Hur mycket ska en donera pengar?

Hanna ställde en bra fråga: "En fråga som jag har funderat på angående skillnader mellan USA och Norden är välfärdsstaten vs. välgörenhet, och hur du ser på detta. Råkade se videon till ”God’s plan” av Drake, där han vandrar runt och ger en bunt pengar till random människor, som i sin tur gråter och berättar hur pengarna kommer att hjälpa deras barn komma in på college. I Norden skulle en liknande video vara helt absurd. Men har din syn på välgörenhet förändrats under den tid ni bott i USA? Och på vilka sätt förväntas människor med normal inkomst delta i välgörenhet?" Det finns många element i den amerikanska staten som jag inte alls fattar eller håller med om. Som att hälsovård inte är en mänsklig rättighet och att så många gått på myten att USA är landet där vem som helst kan bli vad som helst. När vi flyttade hit tyckte jag att det var fint att folk var så generösa med donationer, sen insåg jag att de ger skattelättnader. Jaja, nu säger jag inte att folk är extra generösa just på grund av att det går att skriva av donationerna, men det kan vara motiverande. Det ligger väl i den amerikanska ideologin att alla själva ska få välja vem de hjälper. Oftare än motsatsen används "socialism" som ett skällsord och syftar på tillståndet i Sovjetunionen. En pappa på Vidars skola sa att han inte vill betala för andra människors skolgång, hälsovård och föräldraledighet för att de "bara skulle ta pengarna och köpa större tv:n och bröst".  Det är svårt att säga vad en normal inkomst är, men vi donerar väl mellan 500-1000 dollar om året, direkt och indirekt genom välgörenhetsevenemang. Själv tror jag att alla tjänar på ett samhälle med mindre inkomstklyftor och större social trygghet. Att folk inte ska förtjäna att bli hjälpta, utan att staten behandlar alla lika. Jag föredrar med andra ord ett välfärdssamhälle framför ett som lutar sig mot medborgarnas valfria generositet. Däremot kan jag bli ledsen när folk inte vill ge en liten slant till Röda Korset eller Läkarmissionen med motiveringen att de ju redan betalar skatt. Den riktiga motivationen är vanligtvis snålhet. Slutsats: Heller skattefinansierad social trygghet än godtyckliga donationer. Det sagt behövs det inte sällan en extra insats för att hjälpa krisdrabbade. Den här extra insatsen tycker jag att vi som kan ska öppna plånboken för. Sällan kostar de oss mer än en lunch.