Glömde nästan tipsa om Documentary Now på Netflix (i alla fall den amerikanska). Jag fattar att den kanske inte faller alla på läppen, men har man kollat på nån dokumentär under sitt liv och mera specifikt gillar till exempel Portlandia kommer man att älska denna serie. Nu är det er tur att tipsa mig om bra grejer på Netflix. Hanna skrev om Happy Valley som jag började på igår och redan älskar.   Helt orelaterat: ni vet när man står och väntar på att hissdörrarna ska stängas och man står och trycker på knappen upp eller ner. Förgäves tror man kanske, men INTE i USA! Här stängs faktiskt hissdörrarna snabbare om man otåligt står och trycker på knappen. Det ni.

Varje veckan gör jag en liten Los Angeles-hälsning i webb-tv programmet Vad är det som händer på Hbl. Eftersom L.A. i år rankades som världens åttonde dyraste stad (tillsammans med Köpenhamn) åkte vi in till Echo Park och frågade folk om vad de betalar i hyra och om de tycker det är ett skäligt pris. Jag har kompisar som betalar femsiffriga belopp varje månad, men de personer jag talade med i dag bodde antingen gratis hos sina föräldrar eller pungade ut med runt 1000 dollar i månaden. Själva betalar vi mycket mer än vad vi gjorde i Helsingfors, men där bodde vi inte heller vid Stillahavskusten. Fördelen med Echo Park är för övrigt att man där kan tala med olika sorters människor. Det roligaste var när en snubbe beskrev folk som bor i Venice som "rich hippies". Går jag ut på stan i våra kvarter träffar jag bara vita övre medelklasspersoner och turister. På mig hade jag ett par byxor som jag hittade (i en butik, inte på gatan som någon av er kanske tror) när Pyret och jag tog en promenad sista kvällen hon var i stan. Ett par typiska Manrepeller-byxor, tänkte jag genast, men när jag frågade Maggan vad han tyckte om dem sa han bara att han inte ser det ännu, men säkert snart kommer att tycka att de är snygga. Kommer ni på fler klädesplagg män (INTE ALLA MÄN!) tycker är fula? Superhög midja på jeansen? Roliga leggings? Harembyxor? Jumpsuits? Vad som helst i neon? Snickarbyxor.

I veckan, på en gubbsida på Facebook, skrev jag nåt i stil med att det är värre att utsättas för rasism än att bli kallad rasist och ifall någon påpekar att ens kommentarer är rasistiska kanske man ska se över dem först, innan man blir kränkt och ropar häxjakt. Den ursprungliga texten handlade, som de ofta gör, om den kulturella bakgrunden på en våldtäktsman. Vem som är svensk/finsk och vem som är utlänning. Jag vet, ni har läst TUSEN såna här diskussioner där den som inleder är noga med att säga att hen respekterar alla människor, fast de som är födda i hens hemland är liiiite moraliskt överlägsna. Jag kommenterade och plötsligt slog det mig att jag inte är rädd för gubbar längre. Förr har jag tvingat mig själv att spela tuff, men nu bryr jag mig verkligen inte om hur farbröder med sexistiska och rasistiska åsikter reagerar. Jag har insett att de sällan blir förbannade, oftast bara sårande och direkt kränkta för själva vet de ju att de alltid har rätt och vanligtvis brukar folk bekräfta dem.Ett universitet här i USA gjorde en undersökning som visade att killarna och tjejerna mycket oftare trodde att killarna hade rätt och var mer begåvade -oberoende av studieresultat. Redan som små lär vi oss att män har rätt. Det i sin tur leder till att snubbarna själva blir allt säkrare på att deras åsikter är de korrekta. Självsäkerheten får folk att lite på dem ännu mer och cirkeln är sluten. Nu menar jag såklart inte att alla män har fel hela tiden, jag antar att de har det ungefär lika ofta som kvinnor (och alla andra kön), men medan kvinnor oftare lägger fram sina argument i formen av en fråga eller åtminstone som ett ganska öppet påstående är gubbarna vanligtvis tvärsäkra. Och det är klart att man gärna vill tro på någon som är så bombsäker på sin sak. Min personliga lärdom är att det är fruktansvärt befriande att utan rädsla kunna ifrågasätta männen. Tävling: Vem är först med att skriva "Inte alla män!"    

---

För att göra det bästa av Pyrets sista dag i Los Angeles drog vi ut till ett stall trekvart norr om stan för att rida ute i naturen. Jag vet att jag skrivit det förut, men jag älskar att L.A. är en gigantisk stad, men ändå har så mycket fin natur så nära. Berg, Stilla havet, öken, palmer och what not. Går vi ner till stranden kan vi ibland se delfiner, tvättbjörnar hänger i gränden utanför vårt hus och åker man upp till Topanga stöter man alltid på coyotes. Sen kan man ju tycka ett och annat om motorvägarna som dras överallt. Den här gången såg vi bara hästar i djurväg, men det räckte mer än väl. Pyret fick rida en mustang som var född i det fria och faktiskt helsvart på den tiden. Själv red jag ett sjövilt varmblod. Sånt gillar man ju. Nu ska jag titta en stund på bilderna och sakna Pyret.  

Veckans Mellan raderna handlar om egon som kolliderar. Jihde och jag har läst Horace Engdahls "Den sista grisen", respektive Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Horace håller sig till genren "aforismer och fragment", Ebba har skrivit "en punktroman" inspirerad av Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga". Gör det nyligen separerade författarparet varsin personlig skildring av kärlek och krig, fångna i äktenskap, könsroller och berömmelse? Eller gör de i själva verket bara varsin litterär cop-out? Mellan raderna har svaret. (Och den som tycker nåt annat kan gå upp på vinden och hänga sig, för att citera Horace.) Nån skrev: "Roligt avsnitt!" på Mellan radernas Instagram. Håller med!

I dag åkte min syster Pyret hem. Det är så SORGLIGT, jag vill ju vara med henne hela tiden. Vi har knappt tre år av åldersskillnad och har alltid kommit väldigt bra överens. Det kanske beror på att jag är lite omogen eller hon mogen eller att knappt tre år aldrig har varit en så himla stor åldersskillnad egentligen. Ibland funderar jag också på om våra föräldrars skilsmässa gjorde att vi kom varandra ännu närmare. Vi har självklart också bråkat och vet precis hur vi får den andra irriterad, men samtidigt finns det en stor trygghet i att ha någon som känner mig så bra att hon vet exakt vad jag tänker. En kompis berättade hur hennes föräldrar alltid var noga med att uppmuntra syskonens vänskap. Förklarat för dem hur värdefullt det är och ansträngt sig för att få dem att umgås. Jag minns inte att mina föräldrar skulle ha gjort så, men det har gått bra ändå. Kanske just för att Pyret och jag på så många sätt är lika. Har ni bra relationer med era syskon? Har det automatiskt blivit så eller har era föräldrar uppmuntrat er till det? Har ålderskillnaden eller könet spelat roll? Föreställer mig fördomsfullt att kvinnor generellt är bättre på att upprätthålla relationer, också syskon emellan. Berätta, berätta! Sista groupien med gänget. Nu åker de hem till Finland och vår hem känns plötsligt så tomt att jag är tvungen att ta Vidar på bio.

Jag kallar, som ni vet, Magnus för Maggan eller Maggie och det har såklart smittat av sig på våra vänner. I söndags träffade vi några nya kompisar på påskfesten i Topanga. Maggie gjorde tydligen ett gott intryck eftersom en av dem ville bjuda honom på en liten herrmiddag i Venice inkommande fredag. Jag utgår från att det gick till så här: Den nya polaren frågade värdinnan Malin om han kunde få Magnus telefonnummer och Malin ba: "Självklart! Jag skickar dig Maggans nummer." Den nya vännen textade sedan Maggan igår kväll och frågade om han kunde kolla med Peppe ifall han var ledig på fredagen och ville hänga. I en logisk värld är det ju vanligare att kvinnor kallas Maggan och män Peppe. Maggan fnissade jättemycket när inbjudan kom till hans telefon och frågade sedan om det var okej att han kom istället för Peppe. Gulligt.

Är era partners också sämst på att svara på sms?  

Igår förvandlades jag till en surkärring. Grannarna ovanför oss höll nämligen på med nån slags riverdance-träning utan musik och med jättehårda klackar. Eller så lät det i alla fall. Jag brukar inte vara så känslig för ljud. Ska man leva nära andra människor måste man acceptera att livet inte är knäpptyst. Är det tystnad man längtar efter får man väl flytta ut i en hydda i öknen. Men nu råkade det vara samma grannar som kastade ner soppåsar  i soptunnorna i gränden nedan, men träffade vår balkong. Samma grannar som trots stränga rökförbud i huset (ni vet torkan här i Kalifornien, en cigarett som landar fel och FOFF finns inte stan längre) askade ner på samma balkong och så vidare. Så när dansträningen fortgått i ett par timmar röt jag: "Could you please stop jumping!?" Stampandet slutade för en stund, men fortsatte sedan. När Magnus kom hem från jobbet famlade jag efter en käpp att banka i taket med. Maggan sa att civiliserade människor inte gör sånt. Imorse kring halv åtta drog trampandet igång igen. Vidar vaknade, satte sig rakt upp i sängen och skrek: "PLEASE STOP JUMPING!". Då vaknade Maggan och hans pedagogiska sida. Han förklarade att vi inte är barbarer och tog med sig Vidar en våning upp för att vänligt be grannarna ta av sig skorna eller helt enkelt förflytta sina stampsessioner till garaget. Det visade sig vara en tioårig tjej som öppnade dörren. Hon övade sig på att hoppa hopprep. Ingen vuxen syntes till. Magnus sa att han använde sin snälla röst när han bad henne hoppa lite försiktigare. Hon slutade helt. Och Vidar lärde sig att kommunikation människor emellan är att föredra framför sin mors strategi att sitta i soffan och hojta. Magnus är inte gravid, men han bär på en massa påskägg.

För exakt ett år sedan testade jag Yogaia första gången  (på den tiden stavade de ännu sitt namn med två o) och har fortsatt ta lektioner några gånger i veckan sedan dess. Det är inte för att det skulle råda brist på yogastudion här i Los Angeles, ibland känns det som hela stan är en enda yogasession, men jag gillar att få lektionen överstökad hemma i vardagsrummet. Man kan välja att vara med om en live lektion med öppen kamera där instruktören ger en tips och råd eller bara köra inspelade lektioner. Jag brukar välja det senare. Med koden LA2016 får nya användare två veckor gratis yogalektioner. Är ni redan medlemmar kan ni kanske övertala syrran, brorsan eller sambo att öppna ett konto och samyoga med hen. Jag rekommenderar å det varmaste. Just det! På bilderna har jag på mig Mainio Clothings fruktansvärt sköna leggins. Har på mig dem så ofta just för att de är så sköna och snygga att det nästan inte är okej.