Ber om ursäkt för rubriken om framgång, det var lite väl sensationellt kanske. Lyckas är ett bättre ord, jag tycker nämligen inte att en måste vara så framgångsrik hela tiden. Jaja, i alla fall: Under gårdagens webinar fick jag två tydliga aha-upplevelser.

1. Deadlinen. Jag skulle aldrig missa en uppdragsgivares deadline, men när jag skriver på manus eller planerar andra mer privata projekt brukar jag aldrig ha ett färdigdatum. Istället jobbar jag på med vetskapen om att jag är en person som nästan alltid avslutar mina projekt. Fördelen med en deadline är att det antagligen går fortare och att det är mycket lättare att strukturera upp arbetet.
2. Tid att tänka. Jag fyller varje ledig stund i mitt liv med att göra något: lära mig om amerikansk politik i poddcast, läsa bok för Mellan raderna, skriva en tweet, lägga upp en bild på Instagram, passa på att ringa mamma och ja ni fattar. För att överhuvudtaget kunna få en överblick och till exempel då placera ut en deadline, krävs det lite egentid utan nyttiga poddar eller produktion av text. Coach Marianne gav som exempel att boka in en frukost med sig själv en gång i veckan, ta en promenad, yoga eller varför inte ligga i badet och tänka (den sista var min).

PS vad ROLIGT att ni gillade det lilla videoklippet! Vill nu göra fler.

I mars lever vi verkligen ett klassiskt Los Angeles-liv: Magnus är borta och jobbar hela tiden och jag är hemma med barn och lajvar författare/journalist. Pysslar med mina små gulliga texter, medan min make drar in de stora slantarna. Jag hämtar och lämnar, läser läxor och packar lunchboxar. Byter blöjor och försöker jobba medan babyn sover. Det har bara gått en vecka och jag är helt slut. Åh ensamstående föräldrar eller föräldrar med partners som jobbar och reser mycket: FY FAN VAD NI ÄR HARDCORE som fixar detta! Det är så mycket roligare att INTE vara ensam ansvarig över barn och hushåll. I dag slog det mig förresten att jag i över tretton år nästan dagligen skrivit i det här forumet. Lite svindlande faktiskt. Säger inte att alla inlägg har hållit så hög kvalitet, men jag har i alla fall under de senaste åren ansträngt mig för att det ska finnas någon form av poäng med det jag skriver. I dag på väg på en intervju fick jag för mig att göra en liten filmsnutt. Detta är ju ändå Los Angeles och folk gillar rörlig bild, sägs det. Fine att jag inte ännu är en Guillermo del Toro, men med lite övning ska vi nog få igång den här videobloggen också. No shame. Bara köra. Vardag Santa Monica 2018 from peppe öhman on Vimeo.

"Världens första walraffande journalist, eller ska vi säga ”blendande” journalist i ”Ett jävla solsken –En biografi om Ester Blenda Nordström” av Fatima Bremmer, varför tänker vi cool girl och är imponerade av hur folk i början av 1900-talet var exakt likadana som folk är på 2010-talet? Journalisten och författaren Leïla Slimani tackade nej till Macron och skrev den brutala/briljanta ”The Perfect Nanny” som vi fortsätter läsa trots att vi vet att det värsta vi kan föreställa oss kommer att hända. Och så känslan av lycka när världsalltet gör att små saker klaffar. På självhjälpshyllan: Är alla HSP?" Just det! Sista chansen att få en månad av gratis lyssning på BookBeat. Slå till vetja: Med koden Peppefi (finland) och Peppese (sverige) får nu ett helt bibliotek i telefonen. Magnus lyssnar till exempel just nu på "Sapiens" och vill diskutera den med mig varje kväll.

I lördags var jag med om en situation som jag garanterat inte är ensam om att ha upplevt (jag skrev om den på Amerikabloggen på HBL). Magnus och jag stod och "pratade" med en person som i praktiken höll en två timmar lång monolog. Alla har vi stått där, matat på med artighetsfrågor och -nickat medan vi optimistiskt tänkt: "Snart kommer nog den där motfrågan". Men den kommer aldrig, istället maler diskussionspartnern på om sina egna tankar, egenskaper och framgångar. Här i Los Angeles kunde en ju föreställa sig att det för folk är nödvändigt att pitcha sig själva hela tiden. Bära CV:t på utsidan, liksom. Men efter fem år här har jag insett att det aldrig är det riktigt duktiga och framgångsrika personerna som skryter om hur duktiga och framgångsrika de är. Snarare tvärtom. Då vill jag luta mig fram och viska: "Folk kommer att gilla dig SÅ mycket mer om du visar åtminstone pyttelite intresse för någon annan i sällskapet än dig själv." Men det gör jag ju aldrig. Istället står jag kvar, nickar och hoppas på den där motfrågan. I just det här fallet drog jag efter ett par timmar slutsaten att envägsdiskuteraren var oartig på grund av nervositet och det ÄR ju vanligt att en förväxlar dryghet med blyghet, men det gör inte pratstunden så hemskt mycket behagligare för den sakens skull. Tyckte synd om oss alla. Vad brukar ni göra? Spela med eller med milt våld tvinga den andra personen att visa intresse för någon annan än hen själv?

Hanna ställde en bra fråga: "En fråga som jag har funderat på angående skillnader mellan USA och Norden är välfärdsstaten vs. välgörenhet, och hur du ser på detta. Råkade se videon till ”God’s plan” av Drake, där han vandrar runt och ger en bunt pengar till random människor, som i sin tur gråter och berättar hur pengarna kommer att hjälpa deras barn komma in på college. I Norden skulle en liknande video vara helt absurd. Men har din syn på välgörenhet förändrats under den tid ni bott i USA? Och på vilka sätt förväntas människor med normal inkomst delta i välgörenhet?" Det finns många element i den amerikanska staten som jag inte alls fattar eller håller med om. Som att hälsovård inte är en mänsklig rättighet och att så många gått på myten att USA är landet där vem som helst kan bli vad som helst. När vi flyttade hit tyckte jag att det var fint att folk var så generösa med donationer, sen insåg jag att de ger skattelättnader. Jaja, nu säger jag inte att folk är extra generösa just på grund av att det går att skriva av donationerna, men det kan vara motiverande. Det ligger väl i den amerikanska ideologin att alla själva ska få välja vem de hjälper. Oftare än motsatsen används "socialism" som ett skällsord och syftar på tillståndet i Sovjetunionen. En pappa på Vidars skola sa att han inte vill betala för andra människors skolgång, hälsovård och föräldraledighet för att de "bara skulle ta pengarna och köpa större tv:n och bröst".  Det är svårt att säga vad en normal inkomst är, men vi donerar väl mellan 500-1000 dollar om året, direkt och indirekt genom välgörenhetsevenemang. Själv tror jag att alla tjänar på ett samhälle med mindre inkomstklyftor och större social trygghet. Att folk inte ska förtjäna att bli hjälpta, utan att staten behandlar alla lika. Jag föredrar med andra ord ett välfärdssamhälle framför ett som lutar sig mot medborgarnas valfria generositet. Däremot kan jag bli ledsen när folk inte vill ge en liten slant till Röda Korset eller Läkarmissionen med motiveringen att de ju redan betalar skatt. Den riktiga motivationen är vanligtvis snålhet. Slutsats: Heller skattefinansierad social trygghet än godtyckliga donationer. Det sagt behövs det inte sällan en extra insats för att hjälpa krisdrabbade. Den här extra insatsen tycker jag att vi som kan ska öppna plånboken för. Sällan kostar de oss mer än en lunch.

Orsaken till att det blir podd först nu efter ett alldeles för långt avbrott är givetvis på att vi ej klonat oss, halsfluss och tv-jobb, men nu är den här! Eller som Magnus skulle ha beskrivit den: "Från kokosolja i munnen, stamscellskurer till ett nytt amerikanskt vapenlagsklimat, pr-skadeglädje och Weinstein-avtäckning. Det här avsnittet bjuder på buddism, själsförsäljning och Barbara Streisands klonade hundar. Vad lever vi för och till vilket pris vill vi ha våra liv? Välkomna!" Ja och hörni, TACK för att ni betalar för podden! Det känns fint att veta att ni tror på en framtid där en betalar för innehåll och där också de lite mindre kulturarbetarna/journalisterna får betalt. 2,80 euro kostar podden i månaden. För det får en 4-8 avsnitt av samhälle, nyheter, media och feminism. Ibland till och med humor. KLICKA här för att betala.

Just det! Jag vill också tipsa om att min otroligt inspirerande coach håller ytterligare ett gratis webinar. Temat är: Fokus på dig själv, varför målsättningar är viktiga, teori, övningar, verktyg och tips. Avgång måndagen den 5 mars klockan 19.00 svensk tid. Plats: Din dator/telefon. HÄR kan du anmäla dig. För att få så mycket som möjligt ut av webinaret kan det löna sig att fundera kring ett eller ett par specifika områden i livet som du vill styra upp. Ni får förresten gärna tipsa vidare om detta.

Tack alla ni som skrev in och tipsade om handlingar som leder till en miljövänligare vardag! Här kommer några av dem: Monica: "Hans Rosling sa ”det är aldrig för sent att ge upp, så det kan vi lika gärna göra någon annan gång”. Håller på och läser hans biografi, superbra! Jag tänker man noga ska fundera igenom vem man röstar på och vad deras parti vill göra i miljöfrågor. Kontakta staden/kommunen ifall man har nån konkret idé om vad som kunde göras i ens närsamhälle. Skriv upp sig på någon nonprofit-organisations mejlinglista och skriv på eller donera till ett cause som verkar viktigt (sumofus.org och wemove.eu är exempel på sådana)." Karin: "Det kan ju också vara bra att påminna sig om (då det känns som ens handlingar inte är av betydelse) att lokala åtgärder har betydelse för hur känslig din närmiljö blir för de globala förändringarna (förstöra korallrev, utfiske, kemikaleutsläpp, nerskräpning mm gör ekosystemet ännu mer känsligt). Precis som du säger; ingen kan göra allt, men alla kan göra något!" Elena: "Minska användningen av plast är en stor miljögärning! Haven börjar vara fulla med plast och ett konkret sätt att minska mängden mikroplaster är att undvika t.ex. fleece och andra plastmaterial (polyester, akryl) som kläder är gjorda av. Vid varje tvätt lossnar helt hiskeliga mängder mikroplaster från t.ex. fleece och reningsverk har svårt att fånga upp det här. För att inte prata om smink och hudvårdsgrejer med mikroplaster." Louise: "Jag har haft svårt att prata och skriva om detta just för att jag känner mig så skenhelig! Men precis som du skriver så måste man inte tänka ”aldrig mer”. Jag är en ”på eller av”-människa vanligtvis men börjar mer och mer acceptera att det är okej att vara ljummen. Det gör i slutändan att jag gör mer vettigt än om jag skulle gasa totalt för att sedan bromsa. Gu som jag pladdrar… Hur som helst! Det jag gör är: 1). handla eko-kläder. Jag vet, man ska handla 2nd hand helst, men det kräver tid och energi o jag är inte så intresserad av kläder så detta är min lösning i alla fall. Det är bra på flera sätt: det är dyrare = jag handlar färre saker och bara när jag anser att jag behöver något. Det är begränsat = det finns inte så mycket att välja på = skippar okynnesshoppingen. Och det är miljövänligt. Ju fler av dessa märken man stöttar desto bättre tänker jag. 2) veckoplanerar mat och köper bara det vi ska använda. Jag har matslängarångest och det gör att vi sällan slänger mat. Eller i alla fall väldigt lite. Jag såg faktiskt också en sida som handlade om att klimatkompensera flygresor. Man kan räkna ut hur mkt ens resa ”kostat” och betala till olika miljöprojekt. Detta är GIVETVIS inte en lösning, typ Ah då kan jag sluta åka tåg och flyga istället bara jag skänker pengar. Men jag tyckte ändå att det kan vara precis vad det säger, en kompensation. Bättre än inget?" Just det, om ni söker på #ekofasta på t.ex. instagram hittar ni massor av bra tips och poddar. 

Magnus har äntligen en ledig dag, då han i och för sig mest sitter och klipper/producerar poddar. Fyra stycken bara i dag. I morse höll han en föreläsning över Skype om varför ett företag ska starta en/och hur man egentligen gör en bra podd. Jag smyglyssnade och slogs av hur sjukt proffsig Maggan är. Han förklarade så tydligt och logiskt hur, varför och när folk lyssnar (på engelska dessutom). När jag sa det åt honom efteråt sa Magnus att han när det verkligen behövs går in i ett mode och bara levererar exakt det han ska. Detsamma gäller tv-produktionen. På arbetsplatsen är han knivskarp. Men när han i sociala sammanhang ska berätta om sin kompetens eller vad han gör klarar han inte av det. På fester och andra sociala sammanhang är han sociala Magnus, på arbetsplatsen är han jobb-Magnus. Magnus är en kameleont. Han kan anpassa sig till vilken situation och vilket gäng som helst. Det är inte så att han spelar olika roller, men kan justera sin personlighet så den passar in. Efter att ha läst "Ett jävla solsken" inser jag att han skulle bli en sjukt bra wallraffande journalist. Utan att större ansträngning kunde han smälta in i en nynazistisk organisation eller folkskolelärarkongress. Jag är helt annorlunda. Jag har lätt för att anpassa mig till nya situationer och platser, men har väldigt svårt att anpassa min personlighet efter gruppens. Förstår ni vad jag menar? Jag är lite som en gamma gubbe som vägrar ändra mig för andra. Och om någon frågar mig om en jobbrelaterad fråga på en fest har jag noll problem att svara på den. Sociala-Peppe och jobb-Peppe är hela tiden samma person. Om jag vill tala om amerikansk politik eller feminism har jag svårt att prata om huspriser eller OS en kväll. Och det är sannerligen inte för att jag är så intellektuell, sign. Paradise Hotel 4-ever. Bara oflexibel i min personlighet. Eller om man ska vara snäll: har en väldigt tydlig identitet eller självbild. Kanske? Det här innebär att jag inte är tillnärmelsevis lika smooth att hänga med som Maggan som bara glider in och blixtsnabbt är en del av vilket gäng som helst. Vem vill inte ha en sån på sin fest? Jag antar att alla ligger nånstans på den här skalan, men om ni skulle vara tvungna att välja: Är ni mer av en Peppe eller en Magnus?  

Hej från sjukstugan. Om jag fick välja mellan att förlösa Majlis igen eller ha halsfluss i fem dagar skulle jag lätt välja förlossningen. Inte bara sjukdomstillståndet utan också att Magnus är borta mellan 8.30 och 18 har gjort att jag fått uppleva en vanlig hemmafru-vardag. Inser nu hur oerhört lyckligt lottade vi är som kan vara hemma med varandra dagarna i ända. Trots att vår ekonomi skulle se helt annorlunda ut om Maggan och/eller jag jobbade heltid inser jag nu att jag alla dagar i veckan väljer vår vanliga tillvaro. Imorse hade Viddes skolas PTA ett informationstillfälle om protesten National School Walk Out där skolungdomar vandrar ut från sina skolor i protest mot vapenlagstiftningen i landet. Jag ska skriva ett stort reportage om just detta och hade tänkt gå på infot, men då hörde HR-avdelningen av sig och sa stopp. Tack coachingen för den! I vanliga fall skulle jag ha staplat in i feberyra, men nu stannar jag hemma. Otroligt skönt att tillåta sig själv vara sjuk och lita på att reportaget ändå löser sig. Eller snarare att JAG ändå får ihop det. Onödigt att skriva i passiv form. Har för övrigt noll röst, vilket gör det oerhört svårt att kommunicera med barn. Inser också nu hur mycket jag tydligen höjer rösten i vanliga fall. Har gett mig själv tid att tillfriskna från min halsfluss till imorgon, mår jag inte bättre då får det bli antibiotika. Eller kollodialt silver. SKOJA!