I går frågade Frida om jag ville hänga med upp till Topanga och ett stall hon ville börja använda när hon tar emot equus coach-klienter. Jag fick äran att vara testperson. Kolla bara på de här tre gulliga typerna! Till saken hör att det i samma hage fanns en stort svart indisk ko som gav både mig och Frida det onda ögat. Eftersom Frida väntar barn tog jag på mig uppgiften att hämta en av hästarna. Kossan följde mitt varje steg med blicken och min puls var uppe i 150. Varje sekund kunde vara sekunden då hon rusade mot mig. Det var först när jag hade fått tag på hästen som jag kände mig trygg. Min första uppgift var att med ögonbindel stå och känna på hästen Sequoia. Otroligt meditativt att stå i mörker bredvid en varm och snäll häst. Ville aldrig lyfta upp bindeln. Sedan gjorde jag groundwork-övningar med både Sequoia och senare stora svarta Sovereignity. Det som jag längtat efter sedan Magnus visade hur man skulle göra hände. Båda hästarna följde efter mig i ringen OCH jag fick dem att båda trava och galoppera.     Annat var det med den här lilla gullisen, Sweety. Hon hade noll lust att göra som jag ville och stod mest och blickade ut i rymden. På tal om gulliga djur: HUR otroligt gullig är inte den här lilla åsnan? Jag tror att det är det gulligaste jag sett i hela mitt liv. Tänk att man kan bli så mjuk i hjärtat och lugn i själen av att umgås med djur. Observera också alpackan i bakgrunden. Har ej ännu bekantat mig med hen. Jag har ingenting emot grisar, men de här var lite läskiga när de tillsammans kom emot mig. Ägaren sa att den större har en tendens att rusa fram mot människor för att skrämmas. Respekt, tänker man ju. Det skulle man ju själv göra mot potentiella baconätare. För övrigt låg den här platsen på ett magiskt vackert ställe högt uppe i Topanga med havsutsikt. För en person som jag som inte tycker att det är helt avslappnat att köra längs med smala bergsvägar med branta stup åt alla håll var vägen upp en utmaning, men men vad gör man inte för gulliga djur?

I dag var det dags för Friday Labs andra session (mellan sessionerna får deltagarna övningar, vi håller Q&A:s och så är Facebookgruppen aktiv). Marianne pratade om vikten att sätta specifika och långsiktiga mål, reservera en tid för överläggning med sig själv och så sa hon att en insikt inte har någon betydelse om den inte följs av handling och förändring. Det tänkte jag mycket på. Att det är lätt att vara analytisk och veta vad man borde göra, men svårt att verkligen göra någonting i sin vardag annorlunda. Samtidigt är det de där små justeringarna som leder till stora förändringar. Jag har för övrigt ett ex som sade att man borde förbjuda ordet "borde", men mer om det en annan gång. Magnus och Peppes podcast ligger ute! Vi talar om bokmässan och vem jag var mest imponerad av att träffa där. Vem alla kulturkvinnor var kära i i år och om cheerleaders. Om den tafatta härskartekniken att inte låtsas känna till kändisar, om fortnite och sjuåringar med mobil och patriarkatet såklart. Har fått mycket bra feedback på det här avsnittet. Finns på Acast, Itunes och alla andra poddplattformer. Jag är post-bokmässa/carpe diem-trött i kroppen, men åkte ändå ut till Topanga för att kolla in ett ställe Frida ska ta emot equus coahing-klienter på. Ett alldeles magiskt ställe med getter, grisar, en sur ko, hönor, alpackan och såklart hästar. Var lugn och lycklig i kroppen när jag körde hem längs med smala bergsvägar. Men mer om det imorgon.  

Här kommer det sista sjoket från bokmässan. Det är så intensivt och kul att jag inte hann blogga alla dagar, men från och med nu kör vi på i vanligt tempo med minst ett inlägg om dagen. Jag tog tydligen inga bilder alls från kvällsaktiviteterna, men 100 procent av kvällarna i Göteborg hängde jag på Park med alla andra författare. På dagarna hängde jag i mässhallen och på olika scener, till exempel här med Dea Solin och Ellen Strömberg. Fotokredd till Ellens man Per. Jobbar man på mässan hör det till att klaga lite på hur tungt det är, hur långa dagarna och korta nätterna är, men det är också väldigt härligt. Jag blir alldeles pirrig av lycka av att tänka på alla böcker som finns och alla människor som kommer till mässan för att de gillar att läsa. OCH att träffa vänner jag vanligtvis inte annars ser. Johanna här på bilden ovan är en internetvän sen massor av år tillbaka. För ett par år sedan medan Johanna ännu jobbade på Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar fick jag göra ett reportage med Jill Johnson i Las Vegas för henne. Det var ett väldigt tydligt, behagligt och kul samarbete. Fint att ses! Jag hann också hänga en stund med Amanda som är förutom en kär vän också lärare och författare. Vi smet upp på mitt hotellrum och briefade varandra om livet, barnen, jobben och hemmen. Vi ses inte så ofta, men när vi gör det är det omedelbart helt naturligt. Utsikten från mitt hotellrum var för övrigt väldigt bra. Göteborg kändes lite, lite som Helsingfors. Varje gång jag är här är det för att gå på bokmässan och jag hinner aldrig se mer av stan än Gothia och Park, men en dag ska jag utforska staden ordentligt. I år hann jag inte gå på ett enda seminarium utom de jag själv modererade. Eller med handen på hjärtat skulle jag väl ha hunnit, men var så jetlaggad/hade sånt adrenalinöverskott/ville prata med alla kompisar jag sprang på att det inte blev några lyssningstillfällen alls. Det sagt rekommenderar jag VARMT seminarierna. Brukar vara mycket intressant och inspirerande att lyssna på dem (nu fick jag en idé om att tillägna ett helt eget inlägg till vilka bokskrivarråd de olika författarna jag intervjuade kom med). Tyckte väldigt mycket om att höra hur Jenny Jägerfeldt och Gunnar Ardelius jobbar. UR spelade in just den diskussionen, länkar till klippet om jag får nys på när det sänds. Två monterdiskussioner jag hann med var Cissan och Kristin som pratade om sin nya vegetariska kokbok "Nyfiken Grönare". Den handlar mycket om hur man undviker att slänga bort mat och kan skapa nya rätter av gårdagens resten. Och Patrik Lundberg som inte bara är oerhört gullig och smart att hänga med, utan också en fantastiskt skribent. Hans senaste bok heter "Berättelser om Sverige: texter om vår demokrati". Ja och så fick jag signera BÅDE "Livet & patriarkatet" och "Vackra människor" trots att de inte kom ut i år. Det kändes mycket fint. En kväll sprang jag på Stina Wollter på Tidningen Vi:s fest. Min förläggare Anna presenterade mig som Peppe och författare till Livet & Patriarkatet och på nåt sätt lät det som om jag var aktuell med boken i år. Det slutade med att jag lovade skicka henne ett ex. Hoppas att hon inte känner sig bedragen när hon ser att bokjäveln kom ut redan 2016. Mitt nästsista uppdrag var att moderera ett 45 minuter långt seminarium med Hannah Widell och Amanda Schulman. Temat var "The Diamond Year", boken som jag är medförfattare till. Det var kul och lätt. Som moderator är det alltid lättast om författarna är vana att prata inför publik/i podd och om de läst varandras böcker. Sen reste Cissan och jag i elvahundra timmar för att komma hem. Det gick ändå förvånansvärt fort då vi hade sällskap av varandra. På vägen till Sverige samkollade vi på serier Cissan laddat ner till Netflix, men på vägen tillbaka visade det sig att Norwegian uppdaterat sitt filmutbud och Netflix inte behövdes. Vi ville ändå koordinera vår tittning så vi beställde in varsitt glas vin och räknade till tre så vi kunde trycka på filmen exakt samtidigt fast på varsin skärm. Det var den bokmässan, nu tycker jag att vi vänder blad.

Sitter i transit på Gatwick. Har precis ätit en sen frukost och går nu igenom mailskörden. Tänkte att vi kunde småprata lite. Kan inte minnas vad temat för årets bokmässa var, men några teman upprepades privat av olika människor i olika sammanhang. Jag pratade med Jessica Gedin på Tidningen Vi's fest. Hon sa att hon är trött på allt tjat om att man ska älska sig själv och ville göra en podd om självhat. Det kan vara bra att ibland ta till sig lite kritik, speciellt om man är en offentlig person, sa hon. Nån dag senare modererade jag ett seminarium med Hannah Widell och Amanda Schulman och den senare sa precis samma sak, att hon är trött på att man ska älska sig själv, sin kropp och vara så himla lycklig. Lite senare pratade författaren och min bokhorakollega Marcus Stenberg om hur trötta vi är på sommarpraten som bara handlar om en persons (själsliga) resa och följer exakt samma dramaturgi som alla andra sommarprat. Det blir för mycket enskilda personöden. De bästa praten handlar, likt Katarina Wennstams, om ett tema som är brännande för alla. Mitt drömscenario är att konceptet i framtiden handlar om sak istället för person. När bokmässan var över gick Cissan, jag och Kristin (som Cissan gjort kokböckerna Nyfiken Grön och Nyfiken Grönare med. Otroligt bra person) och åt middag tillsammans. Kristin sa att hon är fruktansvärt trött på den individfokuserade kulturen där alla framgångar och misslyckanden ses som individuella händelser. Det är egentligen ett väldigt amerikanskt sätt att se på världen. Ser man bara individer är det svårt att de mönster och göra en samhälleliga förändringar. (Nu finns det såklart undantag som bekräftar regeln, som #metoo, men ni fattar vad jag menar). Jag tror faktiskt att världen skulle vara en lite bättre plats och folk lyckligare om vi flyttade fokus från oss själva och specifika andra individer och istället justerade siktet mot det kollektiva bästa. Jaja, nu sneglar jag lite på Jeremy Benthams största möjliga lycka (nytta) för störst antal individer. Men handen på hjärtat tror jag att man mår som bäst om man slutar fokusera så mycket på sig själv och hur man EGENTLIGEN mår och uppfattas. Nu skrev jag ner det här i hasten, måste rusa vidare till LA-flyget, men är nyfiken på vad ni tycker. Signatur, Bloggare since 2005

Sista dagen i Göteborg ska jag äntligen få sitta på en scen med Ellen. Vi satt på samma förlagsmiddag igår och det visade sig att hon (såklart) är lika smart, rolig och trevlig som på bloggen. Efter uppträdandet ska jag rusa vidare till andra våningen för att moderera ett seminarium med Hannah Widell och Amanda Schulman och sen blir det en sista session på Finlandsarenan med Dea Solin. Vill också köpa några barnböcker. Under helgen har jag också skött om Hufvudstadsbladet Instagramkonto och den här bilden ovan tog min Bokhora-kollega Marcus på mig när jag frågade ut Kaj Korkea-aho om vad han läser just nu.

I dag slog jetlaggen in ordentligt. Låg vaken halva natten och vacklade sedan till en författar/bokbloggarfrukost jag skulle moderera. Det gick bra och firade efteråt med frukost på hotellet tillsammans med Carolina Setterwall som skrivit boken "Låt oss hoppas på det bästa". Väldigt bra person och bok. Lyssna t.ex. på den på Nextory. (i Sverige funkar den här länken). Hade på känn att allt inte var som det skulle och insåg plötsligt att jag var sen till nästa uppdrag. Jag hade skrivit upp 10.30 istället för 10.00 i min kalender. Sprang som vinden genom bokmässan, övertalade säkerhetsvakterna att släppa in mig utan check och kastade mig med andan i halsen upp på scen 12 minuter för sent. Där satt redan Heidi Hakala och Rafael Donner och pratade om utbrändhet för fullt hus. Skämdes väldigt mycket. De var snälla och skojade om att det var skönt att jag inte tog prestationen att moderera deras samtal på blodigt allvar, men jag ville bara sjunka igenom jorden. Sen fortsatte dagen med ett seminarium med Jenny Jägerfeldt och Gunnar Ardelius. Seminariet handlade om hur unga kvinnor och män porträtteras i litteraturen i dag. Jag var på plats en halvtimme innan diskussionen började. Jetlaggen var grav. Höll på att få panik när jag insåg att UR skulle banda in seminariet men lyckades till slut ro det och mig själv iland. Nu baddar jag min själ på hotellrummet och ska senare träffa min förläggare för en drink, manusmöte och middag. Men först ska jag duscha bort skammen från att ha varit sen till ett uppdrag. Bild från igår då jag modererade diskussion om förälskade tonårskillar med Ted och Kaj.

Hej från Göteborg! Har modererat författarsamtal, träffar kompisar, druckit vin och gått på Natur och kulturs författarmiddag där jag pratade med Åsa Lindeborg och Åsa Moberg hela kvällen. Var väldigt starstruck. Hade gärna fortsatt med fest hela natten, men har ett författarsamtal/bloggfrukost att moderera 7.30 och bokmässan har knappt börjar så jag fick hoppa över 0300 drinken. Men en hisselfie på väg upp till hotellrummet blev det. Ska försöka skriva mer imorgon. Och visa bilder! God natt!

Veckans Mellan raderna ligger förresten ute nu. Vi talar om dåliga pojkvänner med avstamp i Maria MAusbachs "Bara ha roligt". Är det trovärdigt att en så bra tjej kan ha en så dålig pojkvän eller är det bara en spegling av verkligheten. Vi talar vidare om Åsa Beckmans krönikor om äldre män och yngre kvinnor (talade om det med min svärmor igår över en sen middag och hon sa att de män som byter ut sina hustrur till yngre kvinnor sällan är överraskningar) och så blir det snack om Lisa Magnussons krönika "Ta på er kläderna, feminister". Finns där poddar finns, bland annat på Acast.

Jag tycker alltid att det är ångestfyllt att lämna barnen och Maggan och flyga över Atlanten. Önskar att jag var coolare, men föreställer mig alltid att det är sista gången jag ser dem. Tänker på de gånger jag snäst åt barnen och varit allmänt irriterad på Magnus. Synd att just det skulle bli deras sista minne av mig. Läste någonstans att det man matar växer och ansträngde mig till det yttersta att inte mata katastroftankarna. Speciellt som de är väldigt irrationella. Den här avfärden blev dessutom lite lättare av att Cissan åkte med mig. OCH gav mig en heldräkt i cashmere (den kommer att dyka upp på Blankens.com snart). Världens skönaste sätt att resa! Tillsammans gled vi omkring på LAX i våra beige cashmereuniformer. En annan aspekt i temat "Världens skönaste sätt att resa" är för övrigt att resa utan barn. Otroligt skönt. Nu har jag i alla fall kommit fram till Stockholm, ätit middag hos svärmor och ska försöka sova. Det är märkt, svalt och mysigt här. Ska ta en höstpromenad på stan imorgon. Fast först kommer jag att vakna klockan ett på morgonen och inte somna om. På torsdag bär det av mot bokmässan Göteborg. Det blir eventuellt mindre analys och mer reflektion från Sverige den här veckan. Hoppas det är okej!

Mellan det att jag var nitton och drygt trettio hade jag en bästa vän. Vi hängde, reste, åkte snowboard, åt middag och umgicks med varandras familjer. Under drygt tio år pratade vi med varandra så gott som varje dag. Sen träffade jag Magnus och han träffade en tjej. Utan att gå in på detaljer hade vi ett stort gräl ett par månader före Magnus och mitt bröllop. Jag minns exakt var jag befann mig: Ute på en promenad runt Brunnsparken, precis vid Siljaterminalen började jag gråta och tryckte bort samtalet. Sedan dess har vi inte talat med varandra. Jag är en av världens mest kortsynta människor och jag kan verkligen inte påstå att jag gått omkring och varit arg i nästan tio år, men jag har ändå inte tagit kontakt med honom. På min födelsedag i augusti hörde av han ändå sig, och undrade om vi kunde bli vänner igen. "Annars gör jag gärna ett nytt försök om tio år" skrev han. Jag blev så glad att jag grät en skvätt. Nu håller vi på att lära känna varandra igen. Ganska mycket har hänt under tio år, både själsligt och rent konkret. Det är väldigt kul och spännande. Jag är otroligt tacksam och glad. Det är något speciellt med folk man lärt känna i brytningsskedet mellan ungdomen och vuxenlivet. Vet inte riktigt när vi kommer att ses, vi bor ju ganska långt ifrån varandra, men ser fram emot den middagen. Det finns ingen sensmoral eller poäng i det här blogginlägget. Jag ville bara berätta för er om hur glad jag är över min nygamla vänskap.