på engelska.  

Fick skjuts av en kompis två dagar samma vecka och noterade samt pratade om att den enda frukosten hon åt var en liten påse med frukt och bär. Jag älskar ju själv frukost. Dagens lätt bästa måltid och äter, likt Rainman, samma sak varje morgon: Två mackor, ett löskokt ägg samt yoghurt med bär (ibland müsli), plus en stor kopp svart kaffe. Att leva på några blåbär kommer ej på fråga. Därför kunde jag inte sluta tänka på den lilla, lilla påsen. Johanna skrev om hur kulturmänniskor i hennes flöde bantar öppet för att komma in i vårkläderna. Tänker ofta på smalhetsnormen och på hur extrem den är här på den västra sidan av L.A. Alla tränar, äter hälsosamt, har jättevita tänder, är lätt solbrända och ja, slanka. Speciellt när vi rör oss utanför eller i andra delar av stan påminns jag om att det finns också andra sorters kroppar än den smala. Och ja, jag påverkas också, sugs med i subtila hetsen. Har nog aldrig tränat så ofta som här. Jag vet att jag skrivit om det här förut, men känner att jag ibland måste påminna mig själv om just den här smalhetsbubblan jag lever i. Men jag äter också glass.

De flesta par lever ganska jämställt tills de får barn. Sen barkar det åt helvete, eller åtminstone rakt in i patriarkatet. Det är svårt att leva jämställt i ett patriarkalt system där man ständigt får små osynliga knuffar mot stereotypa könsroller, men det går! Man måste bara orka, ifrågasätta och våga vara lite obekväm. Här kommer några förslag, fyll gärna i om ni sitter på fler.

1. Dela föräldraledigheten lika. Ja, ni har vanligtvis råd. Den som tjänar mest får vanligtvis också mer föräldrapeng och ifall det känns knapert måste tid med barnen ändå vara viktigare än större hem, Thailandsresa eller ny bil (allt detta kan man skjuta upp några månader). Man kan också lägga undan lite pengar medan man väntar barn.
2. Den som förvärvsarbetar betalar in pension för den andra.
3. Hushållssysslor räknas ut i tid där bådas tid är lika värdefull. Antingen delar man upp tvätt, dammsugning, matlagning- och matinköp varannan vecka, eller så gör man det man föredrar – så länge det tar ungefär lika lång tid att utföra. En gammal sanning är att när båda känner att de gör ungefär 60 procent av arbetet är det ganska jämställt.
4. Gemensamt konto för gemensamma utgifter. Båda betalar in samma procent av sina inkomster.
5. Både kvinnor och män kan ta hand om barn. Den som inte ammar kan byta alla blöjor till exempel.
6. Det är svårt att börja familjelivet ojämställt och sen plötsligt en dag börja leva jämställt. Ansträng er från att det självklara är rättvisa.
7. Innan ni får barn, prata om hur ni vill ha det. Kanske det visar sig att ni har helt olika uppfattningar om hur en familj fungerar, då är det enklare att prata sig fram till en lösning än när babyn redan är född.

Antagligen kommer de flesta av oss att misslyckas, för det är praktiskt taget omöjligt att leva helt jämställt i en ojämställd värld. Den enskilda individen har svårt att förälndra systemet, men det är ändå värt ett försök. Mer om detta i Livet & Patriarkatet som kommer ut på försommaren 2016.

Genast efter att vi spelat in podden åkte jag ner till Costa Mesa med några goda vänner. För flera månader sedan hade vi köpt biljetter till Book of Mormon som visades där. Fram tills i dag hade jag aldrig träffat något som inte gillade BoM. Men vet ni, vi avskydde den. Inte nog med att jag fick den vanliga narkolepsiattacken när jag satte mig i en mjuk stol och lamporna släcktes. Det var omöjligt att hålla mig vaken. Jag nickade till, nöp mig själv i överarmen, gjorde knipövningar och tiggde till slut till mig ett tuggummi av Malin. Publiken skrattade så fort skådespelarna steg ut på scenen. De skrattade åt ordet dick, åt fuck, åt danssteg, mannen som ville våldta en baby, åt sex med grodor och jag fattar att man ska kunna skratta åt allt, men jag tyckte bara det var tråkigt. Och kanske det var chockerande för amerikaner att höra Jesus och kuk i samma mening, och att det skämtades så friskt om religion, men jag tyckte bara att hela skiten kändes gammal. Vitsar som kanske var vassa och provocerande när Southpark började sändas var bara gamla och dammiga nu. Gäsp. Höjdpunkten var när vi på vägen hem svängde förbi Ikea och jag köpte knäckebröd och Kalles Kaviar.  

I morse spelade Maggan och jag in en podcast. Veckans avsnitt handlar om att introverta ej göre sig besväret i L.A. om fester Maggan går på, om världen blir bättre eller sämre, om sperata tunnelbanevagnar och bubbelpoolar för kvinnor och män och så bråkar vi bara lite på slutet. Hoppas ni gillar och håller med mig.