Ibland kräver bloggen också lättsamma beskrivningar av dagen som gått, bland annat om thaimat. Igår, lördag, hade jag en av de dagar jag avskyr mest. Luften var ännu superdålig på grund av bränderna så vi ville inte ta ut barnen. Magnus låg i sängen och klippte podd, sov, kollade på Netflix och jag liksom kände hur livet bara rann ut som sand mellan mina fingrar. Jag avskyr att bara stanna inne en hel lördag. Eller i teorin kan jag tycka att det låter mysigt, i praktiken avskyr jag det. (på kvällen åkte vi hem till familjen Blankens på middag och det var ju otroligt trevligt, men då var det redan kväll). Här är en otroligt fin bild på Majlis, Goldie och Anne. Eftersom Magnus känner mig bättre än någon annan sa han att söndagen fick bli min dag. En dag då jag fick bestämma vad vi skulle göra. Hästarna fick igår komma hem till Topanga och jag föreslog att familjen skulle hänga med mig till stallet. Det var inte precis drömscenaroit för de andra (förutom Majlis), men ingen gnällde. Vidar fick rida en stund på snälla Rupert (här ser ni också mina ridbyxor!).   Efteråt var alla ganska hungriga. Vi var lite nyfikna på hur Malibu såg ut och svängde norrut från Topanga. Vi kom ändå aldrig längre än till Cholada, en av LA:s bästa thairestaurangen, rakt på PCH. Det blev en sen lunch där och till min stora glädje beställde Vidar på eget initiativ en Tom Yum-soppa. Magnus och jag delade en Singha och pratade om en roadtrip vi vill göra efter jul. Bara följa 10:ans motorväg så långt vi orkar.

Det här skäms jag för att skriva, men det säger något om mig och kanske någon känner igen sig. I det här inlägget skrev jag om att jag bland annat behövde nya ridbyxor. I går när jag letade efter att ha nåt att ha på mig på en middag hittade jag ett par blå ridbraxor jag glömt bort att jag ägde. De är runt fem år gamla, men såg ut att vara i gott skick. Tänk att min omedelbara reaktion är att köpa nytt (om än begagnat, men ändå) innan jag gjorde en djupdykning i min egen garderob. När vi flyttade till LA gjorde vi det med varsin resväska och jag har gått omkring med uppfattningen om att jag har en överskådlig mängd grejer, men det stämmer uppenbarligen icke. Ett par ridbyxor har legat alldeles osynliga och tysta längst nere i mitt klädskåp. Det här öppnar såklart upp ett visst intresse kring vad mer jag kan hitta om jag dyker in. Precis som ni försöker jag leva ett så bra liv som möjligt och i det ingår att konsumera mindre. Och speciellt konsumera mindre skit. Jag är medlem i en Facebook-grupp som heter Buy Nothing Santa Monica. Det mesta som ges bort där är ganska ointressant, men där har vi fått en Nespressokokare, en SodaStreamer och maskeradkläder. Föreställer mig att det finns motsvarande grupper i de flesta städer. Om inte är det dags att grunda en nu. En annan självklar grej jag snappade upp genom ett instagramkonto jag följer är att lista grejer man kan låna ut på grannar. Limma listan på brevinkastet/lådan. Alla hem behöver till exempel inte en egen elektrisk borr. Jag övar också upp mig på att välja begagnat. Tidigare i höst tog Cissan mig till en helt otrolig affär i The Valley med allt från kläder till elektronik, möbler, cyklar och leksaker. Mycket skräp, men också några riktiga fynd. Att köpa nya leksaker känns till exempel helt onödigt. Detsamma gäller de flesta barnkläder. En bra inkörsport till att köpa second hand åt sig själv är förutom Blocket och Facebookgrupper kurerade webbsidor. Jag ville fira ett kontrakt jag skrivit på och köpte den här Alexander Wang-väskan, som vanligtvis kostar ca 400 dollar, för en fjärde del av priset på The Real Real. Tycker väldigt mycket om den. Kan inte ni inspirera mig och andra på den här bloggen med era bästa tips för att leva mer hållbart?

Här kommer några fler svar på önskerubrikerna. En av dem lyder: Om du vill få ett bra liv… Och är minst sagt en ganska svår fråga, men så här tänker jag. Var snäll mot andra och dig själv. Jag tror att människans psyke är format så att hon mår bättre av att vara generös och trevlig än motsatsen. Att stiga ur sin egen egobubbla och fundera på andra människor. I Friday Lab-paketet ingår både en privat coachingsession med Maja och en privat mentortimme med mig. Imorse hade jag ett väldigt inspirerande mentorsamtal och det slog mig efteråt att jag tror att man mår bra av att våga, alltså ta ett steg åt ett lite läskigt håll och märka att man fixar det. Och att vara beredd på att förändras. Världen och livet omkring en förändras ständigt, är man flexibel och nyfiken är det lättare att anpassa sig till den.  Ja, och så ska man vara snäll mot djuren. Nästa rubrik: "Det här skulle jag jobba som om jag inte var journalist/författare/awesome bloggare och poddare". Svår och bra fråga! Kanske jag skulle ha stannat inom statsförvaltningen och fortsatt jobba på riksdagen eller utrikesministeriet. Sökt in till diplomatskolan tills de gav upp och bara av utmattning lät mig komma in på kursen. Eller sökt jobb på Nordiska rådet. Eller kanske satsat på politiken och ställt upp i riksdagsvalet? Trivs ju VÄLDIGT bra med min nuvarande arbetssituation, men tänker att som med det mesta i livet finns det många bra alternativ, inte bara ett.  En till! "Vad tycker du om vissas uppfattning att det är för sent att få barn som 30+? Så länge man kan få barn och vill det tycker jag att man ska köra. Folk har så otroligt många åsikter kring kvinnors liv och vad de borde och inte borde göra. Detta irriterar mig otroligt mycket. Vill du få barn efter femtio? KÖR! Vill du inte alls ha barn? Good for you. Tänker att vi måste slopa uppfattningar om att bara en viss sorts människor i en viss ålder med vissa politiska åsikter är accepterade föräldrar. Barn behöver många kloka vuxna människor som älskar dem i sina liv. Sunni kommer med flera otroligt bra rubrikförslag, men om det är okej skulle jag vilja tala om dem i Magnus och Peppes podcast. Tänker att de gör sig bättre som diskussion än som text.

När jag skriver det här har jag precis textat med hästen Ruperts ägare som sitter fast i sitt hus i Topanga. Det råder fortfarande evakuering och inreseförbud och om han och hans fru lämnar hemmet får de inte resa tillbaka. En kan ju ha åsikter om att trotsa evakueringen, men tydligen har polisen åkt omkring i bergen och haft folk att skriva under på papper där det står att de stannar trots polisens och brandkårens rekommendationer. Luften är usel här i Santa Monica. Hästarna är fortfarande kvar på Los Angeles Equestrian Center i Burbank. Det är tre olika motorvägar på andra sidan stan från oss. Jag har åkt dit hela veckan, men håller ledigt idag på grund av massor av jobb. Igår när jag red höll det på att blåsa upp och jag blev genast illa till mods. Blåser det sprids elden lättare. Nästa vecka ska det regna. Det är såklart bra, men regnar det ordentligt kommer det att leda till lerskred eftersom bränderna förstört träd och annan vegetation som håller jorden på plats. Usch vad jag klagar. Här kommer något positivt! Marianne och jag spelade in en podd om att tagga ner på prestationerna när det är som mörkast ute och istället idka lite selfcare.

Igår åkte jag in till West Hollywood för att gå på en middag som Anine Bing ordnat tillsammans med Hästens sängar. Den dyraste sängen kostade knappt 190 000 dollar och kan bara tillverkas av fem personer i världen. Den vanligaste Hästenssängen som köps i USA kostar ca 40 000 dollar och i Sverige 15 000 dollar. Där har ni lite sängkuriosa. Mycket trevlig middag var det. Här testar jag 200 000 dollarssängen med min kompis Sofie. På vägen in till WeHo mötte jag minst tjugo polisbilar med fulla sirener. Jag vet inte exakt vad det handlade om, men trafiken var galnare än vanligt och det tog mig nästan en och en halv timme att åka in (i jämförelse tog det tjugo minuter att åka hem igen några timmar senare). Anna-Maria som tagit mina författarporträtt mig både för "Livet & Patriarkatet" och "Ett himla tjat om hästar" fotade tillställningen och berättade för mig att hon sedan i lördags haft näsblod på grund av den dåliga luften här nere i Santa Monica. Jag är också snorig och har huvudvärk. Det här blev en jättelång brygga till att vi talar om bränderna i veckans pinfärska Magnus och Peppes podcast. Där blir det också pressfrihet i USA och CNN-reportern som fått sin pressackreditering indragen, om Melania Trumps politiska inflytande och vad Magnus irriterar sig på i mig den här veckan. Happy lyssning! Och ett STORT TACK alla ni som betalar 2,80 i månaden för denna podcast. Ni är framtiden! Älskar att det mellan lyssnarna och Magnus och mig inte finns något företag som mellanhand. För er som inte ännu betalar, men gärna vill vara en person som gör det är det bara att trycka på ikonen i högerbalken på den här bloggen. TACK igen!

Fiat Deluxe, som vid sidan om en bra blogg också gjort en riktigt bra podd om böcker, skrev så här om coahing och jag kände att jag inte ville säga emot henne, men berätta om min egen upplevelse. Jag var nämligen initialt väldigt skeptisk. "Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta. Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel." Håller verkligen med om att myndigheter borde utbildas i jämställdhet. Att skolan kunde kontakta pappan. Att kvinnors oavlönade arbete, både det fysiska och emotionella, borde uppmärksammas. Samtidigt har jag fått en sån aha-upplevelse gällande coaching. Nu blir jag lite privat, men jag är så väldigt imponerad av hur mycket det påverkat mitt eget liv att vara tvungen att sätta ord på problem, drömmar, onödiga måsten, målbilder och bästa möjliga scenarion. Nuförtiden tror jag stenhårt på att utvärdera sin egen vardag/karriär och aktivt och att tillsammans med ett proffs komma fram till vad som kunde ändras för att göra den bättre. Nästan alltid är det ganska små grejer som justeras för att nå stora resultat. I våras sa jag att drömmen är att skriva på bara större projekt som betalar mer än att jobba som journalist och få in några hundra euro här och där. Det är exakt det jag gör just nu och uppdragen bara regnar ner över mig. Säger inte att det bara var coachingen, men visst fasiken hjälpte den mig att se lite längre än till nästa hyra och gav mig redskapen för att både tacka ja och nej (tackade precis nej till ett uppdrag jag skulle ha kastat mig över för ett år sedan. Det kändes osannolikt bra). Det går såklart att läsa böcker i coaching och göra online-övningar, men det är alltid mer effektivt att ha ett bollplank och någon som håller en ansvarig. För mig blir det jag vill och drömmer om mycket mer konkret när jag är tvungen att prata/skriva om det. Annars blir det så lätt att den där drömmen, förändringen eller vad det nu är kommer "sen" och sen aldrig inträffar.   Jag vet att jag skrivit om det förut, men jag är så sjukt imponerad av kvinnorna i FridayLab-gruppen. De styr upp skiten med hjälp av varandra. Facebookgruppen är helt magisk! Så bra typer, så många nya vänskaper, ett nytt nötverk och ett sånt bra stöd. Där delar folk med sig av tips som att avsätta en timme om dagen att göra småsaker som äter på en, typ ringa samtal, boka tandläkartid online, fakturera kund, reservera teaterbiljetter osv Sånt som tar mycket utrymme av ens medvetande då man går och funderar på att det BORDE göras. En annan sak som är direkt magiskt att se är att folk i gruppen får nya jobb, säger upp sig, kan fakturera allt mer, gör familjen mer jämställd, blir vänner! och thundrasen andra saker. Det händer så mycket hela tiden. Jag ska fråga om någon eller några vill skriva en utvärdering så får ni läsa det straight from the source. Inte bara ur mitt perspektiv.  

Den här listan fann jag på Stilkontots instagram. Stilkontot hade i sin tur lånat den av Sandra Beijer från vintern 2016. Och nu ligger den här och puttrar och väntar på att ni ska sno den. NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR? Jag grät en stund av lättnad över att en häst som varit försvunnen i flera dygn återfanns levande i Topanga. TRE SAKER DU AVSKYR

1. Stereotypa könsroller
2. Att slänga mat
3. Gnäll
4. Dåliga kuddar

HUR VAR DU I SKOLAN Fick en gång stipendium som årets kompis. Betyder antagligen att jag var helt ofarlig. VAD BLIR DU STRESSAD AV Känslan att inte hinna med och hela tiden ha någon som väntar på mig. TRE SAKER SOM DU ÄLSKAR Förutom det självklara:

1. att äta frukost i lugn och ro. Långsamt dricka en hel kanna kaffe och bläddra igenom en dagstidning.
2. Känslan av att galoppera barbacka ute i naturen.
3. När Majlis blundar och dansar till musik hon gillar.

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG Så här skrev Ellen en gång och det var så fint att jag (inser att detta är lite pinsamt, men tog en screenshot för att läsa när jag känner mig misslyckad): "Tycker Peppe kan få en egen kategori för det var så himla trevligt att träffa henne på riktigt och vi hann hänga en hel del. Nu ska jag berätta hur hon är IRL: vass, proffsig, respektingivande och väldigt, väldigt trevlig." HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV Som en person med tur. EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG/PINSAM När någonting gemensamt ska betalas och folk i sällskapet är snåla. VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT När vi körde upp till stallet, jag sa att jag skulle rida barbacka och Magnus polare Tommy trodde att "rida barbacka" var att rida naken.     NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER Klimatkrisen och hur jag ska leva så rätt som möjligt. Var vi ska bo. Föräldrar som blir äldre. Vara en bra förälder. Vad jag ska se på Netflix. Hur jag ska hinna. TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR Förutom det självklara. Ormar, att krocka med bilen med barn i baksätet och att bli ensam när jag är gammal. Okej den sista var självklar. Men lägg till att glömma bort möten. ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ Jag tror att jag skulle vara en ganska dålig arkitekt. Gillar ju snygga byggnader, men har verkligen inte tålamod för att räkna ut vinklar och exakta millimetrar. Är mer av en "de stora dragens kvinna". SLUTLIGEN: ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ Företagsledare, general eller president.

Nu är vi hemma igen. Himlen är ganska blå och luften lätt att andas. Vi hade räknat med att skolorna, precis som förra året, skulle vara stängda några dagar på grund av den dåliga luften. Det var de inte så Magnus, Vidar och Majlis startade redan halv sex på morgonen från Palm Springs för att hinna till skolan i Santa Monica. Frida, Majken och jag stannade lite längre, drack morgonkaffe, packade och ytstädade huset. Sedan körde vi tillbaka mot LA. Jag steg av i Burbank för att hjälpa till med alla hästar som evakuerats, men mer om det senare. Om vi backar bandet en dag fanns det några timmar av sol på bakgården vid poolen. Jag bad Magnus att ta några bilder av mig med Prilliga Prinsessboken i handen (Magnus steg inte ens upp från sin solstol). Jag har som sagt skrivit en av berättelserna i boken. Den handlar om en prins som klär sig i klänning. Boken finns på både svenska och finska på Schildts & Söderströms. Jag har själv inte läst hela ännu, men den har otroligt fina illustrationer av Sanna Mander. Sen slängde jag av mig kaftanen och mig själv i bubbelpoolen (resten av pooljäveln var kallare än en isvak). Barnen blev jätteglada först och såklart jättebesvikna när jag steg upp en stund senare. Typiskt ungar att aldrig vara nöjda. Typiskt människan att aldrig vara nöjd, menar jag. Tycker vi ska fokusera med på det: CARPE DIEM! På tal om att uppskatta det en har är det otroligt skönt att komma hem till ett intakt hem och välmående hästar. Trots att bränderna småningom börjar vara under kontroll är det många som inte är i samma lyckliga sits som vi här i Kalifornien.

Tack för omtanken här! I går åkte vi ut till öknen med några kompisar. Det kändes en smula dramatiskt att packa ner pass och födelsebevis på ungarna, men better safe than sorry, som amerikanen säger. På vägen ut såg vi en liten brand, men när vi kom fram var luften frisk. Vi lät ungarna plaska sig trötta i poolen och satt själva och följde med nyhetsflödet. Magnus gjorde pratade om situationen både på Nyhetsmorgon och Aftonbladet morgon. Själv skrev jag för Hufvudstadsbladet och Vasabladet. Imorse pratade jag med kompisar uppe i Topanga. De hade blivit beordrade att lämna sina hem, men ändå stannat kvar. Är orolig för dem. Imorgon är ändå planen att åka tillbaka till Santa Monica. Tänker åka via hästen Rupert som är evakuerad i Burbank och se hur han mår. Vinden har mojnat idag, men det ska blåsa upp imorgon igen. Här kan ni läsa mer om bränderna. Jaja, ville bara berätta att jag mår bra och tacka er för omtanken.

Det brinner som bara den här i Los Angeles och jag har skrivit artiklar och gjort intervjuer hela förmiddagen. Resten av familjen tog bilen till ett födelsedagskalas och några timmar senare hoppade jag på cykeln för att joina dem. Ute på gatan var det tjockt av rök och det var obehagligt att andas. Jag svängde ändå ner till stranden och passade på att ta några bilder medan jag ändå var ute. Jag hade föreställt mig öde gator, nån enstaka person med munskydd, men det fanns en hel del turister på strandpromenaden, till och med folk som joggade i röken. Alla hästar är för övrigt evakuerade från mina Topangastall. En del hästar, hundar och alpackor står nere på Malibustränderna. De hästar jag brukar rida finns tillfälligt på Los Angeles Equestrian Center. Får panik när jag tänker på alla vilda djur som stryker med.