Girls will be girls. I går spelade Karin Jihde och jag in det senaste avsnittet av Mellan raderna och redan nu ligger det uppe. Vi pratar mycket om Jenny Jägerfelds Blixtra spraka blända, om patriarkatet och om föräldrar. Eller mer exakt: Så här lyder texten: "I veckans avsnitt blir det mer Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld. Jihde har nämligen hoppat på tåget och sträcklyssnat på Jenny Jägerfelds roman. Det blir snack om frånvarande pappor, knausgårdianskt skrivande, stabila mammor, horan och madonnan, verklighet versus hittepå och flerdimensionell kvinnor. Ett år sedan #metoo och tips på andra bra podcaster. LYSSNA! Tipsa en vän som gillar böcker! (det gör oss glada).

Den där insikten jag nämnde i förra inlägget handlade om att jag blir sämre när jag försöker tvinga mig att vara bra. Det är väl ingen originell egenskap precis att misslyckas när en ska prestera framför andra, men det fick mig att fundera på varför det är så viktigt för mig att vara bra. Eller ännu värre: DUKTIGAST. Vi tar det från början. Under gårdagens dressyrlektion skulle vi rida ett tävlingsprogram framför de andra ryttarna. Programmet var superenkelt, men eftersom alla andra kollade på ens minsta rörelse blev det lite nervöst. Jag fick för mig att jag skulle visa mig på den styva linan, men det gick inte alls speciellt bra. Jag red en på sin höjd medioker runda och kände mig så misslyckad att jag grämde mig över detta hela resten av dagen. Det är ju helt sjukt att jag hade en dålig känsla i kroppen efter att ha utfört en hobby. Någonting som jag bara gör för att må bra, och i ärlighetens namn nästan alltid gör mig lycklig. Följande dag snubblade jag över den här texten i The New York Times som handlade om exakt det jag upplevt. Skribenten kallar det "a sign of a civilization in decline". Det är kanske att slå på den för stora trumman, men lite soligt är det ändå att vi kopplar ihop vårt värde som människa med hur bra vi är på våra hobbyn. Jag vet inte om det finns en koppling till sociala medier där vi hela tiden skapar berättelsen om oss själva. Eller om prestationssamhället helt enkelt uppfostrat oss (mig) till att hela tiden vara lite bättre, lite duktigare och lite nyttigare. Att det inte finns plats i den moderna, effektiva människans dygn att göra något bara för nöjets skull. Den här hösten ska jag därför jobba på att älska mig själv som en medelmåtta minus. Eller till och med acceptera mig som det räcker. Att inte ställa några som helst krav på mig själv att bli en bättre ryttare. Jag har faktiskt klarat av att göra det löpningen, slutat mäta tid och avstånd. Då ska det väl också gå i hästvärlden. https://www.nytimes.com/2018/09/29/opinion/sunday/in-praise-of-mediocrity.html Bild: Anna-Maria Photography.

När Marianne och jag började planera Friday Lab var vi nervösa för att ingen skulle vilja delta. Det visade sig vara helt onödigt eftersom kursen fylldes upp på nolltid och vi till och med var tvungna att ha en väntelista. Dessutom visade sig kursdeltagarna vara helt fantastiska typer som inte bara kommer med smarta kommentarer under föreläsningarna, utan också är aktiva med pepp och råd i Facebookgruppen och går ut och äter middag tillsammans (de som bor i närheten av varandra, that is). Själv känner jag mig så otroligt glad och inspirerad av den här kursen och de här kvinnorna! Nu har vi satt datumen för vårens Friday Lab. Vi kör igång den 15 januari och jobbar på i tre månader.  Här kan du läsa mer och göra en intresseanmälan. Kursen består i praktiken av liveföreläsningar (på din dator), hemuppgifter, Q&A-träffar online, diskussionsgrupper, artiklar, videoklipp, poddar, pepp och push framåt mot dina mål. Och såklart personlig handledning av Marianne Norrgrann (Maja) certifierad coach och mig som mentor. Plus alla andra bra personer på kursen. Vem är den här sortens kurs för då? tänker ni kanske nu. Jo, för personer som vill ha mer fredagskänsla i kroppen en vanlig tisdag. Mer konkret folk som funderar på vart tiden rinner iväg, om det är dags att byta jobb, avancera, tänka över sina arbetsuppgifter, sitt liv, bli egenföretagare, lära sig säga nej eller ja, göra sig av med en barlast som tynger ner en, hinna med mer kul och kanske också få en och annan självinsikt på köpet (i dag på ridlektionen fick jag en mindre smickrande självinsikt, men mer om den senare) En inspirationskälla är professor Micael Dahlén som vi spelade in en podd med i somras.

Min vän Frida är nu certifierad equus coach. Så fort hon får upp en webbsida och Instagram ska jag guida er till dem. Vill att alla ska testa detta! Igår var jag uppe på gården där Frida tar emot klienter. En helt otrolig plats uppe i bergen. Vem vill liksom inte vid sidan om Frida hänga med grisar, getter, hundar, en indisk ko, hästar och alpackor? Kvinnan som har gården har inte alltid tid att själv rida ut med sina hästar och här kom jag och en annan kvinna på plats lägligt in i bilden. Jag fick rida Sequoia som jag mediterade med för en vecka sedan. Min ridkumpan Stephanie hade trillat av Sovereignty några veckor tidigare så vi tog det lugn i början. Det är alltid lite pirrigt att rida en häst man inte alls känner så jag var helt med på noterna. De här hästarna är inte precis nybörjarvänliga heller så det var bara att hålla i manen och hoppas på det bästa. BILDLIGT TALAT alltså. Det tog inte länge innan utsikten förvandlades från fin till helt magisk. På vissa ställen kunde vi se hela vägen till Malibu Pier och på ett annat såg jag nästan vårt hus i Santa Monica. När vi blev varma i sadeln galopperade vi i uppförsbackarna och vet ni, det finns få känslor i världen som är lika bra som att galoppera ute i naturen. Jag var så lycklig. Det fina med hästar är att känslan stannar kvar i kroppen efteråt. Nu känner jag att jag skrivit lite för mycket om hästar på den här bloggen. Ni som inte är så intresserade scrollar antagligen förbi snabbt. Om nån av er finns kvar vill jag tipsa om en text jag skrev på Hbl om ett år efter metoo. Nu inser jag att det här är någonting jag måste diskutera med Maggan i podden. Om fokus på Metoo just nu ligger på det är synd om män som blir anklagade.

Jag skulle helt inte vilja skriva någonting alls om klimatkrisen eftersom det ofta dyker upp beska, anonyma kommentarer i kommentarsfältet när jag gör det, men i dessa tider är det viktigt att utnyttja sin plattform för viktiga frågor och klimatfrågan är den viktigaste just nu. Precis som ni lider jag av klimatångest, som inte precis lättade efter IPCC:s rapport om att tiden håller på att rinna ut. Om man anstränger sig för att gräva fram lite ljus i det här kompakta mörkret är det att folk de senaste åren börjat prata OCH agera (källa: mina sociala medier som är proppfulla av människor som delar texter, diskuterar och agerar hållbarhet). Jag tror starkt på att förebilder och inspiration kan påverka andra. Ju fler som äter vegetariskt och veganskt, desto fler recept dyker upp och fler människor testar. Detsamma gäller att flyga. Ju fler som vägar, desto mer realistisk blir just det alternativet. Jag tänker mycket på just flygtrafiken. Eftersom vi bor på andra sidan jordklotet från en stor del av vår familj och vänner flyger vi minst en gång om året. Vi klimatkompenserar, men jag känner ändå såklart dåligt samvete. Ingen borde flyga. Samtidigt tycker jag att Hanna formulerade det bra: "Jag tror att just det här med privatpersoners flygande har blivit något man kan kanalisera sin ångest och ilska i. Kanske är det närhetsprincipen som styr, samma som gör att man skulle engagera sig mer om fem barn i grannhuset höll på att svälta ihjäl än när miljoner barn på andra sidan jorden gör det. Det är enklare att bli arg på Emilia de Poret (är chockad över hur mycket hon flyger) än på nån rik fabriksägare i Kina." Kläder, prylar, elektronik och mat flyger också. Ibland jättelångt, ibland både fram till oss och tillbaka. Kan inte bekräfta källa på detta, men jag läste att räkorna på räkmackorna i Göteborg fiskades i havet utanför och sen flögs över till Estland för att skalas och tillbaka till hemstaden. Det är svårt för en helt otränad att börja med att springa ett maraton, motsvarande svårt kan det vara för en klimatokunnig (de finns verkligen!) att från en dag till en annan sälja bilen, sluta flyga, bara äta veganskt och bara köpa second hand. Risken finns att hen skiter i projektet och stannar kvar i soffan/fortsätter leva som om jorden var oändlig. Det gäller att börja med små medvetna steg, strunta i en flygresa, varannan begagnat, cykla till jobbet och så vidare. Följ klimatkonton på Instagram och få in fler alternativ i flödet. Och vi som redan vet får lov att fortsätta dela texter, ljud och bild. Prata och förklara. Kunskap är makt och med makt kan man förändra.

Den här bloggen är till hundra procent ett nöjesprojekt för mig. Jag tycker det är så ROLIGT att blogga. Att få testa tankar och dela vardag med er. Ibland kan jag göra samarbeten och tjäna lite pengar på den och det är ju väldigt härligt det med. Ju mer jag tjänar på bloggen, desto mer tid kan jag viga till den. Helst skulle jag vilja att halva min inkomst baserade sig bara på Livet & LA, men i praktiken är det inte tillnärmelsevis så. Drömmen vore att ligga på ett magasin eller annan bra bloggplattform och få en månadslön. Jaja, egentligen skulle jag inte alls skriva om. Jag skulle berätta att en dröm gått i uppfyllelse: Sedan jag var sju år gammal och började ta ridlektioner har jag i hemlighet drömt om att någon med en fin privathäst skulle fråga mig om jag vill rida den för att hen inte har tid. För några veckor sedan hände det! Först skulle jag rida Rupert en gång i veckan, sedan två och nu helst alla vardagar. Det här känns minst lika kul som att få skriva på ett bokkontrakt! Människan är aldrig så lycklig som med hästen. Och på tal om bokkontrakt så kommer ju min hästbok ut i vår. Förra veckan var den oerhört begåvade Anna-Maria Zunino Noellert uppe i stallet och tog bilder av mig och Rupert. Det var fruktansvärt svårt att välja ut några få bilder, men här kommer en jag gillade väldigt mycket. Ska visa fler senare. Jag ska också köpa loss ett par att ha på väggen. Vill varmt rekommendera Anna-Maria för fotouppdrag!  

I veckans avsnitt av Magnus och Peppes podcast, "Mansproblemet" talar vi såklart om Brettt Kavanaugh och högsta domstolen. Om Metoo, hur mycket (lite) amerikaner litar media) och Banksy och en fortsättning på äldre män och yngre kvinnor. Magnus säger (ungefär) att kvinnor får ta lite ansvar och sluta bli ihop med rövhattar medan jag hävdar att män borde axla ett större ansvar och bli bättre människor. Äh, lyssna själva. Podden finns såklart där poddar finns, till exempel på Acast.

I somras fick jag vara med i det lekfulla frågesporten Vem Vad När på Yle Fem.  Känner mig äntligen som NÅGON i Svenskfinland. Det sista Magnus sa innan jag drog iväg på inspelning var "Peppe, det här är TV. Det är viktigare att du är rolig än att du vet allt!". Det var gulligt att se honom orolig över att andra också skulle se vilken otrevlig besserwisser jag är.   Ställ in er VPN på Finland och klicka på länken till programmet. Temat är 1990-tal och vem gillar INTE det? Jag lovar att det slutar bra! Och så får ni se mig snyggt sminkad också. Och Sonja som programledare!

När jag modererar författarsamtal brukar jag nästan alltid avsluta med att fråga författarna om deras skrivprocess och be om deras bästa skrivtips för aspirerande författare. Nu är ju skrivprocessen personlig. Ibland berättar författare att de stiger upp 04.30 och skriver hela förmiddagen, andra skriver ett visst antal sidor eller ord varje dag, medan somliga avverkar boken en scen per session. Det som många nämnde den här bokmässan var pomodoro-metoden. Alltså att skriva i 25 minuter utan avbrott och sedan pausa i fem minuter. Jag har själv inte jobbat så ännu (jag körde ju 10 000 tecken om dagen i somras), men tror att det är en metod som verkligen skulle passa mig. Sen kör man så många pass som det behövs/man orkar. En av debutanterna jag intervjuade sa att hen jobbar helt enligt flow, skriver när det känns så. Jag avundas enormt detta. För det mesta känner jag ett starkt motstånd för att sätta mig ner och skriva. Det är lite som precis innan jag ska ut och springa en runda. Lättjan protesterar, men när jag väl kommer igång är det oftast ganska skönt att springa. Detsamma gäller skrivandet. Jag känner ytterst sällan, om någonsin, flow innan jag börjat skriva. Men när jag tvingat mig själv att komma igång kan jag liksom få upp farten och hitta flowet inne i historien. I sällsynta, men ytterst fina, stunder rör sig karaktärerna framåt utan min ansträngning och jag skriver vidare av ren nyfikenhet för att få veta hur det går. Ni som skriver, hur GÖR ni? Vore fint om vi kunde inspireras av varandra!

För några veckor sedan fanns det en tråd i Facebook-gruppen 925 då folk berättade vad de önskade att andra visste om deras jobb. En grej som min kompis Jenny har lärt mig, och som jag tror att hon upprepade i tråden, var att dra av lakan från hotellsängen innan man checkar ut. Många som städar hotell har förslitningsskador i armarna på grund av bäddandet. Det var fullständigt logiskt att hjälpa till med lakanen när jag hörde det, men hade aldrig tänkt på det. Andra skrev att de jobbade med försäkringar och önskade att kunderna hade försäkringsnumret färdigt när de ringde upp. Somliga satt i kundtjänst och påminde folk om att de sällan var personligt ansvariga för folks missöden och därför inte förtjänade utskällningar. Som journalist skulle jag vilja påminna dig som blir intervjuad att en artikel/ett reportage inte är en reklamplats/ett språkrör för den intervjuade. Journalisten har ingen skyldighet att låta dig läsa igenom texten och komma med förändringar. På sin höjd kan du få läsa citat eller kolla fakta. Journalister vill dig inte illa eller misstolkar dig med avsikt, men din uppfattning av verkligheten/sammanhanget kanske (antagligen) inte är exakt densamma som journalistens. Er tur: Vad önskar ni att folk visste om era jobb?