Här kommer den sista frågan i frågestunden. De tidigare frågorna och svaren finns här, här, här, här, här och här. Jennifer: När jag lämnade min hemstad kände jag mig alltid lite rädd för att uttrycka mina känslor kring den och att liksom kritisera. Det kändes som om de ”hemma” tog ganska illa upp och jag kunde riktigt se hur tankarna gick ”jaha har hon flyttat och tror att hon plötsligt är så mycket bättre nu?” Så jag undrar helt enkelt hur du ser på detta med att ha flyttat från Finland och ha en stark inställning om att ni faktiskt inte kommer flytta tillbaka dit (hit). Möter du någon kritik pga detta? Funderar du över hur det mottas i Finland, alltså om folk anser att du dissar ”deras land” och uppfattar det som lite drygt? Tänker på detta mer eller mindre varje gång jag skriver ett blogginlägg, speciellt när jag skriver om att jag är lycklig eller verkligen trivs i LA. Jag älskade också att bo i Helsingfors, under majoriteten av sin existens hette den här bloggen Livet & Helsingfors, och jag lämnade inte staden för att jag vantrivdes, utan mer för att jag fick en möjlighet och USA:s västkust kändes spännande. Jag hade aldrig haft någon stor dröm om att bo i just LA, men när chansen kom tvekade jag inte en sekund. Sen blev jag kär i staden lika fort. Min rädsla för att Finland ska känna sig dissat tar sig i uttryck att jag efter att ha skrivit ett blogginlägg går omkring och grubblar på om jag lät dryg eller, värst av allt: självgod. Jag fattar ju att ingen egentligen bryr sig, men oroar mig ändå för att folk ska tycka att jag är mallig eller att jag överdriver och ljuger när jag skriver om kärleken till LA. Eller att jag ska tro att jag är NÅGON. När jag talar med folk hemifrån är jag noga med att poängtera att LA faktiskt också har sina problem och att Helsingfors är en underbar plats att bo på. Det här tycker jag verkligen. Nu har vi ändå klarat av att skapa en väldigt bra vardag här i Santa Monica och stannar kvar tills vi är färdiga med staden. Att det sen mer sannolikt blir Stockholm än Helsingfors handlar nog mest om att jag inte kan se VAD jag och Magnus skulle jobba med i Finland. Men var vi ska bo efter Los Angeles vet jag ärligt talat inte, efter det här inlägget skulle det vara ödets ironi att vi båda fick värsta drömjobben i Åbo.

Hej från söndagssoffan! Medan jag skriver detta sitter det en ettåring på mitt huvud och en åttaåring beställer mackor från Restaurang Peppe (ej pizzerian i Oslo). Magnus ramlade in nånstans kring tre på morgonen och åkte på inspelning ungefär tio timmar senare. Mellan det hann vi spela in en podd och jag springa milen. Jag hann också arbeta upp en ordentlig irritation över hushållsarbete och barnavård. Vår relation är sämst när Magnus jobbar heltid och inte som frilansare. Jag biter mig konstant i tungan för att inte komma med spydigheter när Maggan tar sig 60 minuters morgonbad, utan istället bibehålla nåt slags god stämning här hemma. Tänker att min tid kommer (på torsdag och framåt). I idealsamhället finns det alltid fler än en vuxen hemma med barnen. Min kompis Anine Bing gjorde en extremt fin barnkollektion Bing Kids och skickade några plagg åt Vidde och Majsan. Här försökte vi få in ungarna på samma bild. Det gick sådär. Bra stylo ändå.   Jaja, nu ska jag avsluta Mördarens mamma som jag ska tala om i morgondagens Mellan raderna. Ajöken! På bilden högst upp är såklart Blankens DTLA. Får alltid komplimanger för mina skor när jag är ute och rastar dem.  

I dag ordnades March for our lives runt om i USA. Vi hade tänkt åka in till DTLA, men när Magnus och Vidar skulle gå och köpa en kaffe rusade Vidde tillbaka in och gastade: "Peppe, du måste komma ut. Det pågår demokrati här!". Jag gick ut på trappan och möttes av tiotusentals människor längs med hela Montana Avenue och ner till Oceans. Här gick studenter, barn, pensionärer, hundar och medelålders par. De höll uppe skyltar där det stod att det nu får vara nog med vapenvåld. Först var jag rädd för att ha missat det mesta, men det bara strömmade till folk. Jag blir så blödig i såna här situationer. Fick torka tårar medan jag sprang omkring, tog bilder och frågade folk varför de tycker att marschen är viktig. Det känns verkligen som om det finns ett före och ett efter March for our lives. Det var en väldigt mäktig förmiddag. Så mycket kärlek, vilja att förbättra och omtanke. Det är givetvis deprimerande att detta behövs, men är så tacksam över att jag och inte minst mina barn får se den här delen av USA och hur demokrati kan utövas.

Igår hade Los Angeles nya Acne Studios-invigningsfest. Det regnade och körappen Waze sa att det skulle ta nästan en och en halv timme att ta sig till West Hollywood. Jag tvekade. Sen insåg jag att det lätt kan bli en vana att bara stanna hemma för att det är så mysigt att glida omkring i mjukisbyxor och inte ha barnvakt. Ringde barnis, beställde Uber och susade österut med min kompis Mathilda. Kom fram och fick en otroligt god mescaldrink i handen. Jag är ingen drinkmänniska, föredrar öl, vin och champagne, men ibland får drinkarna till det. Som den här. Kollade runt bland kläderna och orienterade oss sedan till ett stort tält där det bjöds på mat och mer drinkar av oerhört vackra män. Vill inte objektifiera någon här, men det var en lyckad casting. Träffade en massa folk jag tycker om och åkte hem vid nio. Just det! Pratade bland annat med Izabella Scorupco och passade på att be henne om ursäkt för att jag sms:at henne så mycket för ett reportage.

När jag känner att det är dags att påminnas om vad "den andra sidan" tycker brukar jag gå in på en avlägsen bekants Twitter-profil och läsa inlägg och kommentarer där. Ungefär som jag följer Fox News på Twitter för att få ett så kallat "annat perspektiv" bland alla nyheter från NPR, New York Times, Washington Post osv. Den här gången handlade det om #metoo. Den andra sidan tyckte att sånt som händer inom ett företag ska hållas inom företagets väggar. Alltså: Kvinnorna som anklagat den finska regissören för övergrepp och sadistiska metoder gjorde fel som offentligt berättade om det. Produktionsbolaget borde ha tagit hand om "klagomålen". Jag antar att det finns många fler som tycker så här: Att en inte ska tvätta sitt smutsbyk offentligt. Att det är synd om män som begått vidrigheter och nu hängs ut. Att det handlar om ord mot ord (oberoende av hur många kvinnor som vittnar om liknande händelser med samma person). Vanligtvis löper manuset sedan som följer: När maktmissbruket uppdagas ber den anklagade lite luddigt om ursäkt för att folk blivit ledsna eller för att hen missförståtts. Hen låtsas vara helt omedveten om hur hen trakasserat folk. Så här är det: essensen i   #metoo handlar om att gå ut offentligt. Att påvisa en struktur där män systematiskt trakasserar kvinnor. Jag vet att många män famlar vid halmstrået: det är enskilda rötägg som begått dessa övergrepp. Vanliga män är ju snälla! De har fruar och systrar och döttrar! Men tyvärr är vi alla delar av en patriarkal struktur där normen fram till #metoo varit att män har tillträde till kvinnors kroppar. Alla som fortfarande finns på Facebook kan kanske minnas tillbaka på alla de kvinnor i flödet som skrev #Metoo i höstas. Inte alla män, men alla kvinnor. Och att inte göra någonting är samma sak som medgivandeAlla de män som inte sagt till, vare sig det handlar om en vanlig tisdag på kontoret, på firmans julfest eller på filminspelningen, är delaktiga i trakasserierna och i att strukturerna upprätthålls. Styrkan i #Metoo är offentligheten. Att visa att du inte är ensam om dina upplevelser, utan att dina upplevelser som kvinna är allmängiltiga. Lite lite kan en man förminska och förklara hur fel en utsatt kvinna har som en vit person kan förklara att rasism antagligen bara är ett missförstånd för en svart person. Snacket om drev och häxjakt vittnar bara om okunnighet och om att personerna som använder dessa begrepp i samband med #metoo inte vet skillnaden på journalistiska publiceringsbeslut och ett upprop som handlar om att synliggöra maktmissbruk och destruktiva strukturer.

Igår satt Magnus utan hörlurar och klippte podd. Poddarna pratade om bröllop och förlovningar och det slog mig att jag jag inte blivit bjuden på bröllop på några år nu. Mina vänner skiljer sig eller ordnar fester för att de varit gifta i tio år. Magnus och jag gifte oss sommaren 2009 ute i skärgården. Vi läste upp varsitt litet tal för varandra nere vid havet och åt sedan middag med ungefär 70 personer. Folk höll roliga tal och jag kände en så stor kärlek gentemot våra vänner. Skrattade och skrattade OCH hade dagen innan fått veta att jag var gravid. Panikblandad glädje. Dansade hela natten. Det var på många sätt den bästa festen i mitt liv. HITTILLS alltså. Samtidigt kan jag tycka att äktenskap som koncept är ganska förlegat. Däremot älskar jag det ceremoniella i att ordna en kärleksfest. Om det är någonting som är värt att firas måste det ändå vara kärleken. När min första goda vän gifte sig och vi ordnade möhippa var en av den blivande brudens uppgifter att gå runt på stan och samla ihop tips på hur hon ska få sitt äktenskap att hålla. En australiensare på spårvagnen sa "Pretend you like sport".  Då tyckte jag att det var så himla roligt sagt. Idag när jag tydligen förlorat mitt sinne för humor, nja. Mitt bästa tips idag är att unna varandra att ha det bra och anstränga sig för att det ska bli så. Ni då, är ni gifta? Kanske skilda? Ni som inte är det, varför vill ni inte gifta er? Ni som gift er, skulle ni ändra något på ert bröllop om ni kunde gå tillbaka? Och ni som är skilda, vill ni gifta om er? Hur får ni ert (ponetinella äktenskap) att hålla? (Tänker att vi kör om festen sommaren 2019).

Del sex! Nu kommer de nästsista svaren på frågestunden. Tack än en gång för så smarta och roliga frågor att svara på! Cynthia 1. Jag plågar alla runtomkring mig nu med följande: – Är mikroplast någor du tänker på när du handlar? (Bonustips, kolla in appen CosmEthics – lättanvänd!) 1. Tack för tips på länk! Ja, verkligen. För nåt år sedan förbjöd Kalifornien mikroplast i kosmetika, det var också då jag fick upp ögonen för detta fenomen. Chockad över att så mycket plast finns i vanligt vatten. L 1. Då någon (en amerikan) säger att Trump egentligen är en väldigt bra president, hur svarar man då ? Hur svarar man med bra argument och utan att få fel i huvu redan av det att man ju vet att denna människa HAR FEL! (gaaaaah) Tacksam för svar. 1. Då ställer en motfrågan vad Trump helt konkret gjort som är så bra? Det enda konkreta han fått igenom som president är stora skattelättnader för de allra (och var det inte egentligen republikanerna som drev igenom den?), allra rikaste. Ironiskt nog lovade han motsatsen under sin kampanj. Linnea: 1.Hur ser språksituationen ut i din familj? Jag frågar av den anledningen att jag studerar tvåspråkighet och sett dess positiva inverkan på inlärning generellt. Ju fler språk, desto bättre. Så, vilka språk talar dina barn och får de någon ”formell” undervisning i svenska? Och vad händer om ni någon gång flyttar till Sverige? 1. De talar engelska och svenska. När vi flyttade till LA var Vidde bara tre, han hade gått på tvåspråkig förskola (där de talade finska och svenska) i Helsingfors. Nu talar han knappt alls finska och bäst engelska. Svenskan kommer på andra plats. Vi försöker vara konsekventa med att prata svenska med honom och läser böcker på svenska, men han får ingen formell undervisning i språket.   Linda: Nyfiken på svaren på alla de frågorna du själv nämnde i inlägget 🙂 1.Och hur var det att annorlunda att skriva en barnbok? 2. När bestämde sig du och Magnus er för att ni var ihop”, 3. Vem tar ut soporna?” 4. Hur blir en författare? 5. Hur var det att plugga i USA? 6. Varför gör du bloggsamarbeten? 1. Det var på sätt och vis svårare att skriva så barn uppskattar texten. Ville inte bli för pedagogisk och mästrande, samtidigt ville jag att det skulle vara lite kul för en förälder att läsa högt ur den. En bok för vuxna tar ju mycket längre på grund av mängden ord. Äh, tycker att allt skrivande är skitsvårt. 2. Sommaren 2008 hade Magnus gjort en roadtrip genom hela USA med sina bästa vänner. När de kom hem mötte jag honom på flygplatsen och sen den dagen var vi officiellt ett par. 3. Vi gör det båda två. Fast inte på samma gång. 4. Ingen aning. Med övning kan vem som helst bli författare, men eftersom det kräver så sjukt mycket jobb, inte bara att skriva själva boken, utan också att innan dess ha skrivit och läst en massa att de som till slut verkligen avslutar sin text och får en bok utgiven VERKLIGEN måste vilja det. Det är liksom ingenting man gör medan man kokar kaffe på morgonen. Tyckte själv det var lite att ta i att kalla mig författare efter min första och ens andra bok. Knappt nu efter sex böcker. Imposter syndrome, ni vet. 5. Magiskt, otroligt givande och så jävla mycket arbete. Aldrig jobbat lika hårt som under 2013-2014. Massa texter, böcker och diskussioner att avverka varje vecka. Tror att det delvis handlar om att folk betalar så sjukt mycket för universiteten att de verkligen vill ha ut någonting. Men bra som fan var det! USC Annenberg har flera år i rad valts till landets bästa journalistikskola. 6. För att kunna lägga ner tid på bloggen. Om jag får betalt för bloggen kan jag verkligen anstränga mig för att göra läsvärda och roliga inlägg, svara på kommentarer och fixa bilder. Älskar att bloggen är en del av mitt frilansarjobb.

Imorse när jag laddade diskmaskinen slog det mig att det finns en egenskap jag verkligen avskyr. Det är den nonchalanta "jag låter någon anna fixa det här". Vare sig det handlar om att lämna kvar frukostskålen på diskbänken istället för att ställa in den i diskmaskinen, lämna kvar brickan på bordet i snabbmatsrestaurangen, strunta i att smutsiga strumpor hör hemma i tvättkorgen eller papper på golvet på den allmänna toaletten. Jag har hört skräckhistorier från vänner som jobbar som flygvärdinnor och är tvungna att plocka upp blöjor från fickan framför sätet. Jag försöker lära Vidar att allt han inte gör här hemma faller på Magnus eller mig. Snart är det Majlis tur. Vi tycker inte heller att det är speciell kul att plocka strumpor, samla ihop leksaker, fylla diskmaskinen, organisera hallen och så vidare. Det funkar inte hundraprocentigt, men snart så. Min uppfostringsstrategi grundar sig till 78 procent på att inte vara en oavlönad hemhjälp. Diskmaskinen är för övrigt också en feministisk fråga.  

På grund av regn och att Magnus är borta har jag knappt sprungit en gång i veckan under mars månad. Har knappt ridit heller. Väldigt dystert. Istället springer jag efter barn och yogar med Adriene på Youtube. Tycker så mycket om hennes lektioner och att det ibland dyker upp en hund i bild. Det finns också tillräckligt många yogaavsnitt för att jag inte ska bli uttråkad och de är tillräckligt korta för att jag ska orka mig igenom ett och kanske köra ett till genast efter. Är såklart ej sponsorerad, då skulle jag ha varit tydlig med det, bara ett genuint tips. Det är för övrigt alla samarbeten också, tackar såklart nej till allt som jag inte kan stå för. Har lagat mat på rester i kylskåpet. Det är otroligt tillfredställande att slänga ihop en pasta på det som redan finns i kylen. Nio av tio rätter som serveras i det här hushållet har de mesta av ingredienserna: avokado, tomat, mozzarella, tomatkross, koriander och svarta bönor. Idag blev det en pasta med avokado, tomat, koriander och mozzarella. En annan tillfredställande, men väldigt sällsynt sak är att barnen gillar och äter upp det jag lagar. Hände nästan idag. Imorgon ska det regna igen så min ridning och resten av samhället är avbokat. Ni då? Vad pysslar ni med så här mitt i veckan i slutet av mars?

Podden utkommer som vanligt två gånger i veckan från och med april. Här är dagens avsnitt, fullt med analys och snack och lite konflikt. HÄR LIGGER DEN. "Familjen Öhman krisar då Magnus plötsligt har ett heltidsjobb och är borta mer än åtta timmar om dagen. Regissören och Finlands Oscarshopp Aku Louhimies avslöjas som en sadist på arbetsplatsen. Hur mycket kan vi förlåta för konstens skull? Var det #metoo och medias fel att Benny Fredriksson drevs till självmord? Donald JR Trumps skilsmässa. Är det klokt att utbilda sig till influencer och vad har MC Hammer med den saken att göra?"