NU ligger de första två avsnitten av Det kommer att bli bra-podden äntligen ute! Finns på Soundcloud (om nån nu lyssnar där) och på Itunes. Ska lägga upp dem på Acast också. I det första avsnittet presenterar vi oss. Marianne pratar om coaching och jag berättar om det jag lärde mig under våra sessioner, ja och sen blir det lite om våra jobb som egenföretagare/frilansare.   Bild: Mathilda Tennysdotter I det andra avsnittet berättar Magnus om hur det kommer sig att han producerar så många svenska poddar och hans väg från programmerare till radiopratare, programledare på tv och podcastproducent. Många bra tips här (vi planerar för övrigt en riktig poddkurs senare i år). I framtida avsnitt pratar Michaela von Wendt om hur det är att vara företagsledare och ger sina bästa tips på bland annat löneförhandling, Frida Karsberg om att coacha människor genom hästar och Peter Westerholm om bland annat hur man gör virala videofilmer. Vore SUPERSJYST om ni gick in och gav oss några stjärnor på iTunes och skrev en liten recension. En mening räcker. På så vis får iTunes algoritm upp ögonen för oss och placerar oss i bästa fall på New and noteworthy. TACK <3 <3 <3 Och så finns vi ju på Facebook och Instagram också! Följ oss GÄRNA. Jag blir såklart väldigt glad om ni berättar vad ni tycker efter att ha lyssnat.

Kul att jag skrev om den könsseparatistiska Bastuklubben LA och att det i en annan herrklubb på en annan kontinent samtidigt bubblar. Recap: Handelsgillet i Helsingfors är en klubb enbart för herrar vars syfte är att "främja näringslivet". Nu tänker ni kanske att det där med herrklubb är en grej från det förgångna, men då Handelsgillet grundades år 1857  fanns det inget formellt hinder för kvinnor att ansluta sig. Första kvinnliga medlemmen var lamphandlaren Gustafva Sofia Rydman som skrevs in år 1870. Det var år 2003 som styrelsen beslöt sig för att utesluta kvinnor. Jag kan se fördelen med könsseparatistiska rum. Tänk en festival för bara kvinnor, där ingen behöver vara rädd för att bli tafsad på eller våldtagen, eller en stökig skolklass som ibland delar upp sig så att tjejerna får ta lite mer plats, eller en killmiddagar där män kan tala öppet om mansrollen och våld, eller badhus som några timmar i veckan håller öppet för bara kvinnor ifall alternativet är att dessa kvinnor aldrig annars får bada/lära sig simma. Däremot ser jag enbart nackdelar med att Handelsgillet bara vill se män i sina utrymmen. Det går inte att främja näringslivet om man stänger ute hälften av alla som verkar där. När Gillet bjöd in sina medlemmar för att diskutera möjligheten att, igen, öppna upp för kvinnor säger en tidigare mångårig ordförande (läs Hbls reportage!): "Debatten om att vi ska släppa in kvinnor kan jämföras med att Finland vill ta hit utlänningar trots att vi inte har förutsättningar att ta hand om dem." Den här kommentaren säger ju ganska mycket om tankesättet i den konservativa falangen i Handelsgillet. Nu säger ni att ingen BRYR sig om vad gubbarna på Handelsgillet pysslar med och det stämmer kanske. Lika bra att bara vänta ut farbröderna och låta en ny progressiv generation ta över. Fair enough, men en del i utvecklingen av en ny progressiv generation handlar om att diskutera sexsim och diskriminering och detta är ju ett ypperligt exempel.

HUR känns det atb efter så många år förvandlas från mörkhårig till ljushårig, undrar ni säkert nu. Eller det gör ni antagligen inte alls, men jag ville ändå skriva att det inte alls känns speciellt främmande eller annorlunda. Jag blir inte ens överraskad när jag ser mig själv i spegeln. Kanske jag varit blond inombords hela tiden och mitt riktiga jag får äntligen komma fram. Eller så är hårfärg inte viktigt alls. Låtsas att ni inte ser mascarakladdet på ögonlocket. Det var en svettig dag .

Att vara tvungen att stiga upp halv sju med en klarvaken ett och ett halvt åring faller på inga sätt in under hashtaggen #goalz, men vad gör en inte för sin avkomma. Majlis är lyckligtvis väldigt gullig också på morgnarna. Kolla bara på den här lilla personen några timmar senare på sin brorsas baseballmatch. Här står hon som en liten, intresserad pensionär. Magnus hade varit ute med Los Angeles svenskaste herrklubb, Bastuklubben, och var lite trött. Förr i tiden skulle jag ha ha varit grymt skeptiskt till könsseparatisktiska klubbar som denna, men i dag förstår jag att det behövs ett forum där män kan knyta vänskapsband. Speciellt här då de flesta lämnat sina polare kvar i Sverige. Hela förmiddagen hade Maggan förresten så där extra röda läppar som man får när man varit ute och druckit ordentligt med alkohol kvällen innan. Medan Vidde slog, fångade och kastade bollar ute på planen gullade Majlis med alla hundar hon såg. Till och med den här chihuahua fick sig en omgång. Jag hade ömma magmuskler eftersom jag dagen innan diskuterat plankan med en sjuåring och hävdat att jag OCKSÅ lätt kunde göra den i fem minuter. I dag var jag lite öm i magmusklerna och valde att ta en promenad istället för att springa. Lyssnade på podden "Två nollor för mycket". Min go to för finländsk inrikespolitik i ett underhållande paket. Kom hem, började läsa på Rafael Donners "Människan är ett känsligt djur" och kollade på Childish Gambinos senaste video: "This is America". Nu är jag den där irriterande personen som säger: "Jag lyssnade på honom innan han blev mainstream", men jag gör det ändå lite. ÄLSKADE Donald Glover i Commuity, 30 Rock och i Atlanta såklart (het som lava är han också). Älskar också Childish Gambino, fast det i ärlighetens namn är Maggan som introducerat mig för hans musik. På kvällen gick vi ner till parken för att rasta barnen genom att låta Majsan löpa fritt och Vidar få öva att kasta och fånga basebollar. Innan kvällen var över skulle också vår kompis Daniel komma på spontanbesök. Han fick jobb på Facebook och flyttade med familj från LA till Palo Alto för ett knappt år sedan. Vi saknar honom och familjen.

I år var vi två månader sena, men till slut blev det ändå fest. Varje år, sedan vi flyttade till Santa Monica, har vi firat Vidars födelsedag i parken utanför vårt hus. Första året hade vi inte råd med mer än kaffe, supermarket-tårta, saft  prosecco och chips, men eftersom konceptet funkade så bra har vi fortsatt med det. Tårtan har de senaste åren kommit från Sweet Lady Jane, ett konditori uppe på vår gata och proseccon är lite dyrare. Vidar blir ofta bjuden på barnkalas där värdarna hyrt in kaniner, reptiler, robotbyggare eller trollkarlar (Vidde ÄLSKADE den senaste trollkarlen), men vi är för lata för att ordna sånt. Ibland känner jag mig som en lite sämre förälder för att jag vill dricka mimosas med de roliga föräldrarna istället för att leda aktiviteter för barnen, men men, ungarna verkar alltid ha kul ändå. Har ni nåt slående koncept på födelsedag? När jag gick i lågstadiet kändes McDonalds som den yttersta lyxen. I efterhand var det kanske inte SÅ glamoröst. Eller vad vet jag, fick aldrig gå på ett. Majlis tultade runt och skaffade nya vänner (och kanske fiender). Medan eftermiddagen led blev hon allt smutsigare, försökte påminna mig själv om att det finns värre saker i livet än smutsiga småbarn. Tröstade mig också med att det antagligen finns en lägre tolerans för smutsiga och äventyrliga flickebarn och att det därför TEKNISKT sett är en feministisk handling att låta sin dotter vara lortig. Vet inte om jag ens själv gick på den förklaringen, men försöka duger. Ett annat sällskap hade förresten reserverat ALLA bord i den lilla parken. De hade placerat borddukar och presentpåsar på bordjävlarna och när vi anlände runt halv elva mötte oss en besvikelse. Jag var redo att ge upp och ordna kalaset på en filt på gräsmattan, medan Magnus snackade med en man som verkade vara ansvarig. Mannen ringde sin fru, som tydligen var huvudansvarig för babyshowern och vi fick ett pyttelitet bord i ena ändan av parken. FTW! Senare visade det sig att den andra festen skulle börja många timmar senare och att de inte tillnärmelsevis behövde alla bord. Jag kände samma tillbakahållna vrede som gentemot folk som kommer in och hänger sin jacka över stolsryggen vid ett bord på restauranger där man beställer vid disken, trots att det finns en lång kö med människor som UPPENBARLIGEN också vill sitta ner och äta. Kom över ilskan och hade det trevligt istället.

Ett nytt avsnitt av Mellan raderna ligger ute och bara väntar på att ni ska lyssna på det. Vi inleder ett samarbete med Årets bok och det känns ärligt talat härligt att ha en samarbetspartner som passar perfekt till podden och som gör att vi får en liten slant för jobbet. Vi skulle bevisligen spela in Mellis också utan betalning, men för mig som frilansar är varje arbetstimme utan arvode bort från en arbetstimme jag kunde få betalning för. #tacksam Skoja! Eller egentligen inte. ÄR tacksam. Fördelen med Årets bok är att alla böcker håller en hög standard. Vissa är genrer som jag kanske inte spontant skulle kasta mig över, men det gör gott för hjärnan att testa lite nytt. Alla finns för övrigt på BookBeat och ifall ni vi läsa parallellt med oss eller bara testa ljudböcker så gäller koderna Peppefi och Peppese fortfarande. En månads gratis lyssning. Tänker att det blir perfekt också på sommarens lata dagar på landet, balkongen eller varför inte under långa tågresor genom Europa. Eller varför inte för barnen att lyssna på under långa bilresor. Jaja, i veckans avsnitt hävdar Karin att jag väste ”Fuck you” åt henne i New York i helgen. Vi utreder detta. Veckans tema är Årets bok, varav Karin har läst om ett smutsigt och våldsamt Stockholm i Niklas Natt och Dags ”1793” medan jag plöjt igenom Nina Lykkes medelåldersångest-roman ”Nej och åter nej”. Jag avslöjar också var jag tappar intresset i en krimroman och presenterar en riktigt bra debut, nämligen Ellen Strömbergs ”Jaga vatten”. Bland annat HÄR finns podden.  

Eftersom jag är en högst vanlig person är fredagen min favoritdag på veckan. Då börjar jag dagen med att träffa Frida i stallet och ha en hard core ridlektion. Nu börjar det bli så varmt på dagarna att 9.30 är det senaste man kan rida utan att svettas ihjäl. På grund av force majeaur (min skjuts blev förkyld) och andra orsaker kom Majlis och Magnus med till stallet. Majsan tjöt av glädje för varje häst hon såg och inne i stallet frustade och gnäggade ALLA hästar som svar på hennes "Heeeeej". Mitt mamma/hästhjärta bultade lite extra. Efteråt var Magnus vrålhungrig och vi svängde förbi hemmet för att jag skulle kunna duscha och promenerade sedan iväg till Oysterette där vi utan att kika på menyn beställde det vanliga. Jag drack lemonad. Säga vad man vill om amerikanerna, men lemonad kan de vanligtvis göra. Färskpressad och precis så sur att ens mun snörper ihop sig lite. Oerhört läskande. Ja och sen promenerade vi hem för jag skulle jobba lite. Jag skriver bland annat på en kort essä/krönika om Metoo-uppropet i USA. När jag blir tillfrågad att skriva krönikor blir jag alltid glad eftersom jag föreställer mig att det är lätt och snabbt fixat då jag inte behöver intervjua någon, sen sitter jag i fem hela arbetsdagar och har ångest, slipar på varje tanke och formulering, väger alla ord, känner mig dum och tvingar Magnus att läsa. Fakturerar några tior. Min väska håller tydligen på att förlösa en lite minde babyväska mitt på gatan.

Magnus stör sig på att jag har noll tålamod och att jag är ganska slarvig i köket. Nu säger jag inte att han har helt fel, men jag tycker väl bara inte allt det är så noga. FÖRUTOM följande små misstag:

1. Att inte förstå att ketchupflaskan ska stå upp och ner. Det är därför den har en PLATT kork och står den så ligger ketchupen i rätt ända, så att säga.
2. Att lämna kvar en pytteliten skvätt mjölk i dunken. På så vis tror den andra att det finns mjölk och låter bli att inhandla det. Detta är dock bara en chimär och när det väl är dags att fylla nappflaskan är katastrofen där.
3. Att ställa kärl i diskhon istället för i diskmaskinen. Som om den extra rörelsen var FÖR övermäktig och det vore bäst om någon annan avslutade projektet.

Magnus blir galen när jag sparar mat för att äta det senare (INTE SLÄNGA MAT!), att jag äter glassen ur glasspaketet på ett brutalt sätt istället för att bibehålla en så slät yta som möjligt och att jag insisterar på att ha avokadokärnor i glas. Är ni helt zen i köket eller finns det något som ni irriterar er på?

För att göra en lång historia kort så slutade min ganska nya telefon fungera som den ska. Jag gick till Appel Store och fick utan följdfrågor en ny, men av orsaker som är ointressanta för er misslyckades delvis förflyttningen av information från iCloud och jag tappade alla mina appar. Det gör inte så mycket, känns mest som en ren start och ett nytt liv, men nu skulle jag gärna vilja ha tips på era bästa appar. Fotoappar, bloggappar, matappar, kartappar vad vet jag. Jag ska enbart ha skitbra appar på min telefon. Vad rekommenderar ni? Cissan tipsade mig till exempel om Instagramappen UNUM som hjälper en att planera och designa Instagramflödet och min kompis Anton om podcastappen Castaway som alternativ till Iphonens egna ganska jobbiga Podcaster-app.    

Utanför Viddes skola kom det fram en liten kille och frågade om vi kunde ryska. Det var nämligen en rysktalande dam som hade pekat på killen och sagt något på ryska med sur röst. Killen ville såklart veta vad damen sade. Vi kunde tyvärr inte hjälpa honom så kommentaren fick bli ett mysterium. En pappan som stod bredvid oss tog det inte lättvindigt. Han hetsade upp sig och sa att han blir så förbannad på utlänningar som pratar sitt eget språk med amerikaner. Har de nåt att säga kan de säga det på engelska så alla förstår! Jag konstaterade att JAG var en utlänning som pratade ett annat språk, men pappan sa att det var en annan sak. Hur förstod jag inte riktigt. Först kunde jag inte identifiera min känsla av obehag av kommentaren kring att man i USA ska tala engelska, men när jag kom hem slog det mig att det ju var en klassisk: "Suomessa puhutaan suomea" (i Finland talar man finska), en kommentar finlandssvenskar och alla andra med som talat annat språk än finska i spårvagnen i Helsingfors med största sannolikhet hört. Jag antar att det i det här fallet handlade om någon sorts subtilt dåligt självförtroende hos den enspråkiga pappan. Att andra människor ("utlänningar") har en fördel eftersom de kan prata ett för honom hemligt språk. Det fick mig också att inse vilken enorm rikedom det är att växa upp i ett land med ett pyttelitet språk och därför vara tvungen att lära sig tala annat än sitt modersmål. Jag brukar säga att jag pratar svenska, finska, engelska och spanska. Men handen på hjärtat börjar min spanska försvinna, det är över tio år sedan jag bodde i Argentina (tipsa mig förresten om bra språkapp, ej Duolingo eller Rosetta Stone). Har läst tyska i sex år och franska i två, men det skulle vara en lögn att säga att jag pratar dem. Angående den amerikanska pappan så pratar nästan hälften av Los Angeles invånare spanska som förstaspråk, 350 000 kinesiska, sen kommer koreanska, persiska, vietnamesiska, armeniska osv USA och speciellt inte Kalifornien är långt ifrån enspråkigt.