Pomodoro-metoden och hur man skriver böcker

2 years ago

När jag modererar författarsamtal brukar jag nästan alltid avsluta med att fråga författarna om deras skrivprocess och be om deras bästa skrivtips för aspirerande författare. Nu är ju skrivprocessen personlig. Ibland berättar författare att de stiger upp 04.30 och skriver hela förmiddagen, andra skriver ett visst antal sidor eller ord varje dag, medan somliga avverkar boken en scen per session.
Det som många nämnde den här bokmässan var pomodoro-metoden. Alltså att skriva i 25 minuter utan avbrott och sedan pausa i fem minuter. Jag har själv inte jobbat så ännu (jag körde ju 10 000 tecken om dagen i somras), men tror att det är en metod som verkligen skulle passa mig. Sen kör man så många pass som det behövs/man orkar.
En av debutanterna jag intervjuade sa att hen jobbar helt enligt flow, skriver när det känns så. Jag avundas enormt detta. För det mesta känner jag ett starkt motstånd för att sätta mig ner och skriva. Det är lite som precis innan jag ska ut och springa en runda. Lättjan protesterar, men när jag väl kommer igång är det oftast ganska skönt att springa. Detsamma gäller skrivandet. Jag känner ytterst sällan, om någonsin, flow innan jag börjat skriva. Men när jag tvingat mig själv att komma igång kan jag liksom få upp farten och hitta flowet inne i historien. I sällsynta, men ytterst fina, stunder rör sig karaktärerna framåt utan min ansträngning och jag skriver vidare av ren nyfikenhet för att få veta hur det går.
Ni som skriver, hur GÖR ni? Vore fint om vi kunde inspireras av varandra!

Anna · 2 years ago
Intressant! Jag jobbar visserligen som fotograf och är inte författare, men jag känner igen det där motståndet du beskriver. Att ta klivet in i redigeringsbubblan kan vara jäkligt trögt alltså. Lurar på om pomodoro-metoden skulle funka även på min fotoredigeringsprocess. Måste testa! Tack för tips. Happy lördag! P.S) Kan inte komma över att vi var på bokmässan samtidigt men jag missade dig. Hade varit så kul att säga hej irl!

Peppe Öhman · 2 years ago
Hade verkligen varit fint att ses! Din kommentar gav mig en insikt: När folk är med i text/bild tror de att de därmed äger texten/bilden. Okej, klumpigt formulerat, men andemeningen!

Anna Lindholm · 2 years ago
Pomodoro-metoden har jag inte hört om. Intressant. 25 minuter känns lite kort... Själv bara sätter jag mig ner, skriver och slåss mot kritiska tankar. Min bok Projekt Ines blev på något konstigt vis skriven. Det är min känsla fortfarande. Varje arbetsdag jag avslutade hade jag en känsla av att jag gjort allt för lite. Tyckte alltid att jag hade varit för lat och för långsam. Men boken blev ju klar så uppenbarligen fick jag saker gjorda!

Peppe Öhman · 2 years ago
Känner verkligen igen mig i lathetskänslan, trots att jag på en rationell nivå vet att den inte stämmer.

ylva · 2 years ago
hej! Känns det lika med bloggen, att du har ett motstånd inför skrivandet i bloggen? Jag känner absolut igen det du säger, även om jag inte skriver texter så gäller ju detsamma lite för annat skapande eller presterande. Jag skulle vilja rita och måla mera, men att sätta sig ner och måla i olja när man har barn händer ju inte så ofta. Därför tycker jag om idén att skissa och blivit inspirerad av Urban sketchers, vilket är ganska opretentiöst skapande. Men dock är det samtidigt lite sorgligt typiskt tidens anda att man inte tar sig tid för långsamt skapande vilket också har en annan funktion. Talar nu egentligen mest om målande och inte skrivandet. Men någonting i den metoden du nämner, förespråkar ju också produktion framför allt.

Peppe Öhman · 2 years ago
Intressant att blocket också gäller andra former av skapande. Eller nu när du säger det är det kanske självklart. Med bloggen har jag nästan aldrig problem, kanske också för att det känns så opretentiöst och faktiskt bara kul.

Peppe Öhman · 2 years ago
Det säger coach Marianne också: DELMÅL! Och skriver verkligen under att de bästa sättet att få saker gjord är bara att GÖRA dem.

Johanna Lagerfors · 2 years ago
Känner igen mig i motståndet innan jag börjar skriva (talar nu främst om formen längre reportage). Däremot kan jag ibland författa långa sjok av texten i huvudet, tex när jag går någonstans eller springer. Då kan det bli lite lättare att sätta sig och liksom ha en "ingång" redo (en ingång som alltså inte alls behöver vara inledningen, men någonstans att börja skriva. Kan vara början, mitten eller slutet!). Sen skriver jag olika delar av texten i den ordning jag får inspiration, och lägger någon sorts pussel till slut till dispositionen sitter. Tycker flytet i texten är extremt viktigt och därför kan jag behöva flytta sjok i texten tills ordningen blir bra. Tycker det är så märkligt att en del skriver texten helt kronologiskt, från början till slut. Beundrar dem som kan och gör det bra, men jag tror att det är väldigt få. Hade förresten en chef på GP Utland som alltid skrev ingressen HELT klar innan han skrev ett ord på själva artikeln. Han kunde sitta tre timmar med ingressen - sen skrev han texten. Själv skriver jag alltid ingressen sist. Min absoluta favoritfas i skrivandet är när jag gjort 70 procent av jobbet och har 30 kvar. När jag vet vart texten barkar hän men bara ska skriva det sista, finjustera formuleringar, kanske flytta något stycke, fila färdigt ingressen. Ljuvlig del. Tomt dokument och 18 000 tecken kvar att skriva? Inte lika härlig del.

Peppe Öhman · 2 years ago
Alltså, jag kan skriva under allt! Ingången är viktigast, sen kan det vara ett citat eller en beskrivning. Brukar strukturera upp texten i mitt huvud så jag är mentalt förberedd på den när jag börjar. OTROLIGT imponerad av chefen som börjar med ingressen!

Linda · 2 years ago
Heeelt off topic, men lyssnade först nu på ert två veckor gamla avsnitt där ni bl.a. talade om män som lämnar sina (jämngamla) fruar för yngre kvinnor och blev så deprimerad. Det lät som att ingendera av er såg nån lösning eller alternativ på detta, att det är så som det går och den parten med mest status naturligt kommer att söka en uppgradering av förhållandet då den andra parten ”inte längre är slät”/”är för gubbig”. Magnus reaktion om att ”man får så mycket energi av ungdomen” och att ”man måste se till att behålla sin ungdomlighet” kändes jättetråkiga. Som att säga, sluta vara så sura, ta det lite lugnare, sluta ta allt så allvarligt till den part (oftast kvinna) som försöker hålla en vardag flytande med jobb, barn, åldrande föräldrar, föreningsliv, barnens hobbyer etc. och sen när partnern sticker för att ”hon brukade vara så mycket roligare” är det hennes eget fel. Tänkte på nåt sätt att man också kunde mogna i förhållandet i takt med att man mognar som människor, men det verkar som att jag är naiv. Känns bara så tröstlöst med denna ständiga kamp mot tiden med kapprustning av sitt fysiska, mentala och faktiska kapital ( måste bli snabbare, starkare, smalare, slätare, smartare, mer networkad, rikare osv.) för att duga ens i sin nuvarande relation. Gillade inte heller likhetstecknet mellan att bete sig som en vuxen och känna sig tvungen åka på charter, men det är en annan story. Sorry, detta blev en downer-kommentar. Nu ska jag ut i solen!

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis. Skriver, rider, springer, äter och har sig.