Vi fortsätter på den extremt (åtminstone för mig) roliga frågestunden! Michaela: 1.) dina bästa tips när man flyttar utomlands 2.) har du/ni haft lätt att hitta amerikanska vänner där? 3.) hur har du/ni förändrats under tiden i USA? 4.) vad saknar du/ni från Sverige/Finland – förrutom familj och vänner? Tack för en trevlig blogg! Tack själv! 1. Jag tycker att det svåraste är att fatta beslutet att åka och vart (själv har alla de platser jag bott på varit med slumpmässiga än planerade, det är faktiskt lite av en lättnad. Ett aktivt beslut känns som om det måste bli mer perfekt, om ni förstår vad jag menar). Åker en med som partner till en annan som fått jobb i ny stad/nytt land kan det löna sig att kolla upp arbetstillstånd, studiemöjligheter, barngrupper och andra praktiska vardagsgrejer. Det är inte speciellt kul att komma till en helt ny plats, känna noll personer och försöka skapa sig en någorlunda givande vardag. 2.Nej, fick några riktigt bra genom universitetet, några på favoritcaféet och så klart några genom Vidars skola. Amerikaner är så öppna och generösa att det är lätt att bli kompis med dem. Det sagt umgås vi nog mer fler svenskar än amerikaner. De flesta av våra svenska vänner jobbar med ungefär samma saker som vi och befinner sig dessutom i samma livsskede med barn. Plus att de är otroligt roligt sällskap! Förr tänkte jag att det var en form av misslyckande att flytta till ett land och sedan ändå hänga med folk hemifrån, men nu tror jag att det delvis handlar om att det känns skönt att ibland hänga med människor som har likadana kulturella referenser och värderingar. Det blir liksom ett andrum då en som utlänning alltid måste kämpa liiiite mer än en inföding. 3. Jag tror att vi småpratar mer med folk vi inte känner. Vi har också båda blivit bättre på att jobba som frilansare, skaffat oss ett större professionellt kontaktnät. Jag har också blivit allt mer säker på att jag inte vill jobba för någon annan. Jag hoppas att vi blivit bättre på att strunta i vad folk tycker. Antar att det är lättare i en stor stad utan ett självklart sammanhang. Ja och så har vi blivit föräldrar till en amerikan och hänger nästan aldrig på stranden. 4. Rågbröd. Jessica: 1. Hur ofta upplever du kulturchock i USA? Varje dag eller mera sällan? När jag och min sambo var på resa i bl.a. LA blev vi förvånade över hur ofta (flera gånger per dag) vi upplevde att samhället var annorlunda. 1. Inte varje dag, men ibland känner jag att det finns osynliga kulturella koder som jag inte riktigt kan. Som HUR mycket en ska tacka en annan förälder för att hen skickar en bild på ens barn på playdate. Eller som häromdagen då jag sms:ade en pappa om en playdate mellan Vidde och hans dotter och pappan konsekvent sms:ade Magnus svar. Kanske mammor och pappor från olika parförhållanden inte har kontakt? Vi såg ju hur det gick för Kate Winslet i Little Children. Eller att det finns smarta och välutbildade människor på allvar tycker att staten inte ska hjälpa de fattigaste. Eller att barnen äter godis till lunch ("based on real fruit"). Johanna 1.Ok en till som du kan resonera kring: sociala mediers utveckling de senaste åren, tror du att den är den positiv eller negativ för feminismen? Mer specifikt, bidrar den till mer individualitet eller mer kollektivitet? 1. Så bra och svår fråga! Jag tror att sociala medier har gjort mycket negativt för feminismen i form av hatiska kommentarer, fokus på utseende och misogyna mansgrupper. Jag tror att den bidrar till mer fokus på individen än kollektivet. För att inte tala om hur Facebook håller på att sabba demokratin i bland annat USA. MEN jag tror absolut att sociala medier har fört med sig mer positivt. Tänk på #metoo till exempel, utan Twitter och Instagram skulle knappast effekten blivit så stor. Jag tänker också på all kunskap som spridits på sociala medier om till exempel vita feminister privilegier, kroppspositivitet, transfrågor och så vidare. Plus alla kommentarsfält där feminister säger emot antifeminister och en lär sig argument och förklaringar bara genom att läsa. Vad tror du? Läsaren:  1. Kommer du blogga om tjugo år? 2. Känner du dig tråkig och otillräcklig nånsin? 3. Har du nånsin varit till Pihtipudas? 4. Favoritbilmärke? 5. Skulle du kunna tänka dig att skaffa silikonbröst? 6. Om jag bara lyssnar på en podd i hela mitt liv, vilken ska jag välja (om jag inte får välja din)? 1. Jag hoppas det! Jag har ju bloggat sedan 2005 och ett liv utan bloggen är KANSKE möjligt, men så mycket roligare så här. Bloggen har gett mig så mycket, vänner, uppdrag, bokkontrakt, lön, kontakter, övning i att skriva och så vidare. Känner en sån tacksamhet till den. Vill den bara gott. 2. Varje dag. Surfar igenom Instagram och tycker att alla andra är så snygga, framgångsrika, spännande, duktiga på att rida, lever i perfekt möblerade hem och så vidare. Den här månaden har jag dessutom känt mig otillräcklig som förälder. Maggan har ju jobbat jättemycket och jag hängt med ungarna och hur mycket jag än älskar dem (VANSINNIGT MYCKET) tycker jag att det är skittråkigt att vara hemma med dem dagarna i ända. Känner mig misslyckad som känner så. 3. Nej. 4. Ointresserad av bilar, men om någon av mig en Tesla skulle jag inte bli arg. 5. Nej, är gillar mina bröst som de är. Tycker ändå att det är FINE att andra vill göra det. Eller det angår ju verkligen inte mig att ha åsikter om vad andra människor gör med sina kroppar. 6. Pod Save America: rolig och informativ.  

GRATTIS på Minna Canth-dagen! Det finns såklart inget annat alternativ än att skriva om jämställdhet i dag. Jag kan ha nuddat vid ämnet feminism och jämställdhet vid enstaka tillfällen i den här bloggen också tidigare och satt en stund inför det här inlägget och funderade på vilken vinkel jag skulle välja. Det blev vinkeln mod (vilket också råkar vara det min enda tatuering symboliserar). Att våga vara den besvärliga, den som säger emot när makt missbrukas. Och, nästan lika viktigt, att våga ställa sig bredvid den besvärliga. Att inte efteråt dunka rygg, viska och skriva hejarop i privatmeddelanden. De betyder nämligen ingenting om du bara viskar dem när ingen hör. Orsaken till att bland annat Weinstein fick gå var mängden av kvinnor som steg fram berättade sina historier. Imorse läste jag om regissören Aku Louhimies övertramp- och grepp i filmer han gjort. Kompisar i branschen har viskat om Louhimies länge, men det är först nu när #metoo visat att alla sorts trakasserier och maktmissbruk är oacceptabla, som några modiga kvinnor tillsammans gått ut och offentligt berättat vad de utsatts för. Styrkan ligger i att visa att ingen är ensam. Att våga stå upp och stötta varandra. Att se jämställdhet som viktigare än att bli accepterad av killgänget. Att inte vara rädd för människor med potentiell makt över ens framtida arbetsliv, eller att vara rädd, men ändå göra det som är rätt. Vi som på många sätt är priviligierade har ett ansvar att använda vår position och stå upp för de som kanske inte kan det. Eftersom jämställdhet inte är en kvinnofråga, utan en fråga om mänskliga rättigheter, gäller detta såklart också män. Om en person blir trakasserad eller bara obekväm på grund av ett sexistiskt eller rasistiskt skämt gör du dig medskyldig om du tittar bort. Jag tror inte att vi kan bli jämställda utan de besvärliga personerna som vågar kräva och kanske skapa dålig stämning, vare sig det handlar om rösträtt, att få använda byxor eller lika lön. Det vi andra kan göra är ställa oss vid dessa modiga personers sida och visa att de inte är ensamma.

Hej, här kommer ett bakisinlägg från soffan: Igår firade vi Cissans födelsedag med kvinnoseparatistisk hemmafest. Otroligt bra koncept. För att maxa upplevelsen träffade jag Anne (som för ett halvår sedan flyttat upp till Palo Alto) på Dry Bar i Santa Monica, anlände till Cissan ett par timmar före gästerna och hjälpte till att få allt i ordning, medan vi smuttade på varsitt glas champagne. Sen kom gästerna, vi åt tacos, eclair-tårta, pratade, chips, drack mer champagne och dansade till tidigt 2000-talsmusik. Otroligt kul! När gästerna gått hem stannade Anne och jag kvar, hjälpte till att städa undan, satt och småpratade under filtar vid poolen och sov sedan över. Väldigt bra koncept det också, att få sova utan barn och sen äta frukost med sina kompisar. Har aldrig tidigare sovit över hos mina kompisar så ofta som jag gör i LA. Väldigt mysigt! Vaknade vid halv nio. Magnus plockade upp mig vid elva. På grund av Los Angeles Marathon körde vi i sicksack hem mot Santa Monica. På vägen frågade Maggan mig om jag var sugen på nåt speciellt. Jag sa: en vegetarisk BLT med avokado, Magnus ringde The Courtyard Kitchen, bad dem smälla ihop en och svängde förbi där. Det kändes som en fin kärleksförklaring. Sedan drog resten av familjen på baseballmatch medan jag fick sova en stund. Nu ska jag ta en promenad och bli människa igen.

  Ingen Katt 1. Vad skulle vara ditt råd till ditt 25-åriga jag om du kunde resa tillbaka och ta ett snack med dig själv?  Att fort som attan dumpa musikern jag dejtade på den tiden. Och kanske bara trösta mig med att livet kommer att bli så jäkla bra. Minns att 25 var en svacka för mig, hade dåliga relationer och visste inte riktigt vad jag ville. Drack för mycket, festade för mycket och dejtade fel. Så här i backspegeln var det kanske en bra erfarenhet i att lära sig vad man inte vill ha, men jag tror att jag kunde ha behövt lite tröst och en påminnelse om att livet är långt. MC: 1. Jag är nyfiken på vardagslivet i LA. Hur gör man när man inte har familj nära med barnvakt osv? Finns det något i stil med öppna förskolan? Umgås ni mest med svenskar eller amerikaner? Om ni skulle köpa hus, vart skulle ni köpa då? Vi kommer att bo i LA stötvis med 3-6 månader åt gången till att börja och vill gärna hitta nån slags vardag för barnen undertiden vi är där. 2. Och så klart! Var kommer smeknamnet ”Peppe” ifrån?

1. Åh vad roligt! Välkomna till LA! Det första året vi bodde här hängde Magnus och Vidar (då tre år gammal) i lekparker och en gång i veckan på Svenska skolan här i Santa Monica (jag pluggade 24/7). Mig veterligen finns det ingen öppen förskola, det mesta kostar pengar. Welcome to America, liksom. OBS jag har ganska dålig koll på barnrelaterade grejer. Pre-kindergarden för fyraåringar är dock gratis från och med i år.

Vi umgås nog mest med svenskar och på andra plats med amerikaner och kanadensare, knappt alls med finländare faktiskt. Det är med barnvakt är lite jobbigt. Det blir fort väldigt dyrt med barnvakt och helkväll ute. Ibland ställer våra (amerikanska) kompisar upp, andra gånger har vi inköpt barnvakt, men oftast hänger ungarna med på restaurangmiddag, eller så går vi ut med våra respektive vänner medan den andra stannar hemma etc. Eftersom vi tillbringar hela sommaren i Stockholm/Helsingfors sparar vi alla romantiska middagar för bara Magnus och mig tills då. Skulle vi köpa hus vore ju drömmen att göra det i Santa Monica, men det är löjligt dyrt. Och hade vi hypotetiskt råd att punga ut med fem miljoner dollar och uppåt väntar sexsiffriga belopp i fastighetsskatt. Mer realistiskt skulle väl vara nära mina närmaste LA-vänner Cissan och Frida i The Valley eller varför inte Topanga eller Malibu. Ej gratis det heller. 2. När jag var riktigt liten hade jag en älsklingsbok som hette "Raffi Giraff och apan Nicke" den handlade om tio apor som blev vänner och flyttade ihop med en giraff. En dag utbröt en eldsvåda i det gemensamma hemmet och den råda apan Peppe klättrade upp på Raffis hals och släckte branden. Jag identifierade mig omedelbart med apan och började kalla mig själv Peppe. Sedan dess har det varit omöjligt att skaka av mig smeknamn, det har följt mig från Finland till Holland, Argentina och USA.

Jag gör ju ett samarbete med ljudboksappen BookBeat och eftersom det varit så kul och jag tycker att det passar så bra in på den här bloggen fortsätter samarbetet en tid till. Själv tycker jag om att variera fysiska böcker med, e-böcker på Kindeln och ljudböcker. Magnus som inte precis är en storläsare lyssnar bara på böcker. Speciellt nu i mars när han jobbat som fasiken och suttit ett par timmar om dagen i bil har han lyssnat igenom först Sapiens och sen på Ett jävla solsken. Han gillade mycket Sapiens och ÄLSKADE historien om Ester Blenda Nordström. I går kom han hem och sa lite skamset att han suttit kvar nere i garaget i en kvart för att han måste få veta hur historien slutade. Han lyssnar för övrigt på 1,75 gånger uppläsningsfart. Själv tycker jag det blir lite för hysteriskt, men hjärnan vänjer väl sig. Nu vill jag inte göra några stora generaliseringar, MEN har för mig att män inte läser lika mycket böcker som kvinnor. Föreslår därför att ni ska tipsa männen i era liv om ljudboksalternativet och böckerna Sapiens och Ett jävla solsken med koderna peppefi (FINLAND!) och peppese (SVERIGE) på BookBeat får ni en hel månad av gratis lyssningstid. No strings attached.  Om Maggan älskade dessa så mycket kanske era killar också gillar dem. Alla vet ju att män har exakt samma boksmak.

Imorse hade någon delat en krönika om hur kvinnor över fyrtio borde hålla sig från att lägga ut sexiga selfies. Jag läste och blev oerhört provocerad. Så här lät de två första styckena: "Först trodde jag det var ett skämt. När en supersmart och framgångsrik författarkompis la upp en omotiverat sexig bild på sig själv på Instagram i rufsigt hår, djup urringning, rosiga kinder och förföriskt leende under hashtaggen #söndagsmorgon och #lovemylife.  Jag svarade på hennes inlägg med en gapskrattande, tårögd emoji och skrev att hennes parodi på vår patetiska samtid var helt briljant. Var helt säker på att hon gjorde en Celeste Barber – den australiensiska komikern som ironiskt återskapar kändisars utmanande Instagram-selfies. Fick inget svar. Det var då jag förstod att hon var dödligt allvarlig." Texten fortsätter att handla om att det är kvinnor som snart kommer att skilja sig eller på annat sätt befinner sig i en livskris som lägger ut sexiga selfies. Jag kan hålla med om att det är intressant att analysera hur folks närvaro på sociala medier speglar deras livssituation, men jag blir så jävla förbannad på skammande av kvinnor som vågar synas och gilla sig själva. För att inte tala om åldersdiskrimineringen. Kvinnor, oberoende av ålder, får lägga ut vad de vill på Instagram. So fucking what om en är 23 eller 53? Känner du dig snygg: Lägg ut! Lägg ut! Good for you, om du känner dig sexig. Det är en ren feministisk gärning att utmana normen och visa att kvinnors sexualitet inte tar slut vid 29. In med fler ansikten och kroppar i olika åldrar och färger och funktionaliteter! Att vara både smart, framgångsrik, vass OCH sexig är faktiskt helt möjligt. Kvinnor behöver inte välja eller delas in i antingen det ena eller det andra. Tänk att en ska vara tvungen att börja sin fredag med att läsa sånt här begränsande skit.

   

Igår fick jag äta middag med ett gäng amerikanska och finska damer hemma hos Finlands generalkonsul Stefan. Temat var jämställdhet, samt jämställdhet och högre utbildning. En väldigt trevlig kväll på det stora hela. En av de amerikanska professorerna frågade om vad hemligheten är till att Finland är världens lyckligaste land. FN:s lyckomätare jämför bland annat bruttonationalprodukten, socialt skyddsnät, hälsa, frihet och frånvaro av korruption. Det är inte världens lättaste att definiera lycka, men i mångt och mycket handlar det väl på ett samhälleligt plan om förtroende för myndigheter och en känsla av att någon fångar upp en om en blir sjuk, arbetslös eller hamnar i annan knipa. I Bhutan mäter har de ett lyckoindex: Bruttonationallycka, GNH istället för bruttonationalprodukt, BNP. Myndigheterna undersöker invånarnas lycka regelbundet enligt många olika parametrar och stor vikt läggs vid att människor ska kunna leva i samklang med naturen. Däremot är Bhutan knappast en demokratisk dröm och enligt FN:s World Happiness Index kommer landet på 97:e plats På ett personligt plan är jag en människa som har lätt för att vara lycklig. Det hjälper såklart att leva med en glad människa och på det stora hela vara en priviligerad person. Nu menar jag inte att jag går omkring med en bubblande känsla av lycka i magen hela tiden, men är mer glad än ledsen. Ni då? Är ni lyckliga? När i så fall? Och var bor ni? Så här var jag förresten klädd igår. Kände mig väldigt snygg i rött läppstift, fejk läderbraxor, gammalt svart linne från Weekday, second hand-kavaj från Rodebjer och längst ner Blankens The DTLA.

En egenskap som jag försöker träna bort på mig själv är sentimentaliteten. När jag i dag plockade undan i Viddes rum måste jag verkligen tvinga mig själv att slänga teckningar och gamla hemläxor. Det känns som om jag slänger bort en del av hans barndom, men egentligen kastar jag ju bara bort papper. Magnus är enormt mycket bättre, han skulle helst städa bort allt. Häromdagen kom Vidar hem med en uppgift där hans lärare hade ritat en massa stjärnor och glada ansikten och skrivit "very good!". Magnus ögnade igenom pappret, berömde Vidar och slängde sedan bort skiten. Sådär bara. Utan minsta tanke på att spara den här påminnelsen om skolgång 2018 för Vidars barn och barnbarn. Jag längtar efter att vara personen som bara blickar framåt och också på ett praktiskt plan förstår skillnaden mellan saker och känslor. Att en kan älska och minnas en person, händelse eller ett fenomen utan att spara på en massa grejer som påminner en om den/det. Försöker öva mig på detta, men vetefan hur bra det går.

Älskar frågestunden! Känner mig samtidigt som en extremt egocentrisk person som bara vill prata om sig själv. Ska med andar ord försöka svara ärligt, men så det blir intressant också för andra. Hanna: 1. Alltså hur dyrt är det att bo i LA? Hur mycket behöver man för att leva bekvämt? 2. Har Vidar blivit amerikaniserad 3. Såg att Majlis satt framåtvänd i bilstolen?  Åh, såg att hela min kommentar inte kom med. Men angående Majlis, ville bara förklara min fråga och det är för att här i norden känns det nästan som en lag att man ska sitta bakåtvänd tills barnet är 4 år gammalt. I USA känns det som att man utför tortyr om man gör samma sak, och har hört att det tom nästan är omöjligt (pga att det knappt finns några bakåtvända barnstolar) Hur känner du där? Tänker själv att man blir lite påverkad av var man växer upp och att det ibland krockar med var man sen väljer att leva sitt liv. Kanske handlar denna fråga egentligen om en vetenskaplig kulturkrock? Och att vi i norden ofta är såna trygghetsnarkomaner. 1. Svår fråga. Hur mycket behöver man för att bo i Stockholm eller Helsingfors? Vi har kompisar som betalar 10 000 dollar i hyra varje månad, själva betalar vi ungefär en fjärdedel av det. Det är mycket mer än vi skulle betala i fosterländerna, men jag tycker ändå att vi får ihop det och lever ganska bekvämt. Vi ju granne med Stilla havet och i ett område med bra kommunala skolor. Valde vi i en annan del av stan skulle vi antagligen klara oss på lite mindre. 2. Ja, han har ju bott största delen av sitt liv här. Hans engelska är starkare än svenskan och han har noll problem att, som igår, ställa sig framför en klass och hålla ett föredrag om Muhammed Ali. Han hälsar på folk i affärer och småpratar med grannarna. 3. Vi hittade ingen bilstol där Majlis skulle ha åkt baklänges. Kallas oss oansvariga, men det känns inte som potentiellt mord att hon åker framlänges. Tror att det är precis som du säger: en vetenskaplig kulturkrock. Medan småbarn åker framlänges får inte skolbarn gå hem ens ett kvarter ensamma från skolan pga av farligt. Vi är rädda för olika saker i olika kulturer. 1. JA! Älskar dem, de är fina typer. 2. Eftersom vi är här på journalistvisum får jag inte jobba för amerikanska företag. Under mitt år på USC (studievisum) skrev jag en del artiklar för mindre tidningar. Tycker dock att det är svårt, folk som är duktiga skribenter på engelska är så JÄKLA duktiga. Det går att skriva så himla snyggt på engelska och jag är inte där (än). 3. Bra och svår fråga! Jag skulle vilja skriva en riktigt bra kärlekshistoria (OBS ej romance, den skulle antagligen sluta lite sorgligt) som jag senare gjorde om till ett filmmanus. 4. Nja, inga svackor i USA alls faktiskt. Första året som frilansare här tyckte jag att Magnus kunde dra in lite mer pengar så jag inte behövde fixa hela försörjningen själv, men det löste han några år senare genom att klippa/producera hälften Sveriges alla poddar. Vi har en så skön och fri vardag att det är lätt att vara lyckliga tillsammans. Önskar att alla kunde få jobba lite friare och mindre. Tror att svackor ofta handlar om stress, brist på tid och vardagen som maler ner ens lyckokänslor. De sämsta perioderna för oss är när vi är stressade, har pengaångest eller sovit för lite. Lätt att vara glad när allt är bra. Det finns ingen människa i världen jag kan bli lika arg på som Magnus. Jag blir nästan rädd för min egen ilska. Sen stör jag mig på att det går mycket fortare för mig att bli glad, medan han behöver flera dagar ibland. 5. Vi pratar ofta oss om alla människors lika värde, att vi som kan ska ta hand om de svagare i samhället och privilegier och hoppas att Vidar bär med sig dessa värderingar. Sen påverkas han såklart av skolan och vänner, men lyckligtvis bor vi på en väldigt liberal plats där folk inte skiljer sig så himla mycket från oss. 6. Folk som bor här har ganska fria och kreativa jobb. Till min stora förvåning är det nästan lika många pappor som mammor som hämtar och lämnar på skolan. Det sagt är bristen på föräldraledighet en djup kvinnofälla och många mammor är också väldigt imponerade av Magnus engagemang i skolan och med Majlis. Våra amerikanska kompisar brukar försiktigt skoja om att vi är superfeminister (fast kanske mest jag) och märker att de ofta funderar en gång extra innan de säger nåt konservativt/slentriansexistiskt. Sanna:   1. Hur planerar du din arbetsdag/ tidsanvändning då du uppenbarligen har många projekt på gång? Alternativt; hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig? På kvällen klarar min hjärna knapp av att ta mig till kylskåpet så väljer att inte jobba då.