Frågor och svar del 5
8 years ago
Vi fortsätter på den extremt (åtminstone för mig) roliga frågestunden!
Michaela:
1.) dina bästa tips när man flyttar utomlands
2.) har du/ni haft lätt att hitta amerikanska vänner där?
3.) hur har du/ni förändrats under tiden i USA?
4.) vad saknar du/ni från Sverige/Finland – förrutom familj och vänner?
Tack för en trevlig blogg!
Tack själv!
1. Jag tycker att det svåraste är att fatta beslutet att åka och vart (själv har alla de platser jag bott på varit med slumpmässiga än planerade, det är faktiskt lite av en lättnad. Ett aktivt beslut känns som om det måste bli mer perfekt, om ni förstår vad jag menar). Åker en med som partner till en annan som fått jobb i ny stad/nytt land kan det löna sig att kolla upp arbetstillstånd, studiemöjligheter, barngrupper och andra praktiska vardagsgrejer. Det är inte speciellt kul att komma till en helt ny plats, känna noll personer och försöka skapa sig en någorlunda givande vardag.
2.Nej, fick några riktigt bra genom universitetet, några på favoritcaféet och så klart några genom Vidars skola. Amerikaner är så öppna och generösa att det är lätt att bli kompis med dem. Det sagt umgås vi nog mer fler svenskar än amerikaner. De flesta av våra svenska vänner jobbar med ungefär samma saker som vi och befinner sig dessutom i samma livsskede med barn. Plus att de är otroligt roligt sällskap! Förr tänkte jag att det var en form av misslyckande att flytta till ett land och sedan ändå hänga med folk hemifrån, men nu tror jag att det delvis handlar om att det känns skönt att ibland hänga med människor som har likadana kulturella referenser och värderingar. Det blir liksom ett andrum då en som utlänning alltid måste kämpa liiiite mer än en inföding.
3. Jag tror att vi småpratar mer med folk vi inte känner. Vi har också båda blivit bättre på att jobba som frilansare, skaffat oss ett större professionellt kontaktnät. Jag har också blivit allt mer säker på att jag inte vill jobba för någon annan. Jag hoppas att vi blivit bättre på att strunta i vad folk tycker. Antar att det är lättare i en stor stad utan ett självklart sammanhang. Ja och så har vi blivit föräldrar till en amerikan och hänger nästan aldrig på stranden.
4. Rågbröd.
Jessica:
1. Hur ofta upplever du kulturchock i USA? Varje dag eller mera sällan?
När jag och min sambo var på resa i bl.a. LA blev vi förvånade över hur ofta (flera gånger per dag) vi upplevde att samhället var annorlunda.
1. Inte varje dag, men ibland känner jag att det finns osynliga kulturella koder som jag inte riktigt kan. Som HUR mycket en ska tacka en annan förälder för att hen skickar en bild på ens barn på playdate. Eller som häromdagen då jag sms:ade en pappa om en playdate mellan Vidde och hans dotter och pappan konsekvent sms:ade Magnus svar. Kanske mammor och pappor från olika parförhållanden inte har kontakt? Vi såg ju hur det gick för Kate Winslet i Little Children. Eller att det finns smarta och välutbildade människor på allvar tycker att staten inte ska hjälpa de fattigaste. Eller att barnen äter godis till lunch ("based on real fruit").
Johanna
1.Ok en till som du kan resonera kring: sociala mediers utveckling de senaste åren, tror du att den är den positiv eller negativ för feminismen? Mer specifikt, bidrar den till mer individualitet eller mer kollektivitet?
1. Så bra och svår fråga! Jag tror att sociala medier har gjort mycket negativt för feminismen i form av hatiska kommentarer, fokus på utseende och misogyna mansgrupper. Jag tror att den bidrar till mer fokus på individen än kollektivet. För att inte tala om hur Facebook håller på att sabba demokratin i bland annat USA. MEN jag tror absolut att sociala medier har fört med sig mer positivt. Tänk på #metoo till exempel, utan Twitter och Instagram skulle knappast effekten blivit så stor. Jag tänker också på all kunskap som spridits på sociala medier om till exempel vita feminister privilegier, kroppspositivitet, transfrågor och så vidare. Plus alla kommentarsfält där feminister säger emot antifeminister och en lär sig argument och förklaringar bara genom att läsa. Vad tror du?
Läsaren:
1. Kommer du blogga om tjugo år?
2. Känner du dig tråkig och otillräcklig nånsin?
3. Har du nånsin varit till Pihtipudas?
4. Favoritbilmärke?
5. Skulle du kunna tänka dig att skaffa silikonbröst?
6. Om jag bara lyssnar på en podd i hela mitt liv, vilken ska jag välja (om jag inte får välja din)?
1. Jag hoppas det! Jag har ju bloggat sedan 2005 och ett liv utan bloggen är KANSKE möjligt, men så mycket roligare så här. Bloggen har gett mig så mycket, vänner, uppdrag, bokkontrakt, lön, kontakter, övning i att skriva och så vidare. Känner en sån tacksamhet till den. Vill den bara gott.
2. Varje dag. Surfar igenom Instagram och tycker att alla andra är så snygga, framgångsrika, spännande, duktiga på att rida, lever i perfekt möblerade hem och så vidare. Den här månaden har jag dessutom känt mig otillräcklig som förälder. Maggan har ju jobbat jättemycket och jag hängt med ungarna och hur mycket jag än älskar dem (VANSINNIGT MYCKET) tycker jag att det är skittråkigt att vara hemma med dem dagarna i ända. Känner mig misslyckad som känner så.
3. Nej.
4. Ointresserad av bilar, men om någon av mig en Tesla skulle jag inte bli arg.
5. Nej, är gillar mina bröst som de är. Tycker ändå att det är FINE att andra vill göra det. Eller det angår ju verkligen inte mig att ha åsikter om vad andra människor gör med sina kroppar.
6. Pod Save America: rolig och informativ.
Tack själv!
1. Jag tycker att det svåraste är att fatta beslutet att åka och vart (själv har alla de platser jag bott på varit med slumpmässiga än planerade, det är faktiskt lite av en lättnad. Ett aktivt beslut känns som om det måste bli mer perfekt, om ni förstår vad jag menar). Åker en med som partner till en annan som fått jobb i ny stad/nytt land kan det löna sig att kolla upp arbetstillstånd, studiemöjligheter, barngrupper och andra praktiska vardagsgrejer. Det är inte speciellt kul att komma till en helt ny plats, känna noll personer och försöka skapa sig en någorlunda givande vardag.
2.Nej, fick några riktigt bra genom universitetet, några på favoritcaféet och så klart några genom Vidars skola. Amerikaner är så öppna och generösa att det är lätt att bli kompis med dem. Det sagt umgås vi nog mer fler svenskar än amerikaner. De flesta av våra svenska vänner jobbar med ungefär samma saker som vi och befinner sig dessutom i samma livsskede med barn. Plus att de är otroligt roligt sällskap! Förr tänkte jag att det var en form av misslyckande att flytta till ett land och sedan ändå hänga med folk hemifrån, men nu tror jag att det delvis handlar om att det känns skönt att ibland hänga med människor som har likadana kulturella referenser och värderingar. Det blir liksom ett andrum då en som utlänning alltid måste kämpa liiiite mer än en inföding.
3. Jag tror att vi småpratar mer med folk vi inte känner. Vi har också båda blivit bättre på att jobba som frilansare, skaffat oss ett större professionellt kontaktnät. Jag har också blivit allt mer säker på att jag inte vill jobba för någon annan. Jag hoppas att vi blivit bättre på att strunta i vad folk tycker. Antar att det är lättare i en stor stad utan ett självklart sammanhang. Ja och så har vi blivit föräldrar till en amerikan och hänger nästan aldrig på stranden.
4. Rågbröd.
Jessica:
1. Hur ofta upplever du kulturchock i USA? Varje dag eller mera sällan?
När jag och min sambo var på resa i bl.a. LA blev vi förvånade över hur ofta (flera gånger per dag) vi upplevde att samhället var annorlunda.
1. Inte varje dag, men ibland känner jag att det finns osynliga kulturella koder som jag inte riktigt kan. Som HUR mycket en ska tacka en annan förälder för att hen skickar en bild på ens barn på playdate. Eller som häromdagen då jag sms:ade en pappa om en playdate mellan Vidde och hans dotter och pappan konsekvent sms:ade Magnus svar. Kanske mammor och pappor från olika parförhållanden inte har kontakt? Vi såg ju hur det gick för Kate Winslet i Little Children. Eller att det finns smarta och välutbildade människor på allvar tycker att staten inte ska hjälpa de fattigaste. Eller att barnen äter godis till lunch ("based on real fruit").
Johanna
1.Ok en till som du kan resonera kring: sociala mediers utveckling de senaste åren, tror du att den är den positiv eller negativ för feminismen? Mer specifikt, bidrar den till mer individualitet eller mer kollektivitet?
1. Så bra och svår fråga! Jag tror att sociala medier har gjort mycket negativt för feminismen i form av hatiska kommentarer, fokus på utseende och misogyna mansgrupper. Jag tror att den bidrar till mer fokus på individen än kollektivet. För att inte tala om hur Facebook håller på att sabba demokratin i bland annat USA. MEN jag tror absolut att sociala medier har fört med sig mer positivt. Tänk på #metoo till exempel, utan Twitter och Instagram skulle knappast effekten blivit så stor. Jag tänker också på all kunskap som spridits på sociala medier om till exempel vita feminister privilegier, kroppspositivitet, transfrågor och så vidare. Plus alla kommentarsfält där feminister säger emot antifeminister och en lär sig argument och förklaringar bara genom att läsa. Vad tror du?
Läsaren:
1. Kommer du blogga om tjugo år?
2. Känner du dig tråkig och otillräcklig nånsin?
3. Har du nånsin varit till Pihtipudas?
4. Favoritbilmärke?
5. Skulle du kunna tänka dig att skaffa silikonbröst?
6. Om jag bara lyssnar på en podd i hela mitt liv, vilken ska jag välja (om jag inte får välja din)?
1. Jag hoppas det! Jag har ju bloggat sedan 2005 och ett liv utan bloggen är KANSKE möjligt, men så mycket roligare så här. Bloggen har gett mig så mycket, vänner, uppdrag, bokkontrakt, lön, kontakter, övning i att skriva och så vidare. Känner en sån tacksamhet till den. Vill den bara gott.
2. Varje dag. Surfar igenom Instagram och tycker att alla andra är så snygga, framgångsrika, spännande, duktiga på att rida, lever i perfekt möblerade hem och så vidare. Den här månaden har jag dessutom känt mig otillräcklig som förälder. Maggan har ju jobbat jättemycket och jag hängt med ungarna och hur mycket jag än älskar dem (VANSINNIGT MYCKET) tycker jag att det är skittråkigt att vara hemma med dem dagarna i ända. Känner mig misslyckad som känner så.
3. Nej.
4. Ointresserad av bilar, men om någon av mig en Tesla skulle jag inte bli arg.
5. Nej, är gillar mina bröst som de är. Tycker ändå att det är FINE att andra vill göra det. Eller det angår ju verkligen inte mig att ha åsikter om vad andra människor gör med sina kroppar.
6. Pod Save America: rolig och informativ.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Lotta K. · 8 years ago
HAHAHAHA NEJ kvinnor tar inte kontakt med män. män och kvinnor kan inte vara vänner. inappropriate!! ja herregud :)
Peppe Öhman · 8 years ago
SÅ KONSTIGT! :) Herregud
Lotta K · 8 years ago
Men det är ju ett verkligt problem eftersom denna inställning gör kvinnor farliga för män, så det säkraste är att undvika dem. (Dvs svara Magnus även om det var du som frågade.) Man kan undra hur ofta en variant av detta händer i professionella sammanhang, eller hur? Kvjnnor görs osynliga eftersom det innebär en risk att kommunicera med dem.
Peppe Öhman · 8 years ago
Ja Magnus svarade. Jag försökte sms:a några gånger, men det var döfött. Tycker som du att det inte bara är tråkigt, utan att det också gör klyftorna mellan de två (absolut inte fler!) könen djupare. Att män och kvinnor är från två olika planeter och kan enbart umgås inom familjen. Det nuddar ju vid hur konservativa falanger inom religioner resonerar.
Ann · 8 years ago
Kul med kulturkrockarna! Har bott sju år på östkusten och upplever ungefär samma som du. Tänkte senast idag på det där med att umgås med föräldrar av motsatt kön när vi skulle på playdate till en annan familj och jag koordinerade med pappan i den amerikanska familjen (eftersom det är vi som är hemmaföräldrarna). Är det nu kulturellt ok om jag mailar honom direkt eller finns det någon gräns här jag klampar över? Jag har aldrig ens tänkt på det med europeiska kompisfamiljer. En annan grej jag fortfarande inte kan läsa: När någon säger "You're welcome to stay/come over/have dinner with us..." istället för "Stay for dinner/come over..." Betyder det då egentligen f off och hur är då rätt sätt att säga nej tack? Det är också förvirrande när någon säger "We live there and there, you should come over anytime. The kids can play in the backyard..." Men sedan gör hen inget för att byta kontaktuppgifter eller faktiskt boka en dejt. Gaaah, vad betyder det? Ska jag ta initiativ till något eller betyder det absolut ingenting?
Peppe Öhman · 8 years ago
Just det där med inbjudningar är jättesvårt att tolka. Ett par kompisar bjöd oss till Hawaii och sen Magnus till Australien. Vi trodde att de skämtade, men sen blev de ledsna då vi inte dök upp.
AlandsPetra · 8 years ago
Pihtipudas.....?!?!?!?! Måste googla......händer det något som man missat där....?
Peppe Öhman · 8 years ago
Jag hade helt missat orten :)
Anna · 8 years ago
Jag tycker nog att det kan vara svårt att ha vänner el. umgås med de av motsatt kön här i USA. Känns alltid lite krystat på något sätt, antingen att de känner sig lite obekväma (om de har partner) eller som att de läser in något som inte finns där (om de inte har det). Om någon erbjöd mig något av det som Ann skriver om ovan så skulle jag kanske inte ta det som en direkt inbjudan, iaf inte just nu. Kan ju vara en vänlighetsfras, men som iofs kanske blir till något lite senare. Men kanske någon gång om det passade så skulle jag bjuda över dem till oss, eller fråga om de vill gå ut på middag med oss, och så får man se om något mer kommer av detta.
Peppe Öhman · 8 years ago
Ja, helt naturligt är det inte med killkompisar. USA ÄR också bland de liberala generellt mer konservativa.
Hanna · 8 years ago
Gud vad jag behövde läsa det där om barnen idag. Tack. <3
Peppe Öhman · 8 years ago
Skönt att inte vara ensam. Så trött på att Magnus jobbar.
Johanna · 8 years ago
Ja, vad tror jag… som sagt svår fråga och det är väl som du säger att det fört med sig både positiva och negativa saker. Tex #metoo hade nog inte hänt utan sociala medier. Och den allmänna kunskapen kring feminism har ju definitivt ökat. Men ett annat problem som jag tänker mycket på (förutom hat och hot) är att feminismen i Sverige blivit så extremt individbaserad och personfixerad. Det är några få personer som liksom blivit feminismen i Sverige och de personer som får uttala sig oavsett vilken fråga det gäller. Inget ont om dessa personer egentligen, de gör ofta ett bra jobb men det ständiga fokuset på enkla lösningar och snabba åtgärder tror jag dels är komprimerande för det större samtalet (som jag tror feminismen behöver, att prata om de stora frågorna som kanske inte löses med en checklista och ett studiematerial) och dels att det genom personfixeringen kastas bort decennier av kunskap. Kunskap från tex kvinnojourer som arbetet med dessa frågor och kunskap kring ämnen som det forskats på i evinnerligheter. Vi liksom missar att grupper och organisationer redan gjort detta, gått på nitar, lärt sig och börjar hela tiden om på nytt utan att ta med sig dessa lärdomar. Om vi tänker på tex killmiddag som kommer som det stora lösningen på #metoo i Sverige just nu så är jag inte helt övertyga om att det är lösningen på problemen. Vet ej vad deras analys grundar sig i, är ej övertygad om att individuella lösningar fungerar på strukturella problem. Samtidigt som att det ju är bättre att göra nåt än ingenting men faran ligger väl i när en lösning ses som dominerande och blir tillslut den enda lösningen…. Tänker att detta delvis också hänger ihop med hur enkelt det har blivit att kapitalisera på feminismen och göra sig ett namn eller ett företag i feminismens namn, på gott och ont. Men iom att feminismen paketeras på ett sätt som att det är enkelt att lösa så förbises både svårigheter och den kunskap som finns. Funderar också på om det ser annorlunda ut i USA eftersom de har en helt annan feministisk historia när det kommer till organisering. I Sverige har ju feministiska organisationer ofta fått statligt stöd osv, men jag inbillar mig att gräsrotsorganiseringen i USA sett annorlunda ut vilket säkert påverkar. Men som sagt, en svår fråga som det inte finns några enkla svar på och sociala medier har ju också fört med sig många positiva effekter. Ja, röriga tankegångar men det kanske det också kan få vara på en svår fråga!
Peppe Öhman · 8 years ago
Det var en bra analys! Jag har också tänkt på att feminismen är väldigt persontyngd i Sverige (kanske inte lika mycket i USA just nu) och som du säger att det finns vissa feminister som samtidigt är kända. Det är liksom mer intressant att glittrande med en feministisk ledare än analys, forskning och kvinnojourer. Äh, nu upprepar jag ju bara det du säger. Tack för bra kommentar!