Det har blivit lite tomt på dagens outfit här på bloggen, men den saken får ta en vändning nu. Maggie snackade om att han skulle vilja ha en läderjacka och jag föreslog att vi skulle svänga förbi Wasteland (ehum finns som tips i Mitt Los Angeles), som är en second hand-kedja med kurerat innehåll. Alltså ingenting för proffsfyndaren, men perfekt för oss som gärna vill köpa second hand, men backar lite när det blir FÖR mycket paltor med mystiska dofter i thriftshopparna. Det hela slutade GIVETVIS med att jag kom ut med en läderjacka med fransar, medan Maggan inte hittade något alls som passade hans kropp och smak. Tröja: Karines hand me down, kommer från en liten fabrik i Bretagne. Kjol: Asos, några år gammal. Solglajjor: Anine Bing.

Nu är det såklart lätt att argumentera för att mors dag bara är ett kapitalistiskt påhitt för att få oss att köpa mer grejer. För det är det. Det sagt vill jag absolut inte skrota dagen som morsor får lite extra kärlek för det oavlönade slitgörat hon utför. Jag tycker såklart också att morsan ska tackas, uppmärksammas och älskas årets alla dagar, men kanske en extra mycket. Jag föreställer mig att mors dag är som en slags mammornas födelsedag. En dag då mödrar påminns hur jävla fantastiska de är. Om det här var Parks and Recreation skulle mors dag vara en TREAT YO SELF-dag. Lyckligtvis går det att tänka sig förbi det kommersiella och komma med en riktigt panghyllning på andra sätt. Förutom det självklara att ta hand om hushåll och barn, bjussa på sovmorgon och kaffe på sängen är det gratis att skriva ett tal. Skriv en hyllning till mamman i ditt liv, om hur mycket du lärt dig av henne, hur hon inspirerar dig, hur mycket du älskar henne. Ett tal (eller om du är extremt blyg: ett handskrivet brev) visar att du verkligen tänkt på henne och lagt ner tid och ansträngning för att hylla henne. Så mycket mera värt än att plocka med sig en blombukett i mataffären på vägen hem. (Och för att inte bli FÖR heteronormativ så kan två mödrar kanske hylla varandra på olika dagar. Den ena på lördagen, den andra på söndagen). Den här talgrejen hittade jag förresten inte på precis nu, jag snodde den av mig mig själv. När vi gifte oss höll Maggan och jag ett litet tal för varandra och bestämde oss för att fortsätta traditionen. På varje bröllopsdag äter vi middag och läser upp en liten text för varandra (ibland från mobilen, andra gånger handskrivet). Det är lite jobbigt, men också ganska gulligt.

Magnus vill i senaste podden tala om religion, men så kommer jag in på en historia om hur två 23-åringar vill bjuda Karin och mig på speed på en bar i NYC och det hela utmynnar i en föreläsning om hur överskattad snoppen är. Vi talade om annat också, så här beskrev Magnus det: "Peppe har kommit hem från en festfylld helg i New York och återger en föreläsning om snoppens obetydlighet. Vi pratar om mammor som drar på fest och lämnar barnen hemma. Och är man verkligen djävulens advokat om man gång på gång proklamerar en sunkiga åsikt? Inte helt sällan målas Islam och muslimer upp som trångsynta och bakåtsträvande men hur öppna och förlåtande är vi "kristna" egentligen? Och så veckans rapport från Trumpland." Ett stort tack till er alla som betalar för den här podden! 2, 80 euro kostar det varje månad, fyra-åtta avsnitt. Den moderna människan betalar för innehåll <3 PayPal-symbol i högerbalken.

Här kommer lite CONTENT jag konsumerat på den senast veckan. Vår kompis Per (alltså Cissans man) är executive producer på SKAM Austin och den här gången har jag bestämt mig för att kolla på den som ungdomen gör, nämligen i klipp istället för att se hela avsnittet en gång i veckan (eller kanske jag gör båda två). Podcasten On the Medias senaste avsnitt om vem som egentligen röstade på Donald Trump. Spolier: det var inte arbetarklassen, utan snarare den vita medelklassen som var rädd för minoriteter och för att förlora sina privilegier. När ni lyssnat på den kommer ni att vilja se den här dokumentären: The problem with Apu. Jag har också läst Nej och åter nej av Nina Lykke. Den är en av Årets bok böckerna och jag ska prata om den i nästa Mellan raderna. Tyckte mycket om den. Jag har också börjat på Ellen Strömbergs Jaga vatten som är svinbra! Tänk att debutera och REDAN skriva så bra. Mycket imponerad. Såg också Three Billboards på flyget hem. Den är mörk, men inte så en går och bär på mörkret inombords i veckor efteråt. Rekommenderar! Såg också Call me by your name, men tänker att den har ni alla sett och hört om så det blir att sparka in öppna dörrar att tipsa om den. Lite kul var det att damen (ej Cissan!) i sätet bredvid mig blev så tydligt obekväm med två killar som hånglade på MIN skärm. Jaja, mycket vacker film.

I New York hälsade vi på Karins kompis Ellen som har ett sommarhus mellan ungefär Hamptons och Manhattan. Huset var otroligt fint i New England-stil varvat med svenska västkusten. Så vackert och pittoreskt. Ellen berättade att Isabella Rossellini bor i området och brukar spankulera omkring osminkad och i mysbyxor samtidigt som hon är lika overkligt vacker som när man ser henne i reklam och film. Nån timme senare såg vi henne köra förbi oss i en Kia.   Men det var inte töntig namedropping av kändisar jag skulle tala om (Cissan mötte Ike Barinholtz från The Mindy project på vårt hotell och på flyget hem satt Ari Golds assistent Loyd från Entourage). Ellen föreslog hummer till middag och på vägen ut stannade vi vid en liten fiskaffär. Vem älskar inte hummer? Jag har inte ätit kött på femton år. Eller det är inte sant, jag har visst ätit kött de senaste femton åren, men väldigt, väldigt lite. Inte för att, som många verkar tro: vegetarianer äter vanligtvis inte kött för att de tycker att kött smakar äckligt. Utan för att jag tycker inte att det är miljömässigt hållbart med mängden kött som folk rutinmässigt slevar i sig och för att jag ställer mig skeptisk till en stor del av djurhushållningen. Magnus brukar säga åt Vidde att han måste äta upp allt när han vill beställa in hamburgare eftersom man ska respektera att ett djur gett sitt liv för våra portioner. Jag älskar hummertacos och hummern vi åt i Bellport var magiskt god, men att se på när djuret kokas är en annan sak än att beställa in en anonym portion mat. Det blir väldigt mycket tydligare att det handlar ett levande varelse som snart inte längre är en levande varelse. Tänkte mycket på att det var en bra påminnelse för mig inför nästa gång jag väljer att äta nån form av kött. Här passar det ju jättebra att tipsa om Charlotta Munsterhjelms och Anton Häggmans splitternya kokbok "Din vegetariska vardag" och så kommer Cissan och Kristin ut med en ny vegetarisk kokbok i augusti. En människa behöver inte äta kött varje dag för att få i sig tillräckligt med proteiner, men det visste ni såklart.  

Har ni sett tv-serien The Affair? Efter att ha festat runt på Manhattan natten mellan fredag och lördag, köpte vi varsin kaffe på hotellet och åkte sköra som asplöv ut till Bellmont på Long Island där Karins kompis Ellen har ett sommarhus. Här är precis som jag föreställer mig att det är i The Hamptons en halvtimme norrut. Kargt och otroligt vackert med blommande träd och Fire Island i horisonten. Pittoreska små affärer som säljer inredningsprylar, goda ostar, gelato och vin. Och hummer såklart. Precis i den här miljön utspelar sig The Affair, som visst kommer ut med en ny säsong i sommar/höst. Jaja, nu måste jag verkligen sova. Återkommer med djupare analys och rapport.

En snabb hälsning från Public Hotel i New York. Cissan och jag flög in från igår LA igår kväll. Vi trodde att vi bokat samma flyg, men när vi kom fram till LAX visade det sig att Cissans flyg åkte fyra minuter efter mitt. Det var givetvis en liten besvikelse, men vi möttes upp vid bagagebandet istället. Vi åkte raka vägen till Brooklyn där min kompis Lisa bor och satt sedan uppe med henne och pratade och åt ostmackor tills det var dags att lägga sig. Träden hade precis börjat blomma i området och jag fattar nu varför folk vill bo här. På morgonen åkte vi in till Manhattan för att träffa Karin (som flugit in från Stockholm) och hennes kompis Ellen. Vi åt frukost på CouCou, piercade öronen med likadana örhängen hos Maria Tash  och hängde sedan resten av dagen på stan. Nu ska vi ha hotellrumsfest och sen gå ut. Hej så länge!

Ett stort tack till er alla som inte bara lyssnar, kommenterar, men också betalar 2,80 € varje månad för podden (för er som vill börja är det bara att trycka på PayPal-symbolen i högerbalken). Alla vet ju att vi nuförtiden betalar för innehåll. Magnus tipsar för övrigt i podden om en bra dokumentär på Netflix med det här temat. Så här beskriver Maggan avsnittet: "Vi pratar om Peppes gästspel i podden Poddcentralen och tjusningen i att rida. Och så funderar vi på hur man like'ar kompisar som visar sig havlnakna på Insta. Vi funderar också på Avicii och att leva i en mansvärld och varför kapitalismen aldrig ställs till svars för de offer den skördar. Vi diskuterar också om kvinnohataren som körde körde och dödade 10 pers i Toronto. Dessutom väljer vi medvetet att inte sluta på god ton." Finns såklart där poddar finns, bland annat på Acast.

I morgon åker Cissan och jag till New York där vi träffar Karin för att fira att Karin fyllde år för några veckor sedan. Som vanligt kommer det att bli magiskt att åka på vuxenresa, samtidigt som det som vanligt är vidrigt att lämna Majlis (och Maggan och Vidde, men de är stora nu). Denna ständiga ambivalens med barn, man längtar ständigt till och ifrån dem. Majsan var bara knappt två månader gammal när jag lämnade henne i Stockholm och flög till Vasa för att föreläsa, sen dess har jag lämnat henne för åtminstone Gotland, Addis Abeba och Dubai. Varken hon eller jag verkar ha tagit nån skada av detta, men det gör det inte enklare att vinka av henne på LAX. Gillar Majlis. via GIPHY

I dag spelade vi in ett nytt avsnitt av Det kommer att bli bra-podden. Jag vet att jag skrev att de första avsnitten skulle komma ut redan förra veckan, men Maggan som är producent och klippare drunknar i poddar som verkligen ger honom betalt (i dag kom t.ex. det första avsnittet av hans nyaste podd "Djävulspodden" ). Därför skuffas vår alltid längst ner på listan, men SNART SÅ! I dag pratade vi bland annat om prestation och det slog mig att coachingen faktiskt fått mig att trappa ner på min egen. Jag antar att det är en lång process, men långsamt börjar jag fatta att jag inte är mina prestationer. Jag fattar att det kanske låter självklart, men för mig har min duktighet liksom definierat mig. Jag är personen som alltid levererar. Nu övar jag på att vara mer som Magnus, kolla på Expedition Robinson mitt på dagen (jag visste inte heller att den fortfarande gick, men tydligen var det exakt den dokusåpan Maggan låg i badet och kollade på tidigare i dag) och strunta i om jag kommer upp i en viss tecken- eller kilometermängd. Jag går omkring och känner mig älskad även som slashas. Min poäng med det här högst personliga inlägget är: Vare sig du aldrig jobbat en dag i ditt liv, inte "klättrat på karriärstegen" (USCH för det uttrycket!), aldrig sprungit milen, lyft din egen vikt, skrivit en bok, en låt, ett filmmanus, byggt ett hus eller vad som helst annat som folk presterar i, är du precis lika mycket älskvärd och värd som människa. Dina prestationer är inte du. En annan sak är handlingar, det du gör gentemot dina medmänniskor är mycket viktigare än det du pratar om att du gör. Trots att handlingar och prestationer låter som ungefär samma sak är de inte det.    Ja och de här fina bilderna tog min kompis Mathilda Tennysdotter, hon kommer snart att befinna sig i södra Sverige och tar gärna emot fotouppdrag.