Det här är ett kommersiellt samarbete med kampanjen Ekofasta.

Jag får panik av bilder på skelettliknande isbjörnar som på grund av den globala uppvärmningen håller på att svälta ihjäl, koraller som bleknar och babysköldpaddor som drunknar. De ger mig  både ångest och skuldkänslor. Jag är nämligen en miljöbov. Faktum är att min livsstil gör att klimatförändringen sker i en allt snabbare takt. Både djur och människor påverkas av mina handlingar. Jag bor på andra sidan jordklotet från mina närmaste släktingar och vänner och flyger elva timmar långa flyg minst två, oftast fler, gånger om året. Jag försöker trösta mig själv med att jag inte ätit kött de senaste femton åren och shoppar väldigt sällan, men efter att vi flyttade till L.A. köpte vi en bil. Och så har vi nuförtiden inte bara ett, utan två barn. Hur jag än försöker försvara mig ÄR jag en miljöförstörare. Det finns såklart såna som är värre, men jag kommer inte från att jag är en stor belastning för klimatet. Detta ger mig sån oro i kroppen. Vad det är för värld Maggan och jag lämnar efter oss åt Vidar och Majlis? Vilken rätt har jag att roffa åt mig av det som inte ens är mitt?

Ett jättebra projekt för den som vill finna lite lugn i sin klimatoro är Ekofastan som ordnas för sjunde året i rad av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Ekofastan handlar i år just om att känna hopp, och med i kampanjen är också Finlands svenska Marthaförbund och Finska missionssällskapet. De producerar bland annat sex poddavsnitt med diskussion kring klimatångest och vad en själv kan göra: Minska matsvinnet, sortera avfallet, kyrkans roll i miljöfrågan, globalt perspektiv och såklart konsumtion. Jag rekommenderar varmt att lyssna på dem! Kolla också på Instagram under hashtaggen #ekofasta

(Gå också in på Ekofasta.fi för tips och inspiration för ett miljövänligare liv)

Jag fattar att en kanske känner att det ändå är försent och att en liten människa ändå inte kan påverka en hel rörelse, men vi kan faktiskt. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Eller det ger i alla fall mig tröst. Jag tänker så här: Klimatångesten botas bäst av handlingar. Att istället för att bara ge upp, istället justera om i vardagen. Att så ofta som möjligt välja det miljövänligare alternativet. Det är så mycket lättare att göra en förändring till en vana om en börjar med realistiska mål och peppar sig själv. Jag tror på allvar att alla mår bra av att göra något, även om det i stunden kan kännas som en bagatell. Går det att byta ut ett flyg mot tåg? Tänk om kött endast är nåt en äter på restaurang och på helger? Är splitternya kläder nödvändiga, finns det redan alternativ i garderoben eller i second hand-affären? Måste en beställa grejer från Kina? Ni fattar. Och så vill jag hemskt gärna att ni inspirerar mig med era bästa tips för en miljövänligare vardag! Jag tänker att ett "aldrig mer" kan bli avskräckande, men att anstränga sig för att hitta det miljövänliga alternativet i stunden ger en hopp.

Precis samma dag som Magnus började jobba på ettfem veckor långt tv-projekt blev jag sjuk. Jag hade så ont i halsen att det blev en kraftansträngning varje gång jag skulle svälja. Har inte haft så ont sedan jag födde barn. Jag kunde knappt prata imorse och var tvungen att skjuta upp inspelningen av Mellan raderna och coachingen till senare i veckan. Jag måste ändå  göra en intervju senare idag och har för första gången någonsin bokat barnvakt för en hobbgrej. I vanliga fall skulle jag ta Majsan under armen, men nu har jag inte energi att intervjua OCH ta hand om ettåring samtidigt.  Nu proppar jag mig full med amerikansk medicin och gör pedal to the medal.  Usch vad jag gnäller, det här inlägget blev nu en hälsning från den mindre trevliga frilanstillvaron. Det känns också som ett personligt nederlag att vara sjuk. Min självbild passar inte alls ihop med det här ynkliga tillståndet. Jag ser mig själv mer som personen på bilden ovan. Jag fattar ju att alla är sjuka ibland, men tror liksom att min kropp alltid fixar biffen. Kanske nåt att ta upp med coachen. Hitta och gilla en ynklig version av sig själv. Svarar på alla kommentarer så fort livet återvänder till mig! 

Jag har känt en sån ångest när jag läst om flygräderna i Syrien och kriget i Jemen. Alla barn som har noll ansvar i konflikterna, men vars liv påverkas och till och med tar slut. Jag känner mig ofta maktlös och när vidrigheterna i världen blir för många väljer jag att blunda och scrolla förbi dem. Det är inte särskilt hjältemodigt av mig. I dag hörde människ0rättskämpen Lina Teir av sig och frågade om jag kunde blogga om fallet med de sju irakiska flickorna, alla under tolv, som riskerar att bli utvisade på grund av myndigheternas sjabblande: I Finland fick familjen en asylintervju där tolken använde Google Translate. Bara en sån sak. Flickornas pappa är hotad av shiamilisen och den äldsta blev utsatt för kidnappningsförsök före de flydde. Mitt hjärta brister när jag läser att en av flickorna heter Finlandia, hon är bara två år. Tänk att familjen kommer till Finland och tror att de äntligen är säkra. De döper sin dotter efter landet som räddat dem. Och nu detta. Så här skriver HBL: "I många fall har asylsökande med ett visst språköra fram till intervjun hos Migri hunnit lära sig så mycket finska att de själva förstår att översättningen går fel. Ofta brister det inte bara i tolkarnas finska, utan i att de också talar andra dialekter av den asylsökandes språk, representerar andra samhällsklasser och annan livserfarenhet. Vem har till exempel kapacitet att vara tolk åt en oppositionsfilosof, en homosexuell eller en kristen från ett land där de här kategorierna ständigt har varit tvungna att leva under ytan? Googla fram ett dussin ansikten från ett slumpmässigt valt främmande land. Det kan bli Dominikanska republiken eller Kamerun. Försök sedan bedöma vilket ansikte som kunde ha den största makten över ditt liv. För så känner en asylsökande sig inför myndighetsapparaten i Finland. Särskilt för den som har haft lite med väst att göra kan inte veta vilka uniformer, kostymer, titlar – eller kvinnor som har verklig betydelse. Vem man kan ställa frågor till, vem man kan ifrågasätta utan att riskera någonting." Jag försöker påminna mig om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Att inte agera i en sån här situation är att visa samtycke. ¨Det här kan du göra: Skriv under och sprid adressen, skriv till beslutsfattare, twittra och blogga, gå med i Facebookgruppen, delta i demonstration i Lovisa på lördag klockan 14.

Mycket om eftersnacket kring skolskjutningen i Florida. Den gången då de sörjande eleverna plötsligt vände sin sorg till en aktivism mot landets vapenlagar. NRA är den uppenbara antagonisten med sina miljonbidrag till huvudsakligen republikanska senatorer och andra kongressmedlemmar. Men är dessa politiker köpta eller får de bara betalt för en redan etablerad övertygelse? De båda politiska lägrena förslår förändringar utifrån sina övertygelser men vad står egentligen för skolskjutnignarna i landet? Är det tillgängliga vapen eller är det pojkar vilseledda av mansrollen?"

I dag ska vi prata om kulturella skillnader. En orsak till att vi har ett ganska stort svenskt umgänge är antagligen för att det i ett nytt land i längden blir utmattande att konfronteras med en kultur som utåt sett ser likadan ut som ens egen, men som under ytan ändå är lite annorlunda. Under de första åren blir varje dag en pytteliten orientering i hur infödingarna lever. Det handlar inte om avgörande handlingar, men småsmå vardagliga grejer. När jag bodde i Holland tyckte jag det var så konstigt att med alla fönster som aldrig hade gardinerna fördragna oberoende av vad som hände inomhus och att när man flyttade verkligen rensade lägenheten på allt från kylskåp till heltäckningsmattor. Här i USA tänker till exempel på skolan: Hur mycket förväntas föräldrarna ställa upp som frivilliga på evenemang  och i klassen? Vad är en lämplig summa att donera till skolan? Vilken sorts present ska läraren få på skolavslutningen? Hur viktigt är det att göra Alla hjärtans dag-kort åt samtliga barn i klassen? Vid playdates, lämnar en bara av ungen eller måste en stanna och umgås med föräldrarna? Eller på restaurangen där jag i början tyckte att det var oartigt att servitören så fort en hade ätit upp städade undan tallrikar istället för att, som i Finland, vänta ut hela bordet.Nu tycker jag det motsatta. Eller att det finns en person som visar en bordet, en som häller upp vatten, en som tar ens beställning och en som städar undan bordet. Det går inte att beställa mat av första bästa person ur personalen. Kompisar som hälsade på tyckte det var skitjobbigt att någon hela tiden kom fram och frågade om vi var nöjda med maten. Innan vi flyttade varnade nordbor oss för att amerikaner är ytliga jävlar som verkligen inte menar det när de föreslår middagar eller andra träffar. Här tycker jag det motsatta. Folk VILL verkligen umgås, det kan i och för sig bero på att Los Angeles är en ganska ensam stad med massor av inflyttare. Folk som inte har en grund av vänner de vuxit upp med. Vi har tackat nej till resor till Hawaii och Australien då vi felaktigt trott att de varit tomma inbjudningar och efteråt fått förklara oss. Jag börjar i och för sig först nu vänja mig vid att folk som ropar "nice shoes!" efter mig på gatan verkligen bara vill säga att hen gillar mina pjuck, inte inleda en vänskap. Kan inte ni berätta om kulturella skillnader i länder ni bott eller besökt? (För massor av år sedan besökte Karin och jag Japan en kompis ville presentera sin japanska vän för oss och när hon möttes oss i Nagoya hade vi ingen present med oss till henne, hon gav oss varsin. Tänker på det här ibland och skäms).

Här kommer en OOTD: Jeansjacka och tröja: Anine Bing, fejk läderbyxor: H&M, boots: Blankens. Vi tog det launa hela dagen. Jag sträckläste "Ett jävla solsken" (så bra! Och kom ihåg att jag gör ett samarbete med BookBeat och ni kan lyssna på solskenet och en massa annat gratis på BookBeat i en månad med koden Peppefi och Peppese). Det är för övrigt den kallaste februari jag upplevt sedan vi flyttade hit. Temperaturen klättrar knappt upp till 15 grader och det är iskallt inomhus. Alltså jag fattar att det känns futtigt att klaga på +15, men det känns så helvetiskt kallt. Vi kurar ihop oss med filtar och använder yllesockor hemma. Husen här inte precis anpassade till kyla. Vi tog en snabb promenad upp till Primo Passo för att köpa en kaffe och Majlis var RASANDE över att hon måste åka i vagnen istället för att gå. RASANDE! Vi lät henne gå själv på vägen hem och det tog såklart otroligt lång tid eftersom hon var tvungen att stanna och hälsa på alla hundar vi mötte. När vi kom hem gjorde vi oss iordning och åkte på fest till Sandra och Tom som ska åka tillbaka till Stockholm (men nog återvända till LA). Magnus sa att vi på den här bilden såg ut som ett team som precis klarat en utmaning: WE DID IT! Ja och innan det skrev jag en kort text på Amerikabloggen om en grej vi talade om i senaste podden: Nämligen hur kombinationen vapen och snäv mansbild leder till mord. När jag bloggar om feminism och/eller antirasism på HBL brukar det inte sällan dyka upp män som vill korrigera mig. Förklara hur kvinnor biologiskt är underkastade män och så vidare. Jag tycker att det är sjysst att föra en kort dialog med snubbarna, liksom försök förstå dem och svara dem. MEN så ofta urartar det i att de skriver jättelånga elaka kommentarer och mail till mig. Då känner jag en hemlig lite njutning att inte läsa det det skriver. Jag läser på sin höjd den första meningen och tar sedan bort skiten. Föreställer mig hur mannen suttit framför sin dator och skrivit, formulerat och kanske lagt ner tid på att subtilt förklara varför han hatar kvinnor och så läser ingen någonsin det. Det är ju bara jag som vet att ingen någonsin läser hatet, men det gör mig ändå väldigt nöjd.

"Två debutanter, en trippelmördare, bra coachning och tveksam självhjälp i veckans podd. Varför jämför vi Peppes läsning av Elin Willows Inlandet med ligga i en vattentank? Satir och storstadsmobbning i Jacob Sundbergs novellsamling Vi hör av oss. P1-dokumentären Min vän mördaren väcker frågor.Självhjälpsboken Drunkna inte i dina känslor av Maggan (Hägglund) och Doris (Dahlin) likaså." Tack för att ni lyssnar och kommenterar och delar podden! Det betyder väldigt mycket för oss!

Igår åkte Cissan och jag till Magic Castle smäck mitt i Hollywood. Magic Castle är en privatklubb för trollkarlar och för att komma in måste man känna en medlem. Därför har det fram till nu varit omöjligt att besöka den här legendariska klubben. Men så fick jag en chans att intervjua svenska Axel Adler som uppträdde på klubben och plötsligt var vi inne. Eller först var vi tvungna att säga "Open Sesame" till Ugglan på bokhyllan bakom oss på den här bilden. Hyllan gled åt sidan och så var det bara att stiga in i ett av de konstigaste ställen jag varit på. Magic Castle är ett slott bestående av en massa trappor upp och ner, små och större rum, barer och restauranger. Inga fönster. I varje hörn, bar och på varje scen står det en trollkarl (till min besvikelse inga kvinnor) och utför magi. Jag älskar att amerikaner är så lekfulla och går all in ooooh:ar och aaaah:ar och applåderar. Det finns en strikt dresscode och därför är alla gäster högtidligt klädda. Det var givetvis förbjudet att fota inne i själva slottet, men ni får tro mina ord. Så roligt klientel och så annorlunda från de flesta andra ställen i Los Angeles. Vi åt tryffel pommes frites på varsin läderstol vid en av barerna och drack lite Zinfandel. Ej dålig kväll, om vi säger så.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om coachingen och samtidigt tipsa om att Marianne håller fler webinar. Men först om coachingen. Vi har som sagt fokuserat mycket på mitt yrkesliv och varumärke. Jag har fått hjälp med att visualisera företaget Peppe Öhman som ett stort företag med marknadsföring och PR, ekonomi, HR osv och se till att alla fungerar. Jag har som sagt haft problem med att sprida mina texter och poddar eftersom jag liksom utgår från att ingen ändå är så himla intresserad. Länge drog jag också en mer eller omedveten gräns mellan mitt journalistiska jag och mitt bloggande jag. Jag tror att det grundade sig i att när min blogg började bli någorlunda stor skedde det i samma tider som det började gå dåligt för mediahusen. Bloggarna blev ett hot för journalister och det gjorde inte saken bättre att bloggarna var unga kvinnor. Alla vet ju att framgångsrika unga kvinnor är enormt provocerande. Därför pratade jag inte så mycket om bloggen på jobbet, eller delade inlägg där mina journalistkolleger befann sig. I dag vet jag ju att många av de journalistiska uppdragen jag fått kommer just via bloggen, men ofrivilligt lever det kvar en uppfattning i mig att det är lite mindre fint att blogga. Bland annat detta pratade vi om på coachingen och Marianne ledde mig till insikten att marknadsföringschefen Peppe Öhman skulle bli skitarg om VD Peppe Öhman satte upp begränsningar kring läsandet av bloggen. Ekonomichefen Peppe Öhman skulle ej heller bli speciellt glad. Företagets inkomster kommer ju genom att folk läser det de råbarkade arbetarna nere i fabriken på Peppe Öhman producerar (föreställer mig nån form av Being JohnMalkovich-scen här). Slutsats: Ta ett steg tillbaka och ta ditt jobb på allvar, Peppe Öhman! (ja och HR chefen Peppe Öhman håller såklart ett öga på allas välmående inom företaget, men hon var inte med på just det här mötet). Vi har också pratat om vikten av att tacka nej. Och att inte ta ansvar över allas känslor i förväg, speciellt inte när de just de känslorna kanske inte ens existerar. Ja och så har jag fått som läxa att öva på att inte känna skuld över att jag tycker att jag har det så bra och att dela en bloggtext på min privata facebook-sida, alltså inte den vanliga Livet & LA-sidan (som ni hemskt gärna får följa).

Fråga bloggen: "Har du skrivit något inlägg om det för med att stanna vs flytta tillbaka? Annars önskar jag ett sådant! 🙂 Bor själv i London sedan snart tre år med man å två små barn (2,5 år + 8 mån). Just nu är vi i fasen där vi typ dagligen pratar om detta. Och det är sååååå svårt tycker jag. Är jättenyfiken på hur ni resonerade om du skulle vara sugen på att dela med dig, tack!" Bra fråga! Tycker som du att det går i faser, eller att en påverkas av människorna omkring sig. Tre-fyra familjer som vi umgicks med här flyttade hem till Stockholm i våras och det påverkade onekligen oss lite. Efter lite självanalys har jag ändå kommit fram till att orsaken till vår flytt skulle i dag handla om två saker 1) det blir ekonomiskt ohållbart för oss att bo här (lyckligtvis blir det ekonomiskt lite bättre för varje år) 2) det dåliga samvete att hålla oss själva och framförallt våra barn så långt från sina far- och morföräldrar. Vår flytt skulle med andra ord inte handla om direkt hemlängtan utan om andra orsaker. Resonerar också så här: Nu är vi i LA, lika bra att gilla läget istället för att längta annanstans. Nu tycker jag inte att USA är världens bästa land, men vardagen här i L.A. är precis som jag vill att vardagen ska vara. Vi får jobba med exakt det vi vill, har mycket frihet och kan umgås med familjen. Det sagt är det inte alls osannolikt att jag kommer att ändra mig nån dag. Tycker att det är en fin egenskap att folk ändrar sig. Det gäller annat än flytt, som människa utvecklas en förhoppningsvis och tycker, lär sig mer och befinner sig på olika platser i livet. En stor skräck är att stagnera och fastna vid ett "så här har jag alltid tyckt och så här kommer jag alltid att tycka".  Tycker för övrigt att det alltid är svårare att komma hem än flytta bort, men det är kanske ett annat inlägg. Jag är nämligen väldigt ofosterländsk av mig. Inte så att jag har något emot Finland, jag gillar så klart mitt fosterland, men blir inte extra glad när finländarna vinner nån sport, får pris inom kultur eller teknik eller någon nyhetstidning utomlandsifrån hyllar Finland.