För några veckor sedan fick jag vara med i Poddcentralens podd om poddar. Jag pratar lite om mig själv (cringe beskriver mest känslan av att höra mig själv berätta om min dag) och om poddar jag gör och lyssnar på. Mattias som gjorde intervjun och driver Poddcentralen var fruktansvärt sympatisk, proffsig och trevlig att prata med. Det här är bara det andra avsnittet, det första gästas av Kristoffer Triumf, tycker att ni ska lyssna på det också.

Precis som alla andra har jag nu sett Avicii-dokumentären. Gudars var tung den var att kolla på. Jag fick dessutom lov att se den ensam eftersom Magnus vägrade. Maggan sa att det var alldeles för sorgligt och det hade han ju rätt i. När jag efteråt skulle berätta för honom vad den handlade om började jag gråta. Så jävla sorgligt. För ett par veckor sedan träffade vi en musikproducent som jobbar med riktigt stora artister hör i LA. Han berättade om exakt som hände i dokumentären. Att det alltid finns ett gäng människor som tjänar stort på artisten och därför inte vill att hen ska sluta jobba. Den här staden är full av trasiga och giriga människor. Eller kanske snarare den här världen. Tycker att Linn skrev bra om psykisk ohälsa och Hanna om att det är synd om männen. Stämningen hemma var dämpad. På kvällen beslöt vi oss för att äta middag ute och väldigt lägligt hade kvarterskrogen nåt slags all night happy hour. Jag åt tryffelpasta och gjorde en liten video. Det botade inte precis min weltschmerz, men lindrade den lite. Just det, Majlis hittade en gammal napp i badrumsskåpet och började för första gången i livet använda napp. Bättre sent än aldrig.

Skrev en kort grej på Hbl om hur amerikaner kanske inte har stenkoll på Finland, men hur finländare inte heller vet allt om USA. Folk som oförberedda besöker Los Angeles första gången brukar till exempel avsky staden. L.A. är en svårtflörtad plats och om man inte vet hur trafiken fungerar, avstånden mellan stadsdelarna, att de bästa restaurangerna kan ligga i slitna stripmalls och så vidare, kan resan bli en besvikelse. L.A. är inte lika förförisk som New York, San Francisco eller europeiska storstäder där man kan promenera runt och bara snubbla in i en sevärdhet. Jag gillar ändå att L.A. är lite svår, det gör att staden känns exklusiv och att belöningen är desto större när man fattar hur allt ligger till. Några fördomarna jag fått höra om Los Angeles/Santa Monica är: Att det är omöjligt att röra sig till fots, med cykel, med kommunala medel, att föräldrar alltid måste betala skyhöga summor för barnens skolgång, att 80 procent av Santa Monicas invånare röstade på Trump, att alla är överviktiga, att folk är extremt ytliga och att servitören är trevlig bara för att hen vill ha dricks. Dessa påståenden stämmer såklart lika lite som att Finland är täckt av evig snö. Nu är jag nyfiken på fördomar ni hört om staden/landet ni bor i. Här kommer några av mina: Bryssel: God mat, fullt av EU-tjänstemän, trasslig byråkrati. Åbo: mindervärdighetskomplex gentemot Helsingfors, bra klubbar, snygg å. Stockholm: alla är snygga, modemedvetna och ängsliga. San Francisco: massa turister, alla uteliggare går på tunga droger och är aggressiva, vackra hus, svinkalla vindar, extremt bra restauranger.  Köpenhamn: avslappnad attityd, mysig stad, inte så noga med antirasism och feminism som Stockholm.

I går ordnade Finlands generalkonsular i Los Angeles en vänskaplig innebandymatch mellan Finland och Sverige. Det gick rykten om att Zlatan skulle spela på det svenska laget, men tydligen gillar inte LA Galaxy tanken på att deras nya stjärna skulle skada sig på innebandyplanen så 120 besvikna gäster nöja sig med sport utan personer som talar om sig själv i tredje person. Jaja, det var superkul ÄNDÅ. Det var också vansinnigt varmt på tennisplanen som förvandlats till en innebandyplan. Majlis sprang omkring inne i huset och smetade vattenmelon på soffor och däckade till slut i skuggan. Jag försökte knäppa några bilder för en text jag skulle skriva och Magnus blev den officiella tidtagaren. För första gången kändes det förresten som att gå på fest hemma i Helsingfors. Ni vet när man går runt med en drink och utbrister: "Nämen HEJ är du här!?" och inte behöver börja varje diskussion med varifrån man kommer, vad man gör, hur länge man bott här. Fem år tog det tydligen att bygga upp en någorlunda bred bekantskapskrets. Sen åkte vi hem och fortsatte vårt Harry Potter-maraton i soffan. Älskar att Vidde är tillräckligt stor för att uppskatta Harry. Just det, Sverige vann 13-7.

Min kompis Andrea tipsade mig om P3 radiodokumentären om Monica Lewinsky-affären. Jag trodde att jag hade stenkoll på just den här affären, men det hade jag såklart inte. Rekommenderar varmt att lyssna på den. Det som fick mig att haja till ordentligt var hur illa Lewinsky behandlades, hur talkshow-värdar, journalister, rapartister och folk i allmänhet pratade om henne. Lewinsky var ett stående skämt. Hon var horan, förloraren, praktikanten som ville för mycket och kvinnan som gav presidenten en avsugning. Jag säger inte att Bill Clinton kom undan lätt, riksrätt och allt, men medan han gick vidare som en populär president fick Lewinsky hela sitt liv förstört. Fatta vilket liv Lewinsky levde, paparazzi jagade henne vart hon än gick och när hon försökte tjäna ihop pengar för att betala av advokatkostnaderna hånades väskorna hon designade och folk skrattade åt hennes viktuppgång. Till slut flyttade hon till London. Slutet av dokumentären handlar om hur Filip och Fredrik bjöd med henne i ett av sina program i början av 2003. Först blev jag varm om hjärtat när jag hörde försnacket till inslaget där F&F pratar om hur de alltid gillat Lewinsky och stått på hennes sida, men mot slutet av avsnittet bowlar de med henne och får henne att tro att deras smeknamn är "Kuken". Kvinnan som haft oralsex med Bill Clinton i Vita huset kallar F&F för Kuken. Superkul! Avsnittet slutar med att en röst säger hur han inte kan fatta hur president Clinton riskerade hela sin politiska karriär för den här kvinnans skull. När Fredrik 2016 (året då radiodokumentären kom ut) får kommentera det här avsnittet säger han att de kunde ha lurat vilken som helst kändis att deras smeknamn är Kuken, det bara råkade vara Monika Lewinsky och att han inte har något att göra med slutkommentaren. När dokumentären gjordes visste vi inte hur det skulle gå i presidentvalet och Hillary Clinton var en stark kandidat. Under själva kampanjen skulle hon få stå till svars för sin mans otrohet. Hon kallades kall och beräknande för att hon fortsatte stå vid hans sida, trots hans snedsteg. Hon ansågs också vara opålitlig på grund av att hennes man var otrogen. Kvinnohatet är fortfarande massivt, men vet ni vad, #metoo har skjutsat oss in i en bättre tid. Jag tror, eller hoppas, att journalister, programledare och annat folk skulle reagera annorlunda i dag. Nuförtiden kallar vi inte kvinnor för horor eller skämtar om deras utseende eller skammar dem för att de har sex. Eller folk gör det i alla fall inte utan att bli emotsagda. Se bara på Stormy Daniels eller andra kvinnor som presidenten haft affärer med. De är inte de som får bära skammen. När vi ännu är inne på ämnet vill jag också tipsa om den här essän i Vanity Fair av Lewinsky och hennes Ted Talk om skam.  

Precis när jag skulle åka iväg till stallet sa Magnus att han och Majlis hänger på. Majsan älskar ju alla sorters djur och Maggan mig så det blev bra för samtliga. När vi kom fram tjöt Majlis av lycka över varje häst vi mötte. Hon insisterar vanligtvis på att stanna och hälsa på alla hundar vi möter på gatan och att vara omgiven av hästar var tydligen ännu bättre (jag = nöjd). Medan jag red promenerade Maggan och Majlis runt på stallområdet och hälsade på hästar. Nuförtiden rider jag en ganska ny häst, Gus. Jag tror att han kommer från ganska svåra förhållanden och måste äta upp sig lite. Gillar honom mycket, bra personlighet och trevligt steg. Plus: väldigt gullig.   I går spelade vi in ett avsnitt av "Det kommer att bli bra-podden" där Frida, som precis avslutat sin hästcoaching-kurs, fick prata om vad hästcoaching egentligen går ut på. Hon sade bland annat att det inte går att dölja sina känslor för kusarna. Det här tänkte jag på då alla hästar som Majlis träffade ville nosa på henne eller bara stå nära henne. När hon grät en skvätt insisterade Gus på att gå fram och puffa lite på henne med mulen. Ingen är mer öppen med sina känslor än en ettåring. På det stora hela en perfekt förmiddag denna fredag i april. Här kommer en liten video om hur det ser ut när jag kör upp till stallet (och galopperar lite).   large from peppe öhman on Vimeo.

Just det, det är torsdag och ett rykande färskt avsnitt av Mellan raderna ligger ute och väntar på att du ska lyssna på det! Så här lyder beskrivningen: "Öhman och Jihde diskuterar bättre och sämre virala beteenden i politik och popkultur. Öhman har läst Jack Werner som har skrivit om myter på nätet och vikten av källkritik i boken "Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå". Är det en trollkommentar som kan sammanfatta vår samtid eller har vi alltid jobbat så? Jihde tipsar om AJ Finns mästerliga "Kvinnan i fönstret" och vem som döljer sig bakom pseudonymen. Peppe har äntligen hittat ett Potter-alternativ till sonen. Mer: Vad är grejen med machodiktning och varför kan inte alla bara vara som Monika Fagerholm?"  

Tack för alla era kommentarer på förra inlägget! Det har varit väldigt kul att läsa dem, jag svarar så gott jag kan och fort jag hinner. Jag hoppas att alla vet att språket är fritt, det är genom nya ord och formuleringar som språket utvecklas. Även om ni använder ett uttryck som någon annan stör sig på ÄR det faktiskt fritt fram att fortsätt använd dem (förutom dem när det ska vara de). Ord och uttryck som jag tycket är extra fina är pukadjur (min mormor använde det för alla sorters insekter och kryp), vara beruskad (ska uttalas som om en vore en finlandssvensk farbror) och älsklings- som alternativ till favorit-. Men nu får ni hjälpa till, ge Hanna och mig ett alternativ till uttrycket göra skillnad. Tack på förhand!

Det här är så roligt: I Facebook-gruppen 925 diskuterar ord och uttryck som folk verkligen avskyr (eller kanske: tröttnat på är en bättre beskrivning. Där finns bland annat "Jag unnar mig", "Styrkekram", "Missförstå mig rätt", "Nom, nom", "Villhöver" (nytt för mig), "Fiffi", "krispigt" och "Le blogg". Själv tycker jag att Själv är jag inte överförtjust i "bästaste" (bra, bättre, bäst. Okej?), "Förlåt för dålig uppdatering" (ingen bryr sig) och "Fina du" (känns iskallt). Och när folk använder sig av "intressant" för att de inte har någon aning om hur de ska beskriva ett skeende, en bok, podd, blogg eller annat. Däremot skrev någon signatur: "Språkbitterfittorna" som jag verkligen älskar. Jag vet att många av er som läser är noga med språket (kommentarsfältet under inlägget Passivt aggressiva hälsningsfraser var väldigt underhållande). Er tur alltså, vilka uttryck, slarv, missförstånd och trendord och -uttryck stör ni er på/älskar? Obs det finns inget rätt och fel, är bara nyfiken! Får man kalla sin balkong för balle?

När Maja och jag förberedde podden Det kommer att bli bra skickade Magnus över en liten video han gjort för andra poddare om vad man behöver, hur man jobbar med Garageband, ljud, grundläggande tankar kring vad en bra podd består av, hur man lägger upp skiten på iTunes och marknadsför den (hej algoritm) osv. Maja föreslog att Magnus borde hålla en videokurs/ett webinar i just poddande och då undrar såklart jag: Finns det någon bland den här bloggens läsare som funderat på att börja podda eller redan gör det och skulle behöva lite handledning både gällande det tekniska och innehållet? Poddar kommer och går, men dessa klipper och producerar Maggan för tillfället: Bathina –en intervjupodd om olika kulturer med Bathina Philipsson. Självklart –Mia Törnbloms och Christina Stielli pratar om konsten att vara människa. Rebecca Stella – Rebecca Stella pratar om livet som nybliven mamma och livet i Los Angeles med sin bästis Jag vill ha barn – Cilla Holm och Annika Leone längtar efter barn och jobbar på att få såna. Lillelördag – Anitha Schulman och Ann Söderlund pratar om livet och världen (nuförtiden gör de också en krimpodd som utkommer varannan vecka) Mellan raderna – Karin Jihde och undertecknad pratar böcker och läsning. Blue Print Genertic –  en podd om genetik och framtiden. Det kommer att bli bra – coachen Marianne Norrgrann och jag pratar om hur en lever ett liv som inte bara går ut på att längta efter att det ska bli fredag. I det första avsnittet är det vara vi två, sedan intervjuar vi människor som funnit en slags väg till en bra vardag. Magnus och Peppes podcast – vår egen podd om samhälle, feminism och mediabevakning klipps inte, vi kör den så att säga live on tape, men Maggie sätter in jinglar och lägger upp den.